Hemma igen och Oo försöker ta nytt rekord i "Bejewelled". Sjäv var jag på väg i säng, men beslöt att försöka hålla ut en stund till genom att skriva lite.

Dagens cache loggades i Partille efter att gått bet på denna i Utby. Viss specialutrustning behövdes...



Är megamätt och supertrött som sagt. Det blev god mat och rejäl glassportion på "Pasta +" tillsammans med Anna, Peter och Emma. Det var verkligen fräckt att se hennes mage, nästan mer fräckt än min egen! :o)
Nej, jag har inte fattat att vi om ett halvår från nu tryckt ut var sin mini!

Om det ser ut att skymta en öl i kanten med Oo så är det faktiskt en folkis. Oo sympatiuppehåller ju medan jag nu ruvar! Vet inte om jag skrivit det tidigare, men det gör han i varje fall vilket jag tycker är hur gulligt som helst.
"-Ja, men du offrar ju din kropp", sade han. Två undantag fick han, Herrcluben och Whiskeyklubben med sina respektive träffar de hinner ha under denna tid. Nej, jag dricker ju inte någon alkohol ändå, men jag offrar ju faktiskt min kropp, mina älskade extrajobb plus att jag avhållit mig från sådana där goda parmaskinkor och mögelost och annat som Livsmedelsverket varnat för! Gorgonzolasåsen ikväll kunde jag dock inte låta bli, dessutom hade den ju tillagats vilket väl är lite bättre? Xo)
Nåväl, folkisar tycker jag är ok, men det har ändå inte blivit så jättemånga sådana ändå. Tydligen är de ju inte lika goda, men när han är tillräckligt sugen så slinker även de ner. :o)

Nej, nu ger jag upp, hopp i säng!

Kolla in spindulus gigantus!! Upptäckte den när jag klippte gräset, och även om jag inte tillhör spindelälskarna så kunde jag inte förmå mig att köra över den. Oo har dock inga problem med de mångbenade djuren, så han plockade upp den för att tydligare visa på dess storlek. Brr! Väl nere i gräset råkade en av de otaliga gräs-hopporna hoppa och landa precis intill den och SMACK! Stackars gräshoppa!



Fick i alla fall två delar av gräsmattan, de mest behövliga klippta, samt nästan avklarat det andra armstödet på träbänken. En hel förpackning av det grovaste slippappret gick åt...

Under tiden jobbade Oo med altanen så långt han nu kunde med kvarvarande material. Han har beställt mer från Derome, men det hann inte levereras innan helgen. Det börjar ta sig i varje fall!







(Maja fin har fått span på något)

Utläst. Förvånande fängslande men otillfredsställande slut, vilket jag inte gillar.
Härnäst väntar Marian Keyes "Änglar".

Fredagskvällen blev en lugn och skön historia. Stickning och "Ghost whisperer" i soffan och tidigt sänggående. Tre Fiakräkningar under natten, två kisserier och otaligt besök av Maja på bröstkorgen samt tidigt vaknande på grund av vansinnigt ont i ryggen. Försökte med en handduk i svanken för att ge den stöd, provade med en kudde under rumpan för att liksom sträcka ut svanken. Det kändes något bättre då det känns som ryggslutet är "överböjt".


Vädret är sådär, ingen större värme och regnet verkar hänga i luften, men vi ska försöka jobba lite på utsidan. Till kvällen blir det god mat i stan med Anna, Peter och Emma. Vi siktar på italienskt!




(En del gillar inte att storhandla...)

Är en bit på väg men fortfarande mycket kvar! Blockar för första gången i min korta stickhistoria. En stol och nålar till en anslagstavla fungerade alldeles utmärkt! Under tiden är det bara att fortsätta med andra delar. Vill bli klar, har ju massa andra projekt jag vill göra!

Regnet fortsätter att falla och det rejält också. Passar bra att sitta inne och jobba.

Regn hela kvällen, regn hela natten och troligtvis regn hela dagen.
Medan Oo jobabde sig hem från Malmö via sin bror i Lindome, brummade jag via Mölndal och Sushi king för två portioner sushi. Väl hemma tog jag en go bastu så jag genomvarm och avslappnad kunde avnjuta middag tillsammans med hemkommen Oo framför slutet av "Harry Potter"-filmen. Sedan lät vi dvd:n fortsätta med "Ghost whisperer", så det blev en skön avslappnad kväll i soffan. Under eftermiddagen anländer Anna, Peter och Emma som är på semester i våd södra del av landet. De ska bo i stan så imorgon blir det middag och jämförelse av magar! :o)
Apropå magar så har min varit väldigt skum hela veckan. Det bubblar och spänner och toabesöken är många. Inga problem med tröga tarmar här inte! Sedan så diffusa grejer som jag tror är Sprattel, men det är så vagt att det nog lika väl kunnat vara luft i systemet! Xo)
Jag både vill och inte vill ha mer distinkta rörelser. Inte för att det då blir så påtagligt, något främmande rör sig där inne som är upphov till all denna ångest! Vill för att det då blir så påtagligt, "det är faktiskt Sprattel och jag är någon som du faktiskt inte kan ignorera längre!" Schizofrena tankar jajjemänsan. Men de dominerande tankarna kring rörelser är faktiskt positiva, vilket jag ser som något bra. Man behöver ju inte tänka längre än att det faktiskt är någon där som verkar må bra. Små steg i taget.

Undrar hur många miljoner de lade på den idiotiska under-sökningen? Däremot undrar jag om det där halvåret är lite väl i underkant? XoI

Fick förresten ett samtal från jourhavande psykolog eftersom den jag ska komma att ha är på semester. Säger bara: "Professor Umbridge".
Den 16:e är "min" psykolog tillbaka. Får se när hon sedan har tid för mig.

Att man kunde få glansigt skinande hår och finare hy någonstans i de veckor jag befinner mig nu? Hm.

Oo är i varje fall fin i håret eftersom jag klippte honom igår. Nu är han på väg ner till Malmö för att styra upp de stackarns anställda där.

Typiskt för vecka 17 ska visst vara ökad svettning pga av den ökade blodmängden i kroppen. Vet inte om jag märkt av det så mycket förutom möjligtvis igår under mitt samtal med barnmorskan. Märkte efteråt de rejäla svettlökarna (elev från Stenungskolan lärde mig det ordet) på min mörkrosa tröja. Nice.

Oo misslyckades ännu en gång med att se färdigt "Harry Potter och Fenixordern". Klockan var inte mycket efter tio och vi stupade i säng.

Kvällssolen letar sig igenom träden utanför våra stora fönster. Jag har rastat dammsugaren och slurpat upp ett ton flugor, bromsar och likstela kokamoj. Hade en tanke på att klippa gräset men ambitionen svek. En filtallrik med skivad banan är kanske inte bästa middagen, fortfarande hungrig och ingen motivation att tillaga något heller. Hoppas nästan på att Oo ska ringa på sin väg hem från sitt fotbollslirande så jag kan föreslå någon form av hämtmat. Patetiskt.
Får se om jag kan öppna kyl, safferi och frys och glo på innehållet än en gång. Kanske något har dykt upp sedan sist.

Jag kommer på mig själv att famla hjälpsökande i luften med händerna när jag inte finner orden. Hur jag än försöker sätta ord och förklara hur tankarna snurrar, så tycker jag bara det låter förvirrat och fånigt. Men jag försöker att göra det så enkelt som möjligt, bara säga vad jag tycker och känner utan omskrivningar och för-sköningar. Hon är bra, verkar ta mig på allvar, och min senaste teori att jag skulle behöva känna fostrets rörelser och veta dess kön för att få en form av identitet istället för ett "det", förstår hon och när vi om två veckor kommer dit för ultraljudet så ska de frångå policyn och säga könet om de nu kan se det då. Om inte så ska jag få en ny tid. Det känns som en lättnad, ett litet tunt halmstrå av något konkret jag kan fokusera på. Att det är en han eller hon, det blir någon inte något, inte en parasit, alien eller oidentifierbart i min kropp. Det känns som det skulle kunna underlätta något, hjälpa mig att ta till mig det som oundvikligen kommer närmare för varje dag.
Jag ska få tid hos en psykolog att träffa regelbundet, bena ut och pussla ihop för att förhoppningvis få bukt med min antipati och rädsla. Jag ska inte försöka "behandla" mig själv genom att konfrontera småbarn, försöka vänja mig eller hålla god min och upprätthålla outtalade förväntningar. Vill jag undvika dom så ska jag göra det, för då undviker jag också risken för den uppflammande primitiva avsmaken och eventuella konfrontationer som dragit fram min vilja att orsaka skada. Det är ju inte alltid jag får dessa känslor, annars skulle det bli svårt att umgås med de som nu har småbarn, men om jag känner att känslorna är på väg så får jag se bort eller gå undan.
Jag är helt slut efteråt, tar på mig solglasögonen för att dölja mina rödsvullna ögon där jag går genom vårdcentralens korridorer på väg ut. Det har varit mycket av den varan på sistone och jag gillar det inte. Inser att det knappast är sista gången, men också nödvändigt. Skit också.

Och jag är fortfarande för dödsstraff.

Jag försöker att inte se det som ett nederlag, men självständigheten och stoltheten har svårt att riktigt acceptera mitt behov av hjälp utifrån. Kanske hade jag kunnat köra strutsmetoden, rabbla mantrat "det löser sig", säga att allt är finfint och hoppas på det bästa, men förnuftet säger att jag ändå gjort rätt. Även om jag skäms. Det känns så futtigt, så egoistiskt, så "out of proportions", men faktum kvarstår: Mina första ord till barnmorskan i andra änden "Jag tror jag behöver prata med någon", och allting rämnade igen. Kanske var det orden jag sade genom snyftningarna och snorandet där jag försökte förklara, kanske var det mitt hysteriska gråtande, men hon bedömde att jag behövde hjälp med en gång. Fick en tid redan imorgon, hos henne. Hon verkade bra, sade i varje fall de rätta orden, de som jag behövde höra och som jag själv sagt en gång i tiden då jag satt i "Jourhavande kompis": "Du gjorde rätt i att ringa".
Ett första möte där hon får bilda sig en uppfattning om vilken eventuell vidare hjälp jag kan behöva. Kanske räcker det att jag bara får ösa ur mig till henne, kanske behövs det samtal med någon mera kunnig, kanske behövs det regelbundna samtal under en tid framöver. Jag vet inte.
Trots att det känns som en lättnad känner jag mig på samma gång misslyckad, liknande när jag fick sjukskrivas från lärarjobbet för min väggkänning. Jag väntar ju bara barn, en av de naturligaste sakerna i världen, vad är det att bli så hysterisk över, det är ju livets underverk! Okej, nu har inte jag uppnåt den sista åsikten men det första håller jag fullständigt med om. Ändå sitter jag här och håller en fasad som jag känner förväntas av mig, med en tid inbokad för samtal nästa dag. Fast fasaden vete tusan om jag varit särskilt duktig på att upprätthålla. Gratulerades av receptionisten på Sportlife igår och jag log bara lite besvärat och mumlade ett tack. Jag fick ju förklara varför jag bara kommer att köra några veckor till.
Av någon anledning känns det viktigt för mig att veta vilket kön det är på barnet. Jag skiter i överraskning eller "belöning" på förlossningen, jag tror det är ett behov av kontroll. Allt annat kring denna graviditet känns så utom min kontroll att jag behöver något handgripligt att fokusera på. Vet jag kön kan jag fokusera på namn, behöver inte störa mig och leta lika mycket efter kläder och sådant, men framför allt tror jag att ett kön skulle ge Sprattel en form av identitet och inte bara ett "det" som det nu är. Det skulle bli mer handgripligt, reellt, påtagligt, det är en han/hon där inne.
Ultraljudet om två veckor lär inte avslöja det. Tydligen gör de inte sådant på dessa rutinundersökningar, utan man får vända sig till privatkliniker och sådant och betala för det. Jag ska försöka bena ut varför och hur viktigt det egentligen är för mig att veta.

Jag kan lägga all koncentration på stickning, låta tankarna försvinna i en bok eller fokusera på arbetet, men hur hållbart är det att gömma sig för något oundvikligt?
Jag skyller på hormoner.
Jag tänker på perspektiv, på riktiga problem som andra människor har.
Jag tänker att det är normalt.
Jag läser att det inte är något konstigt.
Jag hör alla säga att jag inte är ensam.
Jag gör en struts och stoppar huvudet i sanden.
Jag lägger locket på och trycker undan det som bubblar och pyser där inuti.

Det går ganska bra för det mesta, men ibland bubblar det över, ångan tränger sig på och fruktan väller ut.
Det är ingen nyhet: Jag gillar inte småbarn. Femtioelva andra föräldrar säger att de inte heller gjorde det, men att det blev annorlunda när de fick sina egna. Visst, fine. Men tyckte de att det var pinsamt att berätta att de var gravida för andra? Undvek de att ens ta ordet i sin mun? Undvek de andra småbarn för att de visste vilken ångest de framkallade? Fylldes de av avsmak, motvilja och sorg när de konfronterades med dom?
En incident för några veckor sedan, ett småbarn kinkar så som småbarn gör. Inget skrik, inget långvarigt, bara lite kink och ett fysiskt försök att göra tvärtom. Det finns ingen annan vuxen där, jag måste ta konfrontationen annars finns risk att barnet skadar sig. Jag försöker att säga ifrån, skarpt, enkelt och snällt resonerande, men det går inte att resonera med ett så litet barn. Hela mitt inre fylls av ett sådant vanmäktigt raseri att varje nerv i min kropp skriker efter att skada barnet. Ett raseri som ingen annan är min mamma kunnat framkalla!
Tack och lov gör jag som jag gjorde då när hon levde, jag lägger locket på och stänger av, vilket då betydde öronen, eller helt enkelt slängde på luren om det var telefonledes, och nu gick jag helt sonika därifrån med ingenstans att göra av mina känslor. Jag har blivit sämre på att hålla masken, vilket en del kanske skulle anse vara bra, men min förnedring blir total när tårarna kommer och jag inte kan hålla inne med alltihopa. Jag öser ur mig, förmår inte att låtsas som ingenting. En del säger sig förstå och ta mig på allvar, andra säger att det löser sig och är normalt. Är det verkligen normalt!? Några sekunders kinkighet och jag vill skada? Hur f-n ska det gå när det är oupphörligt gnäll, gråt, skrik och bråkighet tillsammans med sömnlöshet och tidsbrist?

Jag tyckte inte om barn innan jag blev gravid, men tycker om möjligt ännu mindre om dom nu. Tysta, sovande, snälla och lugna går det bra, men så fort de börjar bete sig som, tja, just barn så rusar antipatin upp i mig och jag lägger locket på i mina försök att pressa undan motviljan. Att denna fruktan och motvilja blivit så mycket starkare nu kan jag inte tillskriva annan anledning än den visshet jag nu har att jag själv kommer att stå inför tillika scenarion om bara några månader. Men jag gör en struts och vill inte tänka på det, jag undviker småbarn för att undvika den ångest de kan framkalla. Jag undviker att ens prata om annat än ytligheter beträffande småbarn. Hur klokt är det?
Notera också att i dess tysta, lugna och snälla form finner jag dom acceptabla just för att de så enkelt kan ignoreras då. Jag känner ingen nyfikenhet, ingen vilja att gulla, leka eller hjälpa till. Många gånger tas detta för givet av ens omgivning, vilket gör det ännu värre. Tro inte att min ångest enbart bottnar i det jag nu försökt förklara, nej liksom för de flesta har barndomen präglat också mig hur medveten jag än är om dess sätt och eventuella konsekvenser. Förnuftet lever en hård kamp mot inpräglade mönster, vilket för övrigt inte enbart kommer från föräldrar utan hela ens omgivning. Jag kan inte tala om arv, adopterad som jag är, men däremot mycket miljö och hur det kan påverka en människa.
Jag är rädd att bli bitter. Jag är rädd att jag kommer att ångra mig. Jag är rädd att jag blir sittande hemma, frustrerad och med martyrkronan på huvudet medan Oo flyr iväg till arbete och vänner.
Jag vet att det är ofrånkomligt att jag måste vara hemma mera i början, jag vet att jag kanske blir hemma mera eftersom han tjänar mer än jag. Jag inser att det kan bli så, men är rädd att jag inte kommer att kunna hantera det. Vi vill ha syskon, och om vi inte känner annorlunda då så vill vi ha dom relativt tätt. Detta är inte av känslomässiga skäl utan av rent praktiska, för två vill vi ha. Detta innebär att jag blir hemma ännu längre. Ja, jag inser det motsägelsefulla i att "vi vill ha syskon", för under all denna motvilja och ångest, mellan de fåtalet tillfällen jag brutit samman och låtit känslorna pysa ut och tårarna rinna, så vill jag faktiskt, förundras och ser fram emot att ha barn!
Till miljöaspekten har vi också de inrotade förväntningar och roller som jag och omgivningen formats i. Träffas man ett sällskap för tex en grillkväll där båda föräldrarna är med, så är det så gott som självklart att männen hamnar för sig (oftast ute vid grillen) och kvinnorna för sig (oftast i köket). Eller?
Och har föräldrarna småbarn med sig, var hamnar barnen då? Jo, hos kvinnorna. Om modern lämnar rummet förväntas de kvarvarande se efter dennes telning. Eller?
Jag som då undviker småbarn och nu ser dom som ångestframkallande tycker detta är så in i h-vete uppåt väggarna, samtidigt som jag själv slussats in och finner mig många gånger väl till rätta i denna könsroll. Det är ju så man är van och som då känns naturligt och tryggt. På samma sätt som det mer eller mindre tas för givet att en kvinna är den perfekta värdinnan och förbereder, dukar fram, dukar undan och diskar, medan en man som gör dito är en fantastisk man, och var har man hittat honom? Men man ska inte hyckla och sticka under stolen att rollerna verkar åt andra hållet också där vi kvinnfolk tar för givet att mannen ska behärska och ta hand om "manliga" göromål som däckbyten, byggnationer på hemmet och skottning av tak. Men samhället har förändrats. Vård av hem och barn finns fortfarande kvar, om än i vissa redigerande och mycket praktiskt underlättande former, men jakt för föda och upprätthållande av bostad kan nu tillhandahållas av också kvinnorna. Vardagen består förutom arbete av båda parter också av vård av hem och familj, men där finns fortfarande så många inpräglade könsroller kvar.
Jag vill inte tas för given att vara den som håller koll på barn och hem, jag vill inte bli en bitterfitta, men känner att jag skulle ha lätt att hamna där ändå! Jag vill inte vara den som tas för givet att hålla koll på skötväskan, se till att det barnet behöver finns hemma eller hålla koll på tandläkartider.
Jag är rädd att jag ångrar mig, att jag kommer att sakna det liv jag och Oo hade tillsammans utan barn och bli bitter av den anledningen. Att jag blir bitter på Oo för att han så gärna ville ha barn, trots att han inte lagt någon press på mig. Omgivningens outtalade press och förväntningar som blev mina egna?

Shit, det är svårt att formulera varför jag får sådan ångest, för när jag nu försöker göra det låter det bara som plattityder och fåniga smågrejer. Mamma - buhu, könsroller - sexistiskt, rädsla - men kom med nåt nytt!

Men hur jag än försöker bortförklara, låtsas att det är normalt och att det löser sig, så kommer jag ändå inte ifrån känslan av att jag ändå är "out of bounds". Att det är något djupare, att något inte är som det ska, att sådan genuin motvilja och oförmåga att ens se på ett kinkande småbarn skulle vara något som alla nervösa mammor känner? Jag skulle kanske kunna fortsätta bita ihop, köra strutsen och undvika småbarn tills jag sitter där med min egen, men vad händer då? Kanske slår allting om och jag upptäcker att jag ingenting hellre vill än vara hemma och mamma och trycka ut fem ungar till, hoppas kan man ju (eller nej förresten, två ungar får räcka!). Men kanske det inte blir så. Okej, man ska inte måla en viss person på väggen, inställningen gör allt också vidare blablabla, men det finns förlossningsdepression, det finns mammor som tar ihjäl sina barn, det finns mammor som sticker och lämnar sina barn, det finns mammor som finner sig i sitt öde, må hända älskar sina barn men önskar ändå att allting vore annorlunda. Som jag sade till Monica i en av mina svartaste stunder vid det böljande havrefältet: Jag ser ingen mening med barn!

Jag vet inte om jag lyckades reda ut begreppen bättre i skriven form. Vet inte om jag ska publicera detta då det känns som många tår kan trampas på och generella uttalanden tas personligt. Men det handlar ju inte om någon annan, det handlar bara om mig själv. I detta sammanhang är allting annat oväsentligt, min hjärna är boven i dramat, ingen annan.

För min egen, Oos och vårt kommande barns skull ska jag söka hjälp. Det kan inte vara inom det normalas gränser att känna och tycka som jag gör. Jag måste ventilera alla dessa känslor för någon som kan och vet vad det handlar om. Barnmorskan är ett första steg, men hennes första bemötande vid mitt miniutbrott senast med det klassiska "jag tyckte inte heller om barn", gör att jag tror någon annan måste till. Men kanske hon kan hänvisa mig vidare. Då har jag i varje fall försökt, och provat någon annan metod än strutsmetoden. Det kan ju inte skada.

Är igång igen. Efter ett smärre missöde som avhjälptes av gudabenådade Helena, har jag nog fått ganska hygglig koll på det här med färgbyte nu. Inte för att det kanske blir så snyggt, men jag har kört på rätt många varv nu utan missöde! Triumf!
Åtta nystan igång samtidigt som mest, tror jag passerat nio nu också och är tillbaka på "bara" fyra. Phu! Slutet närmar sig alltså, men ändå är det bara början. Har låångt kvar innan jag vågar mig på att visa ett färdigt resultat!

Lite regn och lite småkyligt. Är otroligt trött och får avhålla mig från att krypa till kojs redan nu!
Det blev ett gäng cacher loggade i Helsingborg och mumsig lunch innan vi tackade för oss och drog hemåt. Jag lyckades nätt och jämnt hålla mig vaken! Håller fast vid mitt första intryck att Helsingborg är en mysig stad där den ligger med Danmark alldeles intill. Denna dag var det dock väldigt blåsigt och för en frusen person för mig inte alls tillräckligt med kortärmat! Då får man ju göra sitt bästa för att hålla värmen uppe, hoppa framför Oo när han ska knäppa bilder till exempel!
Sen kan man ju hoppa lite mera, även om man inte uppnår Elins balettpose! :o)


Medan pojkarna förgäves letade en cache vid det blåsiga vattnet, träffade flickorna betongkaniner. Söt va?
Dessutom hittade Elin sin första(?) cache utan vare sig gps eller iPhone! Det blev inte den sista heller, då hon minsann lokaliserade en till som dock var lite tricksig att få ut från sitt gömsle.






Förutom målet att logga ett gäng cacher i staden, uppnådde jag mitt mål att inköpa en Spettekaka! Mumsi! En tant vid uteserveringen skrattade så hon fick förklara för gubben intill, när Oo knäppte mitt inköpsbevis. Jag fattar inte varför...

Väl hemma fick jag min första smakbit, och även om den kanske inte är riktigt lika mumsig som den där chokladmoussetårtan jag köpte till efterrätt till lunchen, så duger den gott, samt stillar mitt begär efter den typiska skånska stoltheten(?)

Imorgon är det måndag och arbete igen. Också combat där det för närvarande bara är en bokad. Får se om det blir ett privatpass eller något alls. Nu är jag i varje fall så trött och tycker jag varit så duktig som hållit mig vaken till halv nio att jag väl kan gå och lägga mig? Xo)

Jag har fortfarande ont i röven! Det är bara att inse, min röv är inte designad för att sitta och än mindre cykla! Värst är svanskotan och de där två typ höftbenen som man sitter på. Fick sitta på damvis och hit och dit i försök att avbelasta. Ajajaj!
Menmen, det blev en mycket trevlig dag ute på Ven som började med att vi var hårsmån från att måsta vänta en timme på nästa färja dit ut! Wo-hoo, de kastade loss precis efter vi flängt ombord med andan i halsen!

Vi ville hinna med tidiga färjan för att säkerställa hyrcyklar, då man ju måste ha cykel när man utforskar den ändå rätt stora ön! Fashinerande många cyklar i alla varianter, och de var populära! När vi passerade senare på dagen var nästan alla borta, något uthyraren också förvarnat om.




Vi måste ju självklart ha en tandem! Jag har ju faktiskt provat en sådan som barn på Gotland, men det var premiär för Oo, vilket han fann en smula spännande :o)
Andreas fick sig en vanlig hoj, medan Noel placerades i en täckbar vagn bakpå Elin, hur fräckt som helst med de olika valmöjligheterna. Hjälmar fanns att låna för barn i varje fall, men är osäker beträffande de vuxna.


Vi lät cacherna mer eller mindre styra vår cykeltur, och den första tog oss till en biodlare där vi hade turen att träffa cacheägaren och biodlaren himself!
 
Fick en väldigt intressant och givande introduktion till biodlandets konst, plus en logg i cachen!
Otroligt vacker ö och mysig att cykla runt på. Vädret var faktiskt perfekt med mulet och lätt vind. I gassande sol hade det blivit riktigt jobbigt!

En cache förde oss till "Konrads stuga", en silversmed vilkens son ägde cachen. Vi snokade runt ett stund, bland annat vid entrén där vårt letande iakttogs av en man. "-Var det ett djur eller?"
"-Öh, vi vet inte riktigt!" Xo)
Självklart måste man ju passa på att kika in i butiken, där smeden försynt frågade om "Vi var sådana där skattletare?" :o) Massir av fina silversmycken hade han, och jag kunde inte låta bli att köpa två par örhängen - katter förstås!
Pastalunch på "Prästasvängen", fast portionerna var lite väl små, och så ville de inte värma Noels barnmat. Deras egen barnmat var det som gällde!
På vår tur fick vi också hälsa på en megafin Ardennerhäst och jag blev käär! Också så fashinerad av dess storlek, vilket otroligt kraftpaket! Omkring åttahundra kilo! De hovarna är inga man har lust att få på foten!
Förutom pedalande blev det också fotboll! I en lite annorlunda form, nämligen fotbollsgolf! Oo och Andreas bara måste prova och det gick väl...out of bounds kan man väl säga? ;o) Men jag tror de tyckte det var rätt kul.
De avslutade sin 18-hålsbana på 77 respektive 75 sparkar. Gissa vem som fick vad!

När vi till slut var nöjda och återvände till färgelägret noterade vi att folk redan ställt sig i kö för ombordstigning. Vi skrattade rått då det var mer än en halvtimme kvar till avgång, och tänkte köpa glass istället.
När det sedan snällt ställt oss i kö en stund, låtit den byggas på baktill, båten anlänt och börjat "lasta ombord". Så kom vi inte med!
God idé att köa i tid alltså!
Fick låta den ömma rumpan sitta på asfalten en stund medan jag och Elin krossade pojkarna i M.I.G som Oo hade på sin iPhone. :o)
Riktigt trötta tillbaka igen blev det mumsig thai/kinamat innan vi degade i soffan och jag och Elin krossade pojkarna igen i "Brainstorm".
Medan jag skrivit håller de andra på att packa ihop. Vi ska ta en sväng i Helsingborg där jag ska försöka hitta en riktig Spettekaka! Eller snarare "Sbiddekaga" som den tydligen uttalas på det inhemska språket... Jag tror förresten att jag fick godkänt på min ansökan om tillfälligt visum i Skåne! ;o)
Avslutningsvis några bilder jag tog i fredags när vi anlände till Ramlösa där Andreas föräldrar bor och vi nu fått ha det så bra! Jättefin trädgård, omsorgsfullt ordnad av Andreas! Föräldrarna var dock inte här utan de och familjen Noel har bytt boende några dagar, så de är uppe i Götet. Vi tackar dom och mamma-pappa Noel för en riktigt härlig helg!
 

Jag kan tänka mig att man är lite antingen eller när det gäller deras stil, men jag har alltid gillat Nordmans speciella sound, men konstigt nog aldrig köpt någon av deras skivor.  Jag minns att Jenny hade deras första med "Vandraren" och Oo har en annan med flera bra låtar. Deras Melodifestivalbidrag "I lågornas sken" gillar jag också skarpt!

Varför jag nu kommer att tänka på låtar helt plötsligt är Oos plötsliga intresse i Spotify med något projekt han nu kommit på. Därför efterfrågade han nya och gamla bra låtar, och vi båda insåg att vi inte hade några problem att hitta gamla godingar, men nya? Hallå? Finns det några nya riktigt bra låtar enligt ens eget tycke? Börjar man bli gammal eller visst var det bättre förr? :o)

Jag minns faktiskt inte hur och när jag fick upp öronen för Fronda, men "Rullar fram" tycker jag har så himla kul gung och köpte faktiskt deras skiva som hade fler bra spår!





Ofrånkomligt kommer minnen tillbaka från timmarna på dansgolvet man svettats och haft så vansinnigt kul. Vem behöver alkohol eller andra stimulantia när man kan lämna tillvaron och bara uppslukas av en riktigt bra låt? Lite folk och glest på dansgolvet får de flesta att tveka eller backa ur, men vid rätt musik är det ju så det ska vara! Synd att den musiken man själv nu finner så ösig och bra nu bara plockas fram vid "Back to 90´s"-teman och sådant! Ack, eurotechno det är grejer det! Xo) Okej, man är en stofil!



(MAXX och Magic Affair!)









Grejen är ju att jag också bara kan ligga och vila till denna musik. Sash till exempel är perfekt att bara flyta iväg till! Valsång och vågskvalp? Trams! Xo)

Ujuj många härliga låtar och många härliga minnen!

Ett sms väntade i mobilen imorse. En förfrågan till oss IFK-vakter att jobba under kommande match för P16, en följd av gårdagens överfall. Det är så dumt, så idiotiskt, så pinsamt! Sport ska vara något som förenar, underhåller, skapar band och god stämning. För det mesta är det ju så, men så finns det alltid en klick människor som har noll koll. De som förstör, som hetsar och låter sig hetsas, som vill ha bråk och finner sina egna anledningar att rättfärdiga denna förstörelse.
Jag har ju lämnat in mina kycklingkläder nu för ett tag framöver, men detta var ett jobb jag hade velat ta. Jag hade velat bidra till att de unga spelarna skulle få spela och känna sig trygga, bidra till att de som vill se fotboll ska få se det under goda former.
Många som göra sådana här illgärningar är unga, identitetssökande personer med aggressioner som behöver ett mål. Men se på hur många föräldrar beter sig när de iakttar en match deras tolvåriga barn deltar i. Det kan vara rena lynchstämningen, bli bråk och överfall av föräldrar mot motståndares barn eller domare, hur sjukt är inte det? För att inte tala om den hets och mani somliga föräldrar kan utöva på sina egna barn om de inte presterar som föräldern anser. Det är barn, det är ungdomar! Idrottande ska vara roligt! Nej fy vad tragiskt hur en del beter sig.

Ett snabbesök till barndomen:
Glassbåt!

Oo tjenade på de nyinflyttade i hörnet. De har tre barn varav den minsta är en grabb på dryga två månader. Ska man hoppas på en framtida kompis för Sprattel där?
Jag vill verkligen veta vad Sprattel är för sort! Har inget sådant där behov av överraskning vid förlossningen, utan vill kunna börja spåna på namn och förbereda mig på att det faktiskt blir en han eller hon.

Jag har mycket tankar om det som komma skall, många så känslomässigt besvärliga att jag inte ens orkat formulera dom här. Det positiva och negativa skiftar snabbt, och samma sak kan framkalla dessa båda motsatser antagligen beroende på vilket humör jag befinner mig i.
Denna vecka har jag dock kommit på mig själv med att snegla i första bästa spegel jag passerar. Hår, kläder och sånt? Nej, magen är det min blick dras till! På vägen från jobbet kunde jag inte undgå de stora reflekterande fönstren som tack vare solskenet gav extra klara spegelbilder.
Min växande mage och vetskapen om hur den kommer att bli har ju för det mesta bara förknippats av ångest och fasa. Dessa dagar är det förundran och en känsla av att det faktiskt är lite småcoolt infunnit sig. Dock inser jag själv hur mina tankar begränsas till enbart magen, och inte vad magen i sig de facto innebär, dvs vad den kommer att resultera i där någonstans i (förhoppningsvis) januari.
Notera hur leopardens nos kommer att skjuta ut mer och mer allt eftersom tiden går! ;o)
Jag hoppas hoppas mina tankar och känslor beträffande maggen håller i sig. Jag har nog med att hålla framtidstankarna i schack...

(Vecka 16 + 3, tror jag. Öh.)

Får dock påpeka, till somliga läsare ;o) att Oo i boken "Du ska bli pappa" nu kommit till sidan 75! Att det sedan är den blivande mammans förtjänst i form av högläsning hör inte hit ;o)
Dock tycker jag att den är minst lika intressant och rolig för mig som för honom.

Apropå somliga läsare, så ska vi till Helsingborg imorgon! Är nedbjudna till Andreas föräldrar där den förstnämnde med Elin och Noel också är. Jag har bara varit i Helsingborg som hastigast, på en arbetsintervju men minns att jag gillade det lilla jag hann se av staden. Den och skolan gjorde faktiskt att det till slut av alla intervjuer jag var på (och också erbjöds jobb hos), hängde mellan just Helsingborg och Stenungsund. Tänk om jag valt Skånestaden, undrar hur mitt liv sett ut då idag?

Nu ska vi ivarje fall beta av några sidor till i "Du ska bli pappa"-boken! :o)

Det fick man lära sig när man var barn. Man kunde inte hata fiskpuddingen i matsalen, man kunde inte hata någon annan. På samma sätt som det var fel att säga att kompisen hade samma skor som en själv (härmis!), det var ju bara likadana skor (dummer!).
Hata var för starkt, för hårt, för elakt. Att ogilla eller tycka mindre om var däremot okej att säga.
Så jag ogillar verkligen det här stickprojektet!
River upp igen. Inte ett varv eller två. Jag börjar om längre ned än dit jag hunnit igår. Ett steg fram och två steg tillbaka. Och så det förbannade (förlåt) eländet att fiska upp varenda maska igen på tre milimetersstickorna.

Nej, jag tycker verkligen inte om det här projektet!

Vattenmelonen
En oväntad semester
När Lucy Sullivan skulle gifta sig
Är det någon där?
En förtjusande man

Alla böcker av Marian Keyes som jag har varav den sistnämnda är precis utläst. Ovanstående verk går under benämningen chiclit, och det är de kanske, men jag kan inte låta bli att finna benämningen en aning nedlåtande. Chiclit för mig bjuder inte på mycket mer än avslappnad läsning med intriger så grunda att man sveper igenom dom på ett ögonblick utan att lämna några större avtryck eller intryck för den delen. Wikipedia lämnar heller inget utrymme för större författarverk:
"Chick lit, från chick (i betydelsen ung kvinna) och lit (litteratur), en litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern. Genren etablerades år 2000. Oftast är böckerna skrivna av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Karaktärerna är inte sällan över-analyserande unga kvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet." Ytligt? Ja. Givande ur ett djupare perspektiv? Nope.

Men jag håller inte med! Marian Keyes böcker må handla om kvinnor i 20- och 30-årsåldern som söker ur sin synvinkel perfektion. Men där chiclit för mig stannar vid ytlighet och rädsla för vad ragget för kvällen ska tycka om shape-up och inte spetsstringisar under den moderiktiga kjolen, tar Keyes upp också andra ämnen. Drogmissbruk, dödlig sjukdom, alkoholism, dödsfall, svek och kvinnomisshandel. Under den stundtals kvicka dialogen som får en att skratta eller le sorgligt igenkännande, tar hon fram djupare saker som berör mig. Framför allt "När Lucy Sullivan skulle gifta sig", och nu "En förtjusande man" som skildrar bland annat alkoholismen ur både den missbrukande och den anhöriges synvinkel.
Keyes väver in dessa allvarliga och tragiska saker i sina berättelser tillsammans med så mycket humor, utan att överskrida någon gräns för förringelse av de förstnämnda. Det tycker jag är beundrans- och framför allt läsvärt!

Post altanbygge á la pusta ut innan dusch med lite Bloons Tower Defense 4 (prova, det är lite be-roendeframkallande!). Oo är helsåld på det nu och poppar ballonger för fullt. Han ska få fortsätta med det en stund till medan jag hoppar i duschen.
Vi fick lite gjort på utsidan ändå denna kväll, så sakta men säkert går det framåt! När allt är färdigt har vi en stooor altan! :o)



God Natt! För i natt ska jag banne mig sova!
Hoppas kan man juh?

Det här projektet är en veritabel mara! Jag blir tokig på alla dessa färgbyten med enstaka maskor av ena färgen här och enstaka maskor av andra färgen där! Och så intag och missade maskor och fel-räkning, backa tillbaka och göra om, fortsätta för att upptäcka att det inte blev någon skillnad, backa igen och göra om göra rätt, för att upptäcka att det blev fel ändå, för att inte tala om felet man upptäcker för flera varv sedan! Jag har lyckats komma en bit ändå men har låångt kvar! Att det kan vara så tålamodsprövande det här med stickning! Tog mig nog lite vatten över huvudet när jag gav mig på detta projekt igen! Grrrrr!

Fy för den lede så trött jag är! Det var två av mina goingar också tydligen. Systeryster mumlar nåt om gravidsymptom som min snuva och torra hals kan tillskrivas. Hm. Är att vakna jämt och ständigt under natten också ett sådant då? Två kassa nätter på raken och man får en försmak av vad som komma skall. Blä. Jag trodde att kisseriet skulle lugna sig lite, för att återkomma när utrymmet börjar bli för litet, men det är ett oupphörligt spring med ganska blygsamma mängder. Också störigt.
Att man fastnar framför deltagarnas fantastiska prestationer i "So you think you can dance" tills klockan passerat midnatt gör ju inte saken bättre.

Får ju visa mina nya inköp på värsta modebloggsmanér. Leggings och linne från Indiska och t-shirt från Gekås! Rena myskläderna juh, och leoparden kommer att bli mer och mer 3D, då magen så lägligt hamnar precis i dess nos :o) Okej, lite oformig blir den nog men nu när det bara putar lite så ser det lite kul ut.
Tänk om man kunde gå så här hela tiden ut? Men nej, mitt i smällkalla vintern ska man vara så stor som möjligt och måste hänga på sig femtioelva plagg. Men den dagen den sorgen, eller kanske de dagarna den bedrövelsen.

Får notera att jag förtfarande inte känt något mera sprattel sedan den vältajmade kvällen. Konstigt eller? Fast å andra sidan är det kanske lite tidigt så Sprattel gjorde ett undantag och extra ansträngning den dagen jag behövde det som mest.

Stackars Goldie ligger ute på Blocket nu, så vi får se om någon är intresserad. Oo är faktiskt lite ledsen att skiljas från den, vilket jag förstår. Jag skulle ju tycka det var skittråkigt att sälja Gulingen, och fick nästan så dåligt samvete att jag var beredd att byta. Men bara nästan. Gulingen är ju min!

Någon glömde dörren till innergården öppen igår, så nu har jag två Kokamoj planlöst flygande över de stora fönstren framför mig. Oo och hans familj kallar dom "Pappa Långben". Hahahahahahaha! Harkrank är väl också ett namn, kanske det riktiga? Jag säger Kokamoj i alla fall, men undrar vad de kallas egentligen? :o)

Har plockat fram sticknålarna igen! Ett gammalt projekt som jag påbörjade för typ ett år sedan då jag mer eller mindre impulsköpte mönstret för jag tyckte det var så fint. Snabbt gick jag bet när det skulle bytas färger mitt i och det blev garn hit och färg dit och hopplöst att få till snygga övergångar utan glipor.
Nu har jag då alltså bestämt mig för att försöka igen, och denna gång med Helenas varsamma och kunniga hand. Så nu är jag på väg igen, men jösses vad tidsödande och krångligt att hålla på byta färg hela tiden! Att jag sedan gjort fel och fick riva upp hälften jag gjort var ju inte särskilt uppmuntrande heller. Men nu har jag börjat och vill också slutföra! Frågan är väl bara när...

Lugn kväll med meningslöst men avslappnande datorspel. Lite retsam torrhosta på grund av kill i halsen, och snoret har inte gett sig minsann. Nu ska jag i varje fall äta upp resten av jordgubbarna innan jag hoppar i säng!

På väg hem efter combatpasset som kändes grymt bra i hela kroppen! Sex deltagare varav två sedan sade tack och hej med hopp om återseende då de reser bort och jag troligtvis slutat innan de är tillbaka.
Var lite orolig att förkylnings-symptomen skulle hämma mig, samt den "tunga" känslan jag haft i kroppen senaste gångerna, men det kändes kanon! Till kvällen kom dock straffet när det dröjde timmar att somna då näsan snorade igen totalt och småhosta fick katterna att fly sängvärmen. Verkar ändock vara en snabb och lätt förkylning då det idag bara är lite kli och ont i halsen.
Oo jobbade på altanen så jag handlade lite på vägen hem och sneglade ner i frysboxen. Majskolv!
Det blev en mumsig förrätt innan spagettin och falukorven! Det var så längesedan och är ju så gott! Jag föredrar dom helt klart kokta och så med smör och salt, inte grillade då de bara blir supersega och fastnar överallt i munnen. Minns när jag första gången fick smaka kokt majskolv. Det var till en förrätt hos några i kvarteret då jag var barn, och jag liksom när jag åt sushi för första gången började må illa. Andra gången och sedan dess är det dock hur gott som helst!
Lite trött idag, ingen hit att sova med igenmurad näsa. Men det går undan att köra till jobbet nu när det idag var ännu mindre trafik än igår. Tjohej!

Se så blank och fin! Nu är Goldie redo för en ny ägare, och vem det än blir hoppas jag den blir väl omhändertagen! Jag gillar verkligen Goldie och tycker den är jättefin, men måste jag välja mellan vilka av våra två gamlingar som ska säljar så håller jag ju ändå på min Guling. Den är ju liite yngre också med nåågot färre mil.
Men någon som är sugen på att ta hand om vår kära Goldie? Har haft betydligt färre besök hos verkstan än Gulingen, automatväxlad och se så gyllene och fin! Fast jag tror handlarna kallar den brons...tss!
Phu, att tvätta en bil in- och utvändigt tar sin lilla tid, och när jag ändå var igång så tog jag Gulingen också vilket verkligen behövdes! Jösses vad jag försummat stackars Gulingen! Pinsamt hur den såg ut på insidan juh!
Medan jag jobbade med bilarna kom Oos kompis Ulf för att hjälpa honom med bygget. Med honom var hans dotter som är en blandis, precis som jag nu har i maggen, och hon är så himla söt! Liksom Nina och Anders pojkar tycker jag blandisar mellan just "svensk" och koreansk är synnerligen fina, inte alls partisk! ;o)
Men jag är inbilsk nog att tycka det ska bli roligt att få en unge som inte ser ut som "alla andra svenska" ungar. En blandning mellan mig och Oo, och en av de få anledningar till att jag faktiskt vill bli mamma.
Nog om det, efter pizza- och thaimatslunch tog jag fatt i träbänken som jag trodde bara behövde ett svep med slipmusen. Bänken fick Oo från de förra ägarna till radhuset i Lindome, och han hade inte gjort något alls med den än att låta den stå nere på uteplatsen år efter år. Av någon anledning har jag dock fattat tycke för den, och ser den framför mig uppfräschad och inoljad bortom dess nuvarande bedrövliga skick.
Mina planer var en "före"- och "efter"-bild, men ganska snart insåg jag att den där "efter"-bilen allt kommer att dröja ett bra tag! Slipmusen fick bytas ut mot större doningar, och nästan en timme senare var ovansidan av ett armstöd klart! Men skåda skillnaden!


Rötan har trängt så pass djupt att det var domnade händer och dammfyllda näsgångar innan jag var nöjd. Sedan drog jag till Bauhaus och köpte grövre slippapper (fanns en nivå till) och ett Dremel-verktyg för att komma åt i håligheterna och andra skrymslen. Roliga utgifter, men nu har jag ett projekt! Frågan är bara om jag fixar det eller ger upp på vägen. Det är ju en sak när man har semester, men nu kommer man att återgå till fulla arbetsveckor och den tid och lust man har vid dagens slut...
Nu ska jag i varje fall lägga mig i soffan och försjunka i Nora Roberts "Svart ros" tills Oo kommer hem från GAIS-matchen.

Så här pigg var jag igår. Notera att Fia håller mig sällskap, och i klösträdet låg också Maja och snarkade. På utsidan svettades Oo med altanen. Tomas och Monica kom förbi en sväng så Oo fick lite hjälp medan jag och Monica tog det lite lugnt på insidan. Monica frossade i barngrejer på Blocket medan jag hummade och fixade lunch istället. När de åkt hem var jag som synes helt slut. :o)
Slumrade till en stund innan det blev dags att åka till "Panget", Hakefjordens pensionat för grillbuffé!
Har nya kjolen på mig som är så mjuk och go. På Pangets baksida med finfina utsikten hade de dukat upp med massa godsaker och grillat i olika former.
 
Innan vi åkte till Panget svängde vi förbi mormor i Stenungsund. När vi var i Ullared tänkte vi köpa ett nytt våffeljärn. Dels för att vårt nuvarande gräddar ojämnt, samt att vi ville ha ett med två laggar samtidigt. Mormor sade då att vi ju lika väl kunde ta över hennes eftersom hon ändå aldrig använde sitt tvålaggsjärn. Så vi körde förbi för att hämta upp det, men då visade det sig att hon ju lurats!
 Hon hade köpt ett helt nytt till oss av någon outgrundlig snäll anledning! Så där blev vi riktigt snopna!
Precis ett sådant järn som vi också hade spanat in att köpa!
Klockan blev ganska mycket innan vi kom ifrån Landet, och mer hann den bli innan Oo hade letat rätt på de cacher han spanat in på vägen hem! Jag somnade i bilen medan Oo letade tillsammans med en annan cachare som han träffade på! Han jobbar ju på sitt uppdrag med minst en cache per dag, och den sista loggade han strax efter tolvslaget så dagens cache är fixad :o)

Idag blir det mera altanbygge för Oo, medan jag funderar på att fixa iordning Goldie för försäljning samt slipa upp den gamla träbänken vi fick med oss från Kondi. Jag är ju inte mycket för gamla grejer, men uppslipad och inoljad tror jag faktiskt den kan bli riktigt fin. Sista semesterdagen uppbokad alltså. Till kvällen ska Oo på GAIS-premiär på Gamla Ullevi. Själv har jag märkt att det är sommar då jag fått två vaktjobbsförfrågningar att tacka nej till.
Imorgon är det tillbaka till jobbet. Tjoho.

Stekande sol och varmt, vad gör man då? Jo, man jobbar vidare med altanen som nu gått in i sitt sista skede nämligen entrésidan som också är mest omfattade. Rollerna är ombytta där jag nu har noll koll och står handfallen med armarna längs sidorna i väntan på order. Hjälper till där jag kan med att mäta, såga, skruva och gräva. Kroppen är irriterande svag och jag är alldeles matt. Att stå på huk och sedan resa sig är en smärtsam upplevelse som får en att känna sig som en skröplig pensionär. Illa!

Tålamodet får stora prövningar när hål för gjutningen ska grävas. Att det ska vara så förbenat svårt att gräva en grop! Det ska provas praktiskt för att inse den gigantiska skillnaden på att gräva i jord och i sprängsten! Sakta men säkert har en ram för själva entrén skruvats ihop, och medan jag svär över stenarna med min lilla trädgårdsspade (hopplöst med jordspade), fixar Oo gjutningen av ramen på exakt rätt nivå som resten av altanen. Vi lägger en kvadratisk ruta utanför dörren med den räfflade brädsidan upp. Sedan resten av virket med släta sidan i samma längdriktning som fasaden och den befintliga altanen som kommer från framsidan.
Nu ska Oo dra och inhandla mer cement och diverse som behövs, men jag är helt slut och stannar hemma och förbereder lite inför middagen istället. Känns inte som jag gjort ett jota men kroppen tycker annorlunda.
Har inte känt något mera sprattel förresten.

Oo tycker inte om att shoppa. Oo tycker ännu mindre om att shoppa där det är mycket folk. Få människor blir mer kinkiga än Oo när det ska handlas och butiken är full med folk.
Innan det var tal om barn hade Gekås fasor och meningslöshet nämnts vid olika tillfällen, och en viss Oo som varit där en gång skulle aaldrig åka dit igen!

Oos fru avslöjar att hon är på smällen. Oo föreslår att de nu måste åka till Ullared! Oos fru såg med viss bävan fram emot denna dagen, men antagligen inte lika mycket som Oo själv.
Ungefär fyra timmar och 183 grejer senare kan Oos fru bara konstatera att hennes man gjort en strålande insats! Hon noterade att till och med en viss iver stundtals skönjades vid somliga avdelningar!

Jösses vad vi handlade! Och nej, summan kom inte i närheten av vad vi kunnat föreställa oss när vi sjöblöta efter det hällande regnet äntrade det gigantiska Gekås. Vid kassorna gjorde jag en naiv liten gissning (optimist för en gångs skull?) på fyratusen. Oo gissade på fem och ett halvt. Vi slutade på 7555, amen.
Men som sagt, grejer så det stod härliga till, och jag hittade förvånansvärt mycket kläder att växa i. De hade till och med en liten avdelning med mammakläder där två omlottklänningar och sådana där "maggördelgrejer" bland annat hamnade i vagnen. Fick också köpt allt från amningsbh:ar till DVD-filmer och babysitter. Listan vi fick från Elin betades raskt av och var till stor hjälp där vi handfallna stod bland alla barngrejer.
För växande barn är ju faktiskt Gekås ett grymt ställe ur klädsynpunkt sett.
Trötta, hungriga men nöjda proppades alla våra grejer, samt Monica och Ingrids blygsama påsar in i Saabisen och så åkte vi till Laxbutiken utanför Falkenberg för en god med sen lunch. Därefter loggades en cache intill innan jag knoppade in och sov hela vägen hem!
Väl hemma har vi sorterat våra inköp och gått igenom den gigantiska kasse med barnkläder vi fick från Nina och Anders. Helt otroligt vad kläder för den allra första tiden, så himla snällt! Så på den fronten känner vi oss nu ganska väl rustade i varje fall.
Något jag störde mig på där vi gick bland kläderna, och det var den omfattning av könsindelning i form av rosa och snuttigt och blått och "coolt". Störigt! Nu vet vi ju inte vilken sort som lurar där inne, men jag vill ändå inte ha så typiska kläder!

Har en känsla av att det inte blir mycket mera gjort idag. Oo är helt slut efter sin insats, och jag kan väl unna honom en resterade kväll i horisontalläge! :o)

Ingen bra dag idag. Fint väder, varmt väder, hjälpt till att kapa upp en björk, grillning, krocket och gråt. Emotionellt vakuum i kombination av självömkande förtvivlan. Morgonen började ok med plättar, sylt och grädde, för att på vägen till Landet finna mig i den svårbeskrivbara känslan av nedstämdhet och vilja att antingen gråta ynkligt eller krypa ned och dra täcket över mig.
Vid mitt antiklimax önskade jag att jag hade bloggen att ösa ur mig i, men nu fick det bli vid de öppna havrefälten som jag lät tårarna rinna fritt. Orkar inte gå in på det mera nu, vill bara gå och lägga mig. Måste bara få skriva att jag har världens bästa make och svärmor. De bästa.
 
I mitt nuvarande melankoliska tillstånd tillåter jag mig att vara melodramatisk och citerar en "vers" jag minns som populär när jag var ung. Dock var dess innebörd då en annan än den har just nu.

"Mina ögon kan glittra,
mina läppar kan le.
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se."

Imorgon är det Gekås. Imorgon är en annan dag.

Efter en riktigt latardag med inte mycket mera vettigt gjort än ett byte av sängkläder och tvätt av de gamla, packade vi matsäck och drog ut på caching. Två cacher ute i natur-reservatet Vättlefjäll som inte ligger lång ifrån oss men låångt ut i skogen. Ganska skönt och svalt ute med litet duggregn, men härlig natur och vackra sjöar.

Cacherna hittades relativt enkelt och som extra belöning fick vi med oss var sin fästing med oss hem. Najs!
Om vädret är bättre imorgon så gör vi ett nytt försök att åka upp till Landet och ta itu med den nedsågade björken. En delad pizza och varm dusch och vi är redo för "Ghost whisperer"!

Vilken otrolig värme vi haft senaste dagarna, ja hela semestern hittills! Man ska inte klaga, men ibland har det varit lite väl varmt, i varje fall för att bygga altan och klippa gräs. Vi båda höll på att bokstavligt talat rinna bort i solen igår, och när värsta delen av gräsmattan var klippt tog Oo en paus i byggandet och så premiärbadade vi i tjärnen! Första gången någonsin för mig, men riktigt skönt!
Sedan blev det middag och combat för fyra trogna deltagare där vi alla svettades ikapp. Kändes lite tungt i kroppen och gjorde fortfarande några missar som är så irriterande!
Denna morgon vaknade vi till ett dånande regn, men värmen verkar hålla i sig ändå. Tanken var att vi skulle upp till Landet och kapa ett träd och fixa ved och sånt, men nu får vi avvakta hur vädret är där uppe.

Sedan jag skrev sist har det också blivit lite caching, bland annat en som Oo nödvändigtvis skulle ha mitt ute i skogen. Att klättra och kava över berg och risiga kalhyggen i gassande sol är väl inte riktigt det roligaste man kan göra. Att det sedan kom lite fjärran åskmuller och en regnskur var tacksamt skönt. Som tur var hittades cachen relativt snabbt och så var det bara att jobba sig tillbaka i sällskap av bromsar. Urgh, tack och lov för långbyxorna, men kolla blaffan på min överarm! Fick några sådana kan jag säga! Fick några fler medan jag klippte gräset också igår... Tänk vad trevlig den svenska sommaren skulle vara utan mygg, knott, bromsar och liknande elände!
Det syns inte på bilden hur skitig och blöt jag är, men det bildades vattenpölar på mattan i bilen på vägen hem!

I söndags var vi bjudna till Elin och Andreas för middag och finalmatch i fotbolls-VM. Gottigt med tacos och så att somna medan Spanien och Holland kämpade om guldet. Hopplöst, deras soffa är för skön helt enkelt!

Altanbygget går framåt finfint! När jag kom hem från tärningen igår såg det ut så här!

Nu är det i princip "bara" entrén som återstår, och den kommer att bli jättestor! Oo hittade förresten ett sätt att få lite mindre svett ner i ansiktet genom en "turban" i form av en handduk på skallen. Mycket tjusigt! :o)

Under förmiddagen igår blev det oplanderat mycket shopping! Oo skulle ha skruv, och det blev det, men av någon anledning kom vi också hem med andra och tredje säsongen av "Ghost whisperer", "Harry Potter"-box med de fem första filmerna, en andra rullgardin till sovrummet och en sådan där minidammsugare! Vi fann en sådan mycket nödvändig för att underlätta omhändertagandet av högarna med döda flygfän under våra fönster. Ibland är vi synnerligen duktiga på att motivera omotiverade utgifter. Men en liten tanke fanns också på framtida efterspel av matning av en viss knodd, där ett flertal bevittnade sådana visar på viss spridning och nedfall av sådant som egentligen skulle in i munnen. Snacka om något jag gruvar inför!
Finns det inte tallrikar man skruvar fast i bordet? Sugkoppar duger uppenbarligen inte. Jag är fortfarande inne på sådan där hundkrage, men min senaste idé är att vända den åt andra hållet för att ytterligare begränsa viftande småarmar. Bra va? Xo)
Nej, vill inte tänka på det just nu. Avslutar med lite fler caching- och promenadbilder från de senaste dagarna.

Mysigt med regnet som smattrar mot takfönstren. Undrar vad man ska hitta på idag om nu Landet inte blir av? Kan dock inte förneka att det finns mycket att göra här hemma på insidan!
Usch, bara denna vecka kvar på semestern, hade minst velat ha en vecka till!

Visst är den fräck!? Direkt jag såg den visste jag att jag bara måste köpa! :o)
Medan Oo fick hjälp av Emil med altanbygget drog jag in till stan för lite shopping innan hot-stone behandlingen på Hagabadet. Det gick ganska bra ändå och hittade både kjol och klänning på en butik som hette Isolde. Goa mjuka material med god stretchförmåga. Det var rätt bra rea på de flesta butiker,och då mina nuvarande baströjor i form av svarta och vita t-shirts blivit alldeles för korta, köpte jag linnen i båda färgerna i modell längre och stretchigare. Sådana som man kan ha med leggings och så nåt annat lösare över. Eftersom jag gillar leggings blev det lite kortare sådana i svart och vitt, samt en sådan där "lös" svart lång sak att ha över ett linne. Är riktigt nöjd faktiskt och alla material var så mjuka och sköna.



(Utrymmen att växa i från Isolde)






Tror det var Lindex som hade dessa fyndiga krokar i sitt provrum!





Jag hann faktiskt inte beta av stan så som jag tänkt eftersom jag hade tiden på Hagabadet att passa, men det blev lite nya trosor från Cubus och så Sushilunch vid Nordstan innan jag vände tillbaka genom de solgassande och allt mer turisttäta gatorna.

Jag har varit på Hagabadet för ganska länge sedan och det ska visst vara nåt lite mera exklusivt för träning och relax tror jag. Visst är det lite småmysigt med sin gamla arkitektur och rätt trevligt när det är lite folk så som det var när jag var där. Men det är så litet och trångt att bara något fler besökare skulle förta den mysiga atmosfären.
Satt en stund på solterassen och simmade i deras båda bassänger innan det var dags att avnjuta mitt pris. Det lite flummiga intryck jag fått av hot-stone massage var i princip att ligga på mage och få lite varma stenar utplacerade här och var på ryggen. Här fick jag börja på rygg med fyra varma stenar under mig. Sedan följde i princip vanlig massage, men mycket mjukare och mildare. Ingen idrottsliknande massage som jag är van eller föredrar, men denna var ändå skön i och med att han hade en varm sten i handen medan han masserade/strök överallt. Det blev en skön kontrast i det mjuka, hårda och varma, och han masserade verkligen överallt, framsidan av benen, fötter, ansikte, armar, händer innan jag fick vända mig om. I och med min besvärliga rygg (som var bättre), körde han lite hårdare massage där han kände spänningarna, vilket främst var på vänstra sidan och det var grymt gott! Sedan baksidan av benen och till och med rumpan som är så himla skönt! Inte alla massörer brukar gå på rumpan, men där har man ju faktiskt sina största muskler och det är så himla gott att få den genomknådad! :o) Jag är också glad över att det var en manlig massör, just för att det känns rejälare med ett par manshänder än fjesiga små kvinnovarianter. Sedan fick jag ligga en stund med några stenar på ryggen, så som jag enbart föreställt mig att denna typen av behandling skulle se ut, innan man fick försöka vakna till liv igen. Gott vad skönt det var, men fick huvudvärk resten av dagen...
Väl hemma hade första delen av framsidan lagts så det blev inte mera gjort än soffläge där jag läste ut "Harry Potter och Fenixordern" för Oo. Två avsnitt av "Ghost whisperer" blev det också innan vi kröp i säng.

Jag säger det igen: Riktigt kul träning är bästa medicinen! Visst kändes det i ryggen, framför allt i vissa rörelser som hookarna och andra vridrörelser, men uppvärmd och adrenalinstinn som man var så var smärtan försumbar. Jäklar vad kul det var och min sommarklädsel med vit kjol uppskattades! Notera också att jag har bikiniöverdel på mig under topen vilket ju fick visas som nedkallade skratt och applåder. Det gick finfint att kicka i kjolen, och jepp jag hade cykelbyxor under! ;o)
Småproblem med ljudet men Johan och Anna var grymma och såg till att stämningen drevs upp!
Jag var på plats tidigt och fixade fruktfat och godisskål som vi sedan ställde in i salen för alla att förse sig av efteråt. Det var riktigt gott med honungsmelon kan jag säga!
Innan passet fick jag höra av Johan att man ju visst kunde behålla sitt pass trots föräldraledighet eller dylikt, så denna morgon har jag kollat med ansvariga och visst är det så! Caroline är bara min vikarie tills jag är redo att komma tillbaka, skoja att det känns toppen! Jag sade att jag siktar på att komma tillbaka till nästa sommarsschema, och börja vikariera innan dess. Så nu har jag ett mål framför mig, att till sommaren vara fit for fight igen! :o)
Så det funkade som sagt riktigt bra med ryggen igår, men det straffar sig idag! Det var smärtsamt och omständigt att byta ställning inatt kan jag säga! Och idag är det riktigt stelt och eländigt, men skit i det. Jag lever på gårdagens pass och laddar nu inför måndagens i Sisjön!
Apropå rygg så har jag nu bokat in hot-stone-massagen på Hagabadet på lördag, dvs imorgon. Den där massagen som jag vann hos Mix Megapols "Bluffmakarna" och nu bör få gjord medan jag kan ligga på mage. Kanske inte är så dumt heller att få till min onda rygg, även om jag tror att en rejäl massage skulle vara det bästa.
Efter en hel gårdag med regn verkar det nu klarna upp och vi ska få i oss lite frukost innan en liten promenad till badsjön. Sedan får vi se vad denna dagen har att bjuda på!

Vaknar denna torsdag och ryggen känns lika illa som igår. Det vill säga inte lika illa som i tisdags tack och pris, men likväl så pass att jag märker hur det påverkar mig. Jag är lättirretabel och småsur och anledningen är lika enkel som småaktig: Jag hatar när min kropp inte är med mig! Jag är så stel och smärtsam att jag knappt kan torka mig efter nummer två på muggen, och rörelserna är långsamma och övervägda. Jag hatar det! Och om jag NU hatar att inte känna igen min egen kropp, hur f-n ska det då gå när jag får större och större mage och eventuellt de fysiska problem (må jag slippa foglossningar!) som kan inträffa? Om jag nu på grund av min rygg går omkring och morrar och tycker synd om mig själv, hur ska det då inte bli när jag har en mage som är ivägen, tynger och begränsar den rörelsefrihet jag är så beroende av?
Jag har tidigare skrivit om min möjligtvis ologiska koppling av självidentitet, behov av självständighet och förmågan att fysiskt klara mig själv. Där min motvilja till att få mage och bli klumpig nästan kunde jämföras med känslan av att gå på stan med tunna höga klackar - hjälplösheten! I mina gedigna gympadojjor kan jag springa, sparka, hoppa och gå hur jag vill, i klackar förvandlas jag till en vinglande brud som bara kan trippeti-trippa på sin höjd. Nej, ingen Charlies angel här som kör kung-fu och springer maraton i stillettisar, men undrar alltid hur de bär sig åt, men så förundras jag ju också över alla jag ser som marscherar fram i sina decimeterklackar över kullerstenarna som om de aldrig gjort annat i hela sitt liv.
En del kvinnor är födda med korta hälsenor och kan känna sig fit-for-fight i sina high-heels, men jag tillhör inte dessa! Mitt vanliga trygga jag blir svag och mesig, en känsla jag inte alls gillar och som nu gör sig påmind när ryggen bråkar. Så ställer jag mig framför spegeln, beundrar mina fylliga behag en sekund innan blicken glider nedåt och jag känner modet följa efter. Det börjar synas och för min inre blick placerar jag alla höggravida magar jag sett på min egen spegelbild och det går liksom inte. Jo, rent fysiskt går det förfärande bra, men psykiskt tar det emot av alla krafter! Jag ser den framtida jag och blir ledsen, förbannad och frustrerad. Jag påminner mig om att det är tillfälligt, bara några månader, men varför känns det ändå så illa? Jag tänker på alla de som lider av kroniska smärtor, bryter armar och ben, reumatism och andra orättvisor som bryter ned deras kroppar till något de inte känner igen. Jag försöker få lite perspektiv på en tillfällig ryggsmärta och se det fantastiska som ändå sker i min kropp med ett gryende liv. Jag har svårt för människor som försjunker i självmedlidande, ältar och lever på andras energi genom sitt ompysslade martyrskap. Jag hoppas innerligt att jag inte är en sådan! Tillfälliga egoistiska perioder må väl vara hänt och hör kanske mänskligheten till, vilket är något jag hoppas att jag bara håller mig till. Jag tror att mina dippar är tämligen kortvariga, för orka tycka synd om sig själv hur länge som helst?
Min underbare Oo har erbjudit sig att massera ryggen för att se om det kan hjälpa. Snälle fine Oo!
Så ser jag också fram emot kvällens combat med både hopp och oro. Det ska bli så himla kul att köra specialpass med Anna och Johan, så himla tråkigt att köra för sista gången. Men att stå framför deltagarna och låta adrenalinet döva ryggsmärta har fungerat ganska bra förut så jag hoppas på det. Fokuserar på ryggen just nu, gravidmagen har jag gott om tid på mig att älta senare...

Gårdagen var en riktig komadag! Strax efter uppstigandet ur sängen fick jag så ont i ryggen att jag gick omkring som en liten gumma resten av dagen. En för snabb eller felaktig rörelse kändes som pilar och omedelbar ostbågeform. Försökte stretcha, vrida, hänga från vinden och få Oo att lyfta samt kleta på den starkaste värmesalvan. Hopplöst. En lätt huvudvärk och trötthet på det gjorde eländet komplett. Armarna och benen kändes tunga som blyklumpar, så det var inte den vanliga Linda som tillsammans med Oo spenderade pengar på Bauhaus, Biltema, Ica Gunnilse och letade några cacher. Det blev lite nödvändiga grejer som bland annat till altanbygget, cykelställ och andra tråkiga men nödvändiga utgifter som presenningar och dörrmattor. Väl hemma blev det inte mer än att fylla kylen, ignorera röran och dammtussarna och stupa i säng. Sov över en timme eller nåt tills Oo tyckte det var nog. Då hade Stefan kommit och middagen påbörjats med fläskfilé i marinad och färskpotatis skrubbad i kastrullen. Kompenserade det dåliga samvetet lite med att göra en äppelpaj till efterrätt, men trots sovstunden var jag inte ett dugg piggare. Degade ned mig i soffan och kopplade bort hjärnan med Nora Roberts senaste pocket medan pojkarna höll på med sitt "Runescape".
Tröttheten kändes nu mera på det psykiska planet, för när Oo sett färdigt VM-fotbollen plöjde vi igenom och grät till hela andra dvd:n av "Ghost whisperer". Hade dock inga problem att somna sedan när vi väl lagt oss...

Denna dagen har jag dock kompenserat för gårdagens fiasko! Fortfarande ont i ryggen och föredrar lätt underdånig kroppshållning, men piggare i kropp och knopp så tvättberget har betats av, dammsugaren fått sig en rejäl rastning, cd:n till specialpasset bränd, tvätt vikts och sorterats, frysen rensats (hittade tre nästan fulla glassbyttor med bäst-före typ 2008), möblerat om lite i vardagsrummet (notera första bilden att undertecknad nu är vänd mot fönstren!), lagat stoor sats korvstroganoff, rensat lite i trädgården och rensat i garderoben. Det sistnämnda var väl sådär lagomt kul. Fyllde en kasse med kläder jag redan nu inte kan ha längre, och fler lär det bli! Jag tycker ju inte att magen blivit så jättemycket större ännu, men ändå har tröjorna börjat glipa rejält. Häromdagen kom jag dock på varför jag har glipan utan att det faktiskt stramar. Det är ju "tack vare" mina nu fyllda A-kupor som lyfter mina tröjor! Lite småtrevligt i och för sig, men garderobsutbudet har krymt markant i och med att alla mina "baströjor" i vanliga fall slutat strax nedanför byxlinningen. Det gör de inte nu längre kan jag säga! En gång i tiden hade jag ingenting emot en glipa, men när man nu har en valk som så fint går halvvägs runt känner jag mig inte alls lika bekväm som jag en gång gjort. Buäh! Jag minns en tid då min smäckra lekamen utan problem gled i storlek small och den platta bysten kompenserades med vältrimmad mage och blottad rygg i fräcka topar. Nu har jag visserligen bysten, men med stillasittande jobb, ring på fingret (som singel har man ju inget bättre för sig än att träna!), omotiverade kockar och nu bebbe på väg, hånskrattar mina nätta små byxor och topar från sina undangömda platser. En del har jag sparat, av nostalgiska skäl.
Har ett mål under dessa semesterveckor och det är att shoppa. Bläh. Men inser ju att garderobsutbudet obevekligen kommer att fortsätta minska, så ska försöka hitta några basplagg och topar/tröjor som man kan växa i. Anna tipsade också om en sådan där tubliknande grej, som fjortisarna har som top, men gravida runt magen för att kamouflera glipan.
Hur som helst, medan jag härjat på insidan har Oo jobbat på utsidan. Första delen av altanbyggnation två är på gång och målet är att bli klar hela vägen till och med entrén innan semestern är slut. Det kommer att bli så bra!
Medan jag nu skrivit har Oo dock avslutat för dagen. Han ska och spela lite fotboll med några grabbs för att sedan kolla på den andra semifinalmatchen ute på stan eller hos Andreas. Själv ska jag försöka slappna av på riktigt när nu det värsta kaoset är fixat här hemma och kanske se "Prinsessan och grodan" igen. Första gången har jag ju all fokus på Oos hår som jag klippte under tiden!
Måste fixa lite mat också, kanske resterna från grillningen igår?

I lagom tid att hinna packa upp, äta lite och hämta andan från bilresan hem från Stockholm, fick jag köra ned till Sisjön och mitt combatpass. Lite seg och trött men som ett trollslag försvinner allts sådant när man kör igång! Nio deltagare blev det idag, helt grymt juh! Vi körde så speglarna immade vilket aldrig hänt förut! Shit vad kul det är och deltagarna så duktiga att ens egen energi bara boostar! Fy vad jag kommer att sakna det!
Berättade att jag nog bara kunde köra några veckor till och varför varpå de tyckte att jag väl bara kunde komma och skrika på dom när jag blivit för tung att faktiskt utföra rörelserna själv? Xo) Jag ska banne mig försöka köra så länge jag bara kan, och när jag inte kan kicka eller hoppa lika högt längre får deltagarna göra det istället med råge!
Sista dagen av vår cachingweekend så. Vi loggade några mysterycacher i Gävle innan vi vände kylaren mot huvudstaden och systeryster. Värmen höll i sig, så väl framme var det riktigt skönt att bara sitta på deras nya altan på den skuggiga framsidan. Fick låna deras mycket illustrativa "Ett barn blir till" där den naturvetenskapliga sidan av mig fann början väldigt intressant och fashinerande. Sedan blev det detaljerade bilder på foster, förlossning och skrynkliga nyförlösta barn som bara såg fula ut, och plötsligt sjönk det in att jag faktiskt läste om något som pågick för mig just nu, och det som komma skulle. Då var det inte riktigt lika fashinerande längre och rädslan för det som komma skulle ramlade över mig igen. 
Jag ska dock inte gå in på det nu. Känner att jag inte kan fokusera riktigt, då vi körde igång "Ghost whisperer"-boxen. Efter första avsnittet blev inte en mening skriven och vi snörvlar båda två! Nu är andra avsnittet på gång! Kan lägga in lite bilder bara. :o)

Gotland har betongfår, Varberg betongänder och ... nån annan stad jag inte minns vilken har betongsälar. Gävle har förstås betongbockar, fast dessa hade en mer estetisk funktionalitet. Bäst man står där kommer Batman, och då måste man ju bara ha sig en puss! Tio spänn kostade det, men hallå, det var ju Batman!
Superhjälten hade inte Robin, men väl en mc-snubbe med sig från Tärnsjö (var ligger det?). Passande namn dock på klubben för jäklar vad myggbitna vi har blivit idag! Minsta fläck där vinden var stilla nog kom de små plågoandarna i form av inte bara mygg utan även knott och broms!
Nåväl, det blev välsmakande middag och efterrätt på Harrys innan vi kvitterade ut Scandics båda vrålåk! Grymt med tillgång till cykel, så i den varma sommarkvällen pedalade vi runt och jagade cacher. Sju stycken blev det totalt, och två vi inte lyckades hitta till Oos stora förtret. Riktigt skönt och mysigt att i maklig takt rulla gatorna fram. Gävle är ju ganska platt som tur var! :o)


Imorgon bär det av söderut igen med destination Stockholm. Några mysterys som Oo löst ska vi försöka logga innan vi åker, och så lite caching på vägen ner förstås! :o)

Nu ska det dock bli skönt att krypa till kojs för natten. Undrar om jag kommer att ha träningsvärk i benen imorgon? Mystrampande till trots så har jag inte cyklat på över ett år!

Förunderligt nog lyckades jag hålla mig vaken hela vägen upp! Fast sista milen kroknade jag rejält, men tror det gick så pass bra tack vare att jag mer eller mindre åt konstant! Xo) Scandic i centrala Gävle är riktigt fräsht, och efter att fått krypa ned i de välsignat mjuka lakanen och sova som en sten, var en hotellfrukost inte alls dumt! En TB-ägare hade efterlyst hjälp vidare i forumet, så team Loove fick ju åka ut till Svartviken och rädda den! Underbart vacker plats och gigantiskt flyttblock på vägen dit. Sandviken, Valbo och Mackmyra var några av platerna som cacherna tog oss till, och 17 cacher senare ligger vi nu nyduschade och tar det lugnt på hotellrummet. Vädret är otroligt varmt med stekande sol, så efter denna dos får det bli lite kvällssvalare innan vi ger oss ut på nästa vända. Vi vill uppnå 600 hittade cacher idag vilket bara är två bort!

Dagens klädsel:
Vit t-shirt, skjorta och jeans.

Ska ha utbildning med en (tur att det bara är en) inköpare och upptäcker en chili con carne-fläck mitt på min vitklädda mage! Försöker stänga skjortan men går det? Nej! Det saknar flera centimeter!
Men stoppar jag ned t-shirten då djupt innanför brallorna att v-kragen blir rena dekolletaget (passar ju bra till min nyfunna byst), så försvinner nästan fläcken nedanför linningen! Om jag sedan låter bli att andas och böjer mig lite framåt så syns den inte! Ha-ha!

Snart är det semester igen! Wee! Jag tränger bort tankarna på att det bara är två veckor och bara ser fram emot en massa dagar av ett mindre måste än vanligt :o)
Vädret denna vecka har ju varit kanon, så vi får väl se hur de kommande blir.
Direkt efter jobbet drar vi till Gävle för att jaga cacher! Oo har ju fått dille på nån grej som kräver att han loggar minst en cache per dag i femtio dagar. Än så länge går det hyggligt bra, han letade en cache uppe vid Masthuggskyrkan dit jag åkte igår för att plocka upp honom efter jobbet. Eftersom han skulle hämta Goldie i Mölndal samåkte vi till jobbet. Medan jag väntade hann jag knäppa en trevlig bild på utsikten där uppifrån. På grund av alla mugglare gick han bet, men dagens var ändå avklarad då han hittat en annan i Slottskogen eller nåt innan dess. Bunkrade kattsand för 400 spänn på Grizzly innan en megahungrig Linda fick sin sushi som alltid dessa torsdagar!


Lyckades lägga två risklumpar på golvet och kan bara skylla på hungerdarrande händer! Annars är det Oo som brukar stå för ätpinnefumlandet... ;o)
Jag tror jag uttalade i nåt inlägg för ett tag sedan att jag förätit mig på sushi. Hur kunde jag få för mig något sådant? Det är ju hur gott som helst! Mm, blir nästan sugen nu juh! Men så var det ju över en timme sedan frukost så hungern river rejält nu. Xo) Tror dock inte att de medhavda kanelbullarna hunnit tina ännu. Ja, det var klent på mellanmålsutbudet i morse! Fyra bullar och två miniostmackor (änden på limpan) och en lunchlåda med chili con carne. Jag kommer att måste köpa mig nåt i restaurangen för att överleva denna dag! Att vi dessutom åker norrut direkt efter jobbet gör att jag måste se till att äta något strax innan. Vi vill minimera antalet stopp eftersom det blir nog sent innan vi är framme, och dryga fem timmars körning efter en arbetsdag är sådär. Så käkar jag strax innan vi åker klarar jag mig nog med ett stopp. Kanske! :o)
Efter ännu en cache i ett mysigt skogsparti på vägen till Oos föräldrar där Goldie stod. Jag gillar verkligen Goldie och kommer att sakna den! Tycker den är skitsnygg och hoppas att nästa ägare tar väl hand om den! Lite sårad såg den allt ut när Oo efter så lång tid hämtade den för att sedan parkera bredvid buffliga stora Saabisen.
Jag och Gulingen brummade vidare till Kållered och mitt näst sista pass på den anläggningen. Dessutom sista gången jag fick köra den nya koreografin eftersom vi nästa vecka ska köra mixade gamla låtar. Det gick ganska bra förutom låt nummer sex, så med tanke på hur jag lyckats strula på varenda gång sedan releasen var det kanske lika bra att det var sista gången! XoI Det blev riktigt många deltagare ändå trots det fina vädret och semestertider. Eftersom jag ebrättade att det var näst sista gången fick jag frågan efteråt av några stycken, och av någon anledning kan jag fortfarande inte förmå mig till att säga att jag är gravid! Jag pekar bara på magen och låter dom uttala de definitiva orden!
En tjej berättade om sitt första som var beräknad i början av januari, och maken som var decemberbarn. Han var så nervös för att barnet också skulle bli decemberbarn, för han tyckte inte det var roligt! Hur nervös han varit insåg hon först när nyårsnattens tolvslag passerat och han festade till rejält! :o) Barnet kom sedan den trettonde eller något sådant, så inget decemberbarn där!
Det går ju inte särskilt bra att kontrollera det där, framför allt inte i frågan att hålla dom kvar där inne! Jag ska bara ta det jäkligt lungt i jul och nyår och hoppas på det bästa! :o) Ska dock bli intressant hur bra det kommer att gå när vi ska ha familjer och släkt hos oss till jul, och har för mig vi vid senaste nyårsfesten proklamerade att vi skulle ha festen hos oss nästa gång! Heh. Oo kör sitt "Det ordnar sig" och hävdar att han minsann kan fixa allting. Låter ju bra, men frågan är bara hur kontrollfreaket och prestationsgalningen Linda bara ska kunna lämna ifrån sig ansvaret helt och fullt? HA, lycka till!