Hela kvällen, natten och morgonen har regnet fallit. Nästan så man behövde tända taklampan vid frukostbordet. Trött i ögat men vaknat för tredje morgonen på raken utan ont i ryggen! Undrar vad som kan ha hänt? Är det något jag kan tillskriva de genomgående förändringarna i min kropp? I så fall kanske det inte är så dumt att vara på tjocken om det innebär att jag kan ligga och dra mig på morgonen, eller ligga i princip hur som helst i sängen utan känslan av att knivar skär tvärs igenom ryggslutet.
Fick ett trötthetsskov vid hemkomsten igår (shopping är tröttsamt) och lade omkull mig framför "Alladin" strax innan Andreas, Noel och senare Elin som sprungit från Gunnilse kom. Den första branta backen in till oss är tydligen kilometerlång! Urk.

I hällande regn, inklämda mot väggen stod pojkarna och grillade medan jag (efter filmens slut) och Elin grejade lite i köket. De bjöd på mumsigt grillad kyckling, fläskfilé och färska champinjoner samt färskpotatis och två såser. Gottigt! Verkligen lyxigt att vara hemma och få maten lagad till sig ;o) Tack, tack!

Tycker min mage expanderat fort nu senaste veckan och är tacksam för byxorna som köptes igår. Av mina vanliga funkar typ två fortfarande, men det är inte särskilt bekvämt. Känner mig väldigt kluven till magen som nu inte går att ignorera längre. Jag har inte mycket emot att se den när jag har kläderna på, men utan känns det inte som jag står och ser på min egen kropp. Det ser liksom bara...fel ut, det är inte jag. Kanske det är så när jag har kläder på också och betraktar mig själv och tycker det kan se lite coolt ut, för att jag inte riktigt ser det som mig själv, som att jag tittar på en annan? Jag har ju ingenting emot att det syns och klär mig inte medvetet för att dölja bulan, tvärtom är det nästan som att jag vill att den ska synas som ett tydligt tecken på att det faktiskt är en "godkänd" anledning bakom min expansion. Anledningen är faktiskt inte rädsla för att bli "tjock-stämplad", utan snarare någon oidentifierbar vilja att ursäkta och förklara den ökade fysiska begränsning jag snarare upplever än faktiskt uppvisar. Jag känner mig mer begränsad än jag faktiskt är! Än så länge i varje fall.

Märker ibland att tankarna glider iväg till en allt mer annalkande framtid, där vardagssutiationer spelas upp för min inre blick. Jag kan inte föreställa mig själv med ett småbarn som liksom skulle vara mitt eget. Jag som sitter och trugar med mat, leker på golvet, skjuter en barnvagn, ammar och byter blöjor. Det går bara inte, det känns lika verkligt som att månen skulle vara en ost. Det jag dock kan föreställa mig är Oo som bär omkring på vårt lilla knytte, leker, tar hand och bryr sig om, och det är en form av livlina, det som ger mig en smula hopp om att detta kan gå vägen. Tankarna på att han kommer att jobba, behöva egentid, kanske inte orka eller vilja försöker jag utestänga och fokuserar på de positiva, den naiva bilden av en snäll liten bebis i sin pappas armar och ingenting mera.

Hamnade framför en tråd på Familjeliv, ett forum som för övrigt kan ge en perspektiv på sin egna tillvaro, men också en plats där medvetenhet om begreppet att "ta allt med en nypa salt" är väldigt berättigat. Det talas om mobbing och påhopp bland ungdomar på Internet, men Familjeliv visar att denna mentalitet florerar även bland vuxna. Fördömanden, anklagelser och kränkningar grundade på några meningar är vanligt, men det finns också mycket förståelse, stöd och hjälp att få. Här var det dock en mamma som var förtvivlad över ett tålamod som brustit och det fysiskt gått ut över det några månader gamla barnet. Svaren var många och innehöll allt från förståelse till grova fördömanden.
Det finns många trådar och ämnen i det forumet, men just en förälders erkännande att bristande tålamod tagits ut på barnet verkar vara lite av tabu att prata om. Nästan lika svårt som att en förälder skulle erkänna att de ångrar att de skaffat barn, det går ju liksom inte att göra mycket åt, barnet finns där nu, deal with it! Visst är det så, det är ju ett val (oftast) som man gjort och då får man ta sitt ansvar.
Jag visar på känslor och handlingar som många skulle fördöma, trots att jag i praktiken inte utfört några fysiska gärningar mot något barn. Men blotta tanken på dess existens skulle rättfärdiga många att ifrågasätta mitt val att skaffa barn, för tusan jag gör det ju själv! Men det är ett val som jag efter mycket om och men ändå beslutat att göra och eftersom jag anser att ansvar ska tas för de val man gör, erkänner jag också detta tabubelagda och försöker göra något åt det, innan jag ens har fött och tagit reda på hur jag faktiskt kommer att ställa mig känslomässigt den dagen tålamodet prövas. Bokstavligt talat kväva detta i sin linda, ja redan innan det ens kommit så långt.
Sedan kan det ju faktiskt vända helt när jag väl har barnet framför mig och allting bara faller på plats känslomässigt där impulser för fysiska ingrepp aldrig skulle existera. Men varför vänta och se och då ta itu med det när det värsta kanske redan hänt? Många säger att man inte ska överdriva, förstora upp eller dra förhastade slutsatser. Hade det handlat om plastikkirurgiska ingrepp, köp av ny bil eller annat som bara berör mig hade det varit en sak, men när det nu handlar om ett försvarslöst litet barn känns alla eventualiteter berättigade, framför allt när de är så pass allvarliga att både barnmorska och jourhavande psykolog anser att en kontakt med det senare är nödvändig. Det är en både positiv och nedslående bekräftelse. Positivt att jag inser och får bekräftat att mina känslor och min rädsla inte är överdriven, och negativt för att de är så pass allvarliga att jag erbjuds hjälp utan förbehåll eller ifrågasättande.

På fredag är det dags för ultraljud och jag märker själv hur jag klamrar mig fast vid vetskapen om att få veta ett kön den morgonen. Nästan som att alla negativa känslor bara ska försvinna i och med att jag får detta besked, men så enkelt är det ju inte! Kanske jag inte känner något alls, eller tvärtom bara blir ännu mer rädd vid att faktiskt få en mer påtaglig identitet på det där inne. Inte måla en viss man på väggen, inte skruva upp förhoppningarna till rosenskimrande moln. Kanske hon inte ens kommer att kunna se något. Vilket antiklimax.

Mitt stickningsprojekt går framåt. Nästan så jag kan börja skymta slutet så pass att jag inte kunde motstå frestelsen att besöka garnbutiken för nästa projekt! Med en välfylld kasse och magen full av thaimat gnetade jag på ännu mera för att slutföra det nuvarande. Börjar bli rätt less på det nu med alla fel man gjort, missar, upprivningar och omstarter så vill verkligen bara bli klar nu.
Men besöket i butiken livade upp och inspirerade. Sedan kom frågan om att hälsa på några som har en rätt färsk liten bebis. Samvetet började genast utföra en brottningsmatch med känslan för takt och ton. Ohyfsat att inte följa med kontra Oos besvikelse över att få åka ensam. Varför detta dilemma då? Rädslan för att träffa deras bebis, låtsas visa intresse, gulla och interagera. När jag spelade upp tänkbara scenarion framför mig insåg jag att allting inom mig bara sade bom stopp! De sällsynta men välbekanta panikkänslorna gjorde sig påminda i utkanten av mitt medvetande och jag struntade i hyfs och samvetskval och backade ur, från att ha sagt ja. Sedan blev jag mer och mer nedstämd då samvetet tyckte jag var taskig, ohyfsad, feg och hysterisk. Schosar jag upp mig själv och min rädsla? Kan jag inte bara trycka undan den? Se att det ju faktiskt bara är en bebis och ingen Tyrannosaurus rex? Att jag faktiskt inte måste gulla eller visa intresse för deras underverk?
Jag blir irriterad på mig själv, besviken och frustrerad. Varför kan jag bara inte skärpa mig och låta bli denna melodramatiska självömkan?
Går med stenansikte genom Ica och plockar det nödvändiga, kommer hem och bryter ihop. Inte lika illa som tidigare gånger och Oo slänger av sig snickarbyxorna och kramar om mig i sängen. Jag vill bara sova och skita i allting och Oo tycker det är en bra idé medan han fixar middagen. Jag blir sur på mig själv och vägrar ligga och tycka synd om mig själv för en sådan icke-sak som detta är, tar mig i kragen och hjälper till med maten. Det är rogivande att hacka lök, sätta på ris och röra ihop en stor sats korv stroganoff och allt eftersom middagen fortskrider finns de nedslående tankarna på hur jag flippar ur av blotta tanken på att träffa en bebis visserligen där, men jag låter dom inte påverka mig längre.
Vi går ut i den kyliga kvällen och diskuterar altanens utformning, mäter, funderar och beslutar. Vi går tillbaka till en första idé som visar sig ge ännu större yta, men som känns bättre rent estetiskt. Sen går vi in, kryper ner i sängen, brottas lite och ser två avsnitt till av "Ghost whisperer". Jag pinkar före och efter varje avsnitt vilket innebär tre gånger på drygt en timme. Somnar som en sten och vaknar bara för att pinka igen, och igen några timmar senare. Då är det onsdag.

Inte så hemskt mycket ännu, men känns nog mer på insidan. Det ser konstigt ut med mage och combat! Kände mig som sagt väldigt trött och seg innan passet, okynneskissade strax innan vi körde igång men vid "jacks"-hoppen i uppvärmningen (hopp in-ut med benen) blev jag kissenödig igen! Lyckades hålla mig två låtar till i varje fall innan jag fick springa iväg en snabbis. Pinsamt!
Det tog halva passet innan jag kände igen mig själv i kroppen och då kändes det så himla bra! Egentligen bara vid styrkelåten (som jag rörde ihop ordentligt) och sit-upsen som jag kände att det fysiskt tog emot med magen.
Mina två deltagare är så duktiga och goa att köra med, så när jag bytt ut nummer fyra och kastade ut frågan om att byta också nästkommande två var de på, samt önskade "Black Pearl" som nummer sex. Den är grym!
Kände av en typ av spänning, eller ett stramande i nedre delen av buken, på vänstra sidan under hela passet, men inte så det påverkade mig. Efteråt och framför allt hemma igen så kunde det hugga till rejält på också höga sidan. Jag överväger ju att låta nästa måndag bli mitt sista pass. Kanske det får bli så, samtidigt som det ju känns så pass bra när jag väl kommit igång! :o/

(Före)











(Efter!)







Förutom känningarna i buken var jag riktigt trött i benen efteråt. Oo var också rejält seg, så strax efter halv nio gick vi och lade oss! Fast vi avverkade två avsnitt av "Ghost whisperer" innan vi slocknade", så riktigt så illa var det inte! :o)

När jag kom hem låg Deromes leverans på grusgången. Nu ska vi nog ha tillräckligt för att kunna avsluta vår gigantiska altan! Ska bli så trevligt med fixad entré!

Mina tankar kring barn och det som komma skall ligger på rätt neutralt läge nu. Känner inget speciellt, mår riktigt bra. Har ju inte träffat några småbarn eller tänkt djupare på framtiden. Fick i och för sig grannpojken i synen när jag jobbade med bänken förra helgen, men då kunde jag ignorera honom i slipmaskinens oväsen. Hans ihärdiga pockanden på uppmärksamhet frestade dock på mina nerver och de destruktiva känslorna fick med kraftansträngningar tryckas undan. Till slut försökte jag fly undan genom att klippa gräset, men då följde han mig som en igel ändå!
Jag försöker som sagt att undvika tankar och konfrontationer med siktet och hoppet inställt på den där psykologen vilkens semester ska ta slut först om två veckor. Då kanske jag får en tid förhoppningsvis ganska snart. Jag har funnit ut varför jag inte gillade den jourhavande som ringde. Dagen efter kontaktade hon ju mig igen för att komplettera min journal, att den sammanfattning hon skrivit var ok. Jag var inte riktigt överens med henne, men orkade inte ägna henne mer tid än nödvändigt. Anledningen till att jag inte kände för att prata mer än nödvändigt var hennes som jag uppfattade försök till "tröst". Ibland kom hon med teorier till mina känslor som jag inte alls kunde relatera till, och när jag försökte förklara att jag föredrog äldre barn eftersom man ju kan prata och kommunicera med dom på ett annat sätt (därav min lärartjänst på högstadiet och inte låg- eller mellan), så började hon med gullig röst försvara bebisars otroliga förmåga att faktiskt kunna kommunicera med ögon, ljud och kroppsspråk. Sådant där tjafs som alla barnföräldrar kör med men som står mig upp i halsen! När jag berättade att jag fann lättnad i att skriva och blogga kom hon med en utläggning om hur fantastiskt det var idag med all denna teknik och hur det var när hon började och många inte ens hade telefon, att det var hembesök och de inte alltid var hemma, hur de fick lämna lapp och så vidare och så vidare. Vad sjutton bryr jag mig om det!?
Nej, jag märkte allt eftersom hon pratade så stängde jag av fullständigt. Kanske det var det hon märkte och babblade på desto mer?
Nej, om det är jourhavande och att vänta några veckor som jag har att välja på, så har jag redan valt att vänta! Jag blev ju bara mer anti och nedslagen av att prata med denna människa.
Så jag sätter stort hopp till den ordinarie! Samtidigt tampas jag med min inneboende skepsism att prata med psykologer. Hur roligt kan det vara att dagarna i ända lyssna på människors självömkan och i stora sammanhang futtiga problem? Trycket är stort, många som vill komma och gnälla, men de får ju betalt för det. Den cyniska sidan av mig förnekar sig inte. Jag tampas också med min åsikt om det meningslösa att älta, dra fram, vrida och vända, även om jag på ett annat plan kan se att det ibland faktiskt kan vara motiverat.

Jag har nog ökat Volvos toapapperskonsumtion med 20 procent sedan jag blev på smällen. Springer på muggen en gång i halvtimmen. Har huvudvärk som inte vill ge med sig och stela ben sedan igår. Skyller allt på Sprattel.
Sätter min tillit till kvällens combat där det i varje fall är två bokade. Att låta kroppen få en rejäl genomkörare brukar ju bota det mesta :o)
Skrev jag att jag är sketastrött också?

Hemma igen och Oo försöker ta nytt rekord i "Bejewelled". Sjäv var jag på väg i säng, men beslöt att försöka hålla ut en stund till genom att skriva lite.

Dagens cache loggades i Partille efter att gått bet på denna i Utby. Viss specialutrustning behövdes...



Är megamätt och supertrött som sagt. Det blev god mat och rejäl glassportion på "Pasta +" tillsammans med Anna, Peter och Emma. Det var verkligen fräckt att se hennes mage, nästan mer fräckt än min egen! :o)
Nej, jag har inte fattat att vi om ett halvår från nu tryckt ut var sin mini!

Om det ser ut att skymta en öl i kanten med Oo så är det faktiskt en folkis. Oo sympatiuppehåller ju medan jag nu ruvar! Vet inte om jag skrivit det tidigare, men det gör han i varje fall vilket jag tycker är hur gulligt som helst.
"-Ja, men du offrar ju din kropp", sade han. Två undantag fick han, Herrcluben och Whiskeyklubben med sina respektive träffar de hinner ha under denna tid. Nej, jag dricker ju inte någon alkohol ändå, men jag offrar ju faktiskt min kropp, mina älskade extrajobb plus att jag avhållit mig från sådana där goda parmaskinkor och mögelost och annat som Livsmedelsverket varnat för! Gorgonzolasåsen ikväll kunde jag dock inte låta bli, dessutom hade den ju tillagats vilket väl är lite bättre? Xo)
Nåväl, folkisar tycker jag är ok, men det har ändå inte blivit så jättemånga sådana ändå. Tydligen är de ju inte lika goda, men när han är tillräckligt sugen så slinker även de ner. :o)

Nej, nu ger jag upp, hopp i säng!

Regn hela kvällen, regn hela natten och troligtvis regn hela dagen.
Medan Oo jobabde sig hem från Malmö via sin bror i Lindome, brummade jag via Mölndal och Sushi king för två portioner sushi. Väl hemma tog jag en go bastu så jag genomvarm och avslappnad kunde avnjuta middag tillsammans med hemkommen Oo framför slutet av "Harry Potter"-filmen. Sedan lät vi dvd:n fortsätta med "Ghost whisperer", så det blev en skön avslappnad kväll i soffan. Under eftermiddagen anländer Anna, Peter och Emma som är på semester i våd södra del av landet. De ska bo i stan så imorgon blir det middag och jämförelse av magar! :o)
Apropå magar så har min varit väldigt skum hela veckan. Det bubblar och spänner och toabesöken är många. Inga problem med tröga tarmar här inte! Sedan så diffusa grejer som jag tror är Sprattel, men det är så vagt att det nog lika väl kunnat vara luft i systemet! Xo)
Jag både vill och inte vill ha mer distinkta rörelser. Inte för att det då blir så påtagligt, något främmande rör sig där inne som är upphov till all denna ångest! Vill för att det då blir så påtagligt, "det är faktiskt Sprattel och jag är någon som du faktiskt inte kan ignorera längre!" Schizofrena tankar jajjemänsan. Men de dominerande tankarna kring rörelser är faktiskt positiva, vilket jag ser som något bra. Man behöver ju inte tänka längre än att det faktiskt är någon där som verkar må bra. Små steg i taget.

Undrar hur många miljoner de lade på den idiotiska under-sökningen? Däremot undrar jag om det där halvåret är lite väl i underkant? XoI

Fick förresten ett samtal från jourhavande psykolog eftersom den jag ska komma att ha är på semester. Säger bara: "Professor Umbridge".
Den 16:e är "min" psykolog tillbaka. Får se när hon sedan har tid för mig.

Att man kunde få glansigt skinande hår och finare hy någonstans i de veckor jag befinner mig nu? Hm.

Oo är i varje fall fin i håret eftersom jag klippte honom igår. Nu är han på väg ner till Malmö för att styra upp de stackarns anställda där.

Typiskt för vecka 17 ska visst vara ökad svettning pga av den ökade blodmängden i kroppen. Vet inte om jag märkt av det så mycket förutom möjligtvis igår under mitt samtal med barnmorskan. Märkte efteråt de rejäla svettlökarna (elev från Stenungskolan lärde mig det ordet) på min mörkrosa tröja. Nice.

Oo misslyckades ännu en gång med att se färdigt "Harry Potter och Fenixordern". Klockan var inte mycket efter tio och vi stupade i säng.

Jag kommer på mig själv att famla hjälpsökande i luften med händerna när jag inte finner orden. Hur jag än försöker sätta ord och förklara hur tankarna snurrar, så tycker jag bara det låter förvirrat och fånigt. Men jag försöker att göra det så enkelt som möjligt, bara säga vad jag tycker och känner utan omskrivningar och för-sköningar. Hon är bra, verkar ta mig på allvar, och min senaste teori att jag skulle behöva känna fostrets rörelser och veta dess kön för att få en form av identitet istället för ett "det", förstår hon och när vi om två veckor kommer dit för ultraljudet så ska de frångå policyn och säga könet om de nu kan se det då. Om inte så ska jag få en ny tid. Det känns som en lättnad, ett litet tunt halmstrå av något konkret jag kan fokusera på. Att det är en han eller hon, det blir någon inte något, inte en parasit, alien eller oidentifierbart i min kropp. Det känns som det skulle kunna underlätta något, hjälpa mig att ta till mig det som oundvikligen kommer närmare för varje dag.
Jag ska få tid hos en psykolog att träffa regelbundet, bena ut och pussla ihop för att förhoppningvis få bukt med min antipati och rädsla. Jag ska inte försöka "behandla" mig själv genom att konfrontera småbarn, försöka vänja mig eller hålla god min och upprätthålla outtalade förväntningar. Vill jag undvika dom så ska jag göra det, för då undviker jag också risken för den uppflammande primitiva avsmaken och eventuella konfrontationer som dragit fram min vilja att orsaka skada. Det är ju inte alltid jag får dessa känslor, annars skulle det bli svårt att umgås med de som nu har småbarn, men om jag känner att känslorna är på väg så får jag se bort eller gå undan.
Jag är helt slut efteråt, tar på mig solglasögonen för att dölja mina rödsvullna ögon där jag går genom vårdcentralens korridorer på väg ut. Det har varit mycket av den varan på sistone och jag gillar det inte. Inser att det knappast är sista gången, men också nödvändigt. Skit också.

Jag försöker att inte se det som ett nederlag, men självständigheten och stoltheten har svårt att riktigt acceptera mitt behov av hjälp utifrån. Kanske hade jag kunnat köra strutsmetoden, rabbla mantrat "det löser sig", säga att allt är finfint och hoppas på det bästa, men förnuftet säger att jag ändå gjort rätt. Även om jag skäms. Det känns så futtigt, så egoistiskt, så "out of proportions", men faktum kvarstår: Mina första ord till barnmorskan i andra änden "Jag tror jag behöver prata med någon", och allting rämnade igen. Kanske var det orden jag sade genom snyftningarna och snorandet där jag försökte förklara, kanske var det mitt hysteriska gråtande, men hon bedömde att jag behövde hjälp med en gång. Fick en tid redan imorgon, hos henne. Hon verkade bra, sade i varje fall de rätta orden, de som jag behövde höra och som jag själv sagt en gång i tiden då jag satt i "Jourhavande kompis": "Du gjorde rätt i att ringa".
Ett första möte där hon får bilda sig en uppfattning om vilken eventuell vidare hjälp jag kan behöva. Kanske räcker det att jag bara får ösa ur mig till henne, kanske behövs det samtal med någon mera kunnig, kanske behövs det regelbundna samtal under en tid framöver. Jag vet inte.
Trots att det känns som en lättnad känner jag mig på samma gång misslyckad, liknande när jag fick sjukskrivas från lärarjobbet för min väggkänning. Jag väntar ju bara barn, en av de naturligaste sakerna i världen, vad är det att bli så hysterisk över, det är ju livets underverk! Okej, nu har inte jag uppnåt den sista åsikten men det första håller jag fullständigt med om. Ändå sitter jag här och håller en fasad som jag känner förväntas av mig, med en tid inbokad för samtal nästa dag. Fast fasaden vete tusan om jag varit särskilt duktig på att upprätthålla. Gratulerades av receptionisten på Sportlife igår och jag log bara lite besvärat och mumlade ett tack. Jag fick ju förklara varför jag bara kommer att köra några veckor till.
Av någon anledning känns det viktigt för mig att veta vilket kön det är på barnet. Jag skiter i överraskning eller "belöning" på förlossningen, jag tror det är ett behov av kontroll. Allt annat kring denna graviditet känns så utom min kontroll att jag behöver något handgripligt att fokusera på. Vet jag kön kan jag fokusera på namn, behöver inte störa mig och leta lika mycket efter kläder och sådant, men framför allt tror jag att ett kön skulle ge Sprattel en form av identitet och inte bara ett "det" som det nu är. Det skulle bli mer handgripligt, reellt, påtagligt, det är en han/hon där inne.
Ultraljudet om två veckor lär inte avslöja det. Tydligen gör de inte sådant på dessa rutinundersökningar, utan man får vända sig till privatkliniker och sådant och betala för det. Jag ska försöka bena ut varför och hur viktigt det egentligen är för mig att veta.

Jag kan lägga all koncentration på stickning, låta tankarna försvinna i en bok eller fokusera på arbetet, men hur hållbart är det att gömma sig för något oundvikligt?
Jag skyller på hormoner.
Jag tänker på perspektiv, på riktiga problem som andra människor har.
Jag tänker att det är normalt.
Jag läser att det inte är något konstigt.
Jag hör alla säga att jag inte är ensam.
Jag gör en struts och stoppar huvudet i sanden.
Jag lägger locket på och trycker undan det som bubblar och pyser där inuti.

Det går ganska bra för det mesta, men ibland bubblar det över, ångan tränger sig på och fruktan väller ut.
Det är ingen nyhet: Jag gillar inte småbarn. Femtioelva andra föräldrar säger att de inte heller gjorde det, men att det blev annorlunda när de fick sina egna. Visst, fine. Men tyckte de att det var pinsamt att berätta att de var gravida för andra? Undvek de att ens ta ordet i sin mun? Undvek de andra småbarn för att de visste vilken ångest de framkallade? Fylldes de av avsmak, motvilja och sorg när de konfronterades med dom?
En incident för några veckor sedan, ett småbarn kinkar så som småbarn gör. Inget skrik, inget långvarigt, bara lite kink och ett fysiskt försök att göra tvärtom. Det finns ingen annan vuxen där, jag måste ta konfrontationen annars finns risk att barnet skadar sig. Jag försöker att säga ifrån, skarpt, enkelt och snällt resonerande, men det går inte att resonera med ett så litet barn. Hela mitt inre fylls av ett sådant vanmäktigt raseri att varje nerv i min kropp skriker efter att skada barnet. Ett raseri som ingen annan är min mamma kunnat framkalla!
Tack och lov gör jag som jag gjorde då när hon levde, jag lägger locket på och stänger av, vilket då betydde öronen, eller helt enkelt slängde på luren om det var telefonledes, och nu gick jag helt sonika därifrån med ingenstans att göra av mina känslor. Jag har blivit sämre på att hålla masken, vilket en del kanske skulle anse vara bra, men min förnedring blir total när tårarna kommer och jag inte kan hålla inne med alltihopa. Jag öser ur mig, förmår inte att låtsas som ingenting. En del säger sig förstå och ta mig på allvar, andra säger att det löser sig och är normalt. Är det verkligen normalt!? Några sekunders kinkighet och jag vill skada? Hur f-n ska det gå när det är oupphörligt gnäll, gråt, skrik och bråkighet tillsammans med sömnlöshet och tidsbrist?

Jag tyckte inte om barn innan jag blev gravid, men tycker om möjligt ännu mindre om dom nu. Tysta, sovande, snälla och lugna går det bra, men så fort de börjar bete sig som, tja, just barn så rusar antipatin upp i mig och jag lägger locket på i mina försök att pressa undan motviljan. Att denna fruktan och motvilja blivit så mycket starkare nu kan jag inte tillskriva annan anledning än den visshet jag nu har att jag själv kommer att stå inför tillika scenarion om bara några månader. Men jag gör en struts och vill inte tänka på det, jag undviker småbarn för att undvika den ångest de kan framkalla. Jag undviker att ens prata om annat än ytligheter beträffande småbarn. Hur klokt är det?
Notera också att i dess tysta, lugna och snälla form finner jag dom acceptabla just för att de så enkelt kan ignoreras då. Jag känner ingen nyfikenhet, ingen vilja att gulla, leka eller hjälpa till. Många gånger tas detta för givet av ens omgivning, vilket gör det ännu värre. Tro inte att min ångest enbart bottnar i det jag nu försökt förklara, nej liksom för de flesta har barndomen präglat också mig hur medveten jag än är om dess sätt och eventuella konsekvenser. Förnuftet lever en hård kamp mot inpräglade mönster, vilket för övrigt inte enbart kommer från föräldrar utan hela ens omgivning. Jag kan inte tala om arv, adopterad som jag är, men däremot mycket miljö och hur det kan påverka en människa.
Jag är rädd att bli bitter. Jag är rädd att jag kommer att ångra mig. Jag är rädd att jag blir sittande hemma, frustrerad och med martyrkronan på huvudet medan Oo flyr iväg till arbete och vänner.
Jag vet att det är ofrånkomligt att jag måste vara hemma mera i början, jag vet att jag kanske blir hemma mera eftersom han tjänar mer än jag. Jag inser att det kan bli så, men är rädd att jag inte kommer att kunna hantera det. Vi vill ha syskon, och om vi inte känner annorlunda då så vill vi ha dom relativt tätt. Detta är inte av känslomässiga skäl utan av rent praktiska, för två vill vi ha. Detta innebär att jag blir hemma ännu längre. Ja, jag inser det motsägelsefulla i att "vi vill ha syskon", för under all denna motvilja och ångest, mellan de fåtalet tillfällen jag brutit samman och låtit känslorna pysa ut och tårarna rinna, så vill jag faktiskt, förundras och ser fram emot att ha barn!
Till miljöaspekten har vi också de inrotade förväntningar och roller som jag och omgivningen formats i. Träffas man ett sällskap för tex en grillkväll där båda föräldrarna är med, så är det så gott som självklart att männen hamnar för sig (oftast ute vid grillen) och kvinnorna för sig (oftast i köket). Eller?
Och har föräldrarna småbarn med sig, var hamnar barnen då? Jo, hos kvinnorna. Om modern lämnar rummet förväntas de kvarvarande se efter dennes telning. Eller?
Jag som då undviker småbarn och nu ser dom som ångestframkallande tycker detta är så in i h-vete uppåt väggarna, samtidigt som jag själv slussats in och finner mig många gånger väl till rätta i denna könsroll. Det är ju så man är van och som då känns naturligt och tryggt. På samma sätt som det mer eller mindre tas för givet att en kvinna är den perfekta värdinnan och förbereder, dukar fram, dukar undan och diskar, medan en man som gör dito är en fantastisk man, och var har man hittat honom? Men man ska inte hyckla och sticka under stolen att rollerna verkar åt andra hållet också där vi kvinnfolk tar för givet att mannen ska behärska och ta hand om "manliga" göromål som däckbyten, byggnationer på hemmet och skottning av tak. Men samhället har förändrats. Vård av hem och barn finns fortfarande kvar, om än i vissa redigerande och mycket praktiskt underlättande former, men jakt för föda och upprätthållande av bostad kan nu tillhandahållas av också kvinnorna. Vardagen består förutom arbete av båda parter också av vård av hem och familj, men där finns fortfarande så många inpräglade könsroller kvar.
Jag vill inte tas för given att vara den som håller koll på barn och hem, jag vill inte bli en bitterfitta, men känner att jag skulle ha lätt att hamna där ändå! Jag vill inte vara den som tas för givet att hålla koll på skötväskan, se till att det barnet behöver finns hemma eller hålla koll på tandläkartider.
Jag är rädd att jag ångrar mig, att jag kommer att sakna det liv jag och Oo hade tillsammans utan barn och bli bitter av den anledningen. Att jag blir bitter på Oo för att han så gärna ville ha barn, trots att han inte lagt någon press på mig. Omgivningens outtalade press och förväntningar som blev mina egna?

Shit, det är svårt att formulera varför jag får sådan ångest, för när jag nu försöker göra det låter det bara som plattityder och fåniga smågrejer. Mamma - buhu, könsroller - sexistiskt, rädsla - men kom med nåt nytt!

Men hur jag än försöker bortförklara, låtsas att det är normalt och att det löser sig, så kommer jag ändå inte ifrån känslan av att jag ändå är "out of bounds". Att det är något djupare, att något inte är som det ska, att sådan genuin motvilja och oförmåga att ens se på ett kinkande småbarn skulle vara något som alla nervösa mammor känner? Jag skulle kanske kunna fortsätta bita ihop, köra strutsen och undvika småbarn tills jag sitter där med min egen, men vad händer då? Kanske slår allting om och jag upptäcker att jag ingenting hellre vill än vara hemma och mamma och trycka ut fem ungar till, hoppas kan man ju (eller nej förresten, två ungar får räcka!). Men kanske det inte blir så. Okej, man ska inte måla en viss person på väggen, inställningen gör allt också vidare blablabla, men det finns förlossningsdepression, det finns mammor som tar ihjäl sina barn, det finns mammor som sticker och lämnar sina barn, det finns mammor som finner sig i sitt öde, må hända älskar sina barn men önskar ändå att allting vore annorlunda. Som jag sade till Monica i en av mina svartaste stunder vid det böljande havrefältet: Jag ser ingen mening med barn!

Jag vet inte om jag lyckades reda ut begreppen bättre i skriven form. Vet inte om jag ska publicera detta då det känns som många tår kan trampas på och generella uttalanden tas personligt. Men det handlar ju inte om någon annan, det handlar bara om mig själv. I detta sammanhang är allting annat oväsentligt, min hjärna är boven i dramat, ingen annan.

För min egen, Oos och vårt kommande barns skull ska jag söka hjälp. Det kan inte vara inom det normalas gränser att känna och tycka som jag gör. Jag måste ventilera alla dessa känslor för någon som kan och vet vad det handlar om. Barnmorskan är ett första steg, men hennes första bemötande vid mitt miniutbrott senast med det klassiska "jag tyckte inte heller om barn", gör att jag tror någon annan måste till. Men kanske hon kan hänvisa mig vidare. Då har jag i varje fall försökt, och provat någon annan metod än strutsmetoden. Det kan ju inte skada.

Ett snabbesök till barndomen:
Glassbåt!

Oo tjenade på de nyinflyttade i hörnet. De har tre barn varav den minsta är en grabb på dryga två månader. Ska man hoppas på en framtida kompis för Sprattel där?
Jag vill verkligen veta vad Sprattel är för sort! Har inget sådant där behov av överraskning vid förlossningen, utan vill kunna börja spåna på namn och förbereda mig på att det faktiskt blir en han eller hon.

Jag har mycket tankar om det som komma skall, många så känslomässigt besvärliga att jag inte ens orkat formulera dom här. Det positiva och negativa skiftar snabbt, och samma sak kan framkalla dessa båda motsatser antagligen beroende på vilket humör jag befinner mig i.
Denna vecka har jag dock kommit på mig själv med att snegla i första bästa spegel jag passerar. Hår, kläder och sånt? Nej, magen är det min blick dras till! På vägen från jobbet kunde jag inte undgå de stora reflekterande fönstren som tack vare solskenet gav extra klara spegelbilder.
Min växande mage och vetskapen om hur den kommer att bli har ju för det mesta bara förknippats av ångest och fasa. Dessa dagar är det förundran och en känsla av att det faktiskt är lite småcoolt infunnit sig. Dock inser jag själv hur mina tankar begränsas till enbart magen, och inte vad magen i sig de facto innebär, dvs vad den kommer att resultera i där någonstans i (förhoppningsvis) januari.
Notera hur leopardens nos kommer att skjuta ut mer och mer allt eftersom tiden går! ;o)
Jag hoppas hoppas mina tankar och känslor beträffande maggen håller i sig. Jag har nog med att hålla framtidstankarna i schack...

(Vecka 16 + 3, tror jag. Öh.)

Får dock påpeka, till somliga läsare ;o) att Oo i boken "Du ska bli pappa" nu kommit till sidan 75! Att det sedan är den blivande mammans förtjänst i form av högläsning hör inte hit ;o)
Dock tycker jag att den är minst lika intressant och rolig för mig som för honom.

Apropå somliga läsare, så ska vi till Helsingborg imorgon! Är nedbjudna till Andreas föräldrar där den förstnämnde med Elin och Noel också är. Jag har bara varit i Helsingborg som hastigast, på en arbetsintervju men minns att jag gillade det lilla jag hann se av staden. Den och skolan gjorde faktiskt att det till slut av alla intervjuer jag var på (och också erbjöds jobb hos), hängde mellan just Helsingborg och Stenungsund. Tänk om jag valt Skånestaden, undrar hur mitt liv sett ut då idag?

Nu ska vi ivarje fall beta av några sidor till i "Du ska bli pappa"-boken! :o)

Fy för den lede så trött jag är! Det var två av mina goingar också tydligen. Systeryster mumlar nåt om gravidsymptom som min snuva och torra hals kan tillskrivas. Hm. Är att vakna jämt och ständigt under natten också ett sådant då? Två kassa nätter på raken och man får en försmak av vad som komma skall. Blä. Jag trodde att kisseriet skulle lugna sig lite, för att återkomma när utrymmet börjar bli för litet, men det är ett oupphörligt spring med ganska blygsamma mängder. Också störigt.
Att man fastnar framför deltagarnas fantastiska prestationer i "So you think you can dance" tills klockan passerat midnatt gör ju inte saken bättre.

Får ju visa mina nya inköp på värsta modebloggsmanér. Leggings och linne från Indiska och t-shirt från Gekås! Rena myskläderna juh, och leoparden kommer att bli mer och mer 3D, då magen så lägligt hamnar precis i dess nos :o) Okej, lite oformig blir den nog men nu när det bara putar lite så ser det lite kul ut.
Tänk om man kunde gå så här hela tiden ut? Men nej, mitt i smällkalla vintern ska man vara så stor som möjligt och måste hänga på sig femtioelva plagg. Men den dagen den sorgen, eller kanske de dagarna den bedrövelsen.

Får notera att jag förtfarande inte känt något mera sprattel sedan den vältajmade kvällen. Konstigt eller? Fast å andra sidan är det kanske lite tidigt så Sprattel gjorde ett undantag och extra ansträngning den dagen jag behövde det som mest.

Stackars Goldie ligger ute på Blocket nu, så vi får se om någon är intresserad. Oo är faktiskt lite ledsen att skiljas från den, vilket jag förstår. Jag skulle ju tycka det var skittråkigt att sälja Gulingen, och fick nästan så dåligt samvete att jag var beredd att byta. Men bara nästan. Gulingen är ju min!

Någon glömde dörren till innergården öppen igår, så nu har jag två Kokamoj planlöst flygande över de stora fönstren framför mig. Oo och hans familj kallar dom "Pappa Långben". Hahahahahahaha! Harkrank är väl också ett namn, kanske det riktiga? Jag säger Kokamoj i alla fall, men undrar vad de kallas egentligen? :o)

Se så blank och fin! Nu är Goldie redo för en ny ägare, och vem det än blir hoppas jag den blir väl omhändertagen! Jag gillar verkligen Goldie och tycker den är jättefin, men måste jag välja mellan vilka av våra två gamlingar som ska säljar så håller jag ju ändå på min Guling. Den är ju liite yngre också med nåågot färre mil.
Men någon som är sugen på att ta hand om vår kära Goldie? Har haft betydligt färre besök hos verkstan än Gulingen, automatväxlad och se så gyllene och fin! Fast jag tror handlarna kallar den brons...tss!
Phu, att tvätta en bil in- och utvändigt tar sin lilla tid, och när jag ändå var igång så tog jag Gulingen också vilket verkligen behövdes! Jösses vad jag försummat stackars Gulingen! Pinsamt hur den såg ut på insidan juh!
Medan jag jobbade med bilarna kom Oos kompis Ulf för att hjälpa honom med bygget. Med honom var hans dotter som är en blandis, precis som jag nu har i maggen, och hon är så himla söt! Liksom Nina och Anders pojkar tycker jag blandisar mellan just "svensk" och koreansk är synnerligen fina, inte alls partisk! ;o)
Men jag är inbilsk nog att tycka det ska bli roligt att få en unge som inte ser ut som "alla andra svenska" ungar. En blandning mellan mig och Oo, och en av de få anledningar till att jag faktiskt vill bli mamma.
Nog om det, efter pizza- och thaimatslunch tog jag fatt i träbänken som jag trodde bara behövde ett svep med slipmusen. Bänken fick Oo från de förra ägarna till radhuset i Lindome, och han hade inte gjort något alls med den än att låta den stå nere på uteplatsen år efter år. Av någon anledning har jag dock fattat tycke för den, och ser den framför mig uppfräschad och inoljad bortom dess nuvarande bedrövliga skick.
Mina planer var en "före"- och "efter"-bild, men ganska snart insåg jag att den där "efter"-bilen allt kommer att dröja ett bra tag! Slipmusen fick bytas ut mot större doningar, och nästan en timme senare var ovansidan av ett armstöd klart! Men skåda skillnaden!


Rötan har trängt så pass djupt att det var domnade händer och dammfyllda näsgångar innan jag var nöjd. Sedan drog jag till Bauhaus och köpte grövre slippapper (fanns en nivå till) och ett Dremel-verktyg för att komma åt i håligheterna och andra skrymslen. Roliga utgifter, men nu har jag ett projekt! Frågan är bara om jag fixar det eller ger upp på vägen. Det är ju en sak när man har semester, men nu kommer man att återgå till fulla arbetsveckor och den tid och lust man har vid dagens slut...
Nu ska jag i varje fall lägga mig i soffan och försjunka i Nora Roberts "Svart ros" tills Oo kommer hem från GAIS-matchen.

Oo tycker inte om att shoppa. Oo tycker ännu mindre om att shoppa där det är mycket folk. Få människor blir mer kinkiga än Oo när det ska handlas och butiken är full med folk.
Innan det var tal om barn hade Gekås fasor och meningslöshet nämnts vid olika tillfällen, och en viss Oo som varit där en gång skulle aaldrig åka dit igen!

Oos fru avslöjar att hon är på smällen. Oo föreslår att de nu måste åka till Ullared! Oos fru såg med viss bävan fram emot denna dagen, men antagligen inte lika mycket som Oo själv.
Ungefär fyra timmar och 183 grejer senare kan Oos fru bara konstatera att hennes man gjort en strålande insats! Hon noterade att till och med en viss iver stundtals skönjades vid somliga avdelningar!

Jösses vad vi handlade! Och nej, summan kom inte i närheten av vad vi kunnat föreställa oss när vi sjöblöta efter det hällande regnet äntrade det gigantiska Gekås. Vid kassorna gjorde jag en naiv liten gissning (optimist för en gångs skull?) på fyratusen. Oo gissade på fem och ett halvt. Vi slutade på 7555, amen.
Men som sagt, grejer så det stod härliga till, och jag hittade förvånansvärt mycket kläder att växa i. De hade till och med en liten avdelning med mammakläder där två omlottklänningar och sådana där "maggördelgrejer" bland annat hamnade i vagnen. Fick också köpt allt från amningsbh:ar till DVD-filmer och babysitter. Listan vi fick från Elin betades raskt av och var till stor hjälp där vi handfallna stod bland alla barngrejer.
För växande barn är ju faktiskt Gekås ett grymt ställe ur klädsynpunkt sett.
Trötta, hungriga men nöjda proppades alla våra grejer, samt Monica och Ingrids blygsama påsar in i Saabisen och så åkte vi till Laxbutiken utanför Falkenberg för en god med sen lunch. Därefter loggades en cache intill innan jag knoppade in och sov hela vägen hem!
Väl hemma har vi sorterat våra inköp och gått igenom den gigantiska kasse med barnkläder vi fick från Nina och Anders. Helt otroligt vad kläder för den allra första tiden, så himla snällt! Så på den fronten känner vi oss nu ganska väl rustade i varje fall.
Något jag störde mig på där vi gick bland kläderna, och det var den omfattning av könsindelning i form av rosa och snuttigt och blått och "coolt". Störigt! Nu vet vi ju inte vilken sort som lurar där inne, men jag vill ändå inte ha så typiska kläder!

Har en känsla av att det inte blir mycket mera gjort idag. Oo är helt slut efter sin insats, och jag kan väl unna honom en resterade kväll i horisontalläge! :o)

Ingen bra dag idag. Fint väder, varmt väder, hjälpt till att kapa upp en björk, grillning, krocket och gråt. Emotionellt vakuum i kombination av självömkande förtvivlan. Morgonen började ok med plättar, sylt och grädde, för att på vägen till Landet finna mig i den svårbeskrivbara känslan av nedstämdhet och vilja att antingen gråta ynkligt eller krypa ned och dra täcket över mig.
Vid mitt antiklimax önskade jag att jag hade bloggen att ösa ur mig i, men nu fick det bli vid de öppna havrefälten som jag lät tårarna rinna fritt. Orkar inte gå in på det mera nu, vill bara gå och lägga mig. Måste bara få skriva att jag har världens bästa make och svärmor. De bästa.
 
I mitt nuvarande melankoliska tillstånd tillåter jag mig att vara melodramatisk och citerar en "vers" jag minns som populär när jag var ung. Dock var dess innebörd då en annan än den har just nu.

"Mina ögon kan glittra,
mina läppar kan le.
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se."

Imorgon är det Gekås. Imorgon är en annan dag.

Vaknar denna torsdag och ryggen känns lika illa som igår. Det vill säga inte lika illa som i tisdags tack och pris, men likväl så pass att jag märker hur det påverkar mig. Jag är lättirretabel och småsur och anledningen är lika enkel som småaktig: Jag hatar när min kropp inte är med mig! Jag är så stel och smärtsam att jag knappt kan torka mig efter nummer två på muggen, och rörelserna är långsamma och övervägda. Jag hatar det! Och om jag NU hatar att inte känna igen min egen kropp, hur f-n ska det då gå när jag får större och större mage och eventuellt de fysiska problem (må jag slippa foglossningar!) som kan inträffa? Om jag nu på grund av min rygg går omkring och morrar och tycker synd om mig själv, hur ska det då inte bli när jag har en mage som är ivägen, tynger och begränsar den rörelsefrihet jag är så beroende av?
Jag har tidigare skrivit om min möjligtvis ologiska koppling av självidentitet, behov av självständighet och förmågan att fysiskt klara mig själv. Där min motvilja till att få mage och bli klumpig nästan kunde jämföras med känslan av att gå på stan med tunna höga klackar - hjälplösheten! I mina gedigna gympadojjor kan jag springa, sparka, hoppa och gå hur jag vill, i klackar förvandlas jag till en vinglande brud som bara kan trippeti-trippa på sin höjd. Nej, ingen Charlies angel här som kör kung-fu och springer maraton i stillettisar, men undrar alltid hur de bär sig åt, men så förundras jag ju också över alla jag ser som marscherar fram i sina decimeterklackar över kullerstenarna som om de aldrig gjort annat i hela sitt liv.
En del kvinnor är födda med korta hälsenor och kan känna sig fit-for-fight i sina high-heels, men jag tillhör inte dessa! Mitt vanliga trygga jag blir svag och mesig, en känsla jag inte alls gillar och som nu gör sig påmind när ryggen bråkar. Så ställer jag mig framför spegeln, beundrar mina fylliga behag en sekund innan blicken glider nedåt och jag känner modet följa efter. Det börjar synas och för min inre blick placerar jag alla höggravida magar jag sett på min egen spegelbild och det går liksom inte. Jo, rent fysiskt går det förfärande bra, men psykiskt tar det emot av alla krafter! Jag ser den framtida jag och blir ledsen, förbannad och frustrerad. Jag påminner mig om att det är tillfälligt, bara några månader, men varför känns det ändå så illa? Jag tänker på alla de som lider av kroniska smärtor, bryter armar och ben, reumatism och andra orättvisor som bryter ned deras kroppar till något de inte känner igen. Jag försöker få lite perspektiv på en tillfällig ryggsmärta och se det fantastiska som ändå sker i min kropp med ett gryende liv. Jag har svårt för människor som försjunker i självmedlidande, ältar och lever på andras energi genom sitt ompysslade martyrskap. Jag hoppas innerligt att jag inte är en sådan! Tillfälliga egoistiska perioder må väl vara hänt och hör kanske mänskligheten till, vilket är något jag hoppas att jag bara håller mig till. Jag tror att mina dippar är tämligen kortvariga, för orka tycka synd om sig själv hur länge som helst?
Min underbare Oo har erbjudit sig att massera ryggen för att se om det kan hjälpa. Snälle fine Oo!
Så ser jag också fram emot kvällens combat med både hopp och oro. Det ska bli så himla kul att köra specialpass med Anna och Johan, så himla tråkigt att köra för sista gången. Men att stå framför deltagarna och låta adrenalinet döva ryggsmärta har fungerat ganska bra förut så jag hoppas på det. Fokuserar på ryggen just nu, gravidmagen har jag gott om tid på mig att älta senare...

Måste bara säga att magen ser större ut på bilden än den egentligen är. Hoppas jag! Ökat matintag eller inte så kan jag nog bara konstatera att jag börjat nå det stadium där omgivningen kan börja undra om man börjat bli lite småfet eller har någon annan orsak till det ökade midjemåttet. KUB-testet är nu avklarat i alla fall och hon placerade mig i lågriskfacket! Blodvärdena var bra och uppmätta värden på nackspalt likaså. Fyra lemmar, hjärnhalvor, nästipp, hjärta magsäck, urinblåsa och massa annat kollades också och fanns tydligen på plats. Beräknat förlossningsdatum utifrån dessa värden: 3:e januari! Urgh! Vet inte riktigt om jag gillar den marginalen! Xo)
Men som sagt, summa summarum fick jag riskoddsen 1:1997 för Trisomi-21, dvs Down syndrom. För Trisomi-18 (Edwards syndrom) fick jag 1:17915 och Trisomi-13 (Pataus syndrom) 1:204915.
Om man nu bara tar Downs så är tydligen risken för min åldersgrupp 1:501, så jag med mina 1:1997 var ju rätt bra. Därmed remitteras jag inte för något fostervattensprov, utan får nöja mig med dessa siffror. Känns inte riktigt lika tryggt som ett faktiskt genetiskt test, men jag får försöka koppla bort det orosmomentet och "fokusera" på alla andra! :oP
Knoddas var dock lite bråkig och ville inte vända rätt sida till för mätningarna som krävdes. Vi fick vänta en stund. En stund till. Jag fick gå och tömma blåsan (man ska ju helst ha välfylld för bättre bild). Vänta ännu mera innan den till slut lade sig rätt och en profil kunde ses. Fashinerande hur barnmorskan kunde peka ut alla detaljer, samt hur varelsen där inne rörde sig! Det var ju inga sävliga enstaka rörelser precis! Eftersom hon fick prova så många gånger fick vi många tillfällen att se ur olika lägen. Ryggradens två parallella linjer, knäskålar, armbågar, ögon, fingrar, och mun. Naturvetaren i mig tyckte det var omåttligt intressant hur ett ultraljud kunde få fram sådana detaljer, medan den blivande modern (öh) i mig tyckte det såg ut som en liten sprattlande alien där inne.

En dryg timme senare var vi förbi väntrummet med alla stora magar och ute i solskenet igen. Skjutsate Oo tillbaka till jobbet och drog själv vidare mot Frölunde torg. Lunchsuget förde mig dock förbi och till "Kockar & kastruller" där en fiskgratäng intogs. Sen kände jag bara inte för att trampa omkring i affärer, fy vad tråkigt! Så jag åkte hem via Ica Gunnlise istället. Städat lite, ska städa mera och sedan se om det blir något combatpass i Sisjön ikväll. Ok, loggar in och ser att det faktiskt är två bokade nu, så då blir det till att köra! Måtte jag inte glömma bort det nu bara när jag de facto är hemma och inte på jobbet!

Det bidde bara en liten sketen jordgubbe under gårdagskvällen. Det var allt jag ides göra, men har man några stycken så är de ganska söta att ha i en skål. Sedan var det nog tur att det inte blev marängswissen som vi tänkt när Andreas och Noel var här! I brist på grädde fann jag endast glass, maränger och chokladsås som helt ok att frossa i, så öste upp en hög glass, hällde på ett gäng maränger, öppnade den nyinköpta klassiska "Ohoj"-tuben och ringlade över riktigt ordentligt. Chokladsås, mums!
Slog mig ned i soffan och tog en första sked. "Hm...det är något som inte riktigt stämmer!" Chokladsås? Nej laktritssås! Uäh, snacka om besvikelse! Men desperat som jag var slevade jag ändå i mig det mesta.
Sedan blev det slötittande på fotbollen och på Zelda som Oo till slut lyckades avsluta.
Semesterdag idag på grund av KUB-testet som väntar kvart i tio. Då får vi punga ut med 1800 spänn i utbyte mot en analys som säger oss huruvida stor risken för ett skadat foster är. Omkring 40 minuter tar själva ultraljudet där de mäter och har sig, och sannolikheten är stor att vi kanske får reda på könet, vilket vi beslutat att vi vill veta. I vilket fall så sade hon förra gången att vi får med oss en sådan där klassisk ultraljudsbild. Jag har aldrig riktigt förstått de blivande föräldrarnas obeskrivliga fashination och vilja att vifta med den vitt och brett, men nu tror jag att jag fattat grejen. Men behöver den där bilden på kylskåpet för att ständigt påminna sig om att det faktiskt är på riktigt! Eller? :o) Så det kan finnas en risk att vår egen bild hamnar där uppe också!
Om nu KUB-resultatet skulle visa på hög risk så kan vi remitteras till Östra för fostervattensprov. Systeryster tyckte vi skulle försöka få moderkaksprov istället, då det går fortare, så om det skulle bli aktuellt får jag fråga om man kan ha en sådan valmöjlighet. I de där 1800 kanske det är endast fostervattens som gäller? Nåja, jag är nog nästan så nojjig att jag även om KUB-resultatet är bra, skulle vilja ha den genetiska analysen för att känna mig ännu lugnare. Undrar om det är möjligt?

I övrigt idag funderade jag på att shoppa lite nya underkläder. Mina tioåriga trosor från Ullared (Snobbentrycket existerar inte längre) har nog gjort sitt snart, och gör varken mig (eller Oo) särskilt glad. Framför allt inte mig när nu häcken också börjat expandera! Det är bara att resignera och konstatera det oundvikliga. Så mycket som jag nu äter också får jag bara finna mig i att uppdatera trosparken. Byxorna har jag ju redan gått upp i storlek, men trosornas stretchförmåga har ju sina begränsningar. Suck.