Det var mysigt att Christer följde med mig på gårdagens föräldramöte och vi alla knödde ihop oss i skolans gymnastiksal. När hela personalstyrkan fick tåga fram och presentera sig fick de en spontan applåd och jag kände det där suget igen av saknad till läraryrket. Det är ett fantastiskt arbete, så givande på många sätt och de gör alla så himla bra jobb! Utskällda och satta under orimliga krav om det så är skol- vård- social- eller liknande personal, så står de ändå där, alla dessa människor som orkar och brinner för att arbeta med andra människor, i detta fall våra barn.

De blir utskällda och underskattade men skulle någon av de som klagar byta med dom? Nej.

Visst ska man ställa krav och ha förväntningar precis som på vilken annan yrkesgrupp som helst men med så mycket annat i dagens samhälle hör man ofta varifrån de kravställande och gnälliga barnen kommer ifrån. Det var så ofta och tydligt när jag själv stod där som lärare framför föräldrarna och hörde barnens röster genom de vuxna.

 

Det blev en liten debatt gällande barnens ovilja eller oförmåga att byta om inför idrott, eller duscha efteråt. Vissa föräldrars åsikt att det var skolans ansvar att se till att ungarna duschar. Ska idrottsläraren ta varje elev i hampan och tvinga in dom? Ronjas kvinnliga lärare är idrottsvärd och hjälper till med att påminna tjejerna osv, men i de skolor som inte har det skulle jag vilja höra ramaskriken om den manlige läraren vaktade i tjejernas omklädningsrum för att säkerställa ombyte och dusch! Som i vilket teoretiskt ämne som helst går det inte att tvinga idag, tvinga en elev att sitta och göra sina uppgifter. Lärarna har inga rättigheter utan hotas, anmäls och trakasseras om deras arbete inte faller elev och föräldrar i smaken. De har en verktygslåda, är skyldiga att försöka hitta lösningar och möjligheter för alla men utan föräldrarnas stöd är det så mycket svårare för att inte säga hopplöst, framför allt när de anser att det endast är skolan som har skyldigheter men inte barnen och än mindre de själva som föräldrar.

 

Jag tycker våra lärare hade en sund inställning och bemötte åsikterna professionellt, att få eleverna förstå att det handlar om grundläggande hygien. De flesta har väl känt hur en förpubertal oduschad unge kan lukta, för att inte tala om en vuxen person? Placera dig själv med femton, eller så bara fem svettstinkande vuxna i ett rum en hel arbetsdag och fundera på hur trevligt det skulle vara.

Om någon inte gör sina uppgifter i engelska drabbar det bara den individen, att svettstinka i ett klassrum drabbar andra och torde förutom kursplanens mål om hälsa och hygien främst gå under föräldraparagrafen allmänt folkvett. Att duscha och hålla sig ren var inget som prioriterades eller ansågs viktigt för bara några generationer sedan då föräldrarna fostrade barnen till överlevnad i de förhållanden som rådde då, och det är ingen skillnad idag, det är bara vad som anses vara prioriterat för denna överlevnad som förändrats, vår uppgift som föräldrar och vårdnadshavare kvarstår. Så sorgligt att se att vi går mot ett samhälle som mer och mer accepterar detta frisläppande av föräldraansvar, de personer som har så stark påverkan och är av sådan vikt för barnet.

 

Jag vet att det kan vara lätt för mig att sitta och tycka när jag bara har ett barn som kan få hela min fokus, som är den enklaste ungen att ha och som vuxit upp med aktivitet och träning hos föräldrar och bonus-föräldrar där således dusch och nakenhet är helt naturligt. Här har likväl Lilltjejen kunnat ifrågasätta varför hon ska duscha ibland då hon inte anser att hon blivit svettig men fått acceptera att "efter träning så duschar man". Tänk då familjer där nakenhet anses fult, att kroppen ska döljas eller bedömas, där man inte är del av någon fysisk fritidsaktivitet och heller inte har några förebilder i sin närhet som utövar det?

 

Jag är rätt kass på SO, hopplös i geografi, håller aldrig reda på historian och tycker samhällskunskap är dödstråkigt. Men jag förstår vikten av den och försöker bidra med det jag kan för att väcka min dotters intresse och motivera varför den är viktig. Jag skulle aldrig vilja föra över mina åsikter till min dotter. Att vi kan tycka olika absolut, vi är alla olika och att erkänna detta tillhör mitt jobb som förälder lika mycket som att stödja den yrkeskår som är utbildad att ta hand om våra barn. Det innebär inte att lita blint och inte kunna ifrågasätta, men acceptera och respektera den profession inte bara lärarna är utan alla om så servitris som veterinär.

 

 

När Lilltjejen är hos Johan brukar jag och Christer vara varannan natt hos varandra. Således lämnade jag musen som tryckte i mitt hörn när måndagens arbetsdag var slut och drog och tränade, i trygg förvissning att katterna skulle leverera den till slut. Löpband för mig medan han körde spinning, natt och arbetsdag hos honom och träning i Sisjön och så hem till mig och mycket riktigt, där låg musen prydligt på hallmattan! 

 

Christer har en helsikes massa brädspel och hälften är inte ens öppnade. Vi har testat en del under åren, en del fallit oss väl på läppen och somliga mindre väl. Det tar tid att sätta sig in i dom för att kunna spela fullt ut och relativt få har vi funnit så givande att vi kommit därhän. Eller ja, C fattar ju regler och strategier så mycket fortare så man åker alltid på däng och diskussionerna kring regler och tolkningar har ibland gått höga. Jag är ju inte någon tävlingsmänniska så jag har ofta inte brytt mig nämnvärt men har på sistone som med det mesta annat börjat säga ifrån mer och markera när jag inte tycker att något känns ok.

 

Nu har jag snöat in lite på Carcassonne som är relativt enkelt och kanske just därför det tilltalar mig. Jag gillar också hur landskapet växer fram så olika från spel till spel, som vanligt när det handlar om uppbyggnad. Och som vanligt kommer min och Christers olika spelmentaliteter fram då jag fokuserar på just uppbyggnad och nöjet i det, medan hans fulla fokus är hur han kan sabotera för mig - vilket ju egentligen är hela poängen med de flesta sällskapsspel. Så jag får helt sonika försöka ställa om min spelstil och sätt att tänka medan jag gormar över vad jag likväl anser vara hans elaka spelstil. Jag tänker helt enkelt annorlunda, ser var jag kan lägga min bricka på bästa sätt för mig när jag borde tänka på var jag ska lägga min bricka på bästa sätt för mig jämtemot honom. Det är svårt, och dessutom när jag tar hans saboterande personligt. Jag är ingen tävlingsmänniska men tar tydligen illa upp när motspelare förstör vad jag anser vara mitt fina och omsorgsfulla arbete.

 

När jag nu fått såpass grepp om spelet har vi börjat testa expansionerna och igår introducerade vi bland annat grisen. Fler brickor gjorde också spelplanen än roligare att bygga upp. Även om jag kan tjura över det faktum att spelet går ut på att någon måste vinna och förlora så finner jag det avslappnande. Det är mysigt att efter avslutad och bortplockad middag slå sig ned vid bordet igen och öppna locket till en annan värld på ett sätt. Som att kliva in i en bok får hjärnan vila med något helt annat ett tag men med ett spel tillkommer mysigheten att göra detta tillsammans.

 

En vardagskväll efter träning och följdaktligen sen middag är det dock inte bästa läget att öppna och introducera ett helt nytt spel, men dessa lite enklare som inte kräver uppstartstid och inte tar flera timmar att avsluta är precis lagom. Det är väl just därför så många av hans spel ännu är oöppnade, de kräver sin beskärda del av tid och engagemang och är också av den sort att de kräver ofta många timmar att fullfölja, även när man har kommit in i det ordentligt.

Jag var så frusen när jag kom hem på lördagen att jag för första gången på år och dag tappade upp ett bad. Sedan blev det inte många fler knop den kvällen medan C gjorde bra ifrån sig i Borås och sedan kröp ned någon gång vid midnatt. 

Innan ottan hunnit infinna sig lämnade jag man och hund för att infinna mig ute på ApelvikStrand, en väldigt fräsch och vackert belägen stugby vid Varbergs strand där tjejena övernattat. Halv åtta sparkade de igång dagens första match och undertecknad tyckte hon smälte in riktigt bra bland de andra fotbollsföräldrarna. Men trots att jag pälsat på mig både underställ, täckkjol och vantar så frös jag likväl som en hund när regnet kom och gick. Tyckte riktigt synd om tjejer och funktionärer som var ute på planerna när det öste som värst. Våra lag hade turen att slippa det värsta under sina matcher och det ska till att vara ungdomar för att ha högre tolerans mot kylan. Det tog förresten en hel matchdag för mig att upptäcka och inse att Tiffunny cup var för enbart tjejer.

 

Lilltjejens lag Jitex födda år 2011 är såpass många att de kunde ställa upp med hela tre lag som de byggt ihop till jämlik nivå. De vann alla sina tre respektive matcher på lördagen och Lilltjejens lag fortsatte att vinna sina tre på söndagen också. Hur det gick för de andra vet jag inte, men ganska bra skulle jag tro. Ronja var väldigt nöjd i varje fall trots att hon i praktiken inte haft mycket att göra. Resten av hennes lag gjorde ett grymt jobb och tillbringade största delen av matchtiderna på den bortre planhalvan.

 

Nu är det måndag och höstrregnet faller på utsidan. C sitter i möte intill och jag ska strax in i ett jag också. I hörnet intill garderoberna på min högra sida trycker en liten mus som Mini drog in under natten. Jag undrade just vart den hade tagit vägen men då Plutt satte sig under mitt skrivbord för att glo mot hörnet var det inte svårt att räkna ut.  

Det blev tydligen rätt sent för tjejerna igår så blev lite snabbvila på vägen söderut. Första matchen dröjde det till tredje perioden(?) innan Lilltjejen fick röra bollen. De tokdominerade. 

Träningsmatch, jobb och flipper kan väl sammanfatta senaste två dagarna. Kallt så in i bänken medan tjejerna spelade, trots att man tyckte sig förberedd med extra kläder så räcker det aldrig nere på Åby.

 

Grannen påpekade upprepade gånger att hon inte kände igen mig när jag inte hade träningskläder på! Kan väl erkänna att antalet tillfällen jag krängt på mig vanliga utstyrslar senaste åren inte är allt för många! Det var träff med en ena av klustren jag tillhör så fick således krångla mig i civila kläder och pallra mig ut till kontoret. Jag var en färgklick bland alla manfolk i olika nyanser av blått, tacksam för shoppingstunden förra veckan då C helt sonika hämtade olika tröjor för mig att prova, tröjor jag själv skulle ha ratat där på galgarna men gillade väl framför spegeln. Det är ju så jämrans tråkigt att shoppa kläder medan han tycker det är skoj. Det är inte första gången vi konstaterat att han är tjejen av oss två!

 

Hundis gillar att sova under täcket så han brer ut sig på min sida och låter människorna knö på andra halvan. Enda skillnaden mot att ha Mini där istället är att katten ligger ovanpå täcket samt antalet fästingar man hittar efteråt.

 

Snodde ihop paltbröd av det sista spadet jag förvarat i frysen. Varmt med smältande smör blev det underbar efterrätt till middagen!

 

Det ska vara en morgon utan Christer intill för att jag ska komma upp och ut i den klara mörka morgonen. Stack ut på Hills slingrande gångvägar och mötte hela tre andra morgonpigga löpare i den gryende solen. Eftersom hela området är elstängslat är risken liten för vildsvin och älgar och därför extra tacksamt att befinna sig i när dessa rör sig som mest. Utanför och på vägen tillbaka fick jag dock två vackra och betydligt beskedligare varelser framför mig, en fin start på dagen med andra ord!

I klassens veckobrev uppmanar lärarna att tillse barnens frukost då många tydligen är bristfälliga och energin tryter långt innan lunch. Vi känner oss inte träffade! 

 

Höjer jag blicken ser jag den klarblå himlen och solen som skiner över trädkronorna som börjat skifta till höstklädnad. Den vackraste årstiden på många sätt!

 

En uppgift i ledarskapsutbildningen var att identifiera sina värderingar, sina viktigaste genom att notera tio och sedan tre och två åt gången selektera bort tills endast tre återstår. Har inte kommit till det ännu men spontant känns det väldigt svårt! Jag och Christer gjorde den förenklat via samtal och med endast personliga gissningar kring de återstående vilka jag nu knappt minns men ska bli intressant att se om mina blir som jag trodde. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera kärleken till Ronja som en värdering. "Familj" är tydligen för konkret, då den kan "placeras i en skottkärra" och därmed inte godtagbart i övningen. Men det allra viktigaste för mig är ju att Ronja är trygg, att hon mår bra och får sunda värderingar, hur kokar man ned det till en "förälder-till-barn-värdering"?

 

Att självständighet är högt på min lista är väl för ingen någon nyhet och den som nu också innebär nästintill ett hinder i min gemensamma utveckling med Christer. Han tänker och ser oss som två, nu och i framtiden medan jag är så van vid bara jag och Ronja. Konkret exempel är just framtida planering så som kommande vinter- och sommaraktiviteter. Under tidigare år räknade jag inte med Christer eller planerade något eftersom han alltid var tvungen att förbehålla sig för sina barn - vilket ju visade sig vara falskt, men detta är jag nu van vid, något jag förhöll mig till och fann helt ok eftersom jag alltid varit och är väldigt självständig. Känslan av "jag och Ronja" mot världen var fin och stark och behovet att dela ansvaret med någon accepterade jag att inte få tillgodosett.

Om det nu ska vara jag och Christer framgent behöver jag kalibrera om mitt förhållninssätt och inse att det inte är bara "jag och Ronja" längre utan "jag, Christer och Ronja", och det är svårt!  Jag är helt enkelt inte van och har heller inte fullt ut förstått att det faktiskt är vi på alla plan, att det är där han är. Det är väl den där tiden igen som behöver gå sin gilla gång.

 

Men mitt behov av självständighet sträcker sig också till det finansiella, att inte vara beroende av någon annan eller behöva ta emot av någon annan och bli satt i den där skulden jag präglats till sedan barnsben. Jag har blivit oerhört mycket bättre att bara kunna ta emot sedan jag lärde känna Johans föräldrar, att kunna be om och ta emot deras hjälp med Lilltjejen utan allt för stora våndor, eller inte få betala till bensinen för resan till och från Stockholm, inte ens bjuda på lunch!

Christer har bättre ekonomiska förutsättningar än jag och vill dela upplevelser med mig, med oss. Jag känner att jag behöver återgälda, betala eller bjuda tillbaka men det kan jag ju inte, vilket skapar skuld och konflikt för mig. Vi har diskuterat detta mycket, argumenterat och nästan grälat där han vill får mig att förstå att jag inte ska eller kan tänka på detta sätt, att det är vi, att vi bara har olika förutsättningar och att jag inte ska låta mig hindras eller känna skuld för det.

På ett sätt förstår jag honom, hade det varit omvänt hade jag velat dela en middag eller upplevelser med honom och hade jag haft råd hade det inte varit några problem för mig att betala för honom, man vill ju göra dessa saker med den man älskar.

Jag måste bara förstå att jag inte blir mindre självständig eller mer beroende av att ta emot något när inga förbehåll eller baktankar föreligger. Jag är ju själv en person som hellre ger och finner glädje i det, så varför kan jag inte förstå att andra kan känna likadant? Det är det jag ständigt påminner mig själv när farmor och farfar visar sin ständiga hjälpsamhet och generositet. Det finns inga baktankar, det finns inga förbehåll eller förväntningar, bara en glädje i att kunna bidra och hjälpa en medmänniska eller någon man bryr sig om - precis som jag själv. Att det bara ska vara så svårt när det ska verka omvänt!

 

Hämtade Lilltjejen igår som vanligt efter mitt pass och hon mötte mig linkandes med ett knäskydd. Tydligen har hon vissa känningar och legat lågt med träningarna under veckan, vilket vi får fortsätta med denna fram till helgens cup i Varberg. Det är ju tur på ett sätt att hon inte är utespelare då jag inbillar mig att målvakten inte sliter riktigt lika hårt på sina leder. Idag har skolan friluftsdag med friidrott som tema och jag poängterar vikten av att visa vilja och försöka utifrån sina förutsättningar.

 

Bastade som vanligt med Birgit och nästa söndag hinner hon kanske inte vara med eftersom hon har födelsedag - 78 år! Hon klarar inte alla övningar och pausar emellanåt, men hon är med och hon gör det hon kan, och nu har hon efter femton år som singel börjat dejta igen och är lika nervös som en tonåring. Underbart!

 

Bara sådär blev det en biokväll när den fulltecknade onsdagen var avklarad, men jag körde sista mötet hela vägen genom kassan med popcorn och snacks i famnen innan jag till slut loggade ut. Vi båda har läst Delia Owens fantastiska bok "Där kräftorna sjunger" och slog oss ned i salongen där Christer var i manlig minoritet. Som vanligt går det inte att ge en bok rättvisa men denna filmatisering var ändå helt ok. 
Mätta på snacks blev det lagom att dela på en för- och varmrätt efteråt. Danilos buns med tofu är förbaskat goda! Korianderna fick Christer ta vid sidan om... urk!

Jag har lyxen att ha ett eget arbetsrum här hemma, fullt funktionsdugligt men ergonomiskt lite att önska.

 

Tidig söndagsmorgon och vi drar den tomma släpkärran norrut för helgens andra arbetspass på Fågelcentralen. Alldeles efter Tingstadstunneln ser vi en trut sitta på mittlinjen utan tillstymelse till att försöka flytta på sig när framförvarande och vi swishar förbi. Grannfilen är avstängd under tunnelns renoveringsarbete men känns ändå fel och osäkert att stanna där trots den glesa morgontrafiken. Likväl gör vi det och Lilltjejen springer tillbaka och kommer andtruten tillbaka med en väldigt lugn ung fågel utan synliga skador. Snacka om vältajmat och lyckokast för pippin att vi passerade och kunde ta med den till viltvårdare Sebastians översyn. En rejäl hjärnskakning var hans bedömning och nu vilar herr trut ut i en bur.

Det var ett tag sedan nu och med höst går verksamheten ned i intensitet. Duvor, änder , någon trast och någon rovfågel, inga ungar som kräver mat var tjugonde minut.

 

Jag ligger bra i fas med ledarskapsutbildningen och finner en del av uppgifterna svåra, vilket väl ska vara meningen. Det där med att identifiera positiva känslor och tre saker jag är tacksam för under en vecka är inte direkt min starka sida, inbiten pessimist och cyniker som jag är. Realist framför pessimist låter dock lite bättre va...?

Att ge feedback, framför allt positiv feedback är också något jag är dålig på och aktivt försöker förbättra. Det ligger inte i min natur att strö snälla ord omkring mig och visst ligger det närmast till hands för de flesta att fokusera och lyfta fram det negativa? 

 

Så apropå positiva känslor och feedback får jag nu i lärandets anda lyfta fram det informella mötet idag som närmast blev "ett-till-ett" med en i teamet. Lovorden kring det jag åstadkommit sköljde över mig tills jag inte kunde låta bli att skruva på mig och till slut ta av tjocktröjan. Jag har lärt mig att bli bättre på att ta emot komplimanger och snälla ord, där jag tidigare höll glädjen jag kände inombords och gärna viftade bort och negligerade med "...inte har väl jag..." , släpper jag nu fram denna glädje och uppskattning jag känner. De delar med sig av positiva saker, de ger mig något och då ska man inte förminska detta utan istället ge tillbaka det bästa man väl kan få som givare, nämligen tecken på att man uppskattar det. Du överräcker en gåva till någon som tecken på uppskattning och mottagaren stuvar snabbt undan den och säger "Äsch inte var det nödvändigt". Hur känns det i jämförelse med att hen istället öppnar den framför dig och du ser hur glad din gåva gjorde denne? Så ofta vi riktar våra blickar inåt oss själva istället för ut mot den andre eller de andra vi har framför oss.

 

Apropå att rikta uppmärksamheten från oss själva: Som introvert dräneras min energi av påtvingad interaktion av den typ som förväntas vid sociala event, det vill säga mingel - den introvertas mardröm. Att stå där och blablaha-a vad man jobbar med, vad man tycker om ditten och datten med en person man vet inte kommer att träffa igen eller är intresserad av att lära känna är otroligt tröttsamt. I sådana sammanhang brukar jag snabbt styra om uppmärksamheten till den andre eller någon annan i sällskapet. Oftast är den som frågar mer intresserad av att faktiskt prata om sig själv och bara väntar på en öppning. "Vad tycker du om det då?", "Hur kommer det sig att du valde att arbeta med just ekonomi?"  Och så får man vara bereddd med sin väl inövade repertoar av hummanden och nickanden för att hålla lådan kvar hos den andre. Det funkar ett tag, sedan ursäktar man sig med att man ska hälsa på någon man just sett eller att man inte ätit någon frukost och de där snittarna ser rackarns goda ut! Detta är kanske mer av vinst för den som är blyg eller känner svårigheter med det sociala samspelet - rikta uppmärksamheten ifrån dig själv genom att lyfta blicken och lägga frågan eller en fråga tillbaka istället för att svettas över att du måste svara eller "vara rätt". Det har funkat för mig i varje fall.

 

 

Det får ett eget inlägg, för det kan inte lyftas fram nog.

 

Senaste månaden har jag hankat mig fram genom Stina Wollters självbiografiska "King denna kropp". Enstaka bitar tränger igenom min distraherade hjärna, så som exemplen på hennes av anorexia avlidna systers beteende - "sköljde en äggvita i 20 minuter för att utplåna minsta risk för äggula", men främst kapitlet "Pelargonkvinnorna och dickpickarna" lyssnar jag med sorg, vämjelse och uppgivenhet. Alla borde läsa detta kapitel, ta in det, ta till sig det och sluta sticka huvudet i sanden. 

Smoothie av frysta bär är gott! Hon påstod att fem mössor hjälpte mot brain freeze men jag är skeptisk. 

Innan ordinarie kontorstid letade jag mig fram till ännu en ny plats för rutinkontrollen av brösten och nu verkar uppdraget ha lagts ut på entrepenad. Avsikten med mammografin fick mig att tänka på Anna-Karin då jag rullade nedför backen mot Mölndals centrum. Så många år hon haft kvar att leva om cancern inte tagit henne, att jag är här och nu med mina ynkliga vardagsproblem och inte hon, att Marcus inte har sin mamma eller Martin sin tänkta livspartner. Orättvisan för somliga, lyckan för andra och perspektivet som ingen bör åsidosätta. 

Jag har en liten hund i knät som snarkar imponerande högt och ett skattesystem som möjliggör gratis kontroller av dödliga sjukdomar. Livets spektrum vi lätt glömmer att uppskatta bland putsade Instagrambilder och välansade trädgårdar.

 

Så går ännu en helg mot sitt slut där prio har varit på oss, mig och Christer utöver stressen på jobbet och koreografiplugg. När man kliver upp till strålande söndagssol är det skönt att inte ha en massa måsten utan kan stuva om i de lösa planer man hade och istället bara lägga sig och avnjuta vad som antagligen är några av sensommarens sista fina dagar.