Grattis min älskade Oo! En föga rolig men användbar present i form av bilfäste för gps:en överlämnades till ömsint tillagad middag. Därefter en lätt kvällspromenad som resulterade i kavande genom oländig terräng i ett försök att finna stigen runt Älsjön. Visst fann vi den och följde den tills vadarstövlar varit nödvändigt för att komma vidare. Gå tillbaka samma väg? Tråkigt, nej rätt in i snårskogen för alternativ väg hem igen! Oo fick fullt upp med att skydda lilltjejen mot grenar och kvistar, för det är ju ingen öppen och behaglig bokskog precis! Det blev en svettig dryg timme innan vi hittade ut i närheten av lekplatsen.








(Somliga kunde ju bokstavligt talat bara hänga med och slappa!)


  


Den där mattehjälpen jag hoppades på var ju bara att glömma när det var två småbarn med i bilden. Och när det dessutom visade sig att det inte bara var mattehjälp som önskades utan även kompisskap och hopp om vidare kontakt som hintades grämde sig undertecknad och förbannade sin snällhet och suktan efter att undervisa. Jag vill inte ha några nya kompisar! Gav mig ju en klapp på axeln där jag faktiskt tog initiativ till fika förra veckan eller när det nu var. Haha, titta, jag kan visst vara social! Men varför i tusan gjorde jag det egentligen? Jag vill ju innerst inne inte, utan det var bara outtalade förväntningar och god uppfostran som hamrade ned min tvekan. Så då sitter man nu här där man praktiskt taget fått fly hemmet av rädsla för spontant besök! Jag är så patetisk! För att inte tala om osocial! Och nu ska man ha ytterligare dåligt samvete för en relation man inte vill bygga vidare på, dumma mig!

Hinner inte orera mer över detta, har middag att fixa innan träning i Kållered. Passar bra att jag får avreagera mig på ett combatpass!