Det fina vädret hänger kvar på utsidan medan min svanskota värker efter timmar i hemmastolen. 

 

Christer hade sin individuella session med Hans under dagen och han verkar liksom Anna anse att Christer och vi är på rätt väg och egentligen inte har mycket mer att tillföra för tillfället. Han poängterade det positiva med att vi tillbringat och tillbringar så mycket tid tillsammans just av den aspekt jag själv funnit värdefull - den ständiga tillgången för mina frågor, men också för att bygga upp insikten och förståelsen att han helt och fullt satsar på mig och oss. För vårt intensiva och som terapeuterna bekräftat - korrekta tillvägagångssätt som vi hade fördelen att kunna genomföra har ju burit frukt. Mina frågor är färre, mitt ältande obefintligt och tilliten är det bara tiden som kan tillse att möjliggöra för återuppbyggnad. 

 

Jag behöver också tid att vänja mig vid min nya vardag, att faktiskt förstå att det är "vi"-tänk som gäller och inte bara jag om allting, som en sådan vardaglig sak som att hämta och skjutsa Lilltjejen till hennes aktiviteter är ett exempel där jag nu kan och bör räkna med honom. Han vill och är redan i "vi" medan jag tycker det känns ovant och nästan konstigt. Samtidigt känns det spirande, spännande och faktiskt väldigt bra.

Han tycker det är svårt och frustrerande att jag håller visst känslomässigt avstånd med garden uppe men förstår att det är ofrånkomligt och något som just tiden förhoppningsvis kan råda bot på, och ser man bara på hur långt vi kommit under dessa få månader känner både vi och terapeuterna tillförsikt.

Christer beställer kontorsutrustning för att vi båda ska kunna arbeta hemifrån både mig och honom, uttrycker med ord och handling under all tid vi är tillsammans - vilket som sagt är mycket - sina känslor och sin vilja med mig, med oss, med den öppna blicken som genomsyrar hela hans personlighet. 

 

Vi är öppna med våra känslor och tankar, påminner varandra att inte hålla tillbaka, försköna eller på något bakvänt sätt försöka "skona" den andra - öppna spjäll hela vägen vad det än handlar om. Det leder som vi märkt till konflikter, men de har varit få och aldrig lämnats öppna eller oavslutade vilket gjort oss mera stryktåliga. En rejäl konflikt kunde få mig som lärt mig att lägga locket på och bokstavligt talat vända ryggen till men nu konfronterar jag den, tillåter mig som sagt att uttala min ilska - vilket resulterat i för mig oväntade och ovana yttringar.

Snabbt ut, hantera och lösa kanske låter enkelt men tålamod och tolerans har krävts av oss båda men likväl lett till snabba lösningar som annars för många blir liggande som molande, outtalade frustrationer som till slut exploderar av någon helt annan utlösande petitess eller kanske än värre aldrig kommer fram utan med tiden omvandlas till gnagande missnöje och bitterhet. 

 

Ingen av oss vill hamna där och den enda banala men likväl för så många svåra metoden att undvika det, är öppna samtal med respekt för den andre. Det låter så enkelt och klyschigt men jag tror många ändå finner det så oerhört svårt, att den som borde stå oss närmast också är den man har svårast att öppna sig för. Är inte det konstigt? Att rädslan för reaktionen hos den man älskar hindrar en att visa den respekt som denna förtjänar och hellre sviker, undanhåller, förvränger eller till och med vänder sig till någon annan. Så mycken smärta, så många missförstånd som skulle kunna undvikas om man bara vågat vara ärliga och öppna mot varandra.