Det var mysigt att Christer följde med mig på gårdagens föräldramöte och vi alla knödde ihop oss i skolans gymnastiksal. När hela personalstyrkan fick tåga fram och presentera sig fick de en spontan applåd och jag kände det där suget igen av saknad till läraryrket. Det är ett fantastiskt arbete, så givande på många sätt och de gör alla så himla bra jobb! Utskällda och satta under orimliga krav om det så är skol- vård- social- eller liknande personal, så står de ändå där, alla dessa människor som orkar och brinner för att arbeta med andra människor, i detta fall våra barn.

De blir utskällda och underskattade men skulle någon av de som klagar byta med dom? Nej.

Visst ska man ställa krav och ha förväntningar precis som på vilken annan yrkesgrupp som helst men med så mycket annat i dagens samhälle hör man ofta varifrån de kravställande och gnälliga barnen kommer ifrån. Det var så ofta och tydligt när jag själv stod där som lärare framför föräldrarna och hörde barnens röster genom de vuxna.

 

Det blev en liten debatt gällande barnens ovilja eller oförmåga att byta om inför idrott, eller duscha efteråt. Vissa föräldrars åsikt att det var skolans ansvar att se till att ungarna duschar. Ska idrottsläraren ta varje elev i hampan och tvinga in dom? Ronjas kvinnliga lärare är idrottsvärd och hjälper till med att påminna tjejerna osv, men i de skolor som inte har det skulle jag vilja höra ramaskriken om den manlige läraren vaktade i tjejernas omklädningsrum för att säkerställa ombyte och dusch! Som i vilket teoretiskt ämne som helst går det inte att tvinga idag, tvinga en elev att sitta och göra sina uppgifter. Lärarna har inga rättigheter utan hotas, anmäls och trakasseras om deras arbete inte faller elev och föräldrar i smaken. De har en verktygslåda, är skyldiga att försöka hitta lösningar och möjligheter för alla men utan föräldrarnas stöd är det så mycket svårare för att inte säga hopplöst, framför allt när de anser att det endast är skolan som har skyldigheter men inte barnen och än mindre de själva som föräldrar.

 

Jag tycker våra lärare hade en sund inställning och bemötte åsikterna professionellt, att få eleverna förstå att det handlar om grundläggande hygien. De flesta har väl känt hur en förpubertal oduschad unge kan lukta, för att inte tala om en vuxen person? Placera dig själv med femton, eller så bara fem svettstinkande vuxna i ett rum en hel arbetsdag och fundera på hur trevligt det skulle vara.

Om någon inte gör sina uppgifter i engelska drabbar det bara den individen, att svettstinka i ett klassrum drabbar andra och torde förutom kursplanens mål om hälsa och hygien främst gå under föräldraparagrafen allmänt folkvett. Att duscha och hålla sig ren var inget som prioriterades eller ansågs viktigt för bara några generationer sedan då föräldrarna fostrade barnen till överlevnad i de förhållanden som rådde då, och det är ingen skillnad idag, det är bara vad som anses vara prioriterat för denna överlevnad som förändrats, vår uppgift som föräldrar och vårdnadshavare kvarstår. Så sorgligt att se att vi går mot ett samhälle som mer och mer accepterar detta frisläppande av föräldraansvar, de personer som har så stark påverkan och är av sådan vikt för barnet.

 

Jag vet att det kan vara lätt för mig att sitta och tycka när jag bara har ett barn som kan få hela min fokus, som är den enklaste ungen att ha och som vuxit upp med aktivitet och träning hos föräldrar och bonus-föräldrar där således dusch och nakenhet är helt naturligt. Här har likväl Lilltjejen kunnat ifrågasätta varför hon ska duscha ibland då hon inte anser att hon blivit svettig men fått acceptera att "efter träning så duschar man". Tänk då familjer där nakenhet anses fult, att kroppen ska döljas eller bedömas, där man inte är del av någon fysisk fritidsaktivitet och heller inte har några förebilder i sin närhet som utövar det?

 

Jag är rätt kass på SO, hopplös i geografi, håller aldrig reda på historian och tycker samhällskunskap är dödstråkigt. Men jag förstår vikten av den och försöker bidra med det jag kan för att väcka min dotters intresse och motivera varför den är viktig. Jag skulle aldrig vilja föra över mina åsikter till min dotter. Att vi kan tycka olika absolut, vi är alla olika och att erkänna detta tillhör mitt jobb som förälder lika mycket som att stödja den yrkeskår som är utbildad att ta hand om våra barn. Det innebär inte att lita blint och inte kunna ifrågasätta, men acceptera och respektera den profession inte bara lärarna är utan alla om så servitris som veterinär.