Vaknar denna torsdag och ryggen känns lika illa som igår. Det vill säga inte lika illa som i tisdags tack och pris, men likväl så pass att jag märker hur det påverkar mig. Jag är lättirretabel och småsur och anledningen är lika enkel som småaktig: Jag hatar när min kropp inte är med mig! Jag är så stel och smärtsam att jag knappt kan torka mig efter nummer två på muggen, och rörelserna är långsamma och övervägda. Jag hatar det! Och om jag NU hatar att inte känna igen min egen kropp, hur f-n ska det då gå när jag får större och större mage och eventuellt de fysiska problem (må jag slippa foglossningar!) som kan inträffa? Om jag nu på grund av min rygg går omkring och morrar och tycker synd om mig själv, hur ska det då inte bli när jag har en mage som är ivägen, tynger och begränsar den rörelsefrihet jag är så beroende av?
Jag har tidigare skrivit om min möjligtvis ologiska koppling av självidentitet, behov av självständighet och förmågan att fysiskt klara mig själv. Där min motvilja till att få mage och bli klumpig nästan kunde jämföras med känslan av att gå på stan med tunna höga klackar - hjälplösheten! I mina gedigna gympadojjor kan jag springa, sparka, hoppa och gå hur jag vill, i klackar förvandlas jag till en vinglande brud som bara kan trippeti-trippa på sin höjd. Nej, ingen Charlies angel här som kör kung-fu och springer maraton i stillettisar, men undrar alltid hur de bär sig åt, men så förundras jag ju också över alla jag ser som marscherar fram i sina decimeterklackar över kullerstenarna som om de aldrig gjort annat i hela sitt liv.
En del kvinnor är födda med korta hälsenor och kan känna sig fit-for-fight i sina high-heels, men jag tillhör inte dessa! Mitt vanliga trygga jag blir svag och mesig, en känsla jag inte alls gillar och som nu gör sig påmind när ryggen bråkar. Så ställer jag mig framför spegeln, beundrar mina fylliga behag en sekund innan blicken glider nedåt och jag känner modet följa efter. Det börjar synas och för min inre blick placerar jag alla höggravida magar jag sett på min egen spegelbild och det går liksom inte. Jo, rent fysiskt går det förfärande bra, men psykiskt tar det emot av alla krafter! Jag ser den framtida jag och blir ledsen, förbannad och frustrerad. Jag påminner mig om att det är tillfälligt, bara några månader, men varför känns det ändå så illa? Jag tänker på alla de som lider av kroniska smärtor, bryter armar och ben, reumatism och andra orättvisor som bryter ned deras kroppar till något de inte känner igen. Jag försöker få lite perspektiv på en tillfällig ryggsmärta och se det fantastiska som ändå sker i min kropp med ett gryende liv. Jag har svårt för människor som försjunker i självmedlidande, ältar och lever på andras energi genom sitt ompysslade martyrskap. Jag hoppas innerligt att jag inte är en sådan! Tillfälliga egoistiska perioder må väl vara hänt och hör kanske mänskligheten till, vilket är något jag hoppas att jag bara håller mig till. Jag tror att mina dippar är tämligen kortvariga, för orka tycka synd om sig själv hur länge som helst?
Min underbare Oo har erbjudit sig att massera ryggen för att se om det kan hjälpa. Snälle fine Oo!
Så ser jag också fram emot kvällens combat med både hopp och oro. Det ska bli så himla kul att köra specialpass med Anna och Johan, så himla tråkigt att köra för sista gången. Men att stå framför deltagarna och låta adrenalinet döva ryggsmärta har fungerat ganska bra förut så jag hoppas på det. Fokuserar på ryggen just nu, gravidmagen har jag gott om tid på mig att älta senare...