Jag och C pratade lite under morgonen och jag tog upp den där listan han skrev ihop för vad som nu känns som evigheter sedan. Hans förslag på att regelbundet aktivt sätta sig ned och "statuskolla" är kanske inte så dum idé. Det är ju så lätt att vardagskarusellen åtsidosätter känslor och behov att prata, att störmoment eller problem inte tas itu med utan skjuts undan och prioriteras ned för att allt det andra måste fungera - vardagen, och när man väl har en stund över tillsammans är det sällan man vill ta upp surdegar eller bekymmer man eventuellt upplever sinsemellan. Det kanske låter kliniskt och arrangerat, man ska väl kunna lyfta och prata om vad som helst - när som helst. Men tar man sig verkligen tid för det bland mat som ska handlas, städning som ska göras, tvätt som ska sorteras, jobb att leverera, barn att serva och vänner att underhålla?

I vårt nya förhållande vill ju inte att det ska finnas någon risk för att vi och våra känslor prioriteras ned, vi underhåller och jobbar aktivt varje dag genom att vara öppna och aktivt visa omsorg och känslor för varandra, men att sitta ned och reflektera individuellt eller tillsammans rekommenderas vitt och brett i arbetslivet så varför inte kring något så viktigt som ens gemensamma förhållande? Därför börjar jag inse att hans punkt på listan kan vara viktig.

 

Jag får visst pausa här ändå och fortsätta senare... 

 

Så...ja, jag tog upp det med honom och han håller med - det var ju han som satte den på pränt från början. Frekvensen han föreslog då var minst en gång i veckan, men eftersom vi har som jag upplever den öppenhet vi nu har, där jag vädrar så fort något poppar upp i min hjärna och vice versa kanske varannan vecka kunde vara ett alternativ då jag inte har Lilltjejen. Därutöver var hans förslag att åka någonstans där vi kan vara för oss själva, rå om varandra och samtidigt göra en "större utvärdering". Kort och gott skulle vi på dessa sätt utöver den vardagliga öppenheten verkligen försöka försäkra oss om att inga oklarheter, inget outtalat eller skavande som kan leda till något större kan uppstå.

Det är så enkelt att på frågan "Hur mår du?" bara svara "Bra", för ingen förväntar sig eller vill egentligen heller höra något annat. Jämtemot kollegor och ytliga bekanta kan det väl vara just förväntningen, men nära vänner och ens partner, där ska man väl kunna ha den tryggheten och transparensen? Att vräka ur sig "NEJ, det är skit", medan man redan sen till arbetet med bröstsvett står i hallen och försöker stoppa in en skrikande treåring i sin overall medan storasystern gnälligt för hundrade gången undrar vart mobilen tagit vägen - kanske kan vara ok men inte bästa tillfället att ge luft och utrymme för uppföljning men en indikation att ta med sig till den planerade och ej förhandlingsbara tiden man kommit överens om. Ligger det mer bakom eller var det bara ett utlopp av stundens stress tillsammans med dålig sömn och kaffe som inte hann intas?

Kanske har man de facto inget att ta upp och då behöver det ju inte bli mer än så, men man har i varje fall haft den, möjligheten. Är vi ute och cyklar i vårt resonemang? Kanske, men vi testar och ger det inget värde så vet vi det i alla fall.