Jag kan lägga all koncentration på stickning, låta tankarna försvinna i en bok eller fokusera på arbetet, men hur hållbart är det att gömma sig för något oundvikligt?
Jag skyller på hormoner.
Jag tänker på perspektiv, på riktiga problem som andra människor har.
Jag tänker att det är normalt.
Jag läser att det inte är något konstigt.
Jag hör alla säga att jag inte är ensam.
Jag gör en struts och stoppar huvudet i sanden.
Jag lägger locket på och trycker undan det som bubblar och pyser där inuti.

Det går ganska bra för det mesta, men ibland bubblar det över, ångan tränger sig på och fruktan väller ut.
Det är ingen nyhet: Jag gillar inte småbarn. Femtioelva andra föräldrar säger att de inte heller gjorde det, men att det blev annorlunda när de fick sina egna. Visst, fine. Men tyckte de att det var pinsamt att berätta att de var gravida för andra? Undvek de att ens ta ordet i sin mun? Undvek de andra småbarn för att de visste vilken ångest de framkallade? Fylldes de av avsmak, motvilja och sorg när de konfronterades med dom?
En incident för några veckor sedan, ett småbarn kinkar så som småbarn gör. Inget skrik, inget långvarigt, bara lite kink och ett fysiskt försök att göra tvärtom. Det finns ingen annan vuxen där, jag måste ta konfrontationen annars finns risk att barnet skadar sig. Jag försöker att säga ifrån, skarpt, enkelt och snällt resonerande, men det går inte att resonera med ett så litet barn. Hela mitt inre fylls av ett sådant vanmäktigt raseri att varje nerv i min kropp skriker efter att skada barnet. Ett raseri som ingen annan är min mamma kunnat framkalla!
Tack och lov gör jag som jag gjorde då när hon levde, jag lägger locket på och stänger av, vilket då betydde öronen, eller helt enkelt slängde på luren om det var telefonledes, och nu gick jag helt sonika därifrån med ingenstans att göra av mina känslor. Jag har blivit sämre på att hålla masken, vilket en del kanske skulle anse vara bra, men min förnedring blir total när tårarna kommer och jag inte kan hålla inne med alltihopa. Jag öser ur mig, förmår inte att låtsas som ingenting. En del säger sig förstå och ta mig på allvar, andra säger att det löser sig och är normalt. Är det verkligen normalt!? Några sekunders kinkighet och jag vill skada? Hur f-n ska det gå när det är oupphörligt gnäll, gråt, skrik och bråkighet tillsammans med sömnlöshet och tidsbrist?

Jag tyckte inte om barn innan jag blev gravid, men tycker om möjligt ännu mindre om dom nu. Tysta, sovande, snälla och lugna går det bra, men så fort de börjar bete sig som, tja, just barn så rusar antipatin upp i mig och jag lägger locket på i mina försök att pressa undan motviljan. Att denna fruktan och motvilja blivit så mycket starkare nu kan jag inte tillskriva annan anledning än den visshet jag nu har att jag själv kommer att stå inför tillika scenarion om bara några månader. Men jag gör en struts och vill inte tänka på det, jag undviker småbarn för att undvika den ångest de kan framkalla. Jag undviker att ens prata om annat än ytligheter beträffande småbarn. Hur klokt är det?
Notera också att i dess tysta, lugna och snälla form finner jag dom acceptabla just för att de så enkelt kan ignoreras då. Jag känner ingen nyfikenhet, ingen vilja att gulla, leka eller hjälpa till. Många gånger tas detta för givet av ens omgivning, vilket gör det ännu värre. Tro inte att min ångest enbart bottnar i det jag nu försökt förklara, nej liksom för de flesta har barndomen präglat också mig hur medveten jag än är om dess sätt och eventuella konsekvenser. Förnuftet lever en hård kamp mot inpräglade mönster, vilket för övrigt inte enbart kommer från föräldrar utan hela ens omgivning. Jag kan inte tala om arv, adopterad som jag är, men däremot mycket miljö och hur det kan påverka en människa.
Jag är rädd att bli bitter. Jag är rädd att jag kommer att ångra mig. Jag är rädd att jag blir sittande hemma, frustrerad och med martyrkronan på huvudet medan Oo flyr iväg till arbete och vänner.
Jag vet att det är ofrånkomligt att jag måste vara hemma mera i början, jag vet att jag kanske blir hemma mera eftersom han tjänar mer än jag. Jag inser att det kan bli så, men är rädd att jag inte kommer att kunna hantera det. Vi vill ha syskon, och om vi inte känner annorlunda då så vill vi ha dom relativt tätt. Detta är inte av känslomässiga skäl utan av rent praktiska, för två vill vi ha. Detta innebär att jag blir hemma ännu längre. Ja, jag inser det motsägelsefulla i att "vi vill ha syskon", för under all denna motvilja och ångest, mellan de fåtalet tillfällen jag brutit samman och låtit känslorna pysa ut och tårarna rinna, så vill jag faktiskt, förundras och ser fram emot att ha barn!
Till miljöaspekten har vi också de inrotade förväntningar och roller som jag och omgivningen formats i. Träffas man ett sällskap för tex en grillkväll där båda föräldrarna är med, så är det så gott som självklart att männen hamnar för sig (oftast ute vid grillen) och kvinnorna för sig (oftast i köket). Eller?
Och har föräldrarna småbarn med sig, var hamnar barnen då? Jo, hos kvinnorna. Om modern lämnar rummet förväntas de kvarvarande se efter dennes telning. Eller?
Jag som då undviker småbarn och nu ser dom som ångestframkallande tycker detta är så in i h-vete uppåt väggarna, samtidigt som jag själv slussats in och finner mig många gånger väl till rätta i denna könsroll. Det är ju så man är van och som då känns naturligt och tryggt. På samma sätt som det mer eller mindre tas för givet att en kvinna är den perfekta värdinnan och förbereder, dukar fram, dukar undan och diskar, medan en man som gör dito är en fantastisk man, och var har man hittat honom? Men man ska inte hyckla och sticka under stolen att rollerna verkar åt andra hållet också där vi kvinnfolk tar för givet att mannen ska behärska och ta hand om "manliga" göromål som däckbyten, byggnationer på hemmet och skottning av tak. Men samhället har förändrats. Vård av hem och barn finns fortfarande kvar, om än i vissa redigerande och mycket praktiskt underlättande former, men jakt för föda och upprätthållande av bostad kan nu tillhandahållas av också kvinnorna. Vardagen består förutom arbete av båda parter också av vård av hem och familj, men där finns fortfarande så många inpräglade könsroller kvar.
Jag vill inte tas för given att vara den som håller koll på barn och hem, jag vill inte bli en bitterfitta, men känner att jag skulle ha lätt att hamna där ändå! Jag vill inte vara den som tas för givet att hålla koll på skötväskan, se till att det barnet behöver finns hemma eller hålla koll på tandläkartider.
Jag är rädd att jag ångrar mig, att jag kommer att sakna det liv jag och Oo hade tillsammans utan barn och bli bitter av den anledningen. Att jag blir bitter på Oo för att han så gärna ville ha barn, trots att han inte lagt någon press på mig. Omgivningens outtalade press och förväntningar som blev mina egna?

Shit, det är svårt att formulera varför jag får sådan ångest, för när jag nu försöker göra det låter det bara som plattityder och fåniga smågrejer. Mamma - buhu, könsroller - sexistiskt, rädsla - men kom med nåt nytt!

Men hur jag än försöker bortförklara, låtsas att det är normalt och att det löser sig, så kommer jag ändå inte ifrån känslan av att jag ändå är "out of bounds". Att det är något djupare, att något inte är som det ska, att sådan genuin motvilja och oförmåga att ens se på ett kinkande småbarn skulle vara något som alla nervösa mammor känner? Jag skulle kanske kunna fortsätta bita ihop, köra strutsen och undvika småbarn tills jag sitter där med min egen, men vad händer då? Kanske slår allting om och jag upptäcker att jag ingenting hellre vill än vara hemma och mamma och trycka ut fem ungar till, hoppas kan man ju (eller nej förresten, två ungar får räcka!). Men kanske det inte blir så. Okej, man ska inte måla en viss person på väggen, inställningen gör allt också vidare blablabla, men det finns förlossningsdepression, det finns mammor som tar ihjäl sina barn, det finns mammor som sticker och lämnar sina barn, det finns mammor som finner sig i sitt öde, må hända älskar sina barn men önskar ändå att allting vore annorlunda. Som jag sade till Monica i en av mina svartaste stunder vid det böljande havrefältet: Jag ser ingen mening med barn!

Jag vet inte om jag lyckades reda ut begreppen bättre i skriven form. Vet inte om jag ska publicera detta då det känns som många tår kan trampas på och generella uttalanden tas personligt. Men det handlar ju inte om någon annan, det handlar bara om mig själv. I detta sammanhang är allting annat oväsentligt, min hjärna är boven i dramat, ingen annan.

För min egen, Oos och vårt kommande barns skull ska jag söka hjälp. Det kan inte vara inom det normalas gränser att känna och tycka som jag gör. Jag måste ventilera alla dessa känslor för någon som kan och vet vad det handlar om. Barnmorskan är ett första steg, men hennes första bemötande vid mitt miniutbrott senast med det klassiska "jag tyckte inte heller om barn", gör att jag tror någon annan måste till. Men kanske hon kan hänvisa mig vidare. Då har jag i varje fall försökt, och provat någon annan metod än strutsmetoden. Det kan ju inte skada.