Dagens:
Jobb
Ultraljud
Psykolog
Fotboll
Helg!

Jag gruvar inför psykologträffen. Oo ska ju följa med, vilket jag ändå ser som bra. Jag vill att han ska förstå hur jag är funtad, och även om jag ju berättat och försökt förklara så kanske en tredje part kan göra det tydligare. Det handlar ju om hur han ska kunna stötta och hjälpa, och för att kunna göra det så bra som möjligt kan ju en djupare förståelse underlätta för oss båda. Mina "instinkter" att vilja skada har ju ingenting med inställning att göra, vilket jag kan få intryck av att andra tror. Ungefär som att "din inställning är att det kommer att gå åt h-vete, ja då kommer det ju att göra det". Jag föreställer mig att det kan göra det, och tydligheten i detta tillsammans med det faktum att en del av mig inte bryr sig, gör att detta inte bara är något man kan avfärda med "jobba med din inställning". Så kom jag in på det där med inställning och föreställning igen som jag så kapitalt misslyckades med att försöka förklara förut. Ska inte fortsätta mer på den tråden...

Det var ju oro inför att ha med Oo på mötet. Det är en sak att dra upp sitt bagage och analysera det för sig själv eller en främling, men för en som betyder allt för mig är det skitjobbigt. Jag tror det är skam, självförakt, att inte duga, att inte kunnat bibehålla mina demoner för mig själv, att man är så dj-la ledsen för att man är som man är. Att man sårar den andre för att man inte delar dennes glädje, att man har tankar på att skada ens gemensamma barn, något som ju ska vara det bästa man kan dela tillsammans, att man tilldelar honom egenskaper färgade av den snedvridna syn man präglats med under uppväxten. Kanske det är det jobbigaste, att jag känner igen min mammas ord i mina egna tankar och ser på Oo med hennes ögon, som visar sig vara mina egna! Jag vill inte! Hatar mig själv för det! Hon svärtar ned min Oo, besudlar mina tankar och låter sig inte trängas undan hur mycket jag än vill och kämpar. Jag kände sådan besvikelse och motvilja mot min mamma när hon körde sitt malande, och eftersom jag själv nu har dessa tankar äter självföraktet upp mig inifrån!
Inser, vilket jag kanske egentligen alltid gjort, att anledningen jag sökte hjälp för, rädslan för att skada mitt barn bottnar i det jag har med mig i ryggsäcken. Jag har bara inte velat öppna den och gräva runt, sett det som meningslöst att dra upp och analysera, velat låta det som varit vara och bara se framåt. Trodde mig kunna hålla en nykter och objektiv distans där jag inte lät det påverka mig på ett negativt sätt. Hallå, det var ju inte så illa, kunde ju varit mycket, mycket värre! Kanske därför jag tycker om att frossa i andra människors elände och ondska just för att där kan vi snacka traumatiserande och riktiga anledningar för sår i själen!
Men det har ju faktiskt fungerat finfint, ända tills nu. Tänk att något så litet som nu bökar runt där nere kan ställa till så mycket!

Nej, det må vara jobbigt att gräva och analysera, nu kommer jag ju inte undan det och det leder ju förhoppningsvis till något positivt. Det är jobbigt, men samtidigt skönt på ett sätt. Inget ont som inte har något gott med sig eller hur man nu säger. Och först ska jag ju kanske få reda på vilken sort det är där inne! Det ser jag som positivt!


(Dont worry, be happy!)

Det har demonstrerats och pratats ergonomi vid datorarbete vilket var grymt bra! Mycket bra föreläsare eller vad man ska kalla det, och efteråt fick vi välja bland tre olika sådana där "stresskuddar, då jag valde en stjärna. Efteråt gick hon runt bland oss på våra arbetsplatser ifall vi hade fler frågor. Jag trodde min bakåtlutande stol med Oos svankstöd och framåtlutande ställning skulle ge reprimander, men tydligen fick den med beröm godkänt eftersom överkroppen sträcktes upp. Men variation var nyckelordet!
Handledsvärmaren provade jag ta på mig idag på högerhanden eftesom jag de sista veckorna börjat få en konstig smärta mitt på handryggen. Typ lång-fingrets senfästen eller något eftersom det kan göra som ondast när jag försöker lyfta fingrarna "bakåt".
När den där ergonomikvinnan var hos mig fick jag en till stjärna bara för att jag var gravid! Wo-hoo, större bröst och extragrejer, det har sina fördelar ändå! ;o)
De är riktigt sköna jämfört  med den runda jorden och hjärtat hon också hade. Fingrarna kommer så bra kring stjärnans armar, och så är den inte lika stor som hjärtat. Tänk att man kan bli så glad över två gummistjärnor! :o)

Har hört att min negativa inställning och självuppfyllande profetior om småbarnstiden, dvs alla mina negativa tankar och katastrof-scenarion är som att be om uppfyllelse när ungen väl är född.
Oo kan ifrågasätta varför jag tycker om att se dokumentärer om förlossningar och läsa "skräck"-trådar i forum, medan jag motiverar det genom förberedelse. Jag vill vet vad som kan hända. Att jag nu vet att avslag som jag inte ens kände till innan jag läste om det, kan vara allt från obefintligt till rena blodbaden känns bättre än att jag dagarna efter ska riskera att förskräckas och tro jag fått en massakrerad outvecklad tvilling i toastolen. Sedan får man nog skilja på inställning och föreställning, där jag nog är en mästare på föreställningar, särskilt de ruggiga. Jag kan se poängen med positiv inställning och förstå att en negativ sådan bara verkar ont värre. Men så resonerar jag lite att med mina negativa föreställningar kan det ju inte bli annat än bättre. Lite som när jag började lärarjobbet. Många har man hört som förskräcks över arbetsbelastningen, hur de första åren är hundår, medan jag tyckte det var rätt ok eftersom jag var inställd på det. Visst, jobbade över varenda kväll och helger, men det var ju så det skulle vara? Hade jag haft föreställningen att det skulle vara en dans på rosor med långa lov och billigare lunch i matsalen hade jag nog slutat ännu tidigare än det nu råkade bli.

Jag försöker ha en försiktigt positiv inställning att "det här fixar vi", men jag vill inte ha några föreställningar om solig babylycka med en gurglande rosenkindad bebis som bara gnyr lite när den är hungrig, eller en ettåring som äter själv utan att kladda medan jag och Oo avnjuter trerätters utan avbrott. Jag är över trettio bast, har inte behövt eller velat tänka på någon annan än mig själv. Det är en rejäl omställning till att plötsligt ha ett liv fullständigt bundet och beroende av en alla dygnets timmar!

Sedan måste jag skilja på mina "vanliga" skräckföreställningar som matning och skrik vid påklädning och icke normala (för jag tror ingen skulle medge att de faller inom det normalas ram) föreställningar om att ta till våld, vilka är huvudskälen till att jag faktiskt sökte hjälp. Dessa destruktiva tankar har ingenting med inställning att göra, att jag liksom skulle vilja skada om barnet slänger tallriken i golvet. Jag vill inte, det är därför jag stänger av och gått ifrån när jag känt känslorna forsa upp. Men min föreställning är att jag skadar, att jag känner mig fullt kapabel att göra det, ser framför mig hur jag går tillväga! Liksom jag skrev i en tömning, så kunde jag lätt föreställa mig hur jag dödar min mamma, och att det är vetskapen, vissheten om denna som skrämmer mig från vettet. Men vad ännu värre är, jag blir rädd för dessa tankar, men ännu mera rädd för den delen som inte bryr sig om dom! Det är det värsta, att det finns en del av mig som inte bryr sig om konsekvenserna, att det bara är förnuftet, vetskapen om vad som är rätt och fel som håller tillbaka. Fattar ni? Känslorna är ovidkommande, utan det är förnuftet som håller mig tillbaka! Det går över allt om inställning och positive thinking.

Jag har hela livet varit expert på att "lägga locket på", eller "dra ned rullgardinen" som kollegan uttryckte det, inte gräva ned sig i det som varit, älta eller röra runt. Haft inställningen att man inte kan påverka det som varit, bara det som sker, acceptera de kort man blivit tilldelade om man ska uttrycka sig tjusigt bildligt. Har det kommit negativa tankar och svårmodet kommit smygande har jag skjutit undan det, ofta med den enkla motiveringen: Vad är det för mening?
Men för första gången har det inte fungerat. Tankarna vägrar låta sig tryckas ned, för nu handlar det inte om det förflutna, om något som är passerat, förgånget och därmed omöjligt att påverka. Nu handlar det om framtiden, något som jag står inför och inte kommer undan. Men därmed också något som jag kan påverka. Och när jag inte klarar av att göra det på egen hand, får jag svälja stoltheten och sträcka ut handen för någon att fatta och leda mig rätt. Det ska gå, det måste gå. Det är min inställning.

Började nästan gråta av lättnad när jag inte ens behövde förklara färdigt för min barnmorska, utan bokades in på nytt ultraljud nu på fredag!
Hon ville veta vem jag varit hos i Alingsås, men det mindes jag ju inte. När hon fick fram namnet via journalen fnös hon "-Jaså hon." Och när jag återgav att hon hävdat att det var för tidigt att se något svarde hon bara "-Skitsnack!". Att det uttryckligen också stått i min journal att försök skulle göras, men ignorerats tyckte min bm var ytterligt dåligt. Men hon bekräftade också det som tidsombokaren från Lerum sagt om Alingsås och Lerums olika inställning till könsbestämning. Nu skrev hon också in ännu en gång ännu tydligare att pga anknytningsproblem och svårigheter att acceptera graviditeten ska försök till könsbestämning göras. Höll som sagt på att börja lipa där jag stod inne i materialrummet när hon var så tillmötesgående. Jag hade ju mer eller mindre gett upp och ställt in mig på att få göra det privat.
Så nu kanske vi kan få veta könet på fredag, inga garantier, men nu ska hon i Lerum i varje fall försöka! Därefter mitt andra samtal med psykologen, vilket kan passa bra. Kanske det kan bli mera reellt för mig nu? Att faktiskt kunna få kalla den för han eller hon! Att det är han som sprattlar, eller hon som bökar. Nej, mina hjärnspöken kommer inte att lösas av detta, men jag kanske kan komma en liten, liten bit åt rätt håll i varje fall?

Fick förresten veta en liten detalj som hon I Alingsås noterat men inte berättat för oss. Inget märkvärdigt som kanske brukar sägas, men att moderkakan ligger i bakvägg eller vad det kallas. Jag har ju undrat lite då många i FL-tråden som jag "skuggar" inte känt något alls ännu, vilket tydligen kan bero på moderkakans läge i "framkant" eller vad det nu kallades. Om nu min ligger i bakkant så kan det ju förklara att jag började känna sprattel så pass tidigt. Detta har ju hjälpt mig litegrann i känslan av att det är verkligt, även om det också känts och fortfarande känns rätt läskigt.

Endast fyra plusgrader hemma och 3,5 till 7 på vägen till jobbet. Strålande sol och blå himmel i varje fall vilket var trevligt. Hörde ett rykte om snö i Kungälv med vet inte riktigt sanningshalten i det. Inhöljd i moln var orten där jag brummade över Angeredsbron, men det känns som nattfrosten inte är långt borta nu!
Efter jobbet drog jag till närliggande Sörredsgården där Gymnasium har en anläggning med tillgång till bassäng. Uppvärmningen börjar redan på vägen upp för alla trappor! Tack vare instruktörsjobbet har jag ju fri tillgång till våra gym, men jag har funderat lite på att kanske simma lite nu när jag blir allt mer osmidig. Just Sörredsgården hade varit så himla käckt eftersom det är så nära, men Svenska Livräddningssällskapet som ansvarar för den har inget allmänbad, endast kurser. Gymnasium hyr in sig några timmar under vardagarna och har inga utpräglade simkort. Jag måste alltså teckna ett helt gymkort för att få möjlighet att simma där. 10-kort 1450 spänn, månadskort 800, engångsavgift 180 eller helårskort för 5400! Okej, helårskort för att bara simma känns meningslöst eftersom jag inte kommer att vara här ute ute under majoriteten av den tiden, så månads- eller 10-kort känns som bästa alternativet. Kanske det är billigare vid någon av de kommunala simhallarna, men jag ser bara framför mig en bassäng knökafull av lekande barn och tonårsgrabbs med kalsongerna innanför de hängande badshortsen som gör kanonkulan. Utbudet av vuxensim alternativt motionssim är begränsat och överbelastat. Dessutom är dessa alternativ inte lika närliggande som femhundra meter från jobbet och det faktum att jag sista kvarten hade hela bassängen för mig själv! Resterande tid var det vatten-gymnastik på andra halvan av poolen som SLS tillhandahöll, men under den tiden hade jag ändå drygt två banor helt för mig själv. Fick bara simma till musik och lite oroligare vattenyta :o)
Trodde det skulle vara mer "Gymnasium-simmare" eftersom de denna vecka har öppet hus, men tydligen är det alltid väldigt få av deras medlemmar som nyttjar bassängen.
Kände mig rätt tillfreds över att ha avverkat en timme  och var riktigt trött efteråt, då sälkänslan jag trodde mig skulle uppnå snarare liknade knölval. "Magupphängningen" kändes liksom efter combatpasset lite spänd efteråt, men gick snabbt över.
Vattengymnastiken är nog rätt bra när man är på tjocken, och hade tiderna inte varit så de inte funkar för mig, så hade jag tänkt följa med på Monicas som hon kör i Åby. Har kikat på sådan där gravidvattengymnastik som till exempel "Magplasket", och var nästan inne på det när jag såg en bild som visade gemensamma avslappningsövingar i vattnet. Nej tack.
Hoppas innerligt att det inte är några sådana på gravidyogan jag anmält mig till. Har inte den minsta lust att ligga i någon annan gravids knä och djupandas!
Oo spelade fotbollsmatch i Västerlanda och kom hem senare än mig. Jag var så hungrig att jag köpte mig en pizza! Och med tanke på vilken icke-pizza person jag är så säger det kanske en del om hur hungrig jag var!
Snabbmatsmenyer är ju inte ovanligt i hemmen, men hur många har dom också i bilen? Ser att jag saknar en, och den ligger nog på golvet när jag tänker efter - sushimenyn!

Minns knappt mer från gårdags-kvällen än att Oo kom hem och jag strax därefter gick och lade mig. Lyckades lösa tre nybörjarsodukos utan Oos hjälp (stolt!) innan jag somnade. Sedan de vanliga kisserierna, kissar som trampar och vill ligga på, intill och under (men inga spyor, det var förra natten), och ryggont tills det var dags att kliva upp till ett kyligt hus med fyra plusgrader på utsidan.

Visst har det varit många naturkrafter runt om i världen på sistone? Översvämningar, extrema temperaturer, vulkanutbrott, jordskred och nu senaste orkanen Earl som är på väg utanför USA. Är det som det brukar, eller försöker Moder natur säga oss något? Här klagas det över tågförseningar och missade affärsmöten, men jag kan inte låta bli att tänka på hur förskonade vi är här uppe ändå och otroligt bortskämda, då det gnälls, skylls och pekas finger åt någon annan så fort det är något. Bilolyckor är dåliga vägar, bu för Trafikverket, tågförseningar är SJ och statens fel, och problemungdomar som skadar och vandaliserar är på grund av skolans misslyckande.

Det har blivit rabalder kring polisen som filmade avgående manliga passagerare efter en misstänkt gruppvåldtäkt på en färja. Jag undrar, vad fanken är det folk är så rädda för? Om fler kameror kan hjälpa till att minska, lösa eller förhindra brott, vad gör det då om mitt näspetande eller skrevkliande skulle råka hamna på band? Skulle inte förvåna mig det minsta om den våldtagna skulle peka ut den/de skyldiga med hjälp av polisens film, men gärningsmannen/männen ändå friges på grund av att de kränkts i och med den otillåtna filmningen. Nej fy vad trött jag blir!

Gråbos lämmeltåg tätt bakom Oo. Till vänster är den stora byggplatsen intill golfbanan som tagit rejäl fart under sommaren. Det har visst varit mycket diskussioner kring det bygget med protestlistor och sådant, då de ska bli en sluten rättspsykiatrisk anläggning eller nåt. Det är som med kärnavfall, motorvägar och reningsverk. Alla vill vi ha det de tillhandahåller: Säker förvaring och vård för de psykiskt sjuka, elektricitet till våra hem, snabbare och säkrare transportvägar och rent vatten, bara inte just i närheten av våra egna trygga hem. Självklart skulle jag inte vilja ha en motorväg utanför knuten, men jag skulle helt klart föredra rättspsyk framför ett dagis. Tänk att ha ungars skrik utanför dagarna i ända! Brr!
Undrar om mitt namn skulle vara det enda på den protestlistan? Xo)

Nytt ämne: Blev riktigt anti tidigare när det pratades barn. Barnförsäkringar, gravidförsäkringar, barnvagnar och spjälsängar. Själva grejerna må så vara, men när det antyds att man ju måste ha, och det ska vara si och det ska vara så, att jag måste bete mig så mot mitt barn och aldrig låta det skrika för då blir det traumatiserat i livet. Fy f-n, min numera välbekanta antipati bara vällde upp och likt ett barn tyckte jag bara tvärtom. Jag gör väl som jag vill! Jag ska minsann låta ungen skrika sig hes om alternativet är att jag riskerar att stoppa en strumpa i halsen på den! Usch jag hör ju hur irrationella mina tankar är, och det är ju just dessa tankar, att jag i nuläget känner att jag skulle kunna vara kapabel att göra något sådant! Därför har jag nu ett andra möte hos psykologen på fredag. Konstigt att man kan finna tröst i att få höra att ens problem helt klart är berättigade att behandla hos henne. Visserligen som hon själv sade, så hade jag ju inte velat höra något annat. Men hade man fått ett: "Det är inte ovanligt att ha ångest eller känna osäkerhet inför sitt moderskap, det löser sig ska du se", hade jag inte sett något hopp överhuvudtaget.
Jag kan tänka mig att många förskräcks av det jag så rakt på skriver här, men bara en som faktiskt erkänt det för mig via FB. Tycker det är lite underligt att jag inte får några frågor eller påhopp. "Hur kan man vilja skada sitt eget barn!?" "Varför skaffar du barn egentligen??" Man kan ju faktiskt vara helt anonym i kommentarerna, eller är det för att jag inte är anonym? Det brukar ju i och för sig inte hindra många människor av andras bloggars kommentarer att döma. Jag kan förstå påhopp, men frågor är ju mer konstruktivt, fast ingetdera har jag fått. Kanske jag uttryckt mig klart nog att inga frågor behövs? Jag tycker om frågor då de tvingar en att tänka efter och rannsaka sig själv, vilket jag anser är nyttigt.

Men om jag skulle gå in på min eget formulerade motfråga, hur man kan vilja skada sitt eget barn. För mig är det inget barn ännu! Det jag föreställer mig är nåt skrikande, krävande, kladdigt, bråkigt, skitigt som inte är något för mig känslomässigt. Ja, jag kan säga där jag nu är att visst, det är mitt barn, men det är så fjärran att föreställa sig att det är MITT barn att det bara blir allt det jag rabblade utan någon som helt relation till mig. Förstår ni skillnaden på hur jag kan säga mitt och MITT? Det betyder ju ingenting för mig att säga mitt barn, för jag skulle lika väl kunna ha en alien där inne. Och observera att jag aldrig haft några som helst tankar på att skada denna alien, detta påtagliga liv som nu bökar runt inuti mig (blir det livligare när jag blir upprörd?). Det är en fråga jag fått av psykologerna, om jag haft tankar på att skada mig själv eller det inuti mig på något sätt, och där tolkar jag det positivt att jag faktiskt inte har det. Likaså mina tankar att jag nog skulle bli ledsen och besviken om ett missfall skulle ske ser jag som positivt. Det säger ju mig att jag ändå vill detta, att jag står fast vid mitt beslut.
Det finns ett förbehåll dock. Låt säga att något skulle hända Oo så han dör, eller att han skulle lämna mig innan barnet är fött. Då vet jag faktiskt inte om jag skulle kunna fullfölja eller behålla barnet. Framför allt om han lämnade mig skulle jag aldrig acceptera att bli ensamstående. Ja, så tänker jag nu vid dags datum. Psykologen har lite att göra...! Fast egentligen är det ju jag som ska göra jobbet och möblera om i min hjärna. Jobbigt!!

Fick ett brev på posten. Oo trodde det var en fortkörningsgrej (hrmpf!), men det är visst dags för fortbildning för att behålla ordningsvaktsförordnandet. Var det verkligen tre år sedan sist? Tiden går! Såg de alternativa kurstiderna, och undrade hur det skulle gå med de praktiska övningarna som batongträningen med magen! Men så såg jag att det är först från januari till maj, så jag får nog ta sikte på den där i maj!
Tycker det är bra att få repetera lagparagraferna litegrann, för det är ju några stycken att hålla reda på!

När jag lämnade jobbet var jag på sådant där jobbigt gråtmilt humör, och en snäll kommentar från Oo fick mig nästan att lipa inne på Ica i Gunnilse. Hopplöst!
Orkade inte bry mig i den förhatliga middagsmaten, så Oo tog hand om den medan jag dammsög, bytte sängkläder och körde igång en tvättmaskin. Praktiska göromål rensar skallen, fast sedan blev det lite mer jobbigt prat när vi benade i förmiddagens möte och mina tankar. Jag har inga problem att prata om uppväxten, men när det kommer till mina tankar som berör Oo blir det skitjobbigt. Samvetet, känslan av att svika, hans berättigade besvikelse över mina destruktiva tankar kring barnet, mina orättvisa tankar som är färgade av mammas malande år efter år.
Lade mig i bastun efteråt och gjorde sedan Oo sällskap i sängen framför "Fångarna på fortet". Försökte lösa en soduko, men körde fast nästan direkt - på nybörjarnivån! Observera att det inte var den lätta, utan nybörjare! Min hjärna är mos. Lyckades med Oos hjälp till slut lösa två.
Idag ska jag vara med som deltagare på combatpasset i Kållered, "mitt" pass! Måste ju komma igång med träningen mera regelbundet när jag nu inte längre har instruerandet som morot. Peppades lite när barnmorskan på träffen betonade hur viktigt det var, samt att en av tjejerna i gruppen tränade tre gånger i veckan, bland annat combat, trots foglossingar! Man kan ju anpassa övningarna lite, men slag-kombinationerna ska ju inte vara några större problem, även om det är mycket höfter inblandade där. Det är väl framför allt hoppande och utfallande rörelser man ska undvika. Shit, jag kommer att vara helt slut!

Föräldragrupp. Tja, vad kan man säga? Fyra andra par inklusive oss, alla beräknade i januari där vi var först (nähä!) och vi alla väntade vår första. Två par från Sjövik (fick lära mig var det ligger) och ett från Gråbo. Oo tyckte det var synd att inga var från Olofstorp, men det finns ju fler månader på året och kanske någon finns där? Hur som helst så vet jag ju nu via FL att det faktiskt är en till beräknad i januari som bor i Olofstorp, men som går i stan.
Nåväl, vad tyckte jag då? Tja, det var väl ok. Lite lustigt/konstigt att se alla magar, ungefär lika stora. Det blev presentation, "speeddating" där vi alla fick prata med alla genom avancerad cirkulation i sittringen, information och fika. Det var, tja ok.
Sedan åkte jag till Lerum där jag fick vänta en halvtimme efter bokad tid då vi gick förbi varandra i de olika femtioelva väntrummen. En korridor med ett väntrum i varje ände plus ett i mitten, hallå?

Nåja, det blev en dryg timmes "introduktion", där jag fick hjälpa henne med all min bakgrundsinformation och nuvarande "status" rent familjärt och praktiskt. Sedan mer ingående om barndomen och uppväxten som jag ju de facto inte har många specifika minnen ifrån beträffande just föräldrarna, i varje fall inte många positiva.
Jag fick berätta om mitt tidigaste minne av dom båda, och av någon anledning involverade de båda händelser som fyllt mig med skuld. Trots att jag nu knappt minns allt som sades, så drog hon en liten slutsats att jag präglats till en ständig känsla av skuld.
Jag fick försöka förklara min icke existerande umgängeskrets och varför jag valt att inte ha några nära vänner. Jag och Oo diskuterade det häromdagen. Jag har ju faktiskt inga kompisar här nere, specifikt uttryckt egna kompisar. Mina vänner är de jag fått via Oo, annars är det bara Anna uppe i Luleå, vilket är tillräckligt för mig. Det är svårt att förklara och få Oo att förstå att jag inte har något behov av vänner och umgängeskrets då det är så självklart för honom och de flesta andra människor.
Jag saknar det inte, känner ingen längtan eller vilja att ha kontakt med andra som innebär krav på samtal, möten och...kontakt! Jag kan på ett sätt förstå det omvända. Människor behöver träffa andra, prata och umgås för att, tja, få en form av bekräftelse? För att de är intresserade? Tycker om att vara del av andras liv? Tycker om att ha andra som en del i sitt? Bara trivs med andra? En del har större behov, en del har mindre och jag har inget alls. Av någon anledning anses det inte riktigt ok. Ingen vill väl vara ensam? Tja, öh, jo jag? Men jag ser det inte riktigt så. Det låter så negativt när det sägs. Jag har ju kontakter på mina jobb och via Johans vänner. Det räcker, kan till och med för mycket av bara det! Fikastunder och gemensamaktiviteter av stora eller små slag på jobbet har aldrig intresserat mig. Jag kan delta för att det förväntas, inte verka oförskämd, men står helst över. Många säger att de också har behov av att vara ensamma ibland, men jag har det hela tiden. Okej, visst kan jag finna ett utbyte av vanligt umgänge trevligt ibland, men sällan längre stunder. Aktiviteter så man har nåt att göra tack! Förfester som de flesta tyckte var själva poängen med att gå ut, för man satt och pratade och så, det tyckte jag var aptråkigt, och ville bara ut på dansgolvet. Det är ungefär lika lätt att förklara och får andra att förstå, som att förklara mitt val att inte dricka alkohol. Många kan bara inte förstå hur man kan vilja vara ensam, medan jag inte kan förstå varför det är så svårt att inte dricka.

Jaja, detta behov av icke existerande kompisar kunde kanske också tillskrivas någon form av skuld, men eftersom jag inte ser det som ett problem ser jag ingen anledning att försöka göra något åt det. Ungefär som att en med normal umgängeskrets skulle omformas till att inte ha något umgänge alls, why liksom?

Jag fick förklara min antipati mot barn och mina svårigheter att acceptera det som komma skall och försöka svara på frågan hur jag vill vara som mamma och hur jag vill att min relation ska vara till dom. Öh...jag vill att den ska vara bra? När vi gått från min barndom till min mammaroll som jag föreställde mig när de var i tonåren konstaterade hon att jag hade en lucka på typ sju år. Småbarnsåren. Heh.
Fick också skildra min relation till Oos familj, vilkens självklarhet fortfarande är svår för mig att förstå. Lika svårt som Oo kan förstå hur jag förknippar allt med skuld, när det för honom är så naturligt och självklart. De finns där för honom, oss, oavsett vad och de kräver inget i gengäld! Helskumt. Jag minns ju så väl hur jag fann hans nära kontakt med sina föräldrar som en nackdel när vi träffades. Va? Pratas vid ibland varje dag? Träffas och bara umgås? Que? Xo)
Och så allt detta kramande! Why? Kramas vill jag göra med Oo! Ska det vara någon annan är det vid lite mer speciella omständigheter, men nej, det ska kramas när man träffas, det ska kramas när man går. Hallå? Jag kramar väl vem jag vill och inte till höger och vänster! Kan bli lite förvirrande och svårt för de jag träffar dock, ska jag våga krama eller inte? Men de får väl göra som de vill också, jag dör ju inte Xo)

Tja, jag fick nog sagt det mesta som jag skildrat i mina tömningar beträffande uppväxten. Frågan är då hur vi kommer att gå vidare. Hon ser gärna att Oo också är med då det är mina tankar vi ska jobba med, men att vi är två som väntar barn och han bör vara delaktig i hur han kan hjälpa och stötta. Så kommer skulden igen. Vill ju kunna glädjas genuint åt vårt väntande barn, och det är ju inte roligt för honom att jag mår dåligt och inte gläds så som han. Han ser det som självklart att stötta och följa med på möten och sådant, för han vill ju att jag ska må bra, men jag får så dåligt samvete och svär för att jag inte kan bearbeta detta själv utan att visa eller besvära någon annan. Ja, jag vet, så ska det ju inte heller vara, men det hade varit enklare! Eller inte. Det hade kanske resulterat i en skakad baby om några månader eller värre, men i och med att jag nu börjar gräva i detta är målet att eliminera risken för något sådant! Det tar emot att påbörja en process med mål att ändra på mig själv, jag var ju så nöjd med den jag var! Men när den jag är innebär en risk för mitt barn kan jag ju inte fortsätta vara nöjd utan måste försöka göra något åt det. Det känns bara så inihelvete jobbigt, och svårt! Jag är ju den jag är, på ett sätt som för mig känns naturligt, även om jag nu i detta fall förnuftsmässigt kan se dess brister. Men oavsett känns det nästan som ett oöverstigligt hinder.

Efter mötet kände jag mig ganska tom. Nu känner jag min outsägligt trött. Urlakad liksom. Vill ingenting, orkar ingenting, bara ett enda kulmagat självömkande. Men jag orkar inte ens bli irriterad på mig själv för min självömkan. Vill bara vara.

Sicket ruskväder det blev! Vindar och regnar så det står härliga till. Oos föräldrar har varit här en sväng för att bland annat bolla lite idéer till trappen som ska byggas upp till altanen. Fick också se deras bilder från deras Norgeresa. Det är så otroligt vackert landskap där uppe!
Inte många knop gjorda resten av kvällen, lugnt och skönt. Är lite spänd inför imorgon. Ska bli spännande att träffa de andra i föräldragruppen, men hur kommer jag att reagera när det ofrånkomligen blir barnprat? Jag hakade ju på en tråd på FL för de i Gbg med beräknad förlossning i januari, men märkte snart att jag inte kunde dela de andras entusiasm som nu kretsar kring ultraljud.
Passar nog bra att träffa psykologen direkt efter. Jag ska bara transportera mig till Lerum där hon håller till.
Apropå Norgeresa så avslutar jag med en bild från den Norgeresa jag och Oo gjorde tillsammans med hans föräldrar år 2009. Det var en riktigt bra resa! Oo gick ned på knä mitt på Treriksröset, jag fick visa dom var jag vuxit upp, och åka helikopter över Kebnekaise som exempel!

Oo har precis gått ned på knä och hållit upp ringen. Knäna vek sig på mig, så jag kom raskt ned tilll hans nivå! :o)


Lapporten, Abisko. Vajjert! Ah minnen! :o)

Jag hade en tanke på att själv försöka utföra en form av amatörmässig självanalys beträffande min barnångest innan jag började utforska den tillsammans med psykologen. Liksom för att se om mina egna teorier stämmer. Men känner inte alls för att börja gräva och försöka dra fram djupodlade teorier om kärlekslösa föräldrar och problem med anknytning i onödan. Tycker för övrigt jag gjort små reflektioner då och då vid mina skriverier, så där på lagomt djup. Tycker ju inte om att dra upp sådana teorier för mycket då det låter så mycket dålig ursäkt och stackars mig. Kan ändå inte låta bli att känna en viss "nyfikenhet" till vad proffset kan komma fram till beträffade mina skruvade tankegångar, och onekligen skulle det nog finnas en poäng i att förstå varför man känner som man gör i detta fall.

Oo, jag och Nicke (de där två prinskorvarna) i halvlek på Gamla Ullevi. Vädret var inget vidare, men med tjocktröja, tjockisponcho och GAIS-halsduk gick det bra. Medan jag stått och hållit ett öga eller två på IFK:s supportrar har jag kommit på mig själv att fashineras och fängslas av stämningen kring fotbollen. Och faktiskt också själva spelet(!). Det är något med de där glada människorna iklädda sin klubbs färger som munhuggs i lättsam jargong med motståndarna. De fanatiska bortser jag ifrån, då de ju utgör en liten men tyvärr till påverkan så stor roll. Små män som kastar långa skuggor. Jag erkände för Oo att jag skulle vilja ge fotbollen, eller kanske snarare GAIS en chans. Ett nyfiket intresse av att få ta del av denna klubbanda och se om den kan vara något för mig. Jag kan dock inte riktigt se mig själv bli en så engagerad eller entusiastisk supporter som Oo till exempel, men som han själv sade, så har han ju i princip varit GAIS sedan han var liten grabb. Jag har aldrig varit så engagerad i någonting att jag låtit känslorna få sådant utlopp som han till exempel kan uttrycka vid en ful tackling eller snyggt mål. De enda tillfällen jag skulle kunna påstå som jag gett uttryck åt större känslor, är på dansgolvet. Men inte ens de uttrycken av vild glädje är i närheten av känslostormarna jag iakktagit vid en fotbollsmatch! :o) Jag har inte hittat något som engagerat mig så till den grad, eller så är jag bara för behärskad som person för att tillåta mig själv sådana. När jag nu ser på en match, och det blir ett mål så alla omkring mig flyger upp i obehärskad glädje, sitter jag kvar och tycker typ att "det var ju bra". Men att skrika och sträcka näven i luften känner jag inget behov av alls. Så då sitter jag där och känner mig lite dum istället, och tänker att de andra nu säkert misstänker att jag är en katt bland hermelinerna och håller på motståndarlaget. Men som sagt, eller som Oo sagt, det kanske är för mycket att begära när jag inte har så mycket fotboll i blodet som entusiasterna omkring mig. Alla behöver ju inte vara så genuina supportrar för att få gå på en match och ändå ha trevligt.

Däremot blev jag lite nere mot slutet. Snett nedanför oss satt en pappa med sin son i knät, en jättegullig grabb och idealbilden av far och son tillsammans på fotbollsmatch. Det är den jag tycker om att måla upp framför mig, Oo och hans vad-det-nu-blir tillsammans på GAIS-match iklädda grön-svarta färger. Jag blev ömsom glad, ömsom deprimerad. Försökte hålla fast vid de positiva känslorna men allt eftersom kvällen gick kom obönhörligt de andra tankarna. Det är ju inte så idylliskt som en liten knatte i för stor fotbollströja på sin pappas arm. Det är ju allt det andra också, mest av allt, och sedan också innebörden att det faktiskt är min vad-det-nu-blir också!  Och så var tankekrausellen igång där jag såg mig själv sköta, mata, ansvara för en liten unge och det surrealistiska i det. Samt tvivlet på hur man ska orka, finna viljan och motivationen, när man knappt nu har ork att ta hand om sig själv och hemmet?
Många säger att småbarnstiden är något man ska härda ut, man skaffar barnen tätt för att få småbarnstiden överstökad så fort som möjligt, göra bort det jobbigaste liksom. Att många motsätter sig sladdbarn för att de inte vill tillbaka till småbarnstiden med vaknätter, jobbig matning och allt sådant. Hur bra låter det på en skala? Kan det framställas mer negativt? Att småbarnstiden är något man måste härda ut? För sedan är det ju värt det! Tacka fanken för det, alla blir väl glada när något jobbigt är över! Som att starta ett företag och slava i flera år för att sedan kanske kunna skörda dess frukter.
Men lika osäkert som det är att starta ett företag med ovissheten att det kommer att bli lönsamt, lika osäkert är det väl att skaffa barn? Där företagaren kan sluta i konkurs och utbrändhet, kan föräldrarna sluta i skilsmässa med bitter vetskap att de inte klarade av jobbet att kombinera förhållandet och föräldraskapet.

Sedan är det förstås alla de som säger "små barn, små bekymmer, stora barn stora bekymmer", eller att småbarnstiden minsann var den bästa tiden! Tja, jag kan ju lägga till ångest för den stora tiden också då om det är det dessa besserwissrar vill uppnå med sina hurtfriska kommentarer uttalade med allvetandets hela pondus. Är det menat som ett slagt tröst så säger jag tack men nej tack - idiot!

Rubriken till inlägget hänvisades till matchresultatet. Det var Brommapojkarna de mötte förresten. Imorgon ska jag träffa psykologen och det är nog inte en dag för tidigt.

Tack vare Fotbollsfrun hamnade jag framför P1 på vägen hem från jobbet igår! Det skulle vara debatt om bland annat bloggande föräldrar. Huvudgrejen var den trend som är så gigantisk bland föräldrar nu att lägga ut bilder på sina små telningar och skriva om all möjliga för dom intressanta detaljer. Det diskuterades om främst bilderna och hur de kunde missbrukas av pedofiler.

I nuläget bryr jag mig inte nämnvärt om risken för att pedofiler skulle sitta och runka framför bilder på mitt barn. Sjuka människor kommer man aldrig undan, och hur stor är sannolikheten för att just mina bilder skulle hamna i någon av deras äckliga händer? Det man inte vet om har man inte ont av eller hur man nu säger, men jag lär nog ha mer att oroa mig för än peddon när det gäller mitt framtida barn. Dock fattade jag mer eller mindre ett litet beslut där och då ändå att inte publicera några överdrivna nakenbilder på ungen, och då blir risken för peddonedladdning bara en bonus. Nej, det kom fram en annan anledning som faktiskt ligger till grund för mitt beslut.

Hur många tonåringar tycker om att andra får se bebisbilder på dom? Eller höra detaljer om hur de var? Är det inte bland det skämmigast man visste när mamma plockade fram albumet och visade blöjstjärten i vädret och tårta över hela ansiktet? Själv minns jag hur genant det var när mamma körde sina berättelser om hur man naken sprang omkring in och lade beslag på grannens gummipool eller vad det nu var.
Nu kan klasskompisarna hitta förälderns/föräldrarnas blogg och frosseriet av bilder av första matningen, badet i gummipoolen och blomman uppstucken i näsan. Hur kul är det? Ungefär som att morsan själv skulle få se grejer gjorda på fyllan utlagda på kompisarnas Facebook för allmän beskådan? Och då är hon ändå vuxen och får stå för sina handlingar, medan ungen inte har en chans att påverka att de naturliga, men för dom just då fruktansvärt piniga bilderna finsn tillgängliga på nätet.
Jag har inget emot att lägga ut gräsliga bilder på mig själv, jag är vuxen och har själv beslutat att visa mig själv från inte bara smickrande sidor. Därför känner jag just nu i varje fall att det endast kommer att bli vackert rosenskimrande och tillrättalagda bilder med ett kinkigt ansikte på sin höjd. Jag har en känsla av att ungen kommer att tycka morsan skämmer ut denne tillräckligt under uppväxten ändå! Xo)

När jag hamnade framför "Livet på BB" på tvn i förrgår, fick jag ett scenario som jag faktiskt aldrig tänkt på förut. Ibland kan det bli komplikationer i samband med förlossningen, förr i tiden var det inte ovanligt att mor och/eller barn dog i så kallad barnsäng. Idag är ju kunskapen och de medicinska hjälpmedlen fantastiska, men ibland står till och med den hjälplös.
Frågan som slog mig var: Tänk om det händer något så Oo ställs inför frågan att välja mellan mitt och barnets liv? Vad gör han då? Eller om jag är vid medvetande och får de alternativen: Du eller barnet!

Svaret var för mig självklart, liksom det också var för Oo när jag senare tog upp det. Med risk att få alla mödrar emot mig, svarar jag självklart mig själv. Jag är för kär i mitt eget liv för att vara villig att offra det för en varelse som ännu inte finns (missförstå mig inte med flit nu är ni snälla). Alla(?) föräldrar hävdar att de skulle ge sitt liv för sina barn och det är kanske sant, men jag där och då är ingen förälder ännu (nej, jag tycker faktiskt inte det), och jag skulle eventuellt kunna få fler barn om något nu skulle hända med detta. Om inte? Tja, är jag död kan jag definitivt inte få några fler, och kännedomen av att kanske få "leva vidare" om jag dör känns rätt meningslös. Det är ju inte därför jag valt att skaffa barn. Ett av mina få argument för att skaffa barn var ju att få se och uppleva en blandning av mig och Oo, och det är jäkligt svårt när man ligger en meter ned under marken! Har jag då möjligheten att välja så jag kan få en ny chans, så säger jag ja tack självklart!

Men låt säga att jag ligger nedsövd på operationsbordet eller vad som helst, och Oo nu skulle ställas inför det alternativet, att välja mellan mitt eller barnets liv så bad jag honom att välja mitt! Korkat nog frågade jag inte honom först innan jag sade vad jag tyckte, nu kanske han bara höll med för att lugna mig? Men han verkade i varje fall ärlig när hans val också skulle bli mig. Resonemanget var liknande mitt, vi kan ju eventuellt få fler barn.

En del kanske skulle finna samtal som dessa fel och negativt. Men jag kan finna den lika viktig som om tex en olycka skulle ske och en hamnade i koma utan möjlighet till räddning. Eller förvandlas till en grönsak med mer eller mindre fullt medvetande utan möjlighet att kommunicera? Vi kommer alltså in på den brännande frågan om dödshjälp. Osannolikt, men det kan hända, och då vill jag att pluggen dras ut. Finns inget hopp om bättring vill jag inte bli liggande som ett vårdpaket. Ut med sladden bara. Oo ska inte behöva tampas med ovissheten om vad jag skulle vilja där jag ligger oförmögen att kommunicera, på samma sätt som jag finner det viktigt att dela med sig av hur man önskar begravas.
Att mamma uttryckt sin önskan innan hon dog underlättade enormt eftersom vi fick arrangera allting själva, och vid situationer där det kan finnas många viljor och tyckanden är det ju så bra att kunna göra som den avlidne faktiskt önskat själv. När pappa dog hade vi ju ingen aning, men eftersom andra arrangerade och jag inte brydde mig spelade det ingen roll vad de andra beslutade.
Jag har många gånger tagit upp att vi ska fylla i "Det vita arkivet", men det är den där tummen som sitter så jäkligt fast att det inte blivit mer än muntliga grejer. Bara en sådan sak som inloggningsuppgifter till dator och tex Facebook. Att inte kunna avsluta den andres konto när man är redo utan tvingas se det oförändrat som om allt var som vanligt. Eller slippa eventuella jobbiga diskussioner med andra anhöriga om begravning, ceremoni och så vidare. Som död kvittar det väl, men för de efterlevandes skull tycker jag det är en bra sak att göra.

Okej, alltså jag står ihopsjunken, sådär stor är faktiskt inte magen ännu! Xo) Eller blir den större mot slutet av dagen? Eftersom jag inte fått någon form av träning denna vecka, beslöt vi för att ta en promenad. Efter en middag á la latmaskar i form av färdig pytt-i-panna för Oo och en burk fiskbullar för mig, gav vi oss av.
Promenerade ned till samhället och till mysterycachen som Oo vid två tidigare tillfällen misslyckats med att hitta. Det är många projekt som pågår i vårt område och jag förundrades igen över hur pass många hus vi ändå har men som inte riktigt märks i det kuperade landskapet. På vägen passerade vi fotbollsplanerna där det pågick aktiviteter för alla åldrar. Oo är lite sugen på att börja som tränare igen, och det vore ju perfekt om han kunde få in en fot där nere!



(Ledsen Oo)

Att hitta cachen gick inget vidare denna gången heller. Vi börjar misstänka att den blivit mugglad!

Sedan var det backarna hem igen! Phu, de är inte nådiga! Vi höll ju inget turbotempo precis och då gick det rätt bra ändå.  En och en halv timme var vi ute och mot slutet fick jag lite känningar på högra nedre sidan av bäckenet. Men det var gott att komma ut!
Avslutade kvällen med Pixars kortfilmer som jag fick på köpet av "Monsters inc."

Sprattel var inte riktigt lika aktiv denna kvällen, men Oo fick ändå för första gången känna rörelserna mot sin hand. :o)

Okej, jag förbisåg visst några av symptomen jag har. Brösten är tack och lov inte ömma längre och jag ståtar fortfarande med att fylla ut mina a-kupor! Xo)
Men huden och de finnar som har en förmåga att florera, framför allt vid sidan av nacken har nu en utbrytare som bosatt sig på näsan! Och den är ilsken också!

Jag har ju läst om att man är känsligare för tandköttsinflamma-tioner eller nåt sånt, och jag blöder nästan varenda gång jag borstar tänderna. Ska man köpa nån sådan där fluorskölj då eller? Inte kul att få problem med tänderna!

Oo kom hem från fotbollen igår, defekt efter att ha sträckt sig i ryggen, så idag linkar han omkring och luktar värmesalva från Jönköping (där vi köpte den).

Själv låg jag i sängen med handen på magen och kände tydliga buffar och puffar under lång tid. Men när Oo till slut fick dit handen så var det meditationsdags eller nåt. Och nu på morgonen är det full fart igen. Det känns verkligen helskumt! Det är verkligen något där, och det rör sig! 

Låg också och försökte föreställa mig samma läge några år framåt, en liten unge som kommer springade in genom sovrumsdörren för att ligga i mammas och pappas säng. Det gick bara inte!! Jag hade lika väl kunnat fantisera om att en panda skulle lufsa in och köra riverdance vid fotänden! Satte punkt för tankarna rätt snabbt.

Två Fiaspyor under natten och två (tre?) kisserier. Hade däremellan trevliga drömmar om hångel med en Sportlifekollega! Hahaha! Just det, mardrömmarna jag hade mycket i början av denna resa har avtagit. Mina nattliga toabesök är så invanda nu att jag nästan inte vaknar ordentligt. Försöker röja vägen från sängen till muggen innan jag lägger mig så jag sömngångaraktigt och i totalmörker hittar rätt utan otrevliga tåstötningar eller halvöppna dörrar. Det är bara när jag ska sätta mig ned som jag nästan bommat några gånger. Det måste vara en syn! En näck figur med gravidmage som robotaktigt går från sovrum till badrum och drattar på ändan bredvid toastolen! Xo)

Mm, sov riktigt gott inatt faktiskt med bara ett kisseri och fåtalet bök med katterna i sängen. Även Fia har börjat ligga uppe vid huvudet eller i armvecket nu vilket är väldigt mysigt. Nackdelen med henne är bara att hon har en förmåga att trampa väldigt ihärdigt när hon kommer till en och "peta" på en med tassen (med klor) för att få uppmärksamhet. Att hon slickar en på nästan eller hakan har också en förmåga att väcka mig! :o)

Oo var ute på långpromenad med Andreas igår och kom hem ganska sent, så jag lade mig i bastun och spelade lite Wii tills han kom hem med sushi! Skön kväll med andra ord.

Har insett att det där symptomet med höjd kroppstemperatur kanske äntligen nått mig, för jag fryser ju faktiskt inte så mycket nu längre! Kom på mig själv att inte ha dubbelt långärmat på jobbet, eller tjocktröja hemma. :o)
Annars kan jag inte påvisa fler symptom än de jag tidigare nämnt, kisseri och ökad aptit. Humöret flukuerar, men inte så illa tycker jag som man hört att det kan vara.
När jag nu är så lyckosam att inte drabbas (ännu) av några större fysiska besvär, så får jag grotta ned mig i de enda jag har, främst då kisseriet! Det är titt som tätt och småskvättar varenda gång. Okej, det är ju snabbt gjort, men tydligen är det vanligt att man får ökad blodmängd i öh, underlivet så att vissa, eh delar blir lite svullna. Detta har den trevliga bieffekten att pisset tar alla möjliga vägar! Så förutom att papperskonsumtionen ökat på grund av alla flitiga besök, det behövs extra för att torka sig överallt! Minns att det nämndes i den där "Handboken för gravida" eller vad den nu hette som jag fått låna av Elin, och nu kan jag bara hålla med om det skrattretande eländet.
Jag är ju rätt stel i ryggen i vanliga fall, och när den på morgonen är så ond och extra stel är det ju knappt jag kan nå när jag är på muggen. Undrar hur det blir när man blivit ännu större! Blir jag sittande på toan då ropandes på Oo: "-Fääärdig!" ? Eller så får man börja köra som det rekommenderas efter förlossningen och man har sönderfläkt underliv: Duschen. Jippi.
Vem är det som säger att det inte är ett offer att föda barn? Man skaffar ju barnet för sin egen skull, för att få ett barn. Inte för att få vara gravid, eller hur? Då kan man väl säga att man offrar sin kropp för att få ett barn? Man läser trådar och hör om de mest hemska vedermödor som gravida genomlider, och sedan andra som klankar ned på dom för att de gnäller över något de faktiskt själva försatt sig i och valt. Ja det är väl sant, men det gör väl inte mindre ont för det? Och de har valt att skaffa barn, det är det de vill. Graviditeten är bara ett "nödvändigt ont" som långt ifrån alla ser eller upplever som det "välsignade tillstånd" icke insatta bluddrar om. Kanske jag resonerar helt fel, skaffar man barn så följer ju graviditeten med på köpet liksom och då får man bara gilla läget och inte klaga. Då kan de lika väl adoptera, men jag håller inte med. Man kan väl önska ett barn hur mycket man vill, men hata graviditeten? Det är ju legitimt att klaga på allting annat i våra liv och i samhället så som jobb, partners, semestermål och höga elräkningar, men lika mycket som vi själva kan påverka vår vardag med att byta jobb, klaga på varan och få pengarna tillbaka eller byta hotell på resan, lika lite kan kvinnan påverka de fysiska besvär hon kan drabbas av medan hon väntar på det efterlängtade. Varför anses det inte lika ok att klaga på det som på sitt jobb? Nej, stoiskt ska hon bita ihop och istället bara vara glad och tacksam för det fantastiska som sker, för det handlar ju om ett barn! Nej säger jag, det handlar om en graviditet!
Sen att det må vara hänt att det är ett offer kvinnan gärna gör för att få sitt barn, för det håller nog de flesta med om. Men sedan får man inte glömma eller förringa de som dock genomlider sådana hemska graviditeter och förlossningar att de faktiskt inte vill skaffa fler barn. De anser helt enkelt att det inte är värt det och det säger väl kanske en del om hur jävligt det kan vara om man har otur, plus att jag blir välsignat glad över hur lätt jag haft det hittills.

Fy vilken negativ och tråkig blogg det har blivit på sistone. Jag som verkligen ogillar gnäll, gnöl och självömkan, hade tröttnat på mig själv för längesen. Jag inser hur barockt det måste verka för en utomstående att jag ens skaffar barn över huvudtaget. Oansvarligt och omoget, att jag inte är redo och inte verkar vara en person som borde bli mamma. Nej, jag tror faktiskt inte att alla passar att bli mammor. Konstigt egentligen att ingen ännu kommenterat det, att jag är oansvarlig, inte redo, ifrågasätta varför jag över huvudtaget sett till att jag nu är på smällen. De kanske tänker desto mera istället...hade jag skrivit i en tråd på Familjeliv hade jag säkerligen blivit lynchad av anonyma fördömare.
Nu ska jag försöka fokusera på den trevliga delen av att känna böket där nere och ta vara på denna helgen! Nu fick jag ju inte veta något kön, inget att göra åt eller mening att gräma sig över mera. På måndag ska jag jaga psykologen och ta vid igen.

Såklart fick jag ju försöka förklara varför jag kände behov av könsbestämning. Struts, lock och fasad for all världens väg och jag finner mig stå där i ett konferensrum torkande tårar och snor på gardinerna! (Sorry) "Min" bm verkar i alla fall ta mig på allvar och ska också skriva in i journalen att jag ska prioriteras hos psykologen. Risken för att skada sitt barn väger visst ganska tungt. Konstigt.
Fick ingen ny tid för ultraljud, utan psykologen får göra den bedömningen(?). Jag orkar inte bry mig. Hon tycker i alla fall att jag ska ringa psykologen på måndag då hon är tillbaka från semestern, detta för att trots deras kommentarer i journalen, tillse att jag får hjälp snarast.

Då jag tog för givet att katterna skulle undersöka den nyinköpta korgen ganska snart, lade jag en filt över den. Mycket riktigt, efter att morgonens bök i sängen blivit för störigt, flyttade Maja till den istället. Jag anar en framtida konflikt... :o)

Filten är förresten inget inköp för ungens skull, utan en present jag fick av Thomas för många år sedan. När han luffade i Grekland tyckte han visst att en gosig babyfilt var en perfekt present för mig. Snacka om att han kände mig! :o)

Jag försökte ju förbereda mig på att det kunde blir svårt eller till och med omöjligt att se något kön vid ultraljudet, att vetskapen inte skulle betyda eller innebära något omvälvande för mina knepiga tankar. Vi kom dit, en äldre BM (antar att de är barnmorskor de som gör ultraljud?) tog emot, smetade klet och började kolla. Lite försiktigt frågade jag om hon hade fått upp min journal där det skulle stå kommentar om könsbestämningen.
"-Jo, jag såg det, men jag tror inte vi kommer att se något", blev typ svaret.
Vi fick se hjärnhalvor, lillhjärna, ryggrad, revben, ben, fötter, armar, hjärta med fyra hålrum och fingrar. Det mättes huvud, buk och lårben för att beräkna förlossningsdatum och att allt såg bra ut. Det gjorde det tydligen, men ingen kön. Ett svep över de "nedre regionerna" som hon uttryckte det, men nej, det gick inte att se. Det var för tidigt, vi fick vända oss till en privat klinik efter vecka 27. När jag försagt protesterar att jag enligt bm skulle erbjudas en ny tid hos dom om det inte gått att se denna gång, ger hon med sig och säger att jag får kontakta Lerum eftersom hon inte kan boka något från där hon är. Jag försöker att vara objektiv och inte låta personliga känslor påverka när jag uppfattar henne så motvillig. Jag blev så besviken, mest tror jag på hennes inställning så att jag inte kom mig för att propsa. Typ fem minuter efter jag fått kletet på magen så var det klart. Nytt beräknat förlossningsdatum: Första januari!
Hann knappt utanför dörrarna förrän tårarna rann, visst var det fräckt att se alla delar, hur det rörde sig och så vidare, men det är ju fortfarande bara nåt, en grej där inne! Jag försöker få in perspektivet, hur jäkla viktigt är det egentligen att veta? Sprolla roll för tusan! Men besvikelsen är där, och framför allt tror jag det är hennes bemötande, som att hon inte förstod eller brydde sig om hur viktigt det var för mig. Men å andra sidan, hur skulle hon kunnat förstå det? Men å andra sidan igen, det ska inte spela någon roll, står det i journalen så är det väl det de ska ta hänsyn till?
Oo tyckte det var jättefräckt, och hade blivit fuktig i ögat av positiv anledning. Klart det måste bli mer konkret för honom nu att det faktiskt är något, hans barn där inne. Det känns trösterikt att se hans glädje, jag behöver den för att lättare låta de dystra tankarna försvinna.
Nu är det till att invänta telefontiden för min bm i Gråbo för att få en ny tid. Det jag inte riktigt gillar är att jag säkert kommer att måste förklara igen varför det är så viktigt för mig, och att dra upp hela konkarongen igen känns bara jobbigt. Det står ju ett sammandrag i journalen som den där jourhavande psykologen skrev ihop, men räcker det? Min motivering till varför känns ju så tunn, egentligen! Det låter ju så lamt att jag hoppas på en starkare form av identitet på det där inne, där anledningen kan vara alla grejer jag har i ryggsäcken. Fasen, man ska väl inte måsta förklara och försvara varför man vill veta eller åtmindstone få en bra gissning på vilket kön det är?
Besvikelsen har övergått till resignation känner jag. Nu orkar jag inte bry mig och vill bara vara melodramatiskt självömkande för att ytterligare bygga på mitt självförakt. Fuck Alingsås och deras ultraljud.

Det blir en stooor altan! Oo är ute och jobbar och jag sitter här efter att ha fixat middag och röjt undan efteråt. Jag fick fem lunchlådor med plättar igår, Oo fick fem lådor med spagetti och köttfärssås idag. Brr, jag är så less på det medan Oo kan äta hur mycket och ofta av det som helst! Vad är det med killar och spagetti med köttfärssås?

Stannade längre på jobbet dels för att kompensera morgondagens ultraljudsbesök, och för att åka och göra ett inköp till Sprattel i Hovås.
En korg med lite tillbehör! Vi hade varit inne på tanken att ha en sådan där korg som man kan hänga i taket, men då vi har typ tre meters takhöjd och dessutom kunna hänga i både kök, vardagsrum och sovrum kändes det som mycket bök för kort tid. När jag så såg denna på Blocket tyckte jag det var bättre. Den är större och funkar därför längre. Sedan kan man ju ställa den på tex köksbordet, köksön, golvet eller var som helst där man nu grejar i huset för att sedan bara bära in i sovrummet när man är klar för dagen och själv kryper till kojs. Egentligen är det ju en helt överflödig grej eftersom vi ändå kommer att behöva spjälsäng, men om jag nu inte tillhör de blivande mammor som bara vill frossa i barnsaker (ännu?), så tyckte jag denna kunde täcka alla de sakerna Xo)
Vi köpte ju en mycket mindre korg för inga pengar när vi var på Gekås, men då hade vi fått fixa madrass och sådant. Denna räcker ju längre och så var madrass (specialbeställd med överdrag) och sådant redan fixat. Korgen hade säljarens mamma köpt på en gårdsauktion, men då säljaren själv redan köpt spjälsäng blev det aldrig av att hon använde den. Skulle ju vara kul om det kunde bli en arvegrej för efterföljande generationer? Skriva Sprattels namn och födelsedata under korgen (fast träbotten på utsidan) och så fortsätta fylla på :o)

Tydligen börjar groddjuren komma fram mera nu. Oo kommer in titt som tätt för att visa olika utvalda kompisar han hittat. Säsongens nykläcka tvåcentimetersminisar är hopplösa att se knappt ens när det är ljust, men de stora! En groda som hoppar otroligt högt och knappt kan tillåtas kika ut genom hans händer för att inte rymma. En stor padda som är så sävlig att den utan problem sitter i hans öppna hand, och så denna som tydligen var exceptionellt fet. De är så söta båda två! :o)


("-Jag tror han pissade på mig!")



Nu har han dock fått avbryta byggandet då det började regna. Hoppas det blir bra väder i helgen så det kan byggas vidare ordentligt. Om tillräckligt blir gjort så Oo känner sig nöjd kanske vi kan hitta på något helt annat nästa helg. För en gångs skull kom jag med en idé! :o)






Moahahaha, bra skörd på mindre än 24 timmar! Bananflugorna är nu ett minne blott!

Imorgon bitti är det dags! Kanske vi får veta vilken sort det är, kanske vi får ett annat beräknat förlossnings-datum! Förhoppningsvis fortfarande på andra sidan nyåret... Och snart är det helg!

Min Oo är hemma! Han ser nästan ut som en raggare med den ansiktsbehåringen Xo) Rätt sent igår kom han hem och gjorde mig sällskap i sängvärmen, lite småsliten efter i princip non-stop körande från Tyskland. Det syns ju nästan att han fortfarande är rätt trött :o)
Jag läste i varje fall ut Anne Holts "1222 över havet" som var riktigt bra, och så påbörjade jag nästa i högen av nyinköpta pocketar, Dean Koontz "Livstid". Det var ett tag sedan jag läste något av honom, jag har omkring 28 av hans tidigare böcker, men på sistone tycker jag han har bytt stil litegrann.
Jag föll aldrig riktigt för böckerna om Odd, och hade lite svårt att även i denna komma in i hans "jag"-skrivna form.
Stekte ett berg av plättar som räckte till både middag och fem matlådor till mig! Oo är inte lika förtjust i plättar som jag, framför allt inte som lunch eller middag.
Skurna i småbitar, uppstekta och serverade med smör och socker, mmmm!

Imorgon är det ultraljud! Nån från Lerum ringde igår och meddelade att hon som skulle göra det på oss blivit sjuk, och ombokade oss till Alingsås istället. Hann bli lite orolig att måsta vänta några dagar, men fick samma dag och till och med lite tidigare. Jag hoppas det inte ska bli några problem för den andra att uppge kön om hon nu kan se det! Policyn är ju att inte göra det, därav skrevs det in i min journal att det fanns speciella skäl till att uppge för oss. Nu var hon osäker på om de i Alingsås kunde få upp min journal, och hon erinrade sig att de inte var lika generösa i att berätta som de i Lerum. Först när jag sade att psykologen skrivit in det i journalen fick hon lite fart och skrev in det i tidsbokningen för hon i Alingsås. Så jag hoppas att det inte ska bli några problem. Just då glömde jag bort att det faktiskt varit barnmorskan i Lerum som skrivit in det i journalen, och inte den där jourpsykologen, men jag blev så rädd att det skulle bli problem och motsättning mot att berätta.
Jag tror att en anledning till policyn att inte uppge kön är för att undvika selektering och borttagande av oönskat kön. Om jag då tillåter mig att ha lite fördomar om eventuella andras fördomar, så uppgav jag för hon i tidsbokningen att jag var asiat, då de har tendensen (och tyvärr välgrundade) egenskapen att abortera flickfoster. Dock bara "där borta", men man vet aldrig hur fördomarna kan påverka människor, hur objektiva de än ska vara i sina yrken. Jag vill bara helgardera mig. Har de fördomar om mig, så kan jag tillåta mig att ha fördomar om dom i detta fall!

Jag har ju för det mesta fått uppskattning av mitt koreanska ursprung, och jag kan nästan till 99,9 procent av fallen säga att det varit från det andra könet. Grunderna har dock allt mer upplevts som grumliga. Tyvärr skulle jag vilja påstå att den ökade poulariteten av Thailand är en grund till detta. Att det förutom ett populärt semestermål för alla åldersgrupper också är ett populärt mål för att köpa sex och även hemtagande av fru. Visst, en del "hemtaganden" är säkert grundade på äkta känslor, och då jag "känner" två som gjort det och hört deras versioner, vill jag inte döma. Jag kan tycka men inte döma. Men på grund av detta upplever jag att vi asiatiskor fått något av en "billig" stämpel. Att vi är billiga och villiga. Är jag full av fördomar då? Överdriver till bristningsgränsen? Nu skiljer det ganska mycket i utseende på en thailändska och en koreanska, men jag har ändå fördomar nog att nästan ta illa upp vid frågan om jag är från Thailand. En del uttrycker förvåning när jag pratar så bra svenska! Innan den thailändska populariteten kunde jag dras över en och samma kam när det gällde det utländska utseendet. I många fall var jag som guling mer "godkänd" än en svart genom de fruktansvärt orättvisa rasistiska ögonen, men ibland har jag också fått "svartskalle" slängt efter mig och det sårar nåt otroligt även om man inte vill. Det spelar ingen roll om jag varit svensk medborgare från sju månaders ålder eller sju år tillbaka, det är ett fruktansvärt ord att få höra av en främling, uttalat i djupaste förakt.
Jag har som sagt varit förskonad, men minns framför allt när jag gick i högstadiet. Internet, chat och sånt fanns ju inte på kartan ens, nej då var det Heta Linjen som gällde! Man ignorerade de viskande rösterna och hoppades på napp på nån "vanlig" kille där i den öppna etern. Om man sedan vågade kunde man uppge vilken skola man gick i, sedan vilken klass, och så bläddrades det flitigt i skolkatalogen över Piteå kommuns högstadieskolor. Dög man inte så klickade det till och så var man jätteledsen en stund. Sista gången jag avslöjade vem jag var, började killen fnissa.
(Fniss) "-Är du, (fniss), är du svartskalle?"
Jag blev så paff och ledsen, och så förskonad som jag varit och inte det bästa självförtroendet, fann jag inget annat svar än ett ynkligt "-Nej".
En starkare person, en (vilket ju på ett sätt är tragiskt), luttrad person hade kanske svarat något skarpt tillbaka eller inte brytt sig. Men jag tänker på alla de som fått och fortfarande får utstå detta regelbundet! Och idag är det inte bara de svarta, nu har också "blatte" tillfogats i vokabulären.

Jag har varit i Sverige sedan blöjstadiet. Kan inget annat, känner inget annat än Sverige som hemland. Jag kan inte identifiera mig med invandrare som kommit senare och har annan bakgrund än min genomsvenska. Men jag kan ibland känna en form av tillhörighet, just för att jag, liksom dom inte ser svensk ut. När jag pratar med invandrare kan jag få frågan vart jag kommer ifrån, och det ställs alltid med en känsla av "vi". Typ "jag ser att inte du heller är "svensk", så var kommer du ifrån?" Och eftersom jag är som "dom" kan jag fråga tillbaka utan att uppfattas vara en "svenne" som tänker "blatteland". Är detta rasistiskt av mig emot de "vita"? Fördomsfullt? Självklart generaliserar jag grovt, men i egenskap av "svenne" med annat utseende är detta mina tankar.

Jag får ofta höra kommentarer som "slöjmaffian" och liknande nedvärderande epitet, vilket kan göra mig ledsen och arg. Det är kommentarer som fälls av personer som aldrig skulle erkänna några rasistiska tendenser, men sådana små enstaka kommentarer kan påverka så otroligt mycket! Om de sägs så vederbörande hör! Om de sägs i närvaro av barn!
Självklart har jag också fördomar, och de sträcker sig över både hudfärger och samhällsklasser, det är nog ganska oundvikligt i olika utsträckning som mänsklig varelse. Men man måste vara medveten om dom och ge sjutton i att låta dom påverka sin omgivning på ett kränkande sätt, eller lägga över dom på de unga!

Ja, jag har fördomar när jag fruktar att jag får ett nekande vid frågan på kön vid ultraljudet. Detta som ett resultat av de fördomar som kan drabba alla oss med sneda ögon som vill veta vilket kön det är på vårt väntande barn! Jag förstår tanken bakom, men nu är vi inte i Kina, nu är vi i Sverige och här är det fri abort vad jag vet. Och även om man kan tycka mycket om att abortera på grund av kön, så kan det lika gärna diskuteras lika mycket om att abortera på grund av skada. Fri abort eller selekterad abort? Skit samma, det finns inget sistnämnt i detta land, man får abortera utan större grund än moderns vilja, så varför lägga in en sådan könspolicy egentligen? Om den statliga sektorn inte vill uppge kön så kan man idag ändå kolla upp det privat.
Och detta inlägg blev mycket längre än jag tänkt mig! Xo)