Jag ligger bra i fas med ledarskapsutbildningen och finner en del av uppgifterna svåra, vilket väl ska vara meningen. Det där med att identifiera positiva känslor och tre saker jag är tacksam för under en vecka är inte direkt min starka sida, inbiten pessimist och cyniker som jag är. Realist framför pessimist låter dock lite bättre va...?

Att ge feedback, framför allt positiv feedback är också något jag är dålig på och aktivt försöker förbättra. Det ligger inte i min natur att strö snälla ord omkring mig och visst ligger det närmast till hands för de flesta att fokusera och lyfta fram det negativa? 

 

Så apropå positiva känslor och feedback får jag nu i lärandets anda lyfta fram det informella mötet idag som närmast blev "ett-till-ett" med en i teamet. Lovorden kring det jag åstadkommit sköljde över mig tills jag inte kunde låta bli att skruva på mig och till slut ta av tjocktröjan. Jag har lärt mig att bli bättre på att ta emot komplimanger och snälla ord, där jag tidigare höll glädjen jag kände inombords och gärna viftade bort och negligerade med "...inte har väl jag..." , släpper jag nu fram denna glädje och uppskattning jag känner. De delar med sig av positiva saker, de ger mig något och då ska man inte förminska detta utan istället ge tillbaka det bästa man väl kan få som givare, nämligen tecken på att man uppskattar det. Du överräcker en gåva till någon som tecken på uppskattning och mottagaren stuvar snabbt undan den och säger "Äsch inte var det nödvändigt". Hur känns det i jämförelse med att hen istället öppnar den framför dig och du ser hur glad din gåva gjorde denne? Så ofta vi riktar våra blickar inåt oss själva istället för ut mot den andre eller de andra vi har framför oss.

 

Apropå att rikta uppmärksamheten från oss själva: Som introvert dräneras min energi av påtvingad interaktion av den typ som förväntas vid sociala event, det vill säga mingel - den introvertas mardröm. Att stå där och blablaha-a vad man jobbar med, vad man tycker om ditten och datten med en person man vet inte kommer att träffa igen eller är intresserad av att lära känna är otroligt tröttsamt. I sådana sammanhang brukar jag snabbt styra om uppmärksamheten till den andre eller någon annan i sällskapet. Oftast är den som frågar mer intresserad av att faktiskt prata om sig själv och bara väntar på en öppning. "Vad tycker du om det då?", "Hur kommer det sig att du valde att arbeta med just ekonomi?"  Och så får man vara bereddd med sin väl inövade repertoar av hummanden och nickanden för att hålla lådan kvar hos den andre. Det funkar ett tag, sedan ursäktar man sig med att man ska hälsa på någon man just sett eller att man inte ätit någon frukost och de där snittarna ser rackarns goda ut! Detta är kanske mer av vinst för den som är blyg eller känner svårigheter med det sociala samspelet - rikta uppmärksamheten ifrån dig själv genom att lyfta blicken och lägga frågan eller en fråga tillbaka istället för att svettas över att du måste svara eller "vara rätt". Det har funkat för mig i varje fall.