Ingen bra dag idag. Fint väder, varmt väder, hjälpt till att kapa upp en björk, grillning, krocket och gråt. Emotionellt vakuum i kombination av självömkande förtvivlan. Morgonen började ok med plättar, sylt och grädde, för att på vägen till Landet finna mig i den svårbeskrivbara känslan av nedstämdhet och vilja att antingen gråta ynkligt eller krypa ned och dra täcket över mig.
Vid mitt antiklimax önskade jag att jag hade bloggen att ösa ur mig i, men nu fick det bli vid de öppna havrefälten som jag lät tårarna rinna fritt. Orkar inte gå in på det mera nu, vill bara gå och lägga mig. Måste bara få skriva att jag har världens bästa make och svärmor. De bästa.
 
I mitt nuvarande melankoliska tillstånd tillåter jag mig att vara melodramatisk och citerar en "vers" jag minns som populär när jag var ung. Dock var dess innebörd då en annan än den har just nu.

"Mina ögon kan glittra,
mina läppar kan le.
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se."

Imorgon är det Gekås. Imorgon är en annan dag.