Pratar med Oo som är ute på egna äventyr med vår tösabit. Jepps, Linda njuter av egentid och har klart som korvspad avnjutit en lång skön bastu!
Oo har dragit upp till Landet samt Stenungsund för att hälsa på sina föräldrar samt mormor. Nu var han ute och cachade vid den fina havsnära cykelvägen där jag åkt inlines många, många gånger. Det saknar jag! Här finns inga riktigt bra inlinesvägar, och framför allt inte i så vackra omgivningar som vägen från Stora Höga och in mot Stenungsund. När Hakefjorden låg spegelblank och Tjörnbron tornade upp sig i bakgrunden. Underbart!


Tredje maskinen tvätt rumlar i tvättstugan, har dammsugat och slagit in paket (någon fyller ju år snart!). Dessutom avnjutit en delikat lunch. När man har egentid vill man inte slösa den på att laga mat! Det blev faktiskt en kokt majskolv också till efterrätt. Det är väl en grönsak av något slag va, och så multivitaminen om nu någon inte såg den i bilden, nyttigt värre! Hoho!

Fick lite mensliknande värk igår vilket tydligen är vanligt efter spiralinsättande. Nästan ingenting idag, så förhoppningsvis tillhör min livmoder dom som finner sig tillrätta med en plastklädd koppargrej som inneboende. Får dock se om man får menstruationer á la blodbad sedan istället, då de tydligen kan bli rikligare. Och mer långvariga. En som efter femtioelva års pillerknaprande blivit bortskämd med knappt någon mens alls lär väl uppfatta en hyfsat normal som rena blodbadet. Ack ja!

Återkopplar lite till min psykologsession där i torsdags och min förmåga att ha värsta möjliga föreställningar om allt möjligt. Detta att det skulle grunda sig i en form av försvar mot eventuella besvikelser gör en koppling till mitt kyliga intryck inte allt för fjärran. Jag skulle nog inte själv beteckna mig som en kall person, men tänker jag efter och försöker se mig ur andras ögon är det kanske möjligt att det är just så jag uppfattas. Kall, ointresserad eller till och med stroppig. Eller som en närstående bekräftade när jag lade fram dessa funderingar: "Nej, du visar aldrig några känslor". Även tidigare relationer har nämnt detta, direkt eller indirekt till mig, att jag är svår att prata med och just kall. Spontant vill jag inte alls hålla med om detta, men sedan inser jag att det är sant. Det beror på vad det handlar om, och när det kommer till personliga diskussioner där jag känslomässigt är inblandad har jag en förmåga att stänga av. Det är ju i just dom sammanhangen som jag lärt mig lägga locket på, bli helt nollställd. Jag tycker faktiskt inte om att dra upp uppväxten hela tiden, det känns som en dålig ursäkt och klichéartat utan like, men tyvärr uppfyller jag dom kriterierna i detta fall. Mamma ville ju att jag skulle reagera, bli arg eller helst av allt gråta, för då hade hon ju vunnit, så då utarbetade man metoder för att inte göra just detta. Metoder som blev till ens normala sätt att hantera jobbiga personliga situationer. Skulle detta ha påverkat mig så pass att jag ligger i konstant "nolläge" även när jag inte är känslomässigt utmanad? Kanske. Kanske det är därför jag trivs bättre för mig själv, för utan relationer eliminerar man ju risken för att hamna i just känslomässiga utmaningar. Men då skulle jag väl sökt en total ensamhet och inte den tvåsamhet jag så gott som alltid levt i, och istället sökt mig stor men ytlig umgängeskrest utan djupare band eller förpliktelser. Och tvåsamheten är väl den som kan vara mest utmanande av alla relationer, där man tvingas öppna och verkligen blotta sig själv för den andre? Sällan är man så sårbar som när man öppnar sitt hjärta för en annan, vilket väl också krävs för en förbehållslös och trygg relation?

Hur som helst så vet jag inte om mitt på utsidan känslomässiga vakuum bottnar i uppväxtens prägling, men tycker inte det spelar någon roll. Än sen om jag blivit kall som en fisk på grund av knepig uppväxt, nu är jag den jag är och strunt i orsakerna. Men både psykolog ett och två vill nu att jag ska jobba med detta känsloregister. Nummer ett ville ju att jag skulle träna på att visa mina känslor, visa när jag är arg, glad eller ledsen, och då verkligen visa. Inte på ett behärskat slätstruket sätt eller inte alls som är min vanliga melodi. Problemet är bara som jag försökt förklara, att jag inte blir så där jätteglad, eller jättearg. Det är inte så att jag trycker ned uppflammande känslor, det finns inga flammor att ge utlopp för! Det är så sällan jag blivit så där riktigt glad, eller ivrig, eller arg, eller ledsen. Flest gånger jag egentligen kan erinra mig var när jag jobbade som lärare. Varför det? Undrar förstås psykologen snabbt. Tja, för där var jag så engagerad i mina elever, jag lade så mycket tid och energi, ja jag drar till med en klyscha, hela mitt hjärta i mina elever att jag omöjligt kunde hålla mig känslomässigt nollställd till dom. Kanske inte så professionellt enligt många, vilket kanske också var anledningen till att jag gick i väggen. Hur kändes det då, att vara så engagerad? Frågar hon vidare. Det var jätterolligt, blir mitt svar. Det var en jätterolig tid, men samtidigt dränerade den mig på energi. Det kostar att engagera sig så mycket men inte räcka till, att vilja mer än man klarar av. Jag saknar lärarjobbet massor, men då jag har den förmågan att vilja så mycket så funkar det inte eftersom jag inte kan begränsa mitt engagemang. Hur ska man kunna begränsa sig när det är andra människor det handlar om? Unga människor? En del hävdar att det inte är ens jobb, att bry sig. Men hur fanken kan man låta bli? Jag kunde det då inte!

Men nu hamnade jag kanske lite väl off track. Poängen var att jag väldigt sällan har toppar och dalar. Jag är ett ständigt nolläge, där det förvisso kan krusa lite på insidan. Det är detta som Oo har en förmåga att dra ur mig, det jag egentligen tänker och tycker. Jobbige Oo.
Psykolog nummer två ska ju nu också jobba med mig för att få mig att visa mina känslor, uppmuntrar när jag ger lilltjejen en liten strykning över kinden eller rättar till henne medan jag ammar. Det låter så basalt och fånigt, men tydligen är jag ju på den nivån. Det är svårt att locka fram känslor ur en fisk, särskilt när fisken bara känner till smaken av vatten och hur man simmar och äter. Denna fisk har dessutom varit rätt nöjd med att bara smaka vatten, simma från A till B och käka Billyspizzor, men när det påverkar hennes yngel finner hon sig i sitt öde och jobbar på sitt känslomässiga register. Duktig fisk.