Runt, det går runt.
Jag kommer på mig själv att famla hjälpsökande i luften med händerna när jag inte finner orden. Hur jag än försöker sätta ord och förklara hur tankarna snurrar, så tycker jag bara det låter förvirrat och fånigt. Men jag försöker att göra det så enkelt som möjligt, bara säga vad jag tycker och känner utan omskrivningar och för-sköningar. Hon är bra, verkar ta mig på allvar, och min senaste teori att jag skulle behöva känna fostrets rörelser och veta dess kön för att få en form av identitet istället för ett "det", förstår hon och när vi om två veckor kommer dit för ultraljudet så ska de frångå policyn och säga könet om de nu kan se det då. Om inte så ska jag få en ny tid. Det känns som en lättnad, ett litet tunt halmstrå av något konkret jag kan fokusera på. Att det är en han eller hon, det blir någon inte något, inte en parasit, alien eller oidentifierbart i min kropp. Det känns som det skulle kunna underlätta något, hjälpa mig att ta till mig det som oundvikligen kommer närmare för varje dag.
Jag ska få tid hos en psykolog att träffa regelbundet, bena ut och pussla ihop för att förhoppningvis få bukt med min antipati och rädsla. Jag ska inte försöka "behandla" mig själv genom att konfrontera småbarn, försöka vänja mig eller hålla god min och upprätthålla outtalade förväntningar. Vill jag undvika dom så ska jag göra det, för då undviker jag också risken för den uppflammande primitiva avsmaken och eventuella konfrontationer som dragit fram min vilja att orsaka skada. Det är ju inte alltid jag får dessa känslor, annars skulle det bli svårt att umgås med de som nu har småbarn, men om jag känner att känslorna är på väg så får jag se bort eller gå undan.
Jag är helt slut efteråt, tar på mig solglasögonen för att dölja mina rödsvullna ögon där jag går genom vårdcentralens korridorer på väg ut. Det har varit mycket av den varan på sistone och jag gillar det inte. Inser att det knappast är sista gången, men också nödvändigt. Skit också.
Har läst dina senaste inlägg nu på raken och jag tycker det är så bra att du sökt hjälp och verkar få hjälp med att reda ut dina känslor och få hjälp inför det som komma skall. Jag vet att det finns något som heter Aururamottagningen (eller något liknande) där man kan få hjälp inför förlossning osv. där det finns psykolgoer och annan hjälp!
Hoppas du vet att vi aldrig förväntar oss att du ska ta Noel, eller passa honom om vi försvinner "ur rummet" eller så! Jag vet att jag lämnade honom med dig när du var i köket men jag förväntar mig inte vid sådana tillfällen att du har koll på honom utan jag hör honom och har koll från andra rum isåfall!
Jag hoppas verkligen att du får bra hjälp nu, och att det känns mindre skrämmande och ångestfyllt om ett tag!!
Skönt också att de skulle hjälpa er vid ultraljudet! :)
Vad spännande att de ska försöka se könet. Jag tror också att det kan hjälpa. Bra jobbat Linda! Inget mer strutsande! ;-)
Du gör ett jättejobb med Noel Elin, och som du kanske märkte så ignorerade jag honom där i köket. Han var ju lugn, så jag kikade bara lite så det inte var något värre än matbestick han plockade ur lådan. Hade det varit så hade jag helt sonika plockat av honom det, istället för att plocka bort honom (vilket kanske varit bäst men inte tillrådigt av mig) Xo)
Du/ni lär ju märka när jag "stänger av" och ignorerar honom. Ber om ursäkt för det och hoppas ni inte tar illa upp. Men ni ska veta att om/när jag nu råkar visa ett visst intresse för honom, så är det uppriktigt menat, även om jag må se skeptisk ut.
Tack, och ja det känns tryggt på ett sätt att få veta vad det är för sort. Små steg och bit för bit.
Vi tar inte illa upp, du är ju ärlig med vad du känner och tycker och vi respekterar det fullt ut! Tror inte att du ska "utsättas" för småbarn för att bli mer van osv. inte ens om det är vår guldklimp ;)
Tack! Sedan ska ni veta att det alltid är ok att fråga, vad det än gäller :o)
Hittade din blogg via familjeliv och BF Januari 2011 i Göteborg-tråden. Måste säga att det är oerhört modigt av dig att skaffa barn med sådana känslor. Ännu mera modigt att ta ansvar för dem och även söka hjälp. Jag hade rätt mycket panik och ångest inför första barnet och gick i terapi och Aurora innan han kom ut. Blev så kaxig att jag skaffade en tvåa. Nu är nummer tre på g och jag är inte helt säker på hur det gick till... Särskilt nu när barnen blivit ganska stora och klarar sig mycket själva...
Jag bor för övrigt också i Olofstorp och går under alias Fru Stjärna på FL.
Tack! Även om man vet att man knappast är ensam om liknande tankar så känns det ändå gott att få det bekräftat. Tre barn, då finns det ju hopp! :o)
