Höjer jag blicken ser jag den klarblå himlen och solen som skiner över trädkronorna som börjat skifta till höstklädnad. Den vackraste årstiden på många sätt!

 

En uppgift i ledarskapsutbildningen var att identifiera sina värderingar, sina viktigaste genom att notera tio och sedan tre och två åt gången selektera bort tills endast tre återstår. Har inte kommit till det ännu men spontant känns det väldigt svårt! Jag och Christer gjorde den förenklat via samtal och med endast personliga gissningar kring de återstående vilka jag nu knappt minns men ska bli intressant att se om mina blir som jag trodde. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera kärleken till Ronja som en värdering. "Familj" är tydligen för konkret, då den kan "placeras i en skottkärra" och därmed inte godtagbart i övningen. Men det allra viktigaste för mig är ju att Ronja är trygg, att hon mår bra och får sunda värderingar, hur kokar man ned det till en "förälder-till-barn-värdering"?

 

Att självständighet är högt på min lista är väl för ingen någon nyhet och den som nu också innebär nästintill ett hinder i min gemensamma utveckling med Christer. Han tänker och ser oss som två, nu och i framtiden medan jag är så van vid bara jag och Ronja. Konkret exempel är just framtida planering så som kommande vinter- och sommaraktiviteter. Under tidigare år räknade jag inte med Christer eller planerade något eftersom han alltid var tvungen att förbehålla sig för sina barn - vilket ju visade sig vara falskt, men detta är jag nu van vid, något jag förhöll mig till och fann helt ok eftersom jag alltid varit och är väldigt självständig. Känslan av "jag och Ronja" mot världen var fin och stark och behovet att dela ansvaret med någon accepterade jag att inte få tillgodosett.

Om det nu ska vara jag och Christer framgent behöver jag kalibrera om mitt förhållninssätt och inse att det inte är bara "jag och Ronja" längre utan "jag, Christer och Ronja", och det är svårt!  Jag är helt enkelt inte van och har heller inte fullt ut förstått att det faktiskt är vi på alla plan, att det är där han är. Det är väl den där tiden igen som behöver gå sin gilla gång.

 

Men mitt behov av självständighet sträcker sig också till det finansiella, att inte vara beroende av någon annan eller behöva ta emot av någon annan och bli satt i den där skulden jag präglats till sedan barnsben. Jag har blivit oerhört mycket bättre att bara kunna ta emot sedan jag lärde känna Johans föräldrar, att kunna be om och ta emot deras hjälp med Lilltjejen utan allt för stora våndor, eller inte få betala till bensinen för resan till och från Stockholm, inte ens bjuda på lunch!

Christer har bättre ekonomiska förutsättningar än jag och vill dela upplevelser med mig, med oss. Jag känner att jag behöver återgälda, betala eller bjuda tillbaka men det kan jag ju inte, vilket skapar skuld och konflikt för mig. Vi har diskuterat detta mycket, argumenterat och nästan grälat där han vill får mig att förstå att jag inte ska eller kan tänka på detta sätt, att det är vi, att vi bara har olika förutsättningar och att jag inte ska låta mig hindras eller känna skuld för det.

På ett sätt förstår jag honom, hade det varit omvänt hade jag velat dela en middag eller upplevelser med honom och hade jag haft råd hade det inte varit några problem för mig att betala för honom, man vill ju göra dessa saker med den man älskar.

Jag måste bara förstå att jag inte blir mindre självständig eller mer beroende av att ta emot något när inga förbehåll eller baktankar föreligger. Jag är ju själv en person som hellre ger och finner glädje i det, så varför kan jag inte förstå att andra kan känna likadant? Det är det jag ständigt påminner mig själv när farmor och farfar visar sin ständiga hjälpsamhet och generositet. Det finns inga baktankar, det finns inga förbehåll eller förväntningar, bara en glädje i att kunna bidra och hjälpa en medmänniska eller någon man bryr sig om - precis som jag själv. Att det bara ska vara så svårt när det ska verka omvänt!

 

Hämtade Lilltjejen igår som vanligt efter mitt pass och hon mötte mig linkandes med ett knäskydd. Tydligen har hon vissa känningar och legat lågt med träningarna under veckan, vilket vi får fortsätta med denna fram till helgens cup i Varberg. Det är ju tur på ett sätt att hon inte är utespelare då jag inbillar mig att målvakten inte sliter riktigt lika hårt på sina leder. Idag har skolan friluftsdag med friidrott som tema och jag poängterar vikten av att visa vilja och försöka utifrån sina förutsättningar.

 

Bastade som vanligt med Birgit och nästa söndag hinner hon kanske inte vara med eftersom hon har födelsedag - 78 år! Hon klarar inte alla övningar och pausar emellanåt, men hon är med och hon gör det hon kan, och nu har hon efter femton år som singel börjat dejta igen och är lika nervös som en tonåring. Underbart!