En optimal lunch i Borås efter en knepigt placerad cache intill fotbollsarenan.
Tog en sväng i Knalleland och kunde ju inte låta bli en halva-pris body med katt på, eller en med kanelbullar! Hur coolt är inte det? Lyckades motstå den med semlor...

En trött nybadad tjej i babysittern intill mig på bordet somnar förhoppningsvis snart så jag kan fokusera på att sammanfatta gårdagens psykologsession.
Hon fortsätter att leta lådor att öppna och likt Pandoras box hoppas på att något ska explodera ut. Denna gång gick hon in mera på min adoption. Tänkte jag något på det faktum att jag blivit lämnad? Själva handlingen däri? Att jag med min nyfunna spirande mammainstinkt börjat tänka mera på att min mamma, också ny i sin situation beslöt att lämna bort mig? Hur kan hon ha känt? Hur kan hon ha tänkt?
Det har jag faktiskt inte alls ägnat en tanke förrän fru psykolog nu tog upp det. Hon pressar på: Hon lämnade ju en lapp med ditt namn och födelsedatum, kan inte det tyda på en viss sorg eller omtanke för dig? Hon lade ju inte ut dig i skogen, utan ville ju uppenbarligen att någon skulle ta hand om dig.
Vad är hon ute efter? Att jag ska få dåligt samvete? Att jag ska se framför mig hur hon med tårarna rinnande lägger ned det lilla byltet som jag nu i min nya roll så tydligt kan se framför mig, sticker ned den lilla handskrivna lappen, samlar allt sitt mod och intalar sig att det är det bästa för mig innan hon snabbt går därifrån? Stackars mamma, tack för den! Bara för att jag med min starka inlevelseförmåga nu sitter här med mina egna tårar rinnande. Jag borde bli regissör!
Skitsnack, vad ska det vara bra för? Jag har ju ingen aning om under vilka omständigheter jag lämnades och kan heller inte få reda på dom, så varför ens fundera på det?
Fru P kommer med teorin att jag kanske blockerar mina känslor kring detta och frågar vidare vad jag haft för funderingar kring mina biologiska föräldrar. Jag säger som det är, att jag inte funderat särskilt mycket just för att det är ganska meningslöst. Att jag inte ens som liten hade någon glorifierad fantasi om en vacker men omöjlig kärlekssaga där hon inte fann annan utväg än att lämna bort mig. Att jag först som vuxen bara uttryckt en viss nyfikenhet för hur de ser ut, just för att jag är så fashinerad av det yttre genetiska arvet, men ingen för att träffa eller lära känna dom. Att jag senare också snarare ser det som troligare att hon var en prostituerad som såg verkligheten i vitögat och hoppades att någon annan kunde ta bättre hand om mig, eller helt sonika inte ville ha mig. Och jag om någon vet väl att man mycket väl kan känna så!

Upptakten till hennes adoptionsspånande är min ständiga negativa inställning till graviditet, förlossning och barnahavande, varför jag ständigt förväntar mig det värsta. Jag förklarar att det alltid varit min strategi, att alltid förvänta mig det värsta, vare sig det gällt nya arbeten eller relationer, MEN inte så att jag går och låter dessa tankar äta upp mig och som många anser tänker så mycket att det blir självuppfyllande. Varför? Frågar hon, och nämner mitt senaste exempel där jag förvånas så över hur snäll lilltjejen är och bara väntar på att det ska vända. Varför förväntar du dig att det ska brisera? För att jag inte ska bli besviken, tagen på sängen, chockeras över hur det kanske blir. Det är så inpräglat hos mig, och har enligt mig också fungerat väldigt bra. Jag kan se tillbaka på graviditeten med mer positiva ögon att den gick så mycket lättare än jag fruktat, liksom förlossningen och nu tills vidare också föräldraskapet.
Fru P kallar det min utvecklade överlevnadsstrategi, vilket jag kanske håller med om utan att jag funnit just det ordet. Det blev liksom bara att man alltid förberedde sig på det värsta för att slippa bli besviken, att hon skulle vara full när man kom hem, att hon skulle skämma ut sig när man träffade andra, att hon tog sig in genom ens låsta dörr när man lagt sig för natten, att de skulle bråka också den dagen och så vidare. Ofrånkomligt blev man ju besviken ändå, men inte lika mycket. Så den inställningen hängde bara med eftersom det var så jag formades att bli, och den har ju bara visat sig behövlig och nödvändig. Ex-pojkvänner som läst ens dagböcker, vänner och familj som druckit för mycket. Förtroenden som brutits och oväntade sidor hos sådana man trodde sig känna.
Jag antar att fru P är ute efter någon form av nyckel, grunden till denna inställning hos mig vilket skulle vara besvikelsen med stort B: Att bli lämnad av sin riktiga mamma (pappa nämdes inte ens, varför det?)
Det hade kanske varit trevligt att kunna tillfredsställa detta psykologska spår, men jag vet faktiskt inte om jag kan hålla med där. Jag känner mig inte sviken, eller ratad, eller vad alla de i "Saknad" och "Spårlöst" kanske känner. Jag fick det ju bra, hon gjorde mig ju en tjänst. Jag hade inte varit där jag är idag om hon inte fattat det beslutet att lämna mig, och jag spekulerar inte i något alternativt "tänk om"-liv.
Men så säger fru P detta att jag kanske blockerar något. Det känns inte som att jag gör det, men så är det väl kanske om man nu gör det. Det är hennes jobb att ta reda på det, och som hon säger: "Antingen är det något där eller så är det det inte, men då vet vi det."

Hon har inte tagit upp min abort som en annan låda att kika i, men det kanske kommer. Den är ju för uppenbar för en psykolog att missa, nybliven mamma och ett tidigare aborterat foster, vilken uppenbar konflikt! Eller inte. Hon vet nog hur man gläntar på locket och rotar runt i dess dammiga gömmor.

Nästa vecka ska vi tydligen prova något nytt som några kloka människor tagit fram: "Watch, wait and wonder", en metod som "forskning tagit fram för att hjälpa föräldrar och barn att kryta an, engagera sig och relatera till varandra". Läser lite i instruktionen och undrar hur detta ska genomföras med en tremånaders bebis, men fru P verkar inte se något hinder. Det verkar som man ska "ge utrymme" för barnets lek och bara själv se till att finnas tillgänglig fysiskt. Inte ta eget initiativ utan bara vänta om barnet eventuellt gör det, och om så blir fallet verkligen visa engagemang och uppmärksamhet. Jahapp, vi får väl se.