Jag försöker att inte se det som ett nederlag, men självständigheten och stoltheten har svårt att riktigt acceptera mitt behov av hjälp utifrån. Kanske hade jag kunnat köra strutsmetoden, rabbla mantrat "det löser sig", säga att allt är finfint och hoppas på det bästa, men förnuftet säger att jag ändå gjort rätt. Även om jag skäms. Det känns så futtigt, så egoistiskt, så "out of proportions", men faktum kvarstår: Mina första ord till barnmorskan i andra änden "Jag tror jag behöver prata med någon", och allting rämnade igen. Kanske var det orden jag sade genom snyftningarna och snorandet där jag försökte förklara, kanske var det mitt hysteriska gråtande, men hon bedömde att jag behövde hjälp med en gång. Fick en tid redan imorgon, hos henne. Hon verkade bra, sade i varje fall de rätta orden, de som jag behövde höra och som jag själv sagt en gång i tiden då jag satt i "Jourhavande kompis": "Du gjorde rätt i att ringa".
Ett första möte där hon får bilda sig en uppfattning om vilken eventuell vidare hjälp jag kan behöva. Kanske räcker det att jag bara får ösa ur mig till henne, kanske behövs det samtal med någon mera kunnig, kanske behövs det regelbundna samtal under en tid framöver. Jag vet inte.
Trots att det känns som en lättnad känner jag mig på samma gång misslyckad, liknande när jag fick sjukskrivas från lärarjobbet för min väggkänning. Jag väntar ju bara barn, en av de naturligaste sakerna i världen, vad är det att bli så hysterisk över, det är ju livets underverk! Okej, nu har inte jag uppnåt den sista åsikten men det första håller jag fullständigt med om. Ändå sitter jag här och håller en fasad som jag känner förväntas av mig, med en tid inbokad för samtal nästa dag. Fast fasaden vete tusan om jag varit särskilt duktig på att upprätthålla. Gratulerades av receptionisten på Sportlife igår och jag log bara lite besvärat och mumlade ett tack. Jag fick ju förklara varför jag bara kommer att köra några veckor till.
Av någon anledning känns det viktigt för mig att veta vilket kön det är på barnet. Jag skiter i överraskning eller "belöning" på förlossningen, jag tror det är ett behov av kontroll. Allt annat kring denna graviditet känns så utom min kontroll att jag behöver något handgripligt att fokusera på. Vet jag kön kan jag fokusera på namn, behöver inte störa mig och leta lika mycket efter kläder och sådant, men framför allt tror jag att ett kön skulle ge Sprattel en form av identitet och inte bara ett "det" som det nu är. Det skulle bli mer handgripligt, reellt, påtagligt, det är en han/hon där inne.
Ultraljudet om två veckor lär inte avslöja det. Tydligen gör de inte sådant på dessa rutinundersökningar, utan man får vända sig till privatkliniker och sådant och betala för det. Jag ska försöka bena ut varför och hur viktigt det egentligen är för mig att veta.