Kollakolla vad Oo hade med sig till mig från Malmö! Min ambition att dricka mera vatten fick honom att fixa denna present! Varför dyra flaskvatten när jag kan göra själv? Lär inte vara mycket godare, men billigare! Om det nu inte kostar tusen miljarder att fylla på en sådan där kolsyrepatron vill säga... EN sådan där äkta artificiell smakessens skulle ju räcka till tolv liter eller nåt, så jag jag lär klara mig ett tag!



Men jag har också skaffat lite nya grejer! När jag i torsdags gick en sväng i stan så dreglade jag ju över de där kuddarna med "Fem myror är fler än fyra..."-motiv. Problemet var ju bara att de kostade 499 spänn, vilket besviket fick mig att behärska köpinpulsen. När jag så på väg till sushistället slank in på Mölndals babyaffär hade de också en sådan, men för 299 spänn! Sen hade den en liiten liten fläck som gav mig 20 procents rabatt, då det var den sista kudden de hade kvar. Me like! Visst är den cool!!


Och apropå kudde så hade jag innan dess varit en sväng till Balltorp för att kolla och köpa en amnings/sovkudde för tvåhundra spänn. Betydligt billigare än de 400 och uppåt man kan få ge i butiken. På köpet fick jag med mig en gåstol som visserligen inte var den fräshaste kanske, men hur mycket bryr sig ungen om det?
Nej, jag är riktigt nöjd med min dag faktiskt, och så sushi på det och kramkalas med Oo i sängen! :o)

Kanske, kanske inte!

Har nästan kommit igenom min flaska bubbelvatten med päronsmak. Duktigt värre!
Klunk. Brrr!
Klunk. Brrr!

Det rör sig i magen, jag kommer nog aldrig att vänja mig vid den skumma känslan! Vad sysslar hon med där nere egentligen? Rena torktumlaren! Men det är ändå lite coolt och hjälper mig konkretisera det hela. Ingen chans att förtränga faktum här inte! Känns dock lite som att Ronja blivit lite mer av ett tillfälligt namn nu, ungefär som något passande att ha tills man vet vad det verkligen ska komma att bli. Kanske det kommer att kännas rätt när hon är ute, kanske blir det något annat alternativ. Vi kom ju fram till några fler, bland annat ett när vi kollade på Idol! :o)
Alternativen vi nu har är Vilda som ligger högt på Oos lista, och så Freja och kanske Mira. Tycker vi ska göra nåt fler ambitiöst försök att hitta fler förslag, bara så att det inte dyker upp något sedan som man bara känner att "Åh, varför tänkte vi inte på det? Alla förslag mottages varmt! :o)

Det är bara att välja: Banan eller ostbåge! Liknande böjda form har jag haft hela morgonen på grund av en vansinnig magknip! Som vid ett tillfälle i helgen, sådan där knip som man brukar få vid för mycket luft eller nåt i magen. Här verkar orsaken dock vara sammandragningar, men de ska ju inte göra ont? Visste inte hur jag skulle ligga där jag vaknade av smärtan vid femtiden, men sidoläget var lindrigast. Rulla till rygg och över på andra sidan och jag trodde magen skulle implodera. Maggen inte så stenhård som den kunnat vara vid något tidigare kortvarigt tillfälle, nu var det ömsom nedtill och ömsom upptill, på samma sätt som smärtan vandrade till och från dessa platser. Kände också ryggen protestera och hur jag låg spänd i hela kroppen, så strax efter Oo klivit upp tidigt och åkt till Malmö, rullade jag ur sängen. Ursäkta om jag nu blir osmaklig och lite för detaljerad, men att både släppa nummer två ordentligt tillsammans med en del luft, trodde jag faktiskt det skulle ge med sig. Jo tjena, hukade mig in i duschen och hoppades på det varma vattnets avslappnande verkan. Gick ju sådär. Omständigt att torka och klä sig och sjavade omkring i min bananform i köket. Att sätta sig i Gulingen med den bakåtlutande ställning man har där var ju ingen hit precis och i trapporna upp till landskapet fick jag ta en paus!

Där jag nu sitter i min framåtlutade ställning efter två smörgåsar och te känns det äntligen mycket bättre. Kanske det var rörelse jag behövde i form av trapporna, men ska sammandragningarna hålla i sig så länge? Vi snackar över en timme! Visserligen inte stenhårt överallt hela tiden, men ändå, och ska de kännas som rejäl jäkla magknip?

Funderar lite på om det kan vara sovställningen som utlöser det. Jag brukar ju ha rätt ont i ryggen på morgonen, och om det kanske skulle kunna utlösa detta bananbehov? Har funderat ett tag på att köpa en sådan där amnings/sovkudde som kanske kan göra sovläget bekvämare. Annars verkar det vara en lite onödig pryl, vid amningen till exempel borde ju en vanlig kudde fungera. Men om sömnen blir bättre kan det vara värt ett försök. Men å andra sidan får jag se vad de kostar, för en halv förmögenhet vet jag inte om det ändå är värt för något som jag inte vet fungerar till hundra procent.
Kan ju i och för sig kolla på Blocket också! :o)






Blev så sugen på smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzola att jag tog provianteringen i Angered! Mitt nya (dublett till Oos) Ica-kort åkte på avstämning, och även om man vet med sig att man scannat varenda vara så blir man nojjig. Scannade jag verkligen den där? Tänk om jag missade nåt, vad händer då? Stämde denna gången också och fick Euroshopperchokladen som belöning. Minns en annan Ica Maci där man fick en sådan där typ Premium lyx choklad vid korrekt avstämning, vilken var det??
Inhandlade två bubbelvatten med smaker som förhoppningsvis ska tilltala mig. Jobbade på citronsmaken på vägen hem igår utan större framgång. Blä! Får se om jag lyckas klunka mig igenom en av dessa idag. I-landsproblematik till sin spets, kinkighet att dricka vatten!

Lyckades snyta igång ett näsblod vilket jag aldrig haft sedan öh...kan inte minnas. Kanske lite kom där en gång vid en felträff under en Krav Maga-träning, men kan annars inte ens fylla ena handes fingrar på antalet gånger jag blött näsblod. Det var inte ens mycket heller, så mina blodkärl där inne är nog rätt väl gömda. Minns att systeryster blödde jämt och ständigt. Har för mig hon fick åka in och bränna igen nåt blodkärl till slut. Najs.
Magen är i alla fall definitivt bättre, och har spanat in några intressanta kuddar på Blocket.

Urk. Vatten är inte gott! Smaksatt kolsyrad variant är något bättre och småsippar jag på den så går det någorlunda. Men det är ju ingen fröjd precis. Har inte märkt någon skillnad heller, men man kanske ska låta det gå en stund i varje fall! :o)

Blö, har aldrig förstått de som kan sitta och klunka i sig vanligt vatten, som dessutom rumstempererat! Är jag riktigt törstig, som vid längre tids ansträngning, värme eller träning så kan det funka, men annars? Och värst är de kranvatten som smakar fisk!

Nej, jag har alltid varit emot alla dessa flaskvatten, för om nu alla dessa vattenmänniskor är så i behov av det så har vi ju rent sådant i kranarna. Men de kanske är som mig och kan inte föredra det! :o)
Ska ge dessa dyra bubbelvatten en chans någon dag i alla fall och se om det blir någon skillnad. Har som sagt den där lurande huvudvärken nu och en halv flaska igenom är enda effekten så länge ett extra toalettbesök!

Kikar förresten på FL-tråden för de i samma fas som mig och läser om allehanda krämpor som börjar dyka upp hos dom, en del så det tvingats till sjukskrivning! Känner mig lyckligt lottad som inte kan känna igen deras plågor, men det är kanske bara en tidsfråga.

Sitter med bubblande mage och sparkande bebis och undrar lite över den fantastiska kroppen. Visserligen växer man i de flesta fall utåt, bort från kroppen, men obönhörligt tar livmodern plats inåt också. Jag kan inte låta bli att undra vart inälvorna tar vägen? Pressas de ihop ovanför alltihopa? Liksom upp och in i brösthålan? Magsäck och hela tarmsystemet, trycks det uppåt så bara själva sluttampen av tarmen slinker förbi bakom livmodern? Det känns ju som enda alternativet, för det kan ju inte klämmas in bakom alltihopa? Hur sjutton får det plats? Andningsfunktionen måste ju decimeras rejält sista tiden? Och att äta mycket på en gång kan ju inte gå!
Men det måste ju vara så, och av denna blir det skrämmande läskigt tydligt! Man kan enkelt dra hit och tid i tiden och se hur det tar mer och mer plats i kroppen! Jepp, tycker det ser läskigt ut och känns skrämmande att tänka sig att jag faktiskt har ett barn i den storleken i mig nu! Får nästan tvinga mig att se på bilden men gör det i "terapisyfte". Ingen struts här just nu!
Men shit vad läskigt det känns att titta och framför allt scrolla framåt i tiden!

Samtidigt har jag ju som sagt inga större problem med klädda magar, kan till och med tycka de är lite fräcka. När jag gick min lilla sväng på stan i torsdags hade jag ingenting emot att gå där med magen i vädret, och ateljéfoton med klädda magar tycker jag är riktigt fina! Jag och Oo tog ju ateljéfoton tillsammans inför en present till hans mamma, det var skitkul. Jag skulle nog kunna tänka mig att göra något liknande nu när vi väntar vårt första barn! Dock är det ju rätt dyrt, och hellre vill man kanske ha bilder tillsammans när tösen väl är hos oss.

Jisses vad jag har sovit denna helgen, vilket straffat sig i ryggen! Det var med nöd och näppe man kunde torka sig imorse! Har lagt mig innan tio varje kväll och varit sådär halvt medveten när Oo till slut gjort mig sällskap. Följde valvakans början sådär halvsovande innan jag gav efter för huvudvärken och tog två piller. Har senaste veckan haft lite sådan till och från. Ingen mördande värk, utan bara sådan som lurat lite i bakgrunden tills den eskalerade under natten. Ska försöka dricka lite mera under dagarna och se om det kan göra någon skillnad.
Ronja fick i alla fall delta i sitt första Riksdagsval igår när vi på förmiddagen brummade ner till Bergumskolan och sällade oss till kön. Jag bröt mot mina tidigare val detta år och bytte block, vilket kändes lite konstigt faktiskt. Därefter åkte vi vidare till Backaplan och Babyproffsen där vi mötte upp Oos föräldrar. Nu skulle vi titta på barnvagn! Det är ju en djungel, och föga roligt som jag tycker det är att välja bland många, införskaffades snabbt en hjälpsam expedit. Vi visste i princip vad vi var ute efter: En sådan där med fast chassi som överdelarna kan bytas ut mellan liggdel, babyskydd och sittdel. Jag har aldrig riktigt fattat varför det kallas för babyskydd när de i mina ögon är en bilbarnstol för de minsta menmen. Det verkar i varje fall väldigt praktiskt att bara kunna flytta det där babyskyddet från vagnen och direkt in i bilen.
Expedittjejen visade på ett märke, Bugaboo och alla dess funktioner. I sporadiska trådar har man läst mycket positivt om Bugaboon, dock att den är rätt dyr. Drog därför öronen åt mig litegrann och fick visat två andra märken, Brio och nån till jag inte kände igen. Av funktionerna och det estetiska var det ändå Bugaboon som vi alla i våra oerfarna ögon fann bäst, så sådan fick det bli! Bugaboo Cameleon om man nu ska vara exakt tror jag.
Med biladapter, vinterhjul och sådan där åkpåse eller vad det hette blev det drygt 15 papp! Hick! På köpet fick man då den där bilinsatsen som gör att man kan knäppa fast babyskyddet i bilen. När man sedan gjort sitt val skulle man ju välja färg också! Det fick bli mörkgrå bas med sand i övrigt, som den till höger fast tvärtom. Åkpåsen var på rea, men vinterhjulen kände vi var ett måste pga våra grusvägar plus vinter vid ankomsten.
Shit. Jag ska ratta en barnvagn, min egen barnvagn!

Efteråt åkte vi en sväng till Elgiganten då deras tvättmaskin gått sönder innan vi käkade lunchbuffé intill. Tog sedan några cacher på det regnvåta Hisingen innan vi åkte till hans föräldrar via Stefan och hämtade Monicas laptop.
Sedan lade jag mig och sov en bra stund medan Oo grejade med hennes dator, tills det blev dags att dra in till stan igen för ett biobesök!
Det var ju rålängesen vi var på bio, så nu fick det bli "I rymden finns inga känslor". Hade lite tid över innan att förgäves leta efter en cache. Lite svårt att leta diskret i ett sådant mugglartätt område, och bäst där vi letade stannade ett par till, killen plockar fram en iPhone och knapprar. De kikar roat på oss och frågar "-Hittar ni den?". De hade tydligen lite bråttom till sin film, men hade vi bett dom om hjälp hade vi kanske hittat den? :o)


Filmen var riktigt bra, om än ingen jag behöver se igen. Den var mysig och bjöd på lite skratt. Sedan hade det varit intressant att veta hur väl Aspergers syndrom som illustrerades i filmen speglar verkligheten, men av det lilla jag känner till gjordes ett ganska bra försök, i varje fall beträffande tankesättet.

Väl hemma var det som sagt sängen som gällde, med valvakan i bakgrunden. En riktigt trött helg alltså där det kändes väldigt skönt att inte ha några måsten eller annat inplanerat.
Drömde skumt inatt. Kunde se och känna detaljer av barnet utanpå magen, så som en hand och antalet tår när de trycktes mot ytan. Jag minns att jag tyckte det var fashinerande, tills tårna fick konstiga proportioner. Det blev liksom för långt mellan dom, och kändes alldeles för stora. Plötsligt trängde de igenom huden på ett väldigt smärtfritt och oblodigt sätt, och tårna som stack ut var värdiga en hob, förutom håret! Inte särskilt trevligt kan jag säga, men gjorde inte mycket mer än att trycka in dom igen utan större problem. Wierd.

I vilket fall är det egentligen bara två större inköp kvar att göra nu: Spjälsäng och skötbord, och dessa ska vi försöka hitta på Blocket.

Orkade inte ens se färdigt Frölundamatchen igår. Lämnade soffan och Oo och märkte knappt när han sedan gjorde mig sällskap. Tidigt klev han upp för turneringen nere på Bergumsvallen medan jag slumrade vidare. Har legat nästan tolv timmar och hade lätt kunnat okynnessova någon timme till om jag inte ryggen sagt ifrån och jag själv ansett att det fick vara nog.
Har insett att det jag trott varit Ronja som legat i olika lägen, i själva verket varit sammandragningar. I min enfald trodde jag typ att hon låg med ryggen/rumpan eller nåt hårt pressat utåt, vilket orsakade den stenhårda ytan och lite obehagliga onda känslan. När det var likadant imorse och man kände efter lite mer ordentligt insåg jag att hela magen var sådär stenhård och övre kanten på livmodern kändes tydligt. Aha, sammandragningar hade jag ju fått beskrivet som stenhård mage, men ingen större känsla som smärta. Måste ju vara det då. Lite träning för den växande muskeln inför dagen hon ska ut.

Börjar vakna till litegrann, undrar om man skulle ta och fixa sig lite frukost?

Har inte hört nåt annat, så då blev det nog "bara" fjäderbytet!

Se där, något positivt! Jag kan ju! Eller ja, Göte Carlsson kan... sen glömmer vi att jag ska ut med några tusen. Inget mera "schploing" i alla fall! Tills den andra ryker... Nej, positivt skulle det vara!

Jag prånglar ut nåt mer positivt också. Jag tyckte ju det var lite småkul att kolla på barngrejer. Skit i att analysera varför, som att jag vill ha grejerna själv, eller att jag nu inte kan föreställa mig dom till mitt faktiska barn. Är dock faktiskt sugen på att kolla på lite mera barngrejer tillsammans med Oo! Det kanske kan leda till mera positiva känslor? Lika väl som käpprätt åt skogen, men det vet vi först då! Klart det kommer att kännas positivt? Wagga-wagga-wagga! (Hejarop)

Katten bland hermelinerna! Saabis på bortaplan inklämd bland Volvisarna på deras territorium!

Lämnade Gulingen tidigt för fjäderbyte med en uppskattad kostnad på två och ett halvt tusen! Observera att de nästan alltid funnit något annat att åtgärda, så skulle inte förvånas om tusenlapparna fladdrar iväg.

Från Kärra till Lerum och möte nummer tre med psykologen. Hade inga föreställningar alls på detta möte eftersom jag ju kände att jag berättat allt, så gruvade inte alls så som förra gången. Nu var det mer en undran vad hon kunde gräva fram mera. Att det skulle ältas, analyseras, vändas på varenda sten och sådant.

Det blev inte heller lika jobbigt som förra gångerna. Vi fick berätta om tiden då vi träffades. Hur det gick till i detalj, vad vi tyckte om varandra då och nu. Eftersom jag inte har behov av att släppa in andra i mitt liv men inte har några som helst problem med Oo ville hon veta vad det kunde bero på. Ööh, "för att det är Oo?" Det var ju skitsvårt att svara på vad som gör att jag trivs så bra med honom. Han är ju Oo! :o)

Det gick ju väldigt fort för oss att fatta tycke och flytta ihop, och hon ville veta hur det hade gått. Oundvikligen kom otroheten upp där jag fick redogöra vad som hände, hur jag kände och vad jag gjorde när jag fick reda på det. Oo fick berätta om hur han känt under den tiden och hur vi kände nu.
På ett sätt har ju denna bloggen kommit att följa mig så gott som från början av mitt och Oos förhållande, från dagarna då vi håller på att flytta ihop. Att komplettera med tiden fram tills dess skulle fullfölja denna resa som idag kommit fram till att vi väntar vårt första barn! Men av förståeliga skäl är det en händelse som Oo inte gärna påminns om, så jag låter bli.

Vidare konstaterade hon att jag med min självutplånande personlighet inte skulle kunna skada mitt barn. Alla mina föreställningar var ju bara tankar! Då blev jag nästan lite irriterad. Hur kan hon slå fast något sådant? Var hennes syfte att testa mig? Trodde hon att jag skulle klamra mig fast vid hennes ord och tro på dom? Hade hon inte tagit mina ord på allvar, hur jag ärligt rakt upp och ner berättat hur jag tydligt kan se mig själv skada utan att bry mig? Att jag inte skulle bli förvånad om jag gjorde det? Hon körde med det förtroendefulla leendet och stadiga blicken, men jag kan inte komma ifrån känslan av att hon testade för att kanske få sätta punkt för vidare samtal. "Hon behöver bara höra det från mig för att bli lugn", typ.
När hon märkte att jag inte kunde ta till mig detta frågade hon vad jag tyckte om att komma och prata med henne och ärligt sade jag att jag gör det för känslan av att göra något, att jag ju inte vill ha de här tankarna. Och att inte göra någonting alls absolut inte gör saken bättre, även om jag å andra sidan kunde ha svårt att faktiskt se hur samtalen skulle kunna få dom att försvinna. Det känns ärligt talat lite hopplöst.

På väg därifrån frågar Oo om jag inte känner någonting inför tanken på vår mix där i den bruna fluffiga overallen jag köpt. Visst kan jag föreställa mig något gulligt däri, men inte tanken på att det är mitt. Att det man nu har i magen ska bli något som jag kommer att älska. Hur ska man kunna älska något som river upp hela ens tillvaro med negativa saker som stress, sömnlöshet, prestationsångest, ilska, frustation och ångest? Andra som inte har barn kan ju tydligen föreställa sig den där villkorslösa kärleken och längta efter den, men jag kan det inte! Jag inser och kan nästan höra andra irriterat säga att mitt eviga tjat om detta ger intryck av att jag ju inte vill, att jag redan i förväg bestämt mig för att det inte kommer att fungera. Är det så? Skulle jag älta detta så mycket då? Frukta för mina egna handlingar, reagera så negativt inför barnkonfrontationer, vränga mig ut och in hos en psykolog för att jag inte ville känna som man enligt normen borde? Tycker ju inte ens att jag ältar, även om blogginläggen kanske tyder på det motsatta. Men det går faktiskt en hel del tid utanför bloggen där jag är precis som vanligt och inte ägnar detta en tanke. Det är ju först när jag konfronteras eller börjar riktigt tänka på det som jag dippar, och att det är hur dessa tankar och känslor löper som fått mig att söka hjälp. Jag vill inte ha dom men till skillnad mot allt annat kan jag inte stoppa undan dom i det förflutnas byrålåda. Faen, känner hur jag bara skriver i cirklar, tjatar om och om igen om samma sak så jag blir rent trött på mig själv. Kände igår hur upp i halsen jag fått alla mina neggoinlägg, att jag inte bara kan hålla käften (ellar bakbinda mina händer)! Och så har jag vräkt ur mig samma smörja ännu en gång. Det leder ju ingenstans! Jag har blivit en ältande person, fy sjutton! :o(

Oo drog till Stefan och jag drog till stan för mitt första yogapass. Fick lite tid att slå ihjäl innan, så tog en sväng i affärerna där strax innan de stängde. Drogs faktiskt till barnrelaterade butiker och avdelningar, för det finns ju så mycket fint och roligt! Grejen är ju bara att jag vill köpa dom till mig själv och inte till Ronja! Xo) Var så nära att köpa en kudde eller två med motiv från "Fem myror är fler än fyra elefanter!" Hade jag inte behövt gå tillbaka till bilen och lämna dom, plus det faktum att de kostade femhundra spänn styck fick mig att låta bli. Men de hade ju varit så kul att ha i soffan!
På Åhléns hittade jag dock två tjockare "bodys". Vi har redan rätt mycket kläder för den första tiden tack vare Gekås och min syster, men eftersom nedkomsten blir mitt i smällkalla vintern har vi inte något tjockare. Tyckte framför allt den bruna var så gosig och söt att jag inte kunde låta bli! Däremot såg de så stora ut, men på etiketten stod det 1-2 månader så då får jag väl tro på det.
Om man räknar bort Gekås tror jag detta var det första jag faktiskt shoppade till barnet sedan överasskningspresenten till Oo. Inga orgier i bebisprylar eller liknande för att inreda ett barnrum eller sådant här inte! Men det är onekligen gulligt med alla dessa miniplagg, fast blir så anti när majoriteten är så otroligt könsindelad. Såg rätt tuffa plagg med Barbapappa, men så var det klänningar och då tog det emot. Även om de var i lite tuffare stil så kände jag verkligen inte för att köpa en klänning.

På cityanläggningen träffade jag både Anna och Pernilla som skulle köra combatpass i den andra salen! Pernilla som är mastertrainer för LesMills har ju redan kört den nya koreografin ett tag, så jag stod och dreglade lite tills mitt pass började. Jag ville ju också vara med! Kändes helfel och konstigt att vända ryggen mot och gå in på ett yogapass med tända ljus, mattor och filtar!


(Vill också!)

Gravidyogan är "inhyrd" av Sportlife och tjejen passade verkligen som yogainstruktör. Liten behaglig asiatisk tjej med väldigt mjuk röst, som gjord för avslappningsskivor. En introduktion och kort presentation av oss alla avslöjade att vi alla väntade första barnet förutom en som väntade två (avis). Jag erkände att jag hade vissa fördomar mot yoga, men att det ändå skulle bli intressant. Under tiden hör jag dunka-dunket från andra salen och undrar vad tusan jag gör här. Yoga är väl ingen träning? Flummiga rörelser och ställningar med mys under filt? Men jag bestämmer mig för att ge det en chans, har ju betalat för de sju (sex?) 75- minuters tillfällena, och det kan ju inte skada?

Sedan blir det katt, ko, kamel, liten bro och solhälsningar. Den första fysiska utmaningen blir tornet och krigaren med sina statiska ställningar, och eftersom man är så kall så blir det extra jobbigt. Det ska gärna ljudas när man andas och vi andas i takt. Jag märker att jag kopplar bort combaten allt eftersom för att fokusera på att göra rörelserna rätt och finna korrekt hållning. Trots att det är så lugnt är det ändå skönt att få röra lite på sig, och under avslappningen somnar jag nästan. Är tacksam att jag tog dubbla madrasser att ligga på, men det var jag visst ensam om att göra. Är också en av de få som inte kör barfota utan i strumpor. Har aldrig tyckt om bara fötter och än mindre att vara det själv och funderar på om man kan ha träningsskorna på sig nästa gång. Det sägs ju att man inte får den "rätta kontakten med marken" med skor på. Blaj säger jag tills jag provat i varje fall.

Förstår nu också varför de yoga/body balance-deltagare jag sett går med egna mattor till klasserna. De på anläggningen luktade ju inte hallon precis! När jag låg där med fotsvettslukten stickande i näsan funderade jag på om det inte ändå kunde vara värt att införskaffa en egen matta för resterande kursen!

Blev avslappnad i varje fall, men fick lite magknip vilket inte gav med sig. Blev värre medan jag provianterade lite på vägen hem och senare åt. Kunde inte ligga annat än på rygg när jag kröp i säng, och jag kunde riktigt känna hur magsäcken eller tarmarna spände. Det blev sådan där riktig magnip som bara en riktigt rejäl fis kan lätta på! Kanske jag samlade på mig och omedvetet höll igen under yogan? Xo)
I vilket fall kom Oo hem sent då jag låg och tyckte synd om mig själv och min gasiga mage. Tog en bra stund av somna-vakna-somna innan jag till slut slocknade. Väcktes vid fyratiden av en hulkande Fia uppe i klösträdet. Kastar mig upp, grabbar hennes sovbunke och hinner höra hur det plaskar ned i botten. Passar på att gå på muggen. Strax efter jag krupit ned igen och börjat slappna av hörs ett mystiskt ljud som följs av fler. Går upp igen och upptäcker att Fia har vält vasen med den stora blombuketten vi fick i helgen. Tack och lov har den vält åt rätt håll och inte ned i stengolvet. Vräker ned svart lurvig katt på golvet, torkar vatten och kan med bara en blick och gest få sagda katt att slinka undan på hukande tassar. Pigg kryper jag ned igen och hinner somna in rejält lagom till tv-nyheterna går igång och det är dags att vakna igen. Fredag here we come!

En nyhetssajt har en skrikande bebis på sin frontsida. Jag måste snabbt scrolla förbi då jag tycker den ser så äcklig ut. Det är nåt med den där öppna munnen och de tunna läpparna. Bra Linda. Verkligen.

Fick å andra sidan en ny känsla igår: Ville att ungen skulle komma med en gång. Det är ju ofrånkomligt så varför dra ut på väntan? Hm, den anledningen kanske iiinte riktigt är den eftersträvansvärda?

En annan tanke under gårdagen: Har precis krupit i säng med den där utdragna förnöjda "aaaaaaah" som bara en trött kropp och knopp kan uppbringa av att få lägga sig raklång i en skön säng. Så inser jag hur dyrbara dessa stunder nu är när det lär vara andra bullar om några månader. Det är sådan lyx att bara behöva tänka på sig själv! En helt vanlig kväll där man kom hem, fixade lite käk, lade omkull sig i soffan framför valfritt tv-program och förflyttade sig sedan bara till sängen för lite mer slötittande innan man somnade in.
Sådan vardagslyx är det ju bara att säga adjöss till sedan! Då är det en liten där det ska matas, underhållas, torkas kladd, kanske badas, trilskas, nattas, byta blöja, trösta, natta, trilskas och natta. Varje kväll! Som belöning kanske man får ett dregelfyllt leende var tredje dag, och 15 år senare tjat om sena nätter, smäll i dörrar och "du fattar ju ingenting!". Wo-ho! Jepps, jag är på väg att förena mig med den stora gruppen lurade skygglappsförsedda gruppen kallad föräldrar!

Shit, som Elin påpekade i gårdagens kommentarer. Jag är verkligen i vecka 25! Inte konstigt att magen står ut, hur gick det till egentligen? Läser vad denna tid kan innebära och känner igen de där kramperna i benen. Under senaste nätterna har det kommit sådana känningar i vaderna, men de har varit så ynkliga att de släppt innan de hunnit på allvar.
Efter nederlaget på Gymnasium i måndags, klickade jag runt och fann att Vattenpalatset i Lerum hade så kallad vuxenkväll på onsdagar. Från 18.00 endast vuxna i hela badet, tillgång till vattengymnastik och massage. 110 spänn kostade det och tydligen är det bara att inse att man är gammal och inte alls hängt med i prisutvecklingen. Oo hävdade upprört att han inte betalat mer än åtta spänn där när han var barn, och om man utgår från att han var i låg- och mellanstadieåldern då så har priset i sådana fall ökat med över tusen procent, då en sådan telning idag får pröjsa 100 spänn för att komma in och plaska! Man undrar ju i sitt stilla sinne hur gammal Oo är egentligen? Xo)

Hur som helst tyckte jag att jag i alla fall kunde prova, så åkte dit efter jobbet och fick vänta en evighet på en sketen toast! Tjejen fick ju starta igång järnet och glömde sedan bort det, så hon fick bråttom att lägga i mackan när jag kom och frågade. Sen fick jag stressa för att hinna i vattnet innan gympan började.
En jättego ung tjej ledde ett rätt lätt pass, och vi var ganska många som stod och föste vatten. Jag har varit på Vattenpalatset en gång tidigare för evigheter sedan, tror jag nyligen flyttat ner till västkusten och mindes det som rätt litet. Det var det fortfarande och framför allt dusch- och omklädningsrummen. Helkonstigt system tycker jag, där man kommer in i en stor öppen lokal där bara skiljeväggar skärmar av herrarna från damerna. Där byter man om. Sedan får man ta med sig sina pinaler till en annan del av lokalen där man från båda omklädningsrummen möts och långa rader av skåp står som man låser in grejerna i. Uppifrån taket måste det se väldigt roligt ut med alla som kommer in från två håll, klär av sig, möts vid en massa skåp och sedan skiljs åt igen för de respektive duschrummen. Fem-sex duschar totalt och så ut till bassängområdet. Där är det relativt mysigt, men inte så stort som sagt. Simbassängen hade bara fyra banor har jag för mig och är kort, så efter jag simmat fyra vändor var jag nöjd.
Trevligt att de har sådana vuxenkvällar, men 110 spänn gången vet jag inte om jag finner värt. Kändes bra ändå att i alla fall provat och att ha gjort något, så efter middag gosade man ner sig med Oo i soffan med gott samvete.

Idag blir det premiär för mig på en ny "träningsform" - gravidyoga. Måste erkänna att jag har lite flummiga föreställningar, men nu är jag anmäld och kommer att betala de dryga sexhundra för de antalet gånger som nu är, så då får jag banne mig fullfölja också. Bättre än ingenting i varje fall och kan ju inte skada. Är bara rädd att jag kommer att börja fnissa eller något. Man är ju inte den smidigaste precis! Hoppas det är musik till, tänk om jag behöver fisa och så är det knäpptysta andningsövningar? Håller man masken då eller brister ut i gapflabb?

"Schploingar" in till stan där passet är i varje fall, på Sportlifes klubb vid Domkyrkan. Imorgon lämnar vi av Gulingen hos verkstaden innan psykologbesöket. Ställer mig fortfarande frågande till vad vi ska prata om, men hon lär nog kunna gräva fram något. Ser jag verkligen fram emot. Inte.

Gott att de båda blivande föräldrarna har koll! Fast han verkar ju onekligen ha lite bättre när det kommer till barnafrågan där jag uppenbarligen är helt lost! Xo)

Alltså, jag har verkligen ingen koll längre! Man räknar väl med 40 fulla veckor? Om vi är beräknade till första januari och räknar bakåt, så hamnar jag ju på vecka 25! Kan det stämma? Var jag inte nyss i 22 eller nåt? Är jag alltså i sjätte månaden? Gaaaaah!  Jag har ingen koll, lalalalalalaaa!

En person jag har sporadisk kontakt med ringde för att fråga hur jag mådde. Svarar att det är väl bra och får frågan ställd igen, mer enträget. H*n låter nästan besviken när jag intygar att det faktiskt är bra. Att jag nu har detta barnproblem och går hos psykolog innebär tydligen att jag går och mår dåligt hela dagarna? Att hela tillvaron rasat och jag anser mig höra hemma i madrasserad cell?
Jag kunde inte låta bli att bli lite störd, för jag mår ju bra! Det är ju bara när jag hamnar i situationer som drar fram känslorna som jag dippar. Däremellan är det precis som vanligt, varför skulle det inte vara det? Borde man gå och grunna på sina hjärnspöken? Ha ständigt dåligt samvete över sina inkorrekta tankar? Kanske tyckte uppringaren att jag körde förnekelse, fina fasaden och hoppades på frustrerade utlägg om hur skruvad jag tyckte jag var. Visst, när vissa frågar är det faktiskt enklare att svara det förväntade "bara fint", för att jag helt enkelt inte finner någon anledning att dra upp alltihopa. Kunde ju i och för sig vara intressant att se reaktionen hos den andre om man svarade typ "Jo det är väl bra, förutom att jag får impulser att skada det kommande barnet! Hur är det själv?" Höhöhö!

Har också fått en kommentar att denne tyckte synd om mig, sagt med mening att visa sympati. Va? Det är väl inte synd om mig! Jag vill inte ha nåt jäkla medlidande, men det kanske är oundvikligt och naturligt för en utomstående som får höra att man mår dåligt? Är det synd om mig för att jag inte kan njuta av graviditeten eller förväntningarna om vad som komma skall? Kanske, men den enda som får tycka synd om mig är jag själv! Det enda jag skulle kunna önska från omgivningen är försök till förståelse, inte medömkan. Kanske är medlidandet väl menat, men nej tack!

Alltså, jag har ingenting emot att folk frågar, men när det sker för att denne ska få känna sig bättre själv genom att frossa i andras elände så blir svaret kort. Sedan får ytliga och nya kontakter ursäkta om jag "ljuger" och säger att gravideten går finfint och jag mår hur bra som helst. Jag antar att mina svar beror på dagsformen, huruvida jag känner för en utläggning eller inte. Sedan mår jag ju de facto bra under 90 procent av min vakna tid, så just där och då är det ju sant! :o)

Kontrollfreaket Linda har ett selektivt kontrollbehov. Vilken vecka är jag i nu egentligen? Tror det är 23, men är inte säker. 22 eller 23 i varje fall, nej 23 lät troligare. För första gången diskuterade vi lite mer ambitiöst om föräldraledigheten, hur den ska delas upp och så vidare. Det är ju skitsvårt! Jag är ju inte som många andra blivande supermorsor som bara längtar efter att få vara hemma med sitt sockergryn och vill vara hemma så länge det bara går. Kanske det ändrar sig för mig, men måste ju utgå från vad jag känner just nu. Har ju hört att det ur Oos jobbvinkel är lättare om jag förvarnar om tidigt tillbakakommande och sedan eventuellt förlänger än tvärtom. Även om min vilja och föreställning är värre än Oos, så tilltalas egentligen ingen av oss vara hemma under småbarnstiden! Oo erbjöd sig att ta ut sin pappatid när ungen var tre. Tja, hur länge har man på sig? Tills ungen är åtta? Då kan jag ta när hon är sju och börjat skolan! Någon som vill jobba som nanny ute i Olofstorp? Boende på loftet och 25 spänn i timmen! Xo)

Urk, har verkligen noll koll på det där med föräldrakassa/försäkring (är det olika saker?), vad man får ta ut och hur man får ta ut och allt sådant. Vi slipper ju inte undan utan måste ta tag och sätta oss in i det där. Det är ju fantastiskt att vi har sådana ersättningar i landet, men det behöver inte vara roligare att sätta sig in i för det. Ska man ha sin del av kakan är det bara att gilla läget!


(Noll koll)

Ibland är det frågor som man helt helt enklet bör låta bli om man inte vill väcka den slumrande björnen. I detta fallet småbarnsföräldrarna. Här känns det säkrats, eller fegast att avvakta tills jag själv är där innan jag uttalar mig. Visst skriver jag för att det är komiskt/tragiskt att i framtiden gå tillbaka och läsa, men här känner jag att det berömda talesättet är värt att anamma. Får väl se om jag kommer ihåg det bara om något år. Jag vet ju i varje fall vad jag tänker och tycker nu, så jag kan skaka på huvudet då. En visuell minnesanteckning:  

Har dock en känsla av att min brist på utläggning här, tillsammans med de som känner min personlighet, säger alldeles tillräckligt. Xo)

Tills dess jag eventuellt vågar ge mig in i denna debatt har jag ändå en känsla av att många som följt mig kan föreställa sig hur den kan se ut! Hohoho!

Känslorna består. Jag har inga större problem att se mig själv med kläderna på, till och med att det kan kännas lite coolt. Men utan kläder ser det bara fel och konstigt ut och jag blir nästan lite nedslagen. Det är ju inte jag! I och med att jag inte har några problem med mitt påklädda jag, kan det tolkas som att jag bokstavligt talat klätt på mig denna gravida roll? Det är jag, men ändå inte riktigt jag?
Ser i FL-tråden och magbilderna börjar poppa upp, ser bloggar som stoltserar med stora bilder från alla vinklar och håll. Dom gör mig illa till mods, tycker nästan det ser äckligt ut! Tydligen ska man tycka det är det vackraste i världen för där inuti ligger ju det mest fantastiska som bara finns! Eller att det ju är bilden av en havande kvinna, skåda madonnan, finns det något vackrare!? Öh, bara för att jag gillar fläskfilé behöver jag väl inte tycka grisen är vacker? Eller har jag hädat nu igen med en helt kopiöst dum liknelse, hur kan man jämföra ett barn med en gris?

Med kläderna på har jag som sagt inga större problem än så länge i varje fall. Kanske är det som jag nämnde ovan, en påklädd roll? Att jag ser mig själv där med magen, men att det lika gärna kunnat vara en kudde därunder tröjan?
Men när Oo visar att han gillar min mage, kramar lägger huvudet intill eller sina händer på så blir jag glad och varm inuti. Det är precis det jag behöver för att känna mig bättre till mods.
Har fått min första typiska "känna på magen"-upplevelse av annan än Oo, men där var det helt ok eftersom jag själv godkände det och personen i fråga inte var av typen "gulle-gull-åh-så-myyysigt". Jag märkte helt enkelt hennes nyfikenhet och "bjöd" till slut på maggen för ett intresserat "pet-pet". Helt ok.
I ett annat fall skulle det dock kramas och händer strykas över för att känna. Jag tycker det är skitjobbigt, men kan mig inte för att säga ifrån heller då det är en jag känner! Personen menar ju bara väl, eller är det för eget välbefinnande som han/hon gör det? Är jag överkänslig som bara borde bli glad över uppmärksamheten? Jag känner mig nästan kränkt av de intima händerna på min mage som jag anser vara reserverad för enbart mig själv och min man. Lika obehagligt som jag tycker det är, lika dåligt samvete får jag som inte bara kan "bjuda" på dessa sekunder. Snacka om I-landsproblem.

Bra gudmor jag är också som inte ringde för att gratta gudsonen på födelsedagen. Modern fick ringa istället och kände artigheten och goda viljan vinna över den egna impulsen att säga nej till att prata med honom. Så kom det dåliga samvetet med expressbrev över lättnaden då han inte ville. När jag tidigare uttryckt min motvilja till att "prata" (man hör ju inte vad de säger!) med ett barn, sade min syster, eller om det var min svåger att man ju gör det för barnets skull. Inte för att föräldrarna tycker om att visa fram hur duktiga deras telningar är på att "prata" (okej, de finns säkert också, så mycket ger jag inte upp min cyniskhet i den frågan). Man får helt enkelt "offra" sig för att barnet tycker det är så roligt att "prata" i telefonen. Jag ur mitt egoistiska perspektiv hade ju aldrig tänkt på det sättet, vilket jag också påminde mig själv när jag nu fick den omtänksamma frågan om det var ok att jag "överlämnade" mitt paket via luren. Nu visade det sig ju att födelsedagsbarnet var mer intresserad av annat än att säga nåt till en kärring i luren, vilket jag till min stora skam inte kände annat än lättnad över. Bara jag hörde alla barnljuden där i bakgrunden kom motviljan och en känsla av hopplöshet över mig. Psykologsnack hit och dit, hur fanken kan det hjälpa när känslorna strömmar upp för så lite?

När jag nu ändå blev anti och ännu faktiskt inte är morsa, kan jag passa på att ondgöra mig lite över dessa. Om inte annat så har jag det kvar här att skämmas och skaka på huvudet åt om några månader och år. Men jag erinrar mig en annan fråga jag fick av psykologen som löd ungefär "Hur känner du när du hör andra föräldrar berätta om hur positivt det är med barn?"
Mitt svar var att jag inte tror på dom, att de ljuger för sig själva och andra, och ju mer de "försvarar", desto mer övertygad blir jag om att det är precis raka motsatsen. Jag menar, de har ju inget annat val än att gilla läget de befinner sig i och förtvivlat orera om de små guldkorn de kan plocka. Som ett leende, det där gurglandet, när de ser på en. Hallå, hör du hur idiotisk du låter? Hur skulle det kunna uppväga sömnlösa nätter, kladd vid matbordet och skrik dag efter dag efter dag? Ett jäkla leende! Ha! Ni är så patetiska!
"Vad skulle du vilja att de sade då?" Hur de egentligen känner, hur jobbigt det är, hur trötta de är, att de inte längre har egentid eller kan göra som de vill. "Men om de inte känner så då?" Då tror jag helt enkelt inte på dom, och jag hör själv hur barnsligt trotsig jag låter. Men jag förstår helt enkelt inte, kan inte förstå, har inga förutsättningar ännu för att förstå det där som de höjer så till skyarna. Visst, en del kan närmast i förbigående säga att det visst är jobbigt med småbarn, men det följs otvivelaktigt alltid med en kommentar av hur det är värt det. Och det är ju just det som jag bara kan hoppas att jag själv kommer att få uppleva en dag.

Jag vill ju så gärna kunna följa min resa genom bloggen under denna omvälvande tid, men är inte säker på hur jag ska göra. När det inte bara är jag och Oo längre kan jag bara inte bortse från hur min eventuella öppenhjärtlighet kan komma att påverka en äldre Ronja. En del av mig vill bara skriva rakt på, inte ge någon förskönande bild i bloggen med vackert tillrättalagda bilder utan kladdiga ansikten och knasiga miner. Det där med fasad har jag fått nog av under uppväxten. Varför inte bara kunna skriva om hur det faktiskt är? Det är ju knappast så att småbarnstiden kommer att sticka ut åt något håll för oss jämfört med någon annan, så varför hyckla och låtsas som att man inte blivit förbannad när ungen slängt mattallriken i golvet för femte gången i rad, eller erkänna sina förtvivlade tårar över obefintlig sömn och såriga bröstvårtor?
Varför denna plötsliga hänsynsfullhet från min sida? Tja, som jag varit inne på i tidigare inlägg gällande bildpublicering av framtida Ronja. Hon har inte möjlighet att tycka till eller påverka det som jag publicerar, och även om jag hoppas att hon blir sådan trygg ungdom att hon kan skratta åt en bild på sig själv ett år gammal med en penna i näsan, eller förstå att småbarnstiden sällan är en dans på rosor, så kan det nog inte vara så roligt ändå att läsa om moderns förtvivlan och vrede, gångna tider och självdistans till trots. Och det är en sak att läsa själv och prata igenom med modern, dvs jag i lugn och ro, och att kanske få retfyllda kommentarer om bajset på skötbordet från klasskompisar.
Jag kan försöka intala mig själv om hur naturligt det är, och andras obetydliga tyckanden och säganden, nöjet av att själv och kanske senare med en vuxen dotters med dennes förhoppningsvis utvecklade objektivitet kunna dela skrivna minnen och bilder, både positiva och negativa. Men jag kommer inte ifrån osäkerheten. Jag vet ju inte, och då känns det förnuftsmässigt bättre att hålla sig på den säkra sidan, gå emot min instinkt och bara skriva om det fina puttinuttiga av föräldraskapet. Så får jag väl börja skriva en privat dagbok om annat skulle behöva ventileras ut. Men usch vad det tar emot vid tanken att censurera sig själv och bara skriva om det positiva! Känns fel och hyckleri av största mått. Får väl se om jag tänker annorlunda där och då, om jag förmår att hålla inne med alla känslor som lär tumla runt. Skrivandet handlar ju om mig, mina känslor, mina upplevelser. Tycker jag uppvisar berömvärd förmåga att vilja visa Ronja denna hänsyn, när hon där och då faktiskt inte kommer att vara Ronja. Då är hon ju bara ett småbarn som alla andra och inte den person hon kommer att bli. Som att orera över en trilskande bil eller eksem mellan skinkorna. Hädelse igen med oförlåtlig liknelse? Bäst jag sätter punkt då jag känner på mig satt jag ändå inte kommer någonstans i frågan.

Jäklar vad det lever rövare där nere! Ronja kanske inte är så dumt namn ändå! Jag har försökt likställa känslan av att ha svalt en stor levande orm eller ål. Inte för att jag någonsin har gjort det, men det är säkert så det känns! Visst, små "buff-buff" ibland, men nu är det rena tvättmaskinen á la slow motion! Wierd!
Och inte lär det väl bli mindre med tiden??

Lägger man sig tidigt, vaknar man oftast tidigt. Det är ganska trevligt att kliva upp en helgmorgon och mötas av strålande sol från blå himmel. Sådan tur hade vi både lördag och söndag. Jag har stupat i säng innan klockan ens passerat halv tio, tror inte ens den hann förbi nio i fredags. Då var det mental trötthet, kvällen efter fysisk. Jag föredrar helt klart den fysiska tröttheten!

Om man tar allt i rätt ordning så var det ett ultraljud först, där jag försökte att inte ha några föreställningar över huvudtaget. Denna gång möttes vi dock av en jättego och tillmötesgående barnmorska(?) som utförde ultraljudet. Hon var lugn, frös bilder, visade och förklarade. När vi kom till könsfrågan frös hon bilden och pekade: "En skinka, en skinka, två läppar och en skåra där i mitten". Okej, det är alltså en tös!
Jag blev nog lite snopen ändå, för jag har ju alltid sett mig som mamma till en pojk eftersom jag själv är alltid varit så "pojkaktig". Det är nåt med det där flickaktiga jag har svårt att se mig anamma.
Eftersom vi skulle tillbaka efter lunch för psykolgen, promenerade vi lite inne i Lerum och käkade också lite thaibuffé. Allt eftersom sjönk det in, och eftersom Oo mer eller mindre redan bestämt sig för namn, började jag också anamma det - Ronja! Men som jag hoppats blev det mer konkret, mer personlighet över det som är inuti mig. Det är inte längre det eller den där, det blev Ronja hit och Ronja dit och det känns mycket bättre.
Nu har jag något mer konkret att ställa in mig på, även om det inte är mycket man kan föreställa sig, men i varje fall det faktum att det är en tjej och inget det.

Sedan var det då dags för psykologen, och förargad på mig själv hann vi knappt börja förrän tårarna började trilla, utan egentlig anledning! Jag var nog mer uppskruvad än jag själv varit medveten om eller nåt.

Det är ju sällan det brustit så för mig att jag tagit till våld. Två gånger kan jag ju erinra mig under uppväxten, och det är detta utlopp av raseri som jag för första gången sedan dess återupplevt vid mina senaste konfrontationer med småbarn. Därför fick jag återge den senate gången det brustit på det viset med min mamma eftersom jag inte kunde minnas den första som skedde tidigare. Jag vet bara att det hänt men inte omständigheterna kring det. Hon ville veta om tillfället skilt sig på något sätt som kunde ha gjort att det brast just då och inte någon annan gång. Jag kan bara komma på att det möjligtvis skulle ha kunnat ha att göra med att jag var trängd rent fysiskt. Det var ju nämligen den gången jag övningskörde från Umeå med mamma bredvid (som inte har körkort) och pappa i baksätet. Hennes malande och vetskapen att jag hade 20 mil framför mig medförde att jag innan vi ens passerat kommungränsen var uppe i 170-180 knyck med rusningstrafik (så rusning som den nu kan bli där uppe) i båda riktningarna. Vägen just där är dock så pass bred, trots att det bara är enfiligt att man relativt smidigt kan köra om, om de framförvarande ligger åt höger. Där satt jag med tårarna rinnande och hopbitna tänder med pappa skrikande från baksätet att jag ska stanna, och funderade på att lossa hennes säkerhetsbälte och köra av vägen. Till slut brast det och jag slog mot henne.
Psykologen vill veta hur jag slog, vart jag slog och hur hårt. Jag fick spela upp det hela framför mig igen och kan nästan känna frustrationen, besvikelsen och hela den svarta brännande kraften inuti mig igen. Vänstra handen på ratten och den högra som flyger ut i bakåtriktade hammarslag. Mot ansiktet? Eller mot kroppen? Vill psykologen veta. Mot kroppen säger jag instinktivt, för jag vill inte ta i det där äckliga ansiktet, de av alkoholmissbruket plufsiga kinderna, sluddriga läpparna och blanka ögonen. Hur många gånger? Frågar psykologen och jag kan inte svara. En gång, två gånger kanske. Hårt? Ja, det tror jag då näven flugit i blint raseri och uppbunden förtvivlan.
Och hur reagerade hon? Jag vet inte, inte just då. Jag antar att hon fortsatte med sitt malande. Senare, när vi är hemma igen kommer jag ihåg. Jag har ju till och med skrivit det i en av mina tömningar. Pappa som skriker att hon, dvs jag kommer att köra ihjäl oss allihop, och mammas lugna hånflin att det inte gör henne något alls för vi vill ju ändå att hon ska dö. Dör hon så får vi som vi vill och blir nöjda och glada.
Det slutar i varje fall med att jag ger upp och stannar, byter plats med pappa, sätter mig där bak, som alltid bakom mamma då det är svårare för henne att vända sig om och se på mig då, pluggar in cd-spelaren och skruvar upp volymen. Som vanligt besviken och förbannad på mig själv för att jag låtit det brista, låtit henne komma åt mig. Varje gång hon lutar sig åt sidan för att titta bakåt på mig, vill jag bara köra knytnäven i det där äckliga ansiktet. Hon säger inget, tittar bara, och hennes uttryckslösa blick bränner trots att jag gör allt för att ignorera den.

Att jag fortfarande kan erinra mig, plocka fram det raseri jag då kände, bör kanske tyda på att jag faktiskt inte kunnat lämna det där bakom mig så som jag trodde? Att jag trots alla avsikter inte kan låta det förflutna vara och låta det glömmas? Det gillar jag definitivt inte!

Psykologen frågar vad jag annars gjort av alla känslor när jag inte låtit det brista som vid dessa enstaka tillfällen. Svaret är ingenting. Det fanns ju ingenting jag kunde göra av dom än att svälja och kapsla in dom i bröstet någonstans. Det blev mitt sätt att hantera det. Kanske är det typiskt flickor, att stänga det inom sig själv. En pojke blir utåtagerande, aggressiv mot sin omgivning utan större anledning, påkallar uppmärksamheten och visar "varningssignaler" i skolan som kanske leder till åtgärder utan att egentligen se källan till problemet.
Flickor vänder sig inåt, sluter sig och blir deprimerade, skadar sig själva och försvinner i mängden. Syns inte, hörs inte, blir en ja-sägare för att undvika konflikter och flyter förbi omgivningens typiska "varningssignaler" på att något inte är som det ska.

Jag har ju alltid vetat att detta varit mitt sätt att hantera personliga konflikter, att jag stänger av alla känslor och blir "kall". Psykologen säger att jag aldrig fått utforska mitt personliga "känsloregister", och jag förstår inte riktigt vad hon menar. Hon förklarar att jag aldrig tillåtit mig vara riktigt arg, ledsen eller sprudlande glad. Jag har präglats att vara nollställd och inte visa några känslor vare sig utåt eller inför mig själv. Tja, det är inte heller någon nyhet. Gav man efter och tillät en "normal" relation som ett samtal under ett nyktert tillfälle, ångrade man sig bittert för att man gett henne det när hon sedan blev full. Och blev man arg eller ledsen så hon såg det, ångrade man sig lika mycket eftersom hon blev så nöjd för att hon lyckats tränga igenom. Mitt enda vapen var min kalla fasad, att visa att det hon sade inte påverkade mig, att jag inte bydde mig.

Psykologen frågade vad Oo kunde se som den största skillnaden mellan våra uppväxter. Han har ju aldrig träffat mina föräldrar, men utifrån det jag berättat och det han fått höra under den tid vi känt varandra. Han pekade på den naturliga självklarheten som han alltid haft med sina föräldrar, och vi diskuterar detta med ett konkret exempel som kramar. Hur självklart och naturligt det är för honom, rakt tvärtemot det är för mig. Hur han ser det som något positivt medan jag snarare finner det negativt till totalt meningslöst. Jag behöver en anledning, ser en kram för ett uttryck av något mera. Tacksamhet, tecken på extra uppskattning, möte/farväl av speciell person eller vid speciellt tillfälle, tja, när det känns motiverat.
Också hur han alltid "fått göra som han velat" och alltid haft föräldrarnas fulla stöd bakom, medan jag varit "kontrollerad". Jag upplevde det ju dock aldrig som att jag kontrollerad, för då måste man ju ifrågasätta ramarna som sätts. För mig var de liksom alltid där och de ifrågasatte man inte. Hur man skulle uppföra sig, vilka kläder som var ok och hur håret skulle se ut. Konkret exempel blev gymnasievalet, vilket när jag nu fick återberätta det lät knäppt även i mina öron.
Jag sökte bara en linje eftersom jag var säker på att jag skulle komma in - Samhällsvetenskapliga linjen. Egentligen var jag inte riktigt säker på vad jag ville gå, men de outtalade ramarna gällde teoretisk linje där mamma ville Teknisk. Jag hade dock ingen längtan eller vilja till den eftersom "det var så mycket matte", och jag slapp diskussion eftersom jag med min tvåa i betyg på särskild kurs inte var behörig. Jag antar att Samhälls var ok då.
När jag kom hem en dag från skolan berättar bara mamma att de ringt från skolan och sagt att jag inte kommit in på Samhälls, men då det fanns plats på Teknisk skrev hon in mig där. Jag gruvade, men fogade mig utan diskussion. Varför protesterade jag inte? Varför övervägde jag inte ens någon av alla de andra linjerna? Varför ifrågasatte jag inte hur detta gått till? Senare visade det ju sig att mina år på Teknisk blev underbart roliga och att jag är glad att jag hamnade där, så trots det hon gjorde är jag ändå tacksam. Det är själva handlingen som egentligen var så barock och som fick Oo att skaka på huvudet i fullkomligt oförstående, och så här i backspegeln kan jag inte annat än hålla med. Jag hade verkligen ingen egen vilja!

Det blev någon form av slutsats innan vi fick bryta för denna gång. Jag behöver träna på att uttrycka mitt känsloregister, och bristen på kontroll jag präglats av har medfört det kontrollbehov jag har idag. Kontrollbehov utan ambition att fatta beslut när det berör personliga ställningstaganden, något som Oo mycket väl kunde känna igen. Mina veliga svar på konkreta frågor kan reta honom till vansinne, framför allt när jag ju egentligen faktiskt har en vilja och åsikt! Jag vill ju bara att han ska fatta det "rätta" beslutet, dvs mitt så att jag själv inte behöver göra det! Xo)
Konkret exempel var vårt bröllop där jag ju bröt ihop när det skulle fattas beslut om så futtiga grejer som menyn. Jag vill ju att alla andra ska bli nöjda, men även jag, men vill inte vara den som fäller det definitiva beslutet eftersom det då blir "mitt" fel om det inte blir bra. När jag dock sedan hade några konkreta färdiga förslag att komponera bland, så hade jag inga problem att "ta kommandot". Då var ju de svåraste besluten redan fattade åt mig, så som vilken typ av efterrätt, kött, fisk och så vidare som skulle finnas.
Ett annat närliggande exempel var detta möte, där jag fick frågan om jag önskade att Oo skulle följa med fler gånger. Outtalat ville jag ha honom med, men önskade att han själv skulle motivera att han ville, så det inte skulle bli "för min skull".
Denna egenskap av obeslutsamhet kände jag dock att jag inte kunde känna igen när jag arbetar, kanske just för att det då inte rör mig personligen. Då är jag i min yrkesroll som pedagog, instruktör eller ordningsvakt, alla yrken där man måste fatta snabba beslut utifrån ständigt förändrade premisser. Kanske kan detta förklaras med att jag i mina yrkesroller faktiskt har ramar, policyn, regler och lagar att lägga bakom mina beslut. När det i mitt privatliv bara handlar om mina egna ramar finner jag dom inte betydelsefulla nog för att ta hänsyn till, utan låter hellre andras stå före. Det är jag van, det är enklast, och jag hör själv hur fegt och fel det låter!
Oo pressar mig att uttala min egen vilja och skita i vad jag tror att andra vill, och det är nog precis det jag behöver. Men jag behöver inte gilla det för det!

Men om jag återgår till psykologens fråga om vad jag gjorde av alla mina uppdämda känslor, så undrar jag ändå inte om jag ändå lät de få uttryck fysiskt. Jag tränade, dansade, klippte gräs, skottade och högg ved. Det kanske inte är så konstigt att jag fann och alltid funnit en form av nöje i fysiskt arbete som att försvinna i gräsklipparens buller, svettas loss på dansgolvet timme efter timme eller skotta tak. Den fysiska reningen har också omedvetet verkat på det mentala planet?

Oo beslutade i varje fall för mig att han skulle följa med nästa gång också, och sätter jag samvetet och elaka tankar som att han bara gör det för min skull åt sidan, så känns det bra. Det är jobbigt som sagt, men samtidigt känns det rätt och bra att han får följa med på det som nu dragits igång, och ges en möjlighet att förstå vad som sker i mitt huvud och varför jag är som jag är.

Anslutningsvis i detta långa inlägg vill jag klistra in en trådstart och ett svar som jag fann på Familjeliv. Jag klistrar in dom här för att tillse att de blir kvar för mig. De berörde både mig och Oo väldigt starkt. För mig på så sätt att jag kunde se mig själv bakom dessa två, och för det faktum att jag inte är ensam med liknande tankar gav mig stor tröst.

"Jag är rädd för mig själv
Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, jag skäms så djupt över mina tankar att jag aldrig skulle kunna prata om dem med mina närmaste, som jag annars är väldigt öppen med.

Jag har en son på två månader som ibland skriker tröstlöst i ett par timmar, oftast på kvällen. Jag vet att jag inte är ensam om detta, att det finns barn med kolik och föräldrar som har det värre. Men det är inte min son som är problemet, det är jag.

När han skriker som värst och jag är övertrött och har ont i öronen av allt skrikande och gjort allt för att trösta, så klickar nånting inuti mig ibland och jag börjar känna att jag gör vad som helst för att få honom att sluta. Bara när han var en vecka gammal så skrek jag åt honom att hålla käften när det "slog över" för mig. Jag skämdes som en hund efteråt och sen hände inget mer på ett bra tag. Som tur var så är min man/pappan hemma på kvällarna när vår son brukar skrika, så han tar han om honom. Han har världens största tålamod och tycker så synd om vår son när han skriker och lider med honom och tröstar och tröstar. Så som en förälder ska göra.

Men igår kväll var pappan jättetrött och ville vila inför nattskiftet (som han har på helgerna) så jag gick upp när sonen började skrika vid 8-tiden (jag försökte också vila; är ständigt övertrött). Jag gav upp tio i nio och stormade in i sovrummet där pappan låg och sov och bad honom ta sonen, att jag inte orkar längre. Under de 50 minuterna så hade nåt hunnit klicka till i hjärnan på mig och jag höll handen för min sons mun och näsa i cirka tre sekunder, vid två tillfällen. Jag kände absolut ingen kärlek när jag såg på honom och höll i honom, och nu idag så känns det inte heller likadant som innan när jag tittar på honom, en del av mig liksom ser honom som ett litet monster. Ibland får jag även för mig att min son hatar mig när han tittar på mig. Att han är ond och vill skada mig tillbaka.

Detta skrämmer mig som fan. Jag känner mig helt störd och är rädd för mig själv; vad mer kan jag göra när det klickar till, och vad händer om pappan inte är här och kan ta han om vår son? Imorgon kväll ska jag ta hand om honom då pappan är iväg och jag fasar inför detta, men vågar inte säga något. Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar min son över allt annat och att jag aldrig skulle skada honom, men jag kan inte. Jag kan inte lova det och just nu är jag osäker på om jag älskar honom. Det känns fruktansvärt. Är det en variant av förlossningsdepression eller är jag helt enkelt bara störd i huvudet och borde inte ha barn?

Kan tillägga att min egen pappa också hade kort temperament och slog både vår mamma och mig och mina syskon vid flera tillfällen. När jag var liten (innan jag började skolan) kunde min hjärna liksom "koka över" av ilska ibland och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag har inte känt så sen dess. Jag är annars en väldigt lugn och sansad person med rätt mycket tålamod och jag älskar barn och har alltid velat ha massor av barn och jag har svurit att aldrig nånsin låta någon skada dem. Jag är väldigt glad över min man och att han är en så underbar pappa och person rakt igenom, han skulle aldrig nånsin ens tänka skadliga tankar om vår son. Men helt plötsligt har jag förvandlats till ett monster. Jag älskar barn ja, men bebisar.. Jag vet inte, jag har ingen erfarenhet av bebisar förutom vår. Är det bara honom jag känner såhär gentemot? Kommer det gå över? Kommer det bli värre? Vad händer med den stora familj jag drömt om och löftet till mig själv om att aldrig låta någon skada mina barn?

Vad är det som händer? Jag har en lång historia av depression just pga min barndom/uppväxt, men jag var inte manodepressiv eller så, bara rakt igenom deprimerad. Jag har varit självskadare och försökt ta livet av mig. Men för ungefär två år sedan kom jag ut ur dimman och har sedan dess varit mer eller mindre lycklig. En period som gravid så kände jag mig deprimerad igen och var livrädd för graviditets- och förlossningsdepression, men det verkade gå över när sonen föddes. Eller gjorde det kanske inte det, gick det över till något värre?

Förlåt för det massiva inlägget, men jag måste få detta ur mig, få höra vad andra tycker och tänker. Jag är så himla rädd för mig själv och vad jag eventuellt kan göra när jag "ser rött". Vad kan jag göra för att komma ifrån detta?"


Svar:
"Nej, du är inte galen, du är sjuk och det är något helt annat. Jag vill gärna berätta om hur det var när min första son föddes.
Jag hade verkligen längtat efter barn och graviditeten var helt normal. Även förlossningen och den första tiden hemma flöt på lugnt. Visserligen kände jag ingen kärlek till min son men jag trodde att det skulle komma med tiden. Det gjorde det inte.

Jag såg honom inte ens som min son utan tänkte på honom som "barnet". Jag kände inte att han egentligen hade något med mig att göra. Han var aldrig nöjd, inte så att han skrek särskilt mycket men han gnällde dygnet runt vad jag än gjorde. Jag kände ingen samhörighet med honom utan såg honom som något man lämpat över på mig och nu förväntades jag ta hand om honom.

Jag tog hand om honom på bästa sätt så länge man ser till det fysiska. Jag gav honom mat, bytte blöja, gick ut med honom, tog på rena kläder men jag utförde allt som en robot, jag kände INGENTING, varken glädje eller sorg. Däremot var jag livrädd för att någon skulle upptäcka hur hemsk jag var.

Jag vågade inte bada min son när vi var ensamma hemma. Jag såg tydligt för min inre syn hur jag dränkte honom. Jag hade också tankar på att lämna honom någonstans. Inte så att han skulle dö. Jag tänkte mig att någon skulle hitta honom och ta hand om honom. Då skulle han i alla fall slippa detta monster han hade till mamma.

Under tiden som jag hade dessa tankar gjorde jag mitt bästa för att framstå som en normal mamma och människa. Jag gick på babysång och allt annat man "ska" göra.

Jag blev sämre och sämre, men jag var så duktig på att dölja det. Jag tror inte att någon i min omgivning märkte hur det låg till. Men till sist sprack det.
Det var vid en vikt-och längdkontroll. Min son var då ungefär sju månader. Allt såg bra ut med honom. Men BVC-sköterskan hade visst sett en del under sin karriär. Just när jag gjorde mig redo att gå lade hon handen på min axel och sa:"och hur mår egentligen mamma"?

Då brast allting. Jag började storgråta, jag grät och grät och hulkade ur mig alltihop. Hur hemsk jag var, hur rädd jag var, hur trött jag var, allting. Jag bad henne att hon skulle ta min son ifrån mig och ge honom till någon bättre.
BVC-sköterskan ringde genast och ordnade så att jag och min son fick bli inlagda på sjukhus. Inte på den psykiatriska avdelningen utan på barnavdelningen. Dels för att jag fortfarande ammade, dels för att sköterskorna kunde ta honom på nätterna så att jag fick sova. Visserligen var jag för uppskruvad för att sova men jag fick starka sömnmedel. Sömn är nämligen en av förutsättningarna för att en depression ska kunna läka.

Jag träffade flera läkare och jag bedömdes vara så sjuk att jag behövde en hel del mediciner. Det innebar självklart att jag måste sluta amma, men eftersom jag bara ammat för att det "är vad en god mor gör" så gjorde det mig ingenting.
Jag var inlagd i tre veckor, sedan fick jag åka hem. Jag var då sjukskriven och min man kunde därför ta föräldrapenning. Jag gick på täta läkarbesök och även min man fick stöd och information om vad en förlossningsdepression innebär. Det tog lång tid men jag blev sakta bättre.

Man brukar säga att vid en förlossning föds inte bara ett barn, det föds också en mamma och en pappa. Hos oss stämde det bara till viss del. Hos oss föddes en liten pojke och en pappa, ingen mamma.

Så småningom föddes äntligen en mamma också. Jag kan säga nästan på minuten när jag blev min sons mamma: min son föddes i november 1997, jag blev hans mamma i mars 1999. Vi hade varit och handlat, han hade just lärt sig gå. Eftersom jag bara hade en kasse tog jag den i ena handen och sonen i den andra och gick mot bilen.
När vi kommit halvvägs över parkeringen mötte vi två äldre tanter. De såg på min son, sedan såg de på mig och log. I den stunden insåg jag att de såg att vi hörde ihop, att han var min. I den stunden blev jag min sons mamma, jag fylldes av en kärlek så stor att jag trodde jag skulle sprängas. Jag tog honom i famnen och var så tacksam, så tacksam över att jag hade honom.

Sedan den dagen har jag varit en vanlig mamma. Depressionen har dock lämnat en del spår, jag har en stor sårbarhet och klarar stress väldigt dåligt. Jag har även återinsjuknat några gånger, men nu märker jag symptomen på ett tidigt stadium och kan då snabbt söka hjälp.

Jag lever nu ett bra liv och det kommer du också kunna göra, men du behöver hjälp på vägen dit. Hjälpen finns att få, ta emot den. Kontakta BVC, de kan slussa dig vidare. Var inte rädd för psykiatrin, ingen anser dig vara störd eller galen, de har träffat massor med de här problemen.

Du kanske anser dig vara en hemsk mamma, det är du inte, du gör ditt bästa men du har en sjukdom som gör det väldigt svårt för dig. Sök hjälp och ta din man med dig, att ha en sjuk partner kan vara skrämmande om man aldrig stött på sjukdomen tidigare. Särskilt psykiska sjukdomar finns det ju både fördomar och rädslor kring. Det är viktigt att människor i ens omgivning förstår att det är en riktig sjukdom och ingenting man kan "rycka upp sig" ur. /.../ "


Om två veckor är det nytt möte, får se vad som kan komma ur det.