När Lilltjejen är hos Johan brukar jag och Christer vara varannan natt hos varandra. Således lämnade jag musen som tryckte i mitt hörn när måndagens arbetsdag var slut och drog och tränade, i trygg förvissning att katterna skulle leverera den till slut. Löpband för mig medan han körde spinning, natt och arbetsdag hos honom och träning i Sisjön och så hem till mig och mycket riktigt, där låg musen prydligt på hallmattan! 

 

Christer har en helsikes massa brädspel och hälften är inte ens öppnade. Vi har testat en del under åren, en del fallit oss väl på läppen och somliga mindre väl. Det tar tid att sätta sig in i dom för att kunna spela fullt ut och relativt få har vi funnit så givande att vi kommit därhän. Eller ja, C fattar ju regler och strategier så mycket fortare så man åker alltid på däng och diskussionerna kring regler och tolkningar har ibland gått höga. Jag är ju inte någon tävlingsmänniska så jag har ofta inte brytt mig nämnvärt men har på sistone som med det mesta annat börjat säga ifrån mer och markera när jag inte tycker att något känns ok.

 

Nu har jag snöat in lite på Carcassonne som är relativt enkelt och kanske just därför det tilltalar mig. Jag gillar också hur landskapet växer fram så olika från spel till spel, som vanligt när det handlar om uppbyggnad. Och som vanligt kommer min och Christers olika spelmentaliteter fram då jag fokuserar på just uppbyggnad och nöjet i det, medan hans fulla fokus är hur han kan sabotera för mig - vilket ju egentligen är hela poängen med de flesta sällskapsspel. Så jag får helt sonika försöka ställa om min spelstil och sätt att tänka medan jag gormar över vad jag likväl anser vara hans elaka spelstil. Jag tänker helt enkelt annorlunda, ser var jag kan lägga min bricka på bästa sätt för mig när jag borde tänka på var jag ska lägga min bricka på bästa sätt för mig jämtemot honom. Det är svårt, och dessutom när jag tar hans saboterande personligt. Jag är ingen tävlingsmänniska men tar tydligen illa upp när motspelare förstör vad jag anser vara mitt fina och omsorgsfulla arbete.

 

När jag nu fått såpass grepp om spelet har vi börjat testa expansionerna och igår introducerade vi bland annat grisen. Fler brickor gjorde också spelplanen än roligare att bygga upp. Även om jag kan tjura över det faktum att spelet går ut på att någon måste vinna och förlora så finner jag det avslappnande. Det är mysigt att efter avslutad och bortplockad middag slå sig ned vid bordet igen och öppna locket till en annan värld på ett sätt. Som att kliva in i en bok får hjärnan vila med något helt annat ett tag men med ett spel tillkommer mysigheten att göra detta tillsammans.

 

En vardagskväll efter träning och följdaktligen sen middag är det dock inte bästa läget att öppna och introducera ett helt nytt spel, men dessa lite enklare som inte kräver uppstartstid och inte tar flera timmar att avsluta är precis lagom. Det är väl just därför så många av hans spel ännu är oöppnade, de kräver sin beskärda del av tid och engagemang och är också av den sort att de kräver ofta många timmar att fullfölja, även när man har kommit in i det ordentligt.