Har ringt Försäkringskassan och kollat att mitt inskickade moderskapsintyg kommit in. Jag lade det på lådan för drygt två veckor sedan tror jag, och en påminnelse samt rykten om borttappade sådana fick mig att ägna en halvtimme i kö för tre minuters samtal. Mottaget och sådant där Startbrev skickat i fredags. Får väl se om det dyker upp i veckan.

Anna fick mig att tänka på en sak. Vi känner ju ingen större brådska med spjälsäng eftersom vi har korgen, men går den igenom dörröppningarna "rak"??
Blir ju lite knas om den måste lutas för att få igenom och Ronja ligger däri! Hahahahaha! Hur kan man missa en sådan väsentlig detalj? Själva grejen med korgen var ju att kunna flytta den smidigt överallt i huset, och om hon då sover bara bära in den i sovrummet när man själv ska lägga sig. Doh!

Kollade med Oo som visade sig jobba hemifrån idag, så han sprang och testade. Det går, om man håller korgen i kortsidan och går före eller efter in genom dörren! Något tungt blir det då, men eftersom det bara lär handla om morgon och kväll så går det nog bra. Bara att ropa "-Oooooooooo!" med ynklig röst :o)

Mina impulser att vilja fixa iordning hennes framtida barnrum tillskrev Anna det som systeryster påpekat tidigare: Instinkten att boa. Är det inte ett underbart ord? Boa! Hahaha! Föreställer mig själv böka och "grotta ner mig" bland filtar och gosedjur likt en höna lägger sig tillrätta i sitt bo och så ligga där och tryna tills hon ploppar ut!

Men har läst att det kan vara en rent plågsam vilja att fixa iordning för det kommande barnet, och så illa är det inte för mig, ännu i varje fall. En ilning i fixar-tarmen vid två-tre tillfällen vid tanken på att frossa i alla gulliga grejer man kan köpa, men syftet är minst sagt luddigt. Vill jag ha grejerna själv eller åt mitt barn? Höhö!
Den där "Fem myror är fler än fyra elefanter"-kudden jag köpte, den kan jag inte se mig själv låta fördärvas av kladdiga småbarnshänder och dreggel! "-Hallå där, ge hit! Mammas kudde! Du kan ta den där tråkiga med vuxenmönster!" Ack, modersinstinkt var är du?

Alltså, det där med stay-ups och att det liksom skulle vara nåt sexigt har gått mig helt förbi. Och den där gummibelagda kanten som döljer sig bakom "spetsen" är ju mysig men nödvändig. Fördelen som jag kan se det är att man slipper strumpbyxornas besvär upptill med det ständiga upphissande som åtmindstone jag brukar behöva göra. Orört har grenen en förmåga att halka längre och längre ned, och i avsaknad av gravidmotsvarigheter som tillät förankring ovanför magen, var det ett fynd jag gjorde i min gamla träkista. Bland gammalt fotoalbum, popcornmaskin och lärarmaterial - helt oanvända stay-ups! Perfa!

Glömmer aldrig synen på Stenungsbaden där en mycket överförfriskad äldre dam lufsade omkring med nåt konstigt hudfärgat snott kring fötterna. Efter några ögonblick insåg jag att det var hennes stay-ups som trillat ned. Mycket sexigt.

Hur som helst, så fick jag i varje fall på mig skorna! Och klänningen är den jag sista-minuten köpte i USA för eventuellt ombyte på vår bröllopsfest. Inte optimal för en gravidmage, men funkade rätt bra ändå. Jobbigast var väl urringningen då jag plötsligt kände mig lite väl urringad med min nya hylla! Kolla, jag har ju nästan klyfta! Hahaha, en annan bh och jag kan hålla en öh tushpenna! Däremellan alltså...Om några månader är det snarare under jag kan hålla den.

Emil och Camila gifte sig ute vid kusten i augusti, men hade alltså festen nu i Ålgården Borås. Jättefin plats och en lokal som tydligen brukar användas vid utställningar och vernissage.
Vi fick vårt välkomstglas och lite tilltugg, där jag frossade i krustaderna med nån baconostfyllning. Mums vad goda de var! En skål och så utplacering på våra platser.
Bordsplaceringskorten satt på en liten "gottepåse" som innehöll nostalgituggummi, mintpastiller, en chokladpralin och huvud-värkstabletter! Haha, det var ju grymt juh! Sedan var det upp och hoppa igen, för varje bord hade ett uppdrag och tilldelades var sin kartong på ett bord uppe på den låga scenen. Vad var detta då? Vi skulle göra en tårta! Fem tårtor, fem bord, fyllda spritsar med grädde och vaniljsås, sylt, tårtbotten, slickepott, dekor och marsipan. En medföljande bild avslöjade att det var prinsesstårta vi skulle tillverka!

De gravida kvinnorna tog kommandot, och slutresultatet måste jag som helt oberoende anse vara bland de bättre! Var det en tävling? Var det en ploj? Vad skulle göras med alla tårtorna sedan? Jo, de serverades ju till efterrätt! Under tiden tårttillverkningen sysselsatte oss alla, dukades förrätten fram på våra tallrikar. Väldigt smart och smidigt tänkt!
Sedan bestod huvudrätten av kallskuren buffé där tallriken som vanligt var alldeles för liten. Men gott och mättande! Best man Josef bjöd på bildspel, varav ett var från svensexan där Emils studiosång "Everything I do, I do it for you" var helt klockren - inte en ton rätt! Camilla var så rörd att hon grät. Eller var det på grund av skrattanfallen?
 
Intill mig vid bordet hade jag Helena, vars bröllopsfest vi var på för drygt ett år sedan. Hennes mage klådde mig med hästlängder, då hon är beräknad att föda om tre veckor!
Vid midnatt tackade vi för oss, Anna och Niclas som bor i Lerum åkte med oss och jag somnade (såklart) på vägen hem. Krängde av mig skorna som klagat förvånansvärt lite, men så hade jag också suttit i princip hela kvällen. När de åkte av fick jag dock världens värk och var så tacksam för att jag tagit med gympadojjorna att ha från bilen och in!

Nu sitter jag som synes iklädd röd tröja. Röd microfleece North Face som jag fick i paketet från systeryster! Jag vet, kunde inte hålla mig till imorgon. Men den är stor så jag kan växa i den, dvs nu har jag en riktigt go tröja i vinter! Tack syster! Fick också en helanimerad Gustaf-dvd. Jag visste inte att det fanns! Jag var ju stort fan av Gustaf när jag var liten. Klippte ut och samlade seriestrippar, fick seriealbum, önskade hett att jag skulle vinna en meterstor mjukisGustaf (vilket jag inte gjorde) och skulle gifta mig med upphovsmakaren Jim Davis. Gustafs älsklingsrätt lasagne läste jag som "lagnsaga", och fick till slut en liten mjukisGustaf av systeryster som jag fortfarande har kvar.

Om några timmar kommer Oos föräldrar, hans mormor och Stefan och här ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig! Måste ha frukost också, eller snarare brunch. Vart tog denna helgen vägen?

Jepps, lite har man snappat upp i sina kontakter med malaysier! På det asiatiska temat blev det sushi igår innan våra träningspass, på ett liitet inklämt ställe intill pastastället på Kungsgatan. Gottigt!

Till kvällens gravidyoga visade instruktören olika positioner som kunde passa under förlossnings- och värkarbetet, samt hur ens partner kunde bidra. Dessutom pratade vi lite om tankar kring smärtlindring innan vi fick göra några enklare yogaövningar med avslutande avslappning. Att koppla bort alla tankar och sådant lyckades ungefär lika bra som förra gången, utan låg och "bråkade" med Ronja genom att peta mig på magen. Hon var nämligen lika intresserad av att slappna av som sin mamma och levde rövare där inne.

När Oo hämtade upp mig efteråt och frågade vad vi fick göra denna gången finner jag plötsligt mig själv sittande där med tårarna rinnande medan jag förklarar. Det blev liksom så konkret, "duns" ner på jorden och insikten att jag ju ska föda barn! Förlossningen är ju inget jag sett fram emot precis, men dess vedermödor har liksom kommit i skymundan av mina andra knepiga tankar kring tiden efteråt. Jag tycker ju om att vara förberedd, och alla rekommenderar att man faktiskt tar reda på och kanske bildar en uppfattning om hur man vill ha det beträffande smärtlindring och sådant när det väl är dags. Hur ska man kunna förbereda sig för något man inte har den minsta susning om? Något stort ska ut genom skrevet på mig, så är det bara och går inte att undkomma och hela processen kring det känns bara barock! På huk? Stående? På alla fyra? Liggande? Epidural? Lustgas? Akupunktur? TENS? Ingenting alls? Där och då lär man väl inte tänka eller bry sig så mycket kanske över att skita på sig i synen på barnmorskan, att spricka från hål till hål eller stå på alla fyra och vagga fram och tillbaka, men nej fy fasen!
Och snälla säg inte att kvinnor gått igenom förlossningar i alla tider, och dessutom gjort det igen eller hur mycket det är värt det. Jag är ungefär lika mottaglig för sådana kommentarer som att "det där leendet" väger upp sömnlösa nätter, skrik, gråt, kräk, diarré, avkastningar, trots och kladd. Inte just nu i varje fall.
Kan man inte teleportera ut ungen på nåt sätt?

Hann nätt och jämnt torka tårarna innan vi var framme i Mölndal där Oo lämnade tillbaka Monicas laptop som han kikat på. Stoppade i mig två sådana där "mums-mums", och krävde sedan att få strips! Snälle Oo tog vägen via Burger King så jag med barnsligt trots kunde smaska i mig på vägen hem. Så synd om mig så!

Till morgonen fick vi samåka igen eftersom vi ska vidare norrut direkt efter jobbet! Lite sent omsider fick vi en inbjudan till Jeanette och Martin för middag och bad i sådan där tunna! Najsigt, så därför fick Oo lämna av mig på jobbet för ovanlighetens skull. Smidigare att ta Norrleden än att jag ska knö mig in i fredagsrusningen för att hämta honom. Synd bara att jag inte fått tummen ur och hämtat min baddräkt som jag glömde när jag var på Badpalatset i Lerum! Den var perfekt för min mage, men eftersom de öppnade nio imorse var det kört att hinna hämta den. Naturligtvis kom jag ju på att den fanns där igårkväll...

Provade den andra baddräkten jag fick med mig från Jasuragi spa, och den får lov att gå! Jag bytte ju från den eftersom den var för kort på längden. Den är ju inte mindre kort nu när tyget dessutom ska över en gravidmage och större bröst! Provade att dra på mig den under kvällen, och med nöd får den funka! Urringningen dras ned till värsta Jennifer Lopez-nivå men utan sexigheten och axelbanden skär in som om jag hade dubbel Ö-kupa. Men en stund i den där badtunnan står jag nog ut. Heh, frågan är väl då om de andra gör det!
Jag provade inte ens bikinin, även om sällskapet är få till antal och människor jag känner så vill jag inte alls gå omkring med magen bar. När jag knappt kan förlika mig med den själv i spegeln är det än mer fjärran att jag ska känna mig bekväm med den i andras åsyn. Beklädd - fine, men bar med naveln i vädret - noway. Känns tillräckligt illa att tänka på att man på förlossningen ska ligga där med den i vädret. Får man inte ha på sig vad man vill där och då?

Imorgon är det bröllopsfesten för Emil och Camilla. Jag har inte ens provat någon av mina få finklädesalternativ. Jag utgår liksom ifrån att den jag hade på Josef och Helenas fest ska funka, rakt fallande klänning som det är. Då är jag snarare mer orolig för mina fossingar i finskorna! Vill ju inte att det ska bli som berättelsen från bbhumor.se där en gravid hittat en jättefin gravidklänning till festen, men glömt skorna. Turkosa foppatofflor fick det bli till den fina klänningen! Hahahahaha!
Nu äger jag ju inte Foppatofflor, så riktigt så illa ska det väl inte bli. Gympadojjorna i värsta fall, men å andra sidan vore det ju vansinnigt skönt. Hallå, som gravid är väl allting ursäktat?? Hohoho!

Jag är klumpigare, osmidigare och klenare än förut, och magen hindrar en i häftigare aktiviteter, men nu var det så längesedan vi brottades i sängen att Oo till slut inte kunde låta bli. Själv hade jag nästan glömt bort hur kul det var. Muskler som spänns så de värker och svetten tränger fram i pannan, tjuvnyp och armar och ben i en enda röra. Och nej, inga snuskigheter här nu, fy skäms! Visserligen rumlar vi runt bland lakanen, men det är ren brottning som gäller! :o)
Då kan det dock gå så här med den stackars sängen! Och det är inte första gången! Vår kvalitativa Ikea-stomme har två nivåer för madrasserna. Till en början hade vi den på den nedre. Det fick efter en annan brottningsmatch flyttas till den övre, och nu har den fått flyttas lite till vänster... Oops.

Oo hade fixat gómiddag tills jag kom hem, och efter vi pajat sängen gick vi ut en promenad i mörkret. Riktigt skönt, och så en dusch på det innan man kröp ned i lagad säng! Man får passa på att njuta av barnfriheten och den fungerande gravidkroppen så länge man kan, höhö!

Till morgonen hade jag totalt glömt bort att vi skulle samåka, så fick snällt vänta i hallen medan Oo sprang runt och fixade sina grejer. Av någon anledning blir det Saabis när vi samåker och även om jag inte sitter lika bekvämt i den som i Gulingen, så är det onekligen bekvämt med automatlåda när man ska genom stan och rusningstrafik. Dessutom har man ju en hand över för lite annat mys!

När jag lämnat av min Oo mitt i stan och kryssade genom trafiken mot Älvsborgsbron slogs jag än en gång av hur priviligierad jag är. Fashinerades av alla dessa människor i bussar, spårvagnar och bilar. Människor som cyklade, promenerade, väntade på Älvsnabben och körde moped. Morgonrusning och alla är de på väg någonstans, inklusive jag. Vi är på väg till ett arbete, på väg för att göra vår insats, vi är en del av samhällspulsen, vi bidrar.
Om några månader ställs jag utanför denna samhällspuls. Från att ha bidragit hela mitt arbetsföra liv ska jag nu utnyttja det i form av föräldrapenning, inte få vara del av denna morgonpuls längre, glida in i strömmen av bilar på morgonen och längta tills det blir fredag. Försöker se det som ett rättfärdigt utnyttjande, att jag betalat det själv med min skatt under så många år. Men det jobbigaste blir nog att acceptera det faktum att jag inte längre är med, jag står utanför och bidrar inte - förlorar min betydelse i samhällspulsen. Det känns som en klen tröst att jag bidrar med ännu en medborgare som förhoppningsvis kommer att tillföra samhället sitt strå till stacken en dag. Dessutom måste jag också inse att det bara handlar om ett relativt kort uppehåll i mitt arbetsföra liv. Jag kommer att arbeta och göra rätt för mig så det räcker till under många år framöver. Ska bara upptäcka och inse fördelarna med att vara mammaledig också, så jag kan ta vara på den som sig bör. Vem vet, jag kanske finner mig så väl tillrätta utanför samhällspulsen att jag inte vill tillbaka? Bara stanna hemma, ta hand om hus och hem och trycka ut fler ungar? Livets vägar äro outgrundliga eller hur?

Nu vet vi hur vår kommande förlossning kommer att se ut!

Jajjemänsan!

I allas lunchpåsar denna morgon eller? All heder till mig som faktiskt aldrig öppnade chipspåsen igår!

Trött, seg och omotiverad. Känns bra att jag kom mig ut på en halvtimmes promenad igår i varje fall. Blåsig men skön kväll i mörkret gick jag ned och ut till Gråbovägen lagom till Oo kom från Malmö och plockade upp mig. Det intressanta var att jag på vägen ned riktigt kunde känna hur skorna blev större! Eller snarare, hur mina svullna fötter krympte! Att sitta stilla hela dagarna är kanske inte så bra, så lite ökad blodcirkulation och rörelse är nog bästa anti-svullnads medicinen.

Annars skulle man kunna markera vecka 28 då svullnaden började (har en känsla av att den inte kommer att minska), händerna domnade och mer än två sura uppstötningar inträffade på en och samma dag. Antalet sura uppstötningar jag annars haft under min livstid kan knappt räknas på ena handens fingrar, så det faktum att de nu inträffat två gånger på samma dag ser jag som ännu ett av alla graviditetssymptom - av den mindre trevliga sorten. Får se om det håller sig till detta eller om de ramlar in nu allt eftersom, alternativt blir värre. Förändringen har ju skett så fort men ändå smygande på något sätt. Insåg hur otroligt stor skillnad det är fysiskt nu och bara några månader sedan. Man är klumpig, osmidig, svag och ingen ork. Funderar allvarligt på att inhandla ett par gå-stavar för backarna lär ju inte bli lättare, och kanske trevligt att få in överkroppen lite också när man ändå är ute. En mesvariant av stavgång kan jag ju göra, och när återhämtningen är aktuell kan jag ju köra den på riktigt med mina riktiga skidstavar som stått bortglömda så länge. Minns allt flängade man gjort upp för en och samma backe under sommarträningarna, om och om igen i klassisk stil och fri stil med löpardojjor på fötterna och stavarna i nävarna. Det var rätt kul variation till den vanliga tråkiga löpträningen.

Jag börjar misstänka att mina fötter sväller. Det verkar ju inte helt ovanligt att de gör det mot slutet av en graviditet, och även om jag inte riktigt anser mig vara i slutet ännu så börjar onekligen mina skor att kännas trånga! Vad gör man då? Ska man måste köpa nya skor för några månader? Visserligen förblir fötterna större hos en del även efteråt (hur nu det kan vara möjligt), men hallå? Och så mitt i vintern som det lär bli också. Foppatofflor verkar populärt hos dessa som drabbats, men att gå med det under vintern? Och på jobbet? I-landsproblematik i ett nötskal, men hallå? Jag känner inte för att köpa skor för kanske några månader! Kan man undvika denna vattenansamling i fossingarna som jag förstått att det beror på?
Kan passa på och slänga in min högra handled också som är ond. Skyller också det på graviditeten!

Att det ska vara så svårt att hålla munnen ibland, tänka till innan man öppnar truten. Oo har ju varit på svensexa med ett gäng andra grabbs. Min (o)vana trogen frågar jag om det blivit något barnprat. Varenda gång förundras jag över att män inte verkar vara särskilt pratsamma på det personliga planet med varandra. Men visst, det kan ju pratas utan att jag behöver få kännedom om det, men enligt Oo är det iaf tämligen tunt på den fronten när grabbarna träffas. Då är det öh, fotboll, Elitserien, husprojekt och ...sånt? Drar jag mina egna amatörmässiga slutsatser av mina psykologsamtal så frågar jag säkert för att få en form av trygghet i att killarna också grämer, oroar, velar och beklagar sig vänner emellan, om man nu ser specifikt på barnfronten. Kanske jag önskar att de av hans vänner som har barn ska fortsätta på mitt tema, visa på "skräckscenarion" på vad han har att vänta och därmed förberedas? Varför skulle jag annars vilja veta vad hans kompisar säger om sina barn? Och vad är det egentligen jag vill att de ska säga till honom? Jo, negativa saker förstås. Hur jobbigt det är, att man ifrågasätter vad man gett sig in i.

Det hade faktiskt blivit lite barnprat med en deltagare. Denne hade en tre- och ettåring hemma och tyckte som alla andra att "det är jobbigt men roligt". Jag tyckte jag var grym som motstod frestelsen att hugga på det jobbiga och istället fråga efter det roliga. Positiv och bra inställning va? Jag vet bara inte vad jag hade väntat mig eller velat ha för svar. Att de åt själv utan minsta kladd och sov tolv timmar per dygn?
Såklart blev det "det där leendet" och inombords tänder jag på alla cylindrar. Vad är det som gör att jag nästan ser rött på detta faktum som alla småbarnsföräldrar konstaterar? Jag blir så arg, det bara väller upp inom mig, känns nästan på samma sätt som när känslorna kokar över vid konfrontationerna jag haft med barn. Allt inom mig protesterar, vill skrika rakt ut. Utåt fnyser jag och Oo ifrågasätter för en gångs skull. Varför kan det inte vara så helt enkelt? Att det där leendet väger upp allt det jobbiga?

Jag säger frustrerat att det är patetiskt, att man i det stadiet är så slutkörd och trött på sin tillvaro att man desperat glädjer sig sig över småsmulor, som en krigsfånge som bjuds en klunk vatten finner sina torterare snälla och givmilda! Frustrationen och vreden rinner ut genom mina läppar och längst bak i bakhuvudet hör jag och dömer ut mina egna ord, min horribla jämförelse. Jag fattar ju helt enkelt inte det där, att ett leende kan uppväga så mycket. Varför kan jag bara inte acceptera det och se med tillförsikt på hur annorlunda det kommer att kännas när jag väl är där? Varför blir jag så totalt tvärtemot och vägrar tro alla dessa småbarnsföräldrar, och blir istället än mer arg ju mer de försöker förklara eller övertyga?

För en gångs skull visar Oo sin besvikelse. Det är inte roligt att berätta positiva barnsaker när jag bara fnyser och kommer med sådana jämförelser. Klart det inte är, att vilja dela en smula glädje och förväntan men sågas längs med fotknölarna, till och med få en mina placerad därunder.

Min vrede rinner av mig lika fort som den kommit och jag önskar förtvivlat att han ska förstå. Varför säger jag sådär? För att jag vill vara beredd på det värsta, men jag håller inte riktigt med. Det känns inte som att det stämmer i detta fall, men vad skulle det då vara? Mina tanker leder ingenstans och jag blir ledsen och besviken på mig själv för att jag inte kunde hålla truten. Varför kunde jag inte bara knipa igen om vreden, nicka och le som jag gör när alla andra försöker förklara "det där leendet"? Varför kan jag inte bara tillåta mig att acceptera att det ligger på en helt annan nivå som jag helt enkelt bara måste uppleva själv för att förstå? Så varför såra andra och slösa egna känslor på något innan jag ens vet vad jag talar om? Varför kan jag istället inte göra så som Oo tvärtom tycker? Att se fram emot det där leendet som alla talar så hänfört om, och då förstå? Om det sedan kanske inte skulle bli så just då har jag i alla fall en riktig egenupplevd grund att utgå ifrån!

Oo går och lägger sig och efter en stund smyger jag efter. Tycker ju det är bra på ett sätt att han för en gångs skull visat vad han tycker och inte bara kommenterat med sitt "det löser sig", även om det i detta fall handlade om mitt eget agerande och inte tänkt barnscenario. Ligger och är lite ledsen ett tag medan Oo somnar.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av den omotiverade vreden och när den dyker upp nästa gång, och förstår fortfarande inte varför den uppkommer. Hur jag än vänder och vrider får jag den inte att passa in i tillitsfacket som psykologen tog fram. På vilket sätt skulle min rädsla för svek motivera detta röda skynke vid lovord om småbarn? Jag fattar faktiskt inte.

Det har blivit kväll och mörkt på utsidan. Sitter genomvarm efter en bastu och bara mår. Dagen har gått fort och fick en tredje tvätt avklarad, denna gång alla nya barnkläder, lakan och sådant. Gott att ha det gjort! Snacka om att man bara plockade när man var i Ullared! Noll koll på vad man behöver för kläder kan man tycka att man skulle ha plockat allt möjligt, men i princip är det bara bodys. Vi har en helsickes massa bodys! Inga strumpor eller annat att ha på fötterna och bara ett par byxor som passar när hon är någon månad. Kanske inte så dumt att jag och Monica ska ner igen om två veckor så jag kan komplettera lite.

Tog en promenad ner till minilivs vilket tog ungefär 50 minuter fram och tillbaka. Fick en skum känning på utsidan av höger lårben när jag kommit ner till samhället. När det sedan bara blev plant och uppför försvann det. Strax innan jag var hemma igen fick jag en konstig känsla i händerna, framför allt den vänstra. Lyfter och tittar efter och mina handflator upp till fingrarnas andra led är alldeles vita och domnade. Framför allt den vänstra som sagt som också ser lite svullen ut. Det försvann dock efter jag öppnat och knutit en stund.

Tända ljus överallt, mörkt utanför fönstren, nybastad, jordgubbar i magen och placerad i soffan. Livet är gott!
 

Det fick bli samma pastaställe igen, som jag nu vet heter Café Caprese. Det är så litet och oansenligt inklämt där på Kungsgatan att man lätt missar den. Men pastan är helt ok och inte heller denna gång fick jag i mig mer än typ hälften. Pinsamt! Jag skyller på en krympande magsäck.
Oo pös för att logga en cache innan träningen, och har då tydligen uppnått kriteriet för en skånsk cache där det krävdes en loggning per dag i tre månader. Duttig Oo! Att jag sedan inte hade en aning om denna jubileumsdag var visst högst förnärmande för min skattjägare.
Själv tog jag en sväng i Åhléns medan alla andra affärer stängde för dagen. Har börjat en oroande tendens i och med min yoga inne i stan och tid innan passets början. Även denna gång blev det några ting inhandlade, men till mig! En go myströja som är rejält tilltagen runt magen, samt nya tofflor! Rättfärdigade mina inköp med att Oo köpt en andra innebandyklubba till träningen eftersom han glömt den han hade hemma på morgonen... Mina grejer var ändå billigare och mina gamla tofflor från 1998 eller nåt. Vi är så duktiga på att spara och motivera våra inköp!

Står jag rak i ryggen och bara vinklar ned blicken är det precis att mina fossingar kikar fram. Det till höger är fossing, det till vänster är Bäbis också kallad Fia. Ser att magen är lite skev, men hon ligger kanske lite upp och ner eller nåt. Jag har min nya tröja på, fin va? Höhö!

Maja är fortfarande oförändrad och har fattat tycke för min sov/amnings-kudde! Fick köra bort henne därifrån när jag skulle lägga mig igår, och när hon så fick sängen för sig själv klättrade hon upp i den igen.

En ersättare för mig ska anlitas från Elan och kommer då att få gå parallellt tills jag försvinner. Blir konstigt att ha någon hängandes över axeln, men det är ju en del att sätta sig in i. Jag glömmer aldrig min egen totala förvirring över systemet, för att inte tala om hela Volvo"världen" och det egna "språk" som finns här ute. Man fattade ju inte om det var en byggnad, en befattning eller applikation de snackade om! Jaha, PoB jamen det var ju, nehej det var POB! Och vad var nu skillnaden mellan VAK och TMA? Jaha, byggnad och befattning liksom FCO, TMAC, RDA och BAM, skitenkelt juh. Hehe.

Yogan igår bjöd inte på några parövningar som tur var. En del statiska grejer men framför allt knipövningar för bäckebottensmuskulaturen. Det var rätt behövligt kände jag där vi låg och knep i grupp. "Tänk dig att du har en liten ärta i slidan!" Öh, okej, och så skulle den tryckas djupare upp och hållas kvar. Urgh, jobbigt juh!
"Tänk nu en dragkedja, där du börjar med att spänna sätet, sedan analöppning, slidöppning och så urinrör!" Shit, kan man knipa delar åt gången? Och så hålla? Jag har uppenbarligen missat en muskelgrupp under alla mina år av träning, hahaha! Men jag inser vikten av övningarna då det inte verkar det minsta roligt med inkontinensbesvär före och efter förlossningen! Så nu ska jag försöka komma ihåg att sitta och knipa duktigt nu och då! Kniiip, kniiip!

Under avslappningen skulle man se svävande moln, fästa alla tankar och bekymmer däri och låta det segla bort. Själv kom jag på mig själv att tänka tillbaka till min och Oos bröllopsnatt. Kanske på grund av att jag hade på mig den morgongåva han överräckte där på morgontimmarna, Sharkströjan. Låg och mös till mina minnen och blev som vanligt sömndrucken. Hade lagt ännu en extramatta under mig, men kände ändå av det i ryggen. Verkar bara vara jag som behöver två extramattor under den tunna (stinkande) yogamattan, alla andra kör bara med den!
 

Både Lerums och Gråbos MVC har fullt med broschyrer och smålappar till organisationer som hjälper kvinnor som utsätts för våld. De är till och med fler än lappar om bebisträffar och föräldrakurser. Som så mycket annat förekommer nog våld i hemmen mycket mer än man tror. Lapparna finns inte bara i väntrum utan också inne på toaletterna. Ska en utsatt kvinna kunna smyga ned ett kort medan hon är på toaletten och den utåt skötsamme mannen sitter i väntrummet? I vilket fall tycker jag det är bra att de finns där, och medan jag sitter där och trycker ut min skvätt innan jag ska in till min psykolog, så kommer tanken: Tänk om Oo skulle slå, skulle jag gå då?
Det är så lätt att säga det som är rätt och riktigt, att gå vid första slaget. Men så rannsakar jag mig själv och inser att det inte alls skulle vara så enkelt som att gå direkt. Framför allt inte om man har ett gemensamt hem, ett mångårigt förflutet med underbara minnen och gemensamma barn. Bortförklaringar och självförebråelser ligger nära till hands, och det faktum att man älskar och behöver denne, som bara för ett ögonblick visade en helt ny sida. Det är inte bara att gå.

Lite ironiskt (och inte oväntat) kommer psykologen in på liknande scenario, även om det inte handlar om fysiskt våld. Om Oo skulle vara otrogen igen, vad skulle jag göra? Och jag inser att jag blir svaret skyldig. Förnuft och all rim och reson säger en sak, att lämna. Det skulle jag råda de flesta vid liknande situation. Men hjärtat hade velat stanna. Man älskar ju honom ändå, även om man just då önskar att man inte gjorde, för då skulle det inte göra lika ont. Men hur skulle det bli med självrespekten? Intet.
Psykologen drog upp det vi pratat om under de senaste mötena och knöt ihop det till att handla om tillit. Varför tycker jag om att ge Oo "skräckscenarion" kring den tid som väntar? Om vår tonårsdotter gör si eller så, vad gör du då? Om ettåringen slänger maten omkring sig för femtioelfte gången och skriker rakt ut, vad gör du? Skulle du tillåta vår dotter att klä sig si eller så?
Varför gör jag så? Vad får jag för svar? Vad vill jag ha för svar?
Hon säger att jag testar honom, provocerar honom för att säkerställa att han inser vad som väntar och kan stå pall, att han inte kommer att bli chockad och lämna mig. Jag kan inte annat än hålla med, även om jag inte erkänt det för mig själv så låter det logiskt. Oos förmåga att rycka på axlarna och hävda att det löser sig gör mig frustrerad. Att han erkänner att det kommer att bli jobbigt, men att vi tar det där och då istället för att måla f-n på väggen ger inte mig några svar. Förstår han verkligen hur jobbigt det kan bli? Jag försöker föra över min egen rädsla för att inte palla på honom. Vill att han också ska bli osäker, vara förberedd.
Jag blir samtidigt lite störd på psykologen. Vad har denna tillitsfråga att göra med min vilja att skada? Den obevekliga känsla jag har av att vara kapabel att fysiskt gå lös på mitt barn?
Jag fattar tillitsgrejern tror jag, men inte länken till vad jag anser vara mitt huvudproblem och anledningen till att jag nu sitter där. Nu så här efteråt kanske jag förstår vad hon är ute efter.

Jag har präglats med en snedvriden syn på män, att de sviker, utnyttjar, bara vill en sak och kvinnan är hemma bitter med barnen. Jag plockar de fula kornen ur samhällsbilden som en bekräftelse på att det är sant, och minsta tidigare svek eller beteende hos tidigare relationer bidrar också. Jag tror väl om människorna kring mig, men letar fel, förväntar mig hål i fasaden och förvånas inte när de kommer fram, blir bara bekräftad i min "vetskap". Så blir jag grovt sviken av den jag valt att lämna min egen trygga tillvaro för och får bekräftelsen kastad i ansiktet. Hur hade det gått om inte Maja kommit bort? Hur hade det gått om jag inte hunnit flytta och skurit av "reträttvägen"?

Hade jag inte hunnit flytta, inte haft det faktum att jag inte hade någonstans att ta vägen så hade det tagit slut där och då, det är jag nästan säker på.
Om inte Maja kommit bort hade jag stannat kvar, men arbetet vidare hade nog tagit längre tid. Majas frånvaro petade ner mitt relationsproblem på rangordningsskalan och jag orkade helt enkelt inte vara arg eller älta längre. Vår halvårslånga relation var så obetydlig jämfört med mitt då tolvåriga med Maja. Det var fullt upp med uppstart på skolterminen, vaktansvar inför Tjörn runt och instruktörsarbete, plus det faktum att jag ju hunnit bli allvarligt kär i honom.
Sedan är det inte själva otroheten som gör mest ont. Det är lögnerna.

Förra gången frågade hon om jag litade på honom idag. Jag tror jag svarade ja, men att jag inte skulle bli förvånad om det skedde igen. Kul för honom att höra. Dock är det inte menat på så sätt att det skulle ligga i hans natur och att jag därför inte skulle bli förvånad, nej jag tror han lärt sin läxa och inte skulle vilja göra mig så illa igen. Men jag skulle inte bli förvånad av den anledning att jag ju "lärt" mig ända från barnsben att det är naturligt att bli besviken. 
Jag litar inte på mig själv i den kommande barnfrågan, och den inrotade person jag blivit medför att jag inte litar på Oo. Vår negativa start tillsammans drog allt till sin spets och gjorde inte saken bättre precis. Så jag ger honom scenarion, testar honom, vill få bekräftat att han är att lita på.
Psykologen försöker förklara praktiska detaljer jag redan vet, att idag kan man sjukskrivas så den andre får vara hemma om man inte skulle palla. Att jag alltid kan ringa till honom om jag känner att det håller på att brista. Att jag faktiskt inte är ensam. Men omedvetet har jag redan sett mig själv som ensam hemma hela dagarna med ett krävande barn, låst eftersom Oo måste jobba, vill jobba, inte vill vara hemma med jobbig unge och fru. Vem vill det? 

Så frågar hon vad som krävs för att jag ska finna denna tillit? Inte vet väl jag! Bara gilla läget? Acceptera att man är som man är?

Försöker förklara för Oo och hör hans maktlöshet när han frågar vad han kan göra för att hjälpa mig. Ska han hålla på och spekulera i svar på alla mina provocerande frågor? En del av mig håller ju med om att det är knäppt att hålla på och föreställa sig och spekulera i scenarion som kanske inte ens kommer att ske!
Jag antar att det är det som gör mig så deppig och nedslagen. Jag ser ingen lösning, jag är bara så skruvad i hjärnan och det är bara att finnas sig i det.

Klar, kall och vacker morgon! Minus en grad på sina ställen och tjocka dimslöjor över landskapet. Hela dalen under Angeredsbron mot Kungälv i norr och Götet i söder var helt dolda. Vajjert!
Maja fortfarande oförändrad, sov på min arm till fyratiden då jag blev tvungen att gå på muggen, lade sig sedan tillrätta på den (armen alltså) igen och sov vidare två timmar till då jag fick lyfta ned henne. Hennes typiska smackande föregår allt som oftast en spya, och en liten gräsfylld hög hamnade på golvet. Hon är som vanligt alltså, förutom bakbenen och generellt mer "lågmäld" i humöret.

Apropå djur (lite långsökt kanske, men ändå), så pågår hummerfisket nu för fullt. Jag måste erkänna att jag aldrig ätit "ren" hummer så där som jag ser den framför mig, hel på en tallrik på ett tjusigt framdukat bord. Elin och Andreas nyårsmiddag för två år sedan är det närmaste, och där var det förvisso tjusigt dukat bord och vansinnigt gott, men ingen överdimensionerad kräfta på fat. Har en känsla av att den är ganska överskattad och liksom kräftor och räkor mer en grej liksom, eller får jag hela västkusten emot mig nu? Får väl dra en jämförelse med älg också då där själva jakten verkar vara grejen istället för själva köttet. Men då hummerfisket sker med tämligen harmlösa tinor springer jägarna med hagelpatroner eller vad de nu har i gevären, och leddjursjägarna kan då istället bli desto brutalare vad jag har hört. Konkurrensen om platserna, antalet tinor, sabotage och knytna nävar som hytter, allt för dessa mörka kloförsedda varelser. För en oinsatt nästan lite charmigt att det kan vara sådant blodigt allvar bakom detta.



(En annan hummer)



Psykologen idag som sagt. Och har som sagt lite svårt att motivera dessa samtal längre. Tycker ju jag berättat allt, har inte haft någon dipp på länge, jaja, på grund av att jag inte varit i kontakt med något barn. Jag inser väl på ett plan att det inte är så enkelt och så lätt avfärdat efter tre-fyra samtal. Men å andra sidan varför inte? Men så igen, varför skulle några samtal där jag bara berättat om barndom, uppväxt och mitt och Oos förhållande göra någon skillnad? Kanske är det nu själva arbetet börjar, att vända på stenarna, rota och analysera. Finna svar på varför man tänker och reagerar som man gör och därmed minska risken för att jag gör något jag senare ångrar. Orka gräva. Orka analysera. Men om hon ställer frågorna och jag svarar så är det lättare. Ju mindre jag behöver tänka desto enklare, vilket säkert är fegt men jag är rätt trött på att tänka på detta, trots att jag knappast kan säga att jag grunnat mig fördärvad. Jag är ingen grävande person helt enkelt!
Samtidigt måste jag ju vilja detta för att det ska funka, kan ju inte stänga av när jag nu ändå gör det för då blir det verkligen meningslöst. Inställning och sånt.

Oo skulle ta dagens cache igår och väljer av någon anledning en i en grotta ute i skogen, terräng-rating fyra av fem. Så där klättrar han omkring i sina jobbarkläder, glad som en lärka så jag riktigt kan se hans tindrande ögon framför mig när han flåsande ringer och berättar. Min Oo är så söt! :o)

Jag tror jag hittade en datumstämpel ändå... Uh-oh! Men vänta nu, det är ju till och med innan vi gifte oss! Najs.

Med tanke på mitt halvlåga blodvärde. Och jag åt till och med en apelsin efteråt! Tycker nu jag ätit min nyttorätt för hela veckan, synd att det inte fungerar så bara. Ungefär som träning, ett pass är visserligen bättre än inget, men det berättigar inte en hel veckas frossande!

Maja verkar rätt oförändrad, rör sig försiktigt men åt friskt av blötmaten jag serverade och drack vatten. Lådan har fyllts på ordentligt under dagen., så jag tog en promenad ner till Bergumsvallen så fort maten var avklarad. Trots ljuset bär jag ändå min reflexväst. När jag själv är bakom ratten har jag upptäckt att det är guld värt när de gående har sådan på våra smala, slingrande och backiga gator.


Riktigt skönt att komma ut en sväng men uj vad det spände i nedre delen av buken i uppförsbackarna. Som en rejäl sammandragning, medan det nedför var mest trycket mot blåsan som störde :o)
Blev duktigt varm på den dryga halvtimmen så ska ta mig en dusch innan soffan!

Jag är ju enligt alla mått framme i vecka 27 nu. Tretton veckor kvar, det är ju ingenting! Nu börjar man tydligen gå in i den tid när kroppen bara blir tyngre och också påverkar en mera påtagligt. Hittade detta på någon av alla otaliga vänta-barnsidor:

"Mamman ökar nu mer regelbundet i vikt och det blir tyngre och tyngre att dra omkring på magen. Inne i magen kan man kanske känna en fot eller arm som trycker mot magen. Nu kan man känna hur barnet där inne svara om man trycker försiktigt på magen. Det är vanligt att mamman får bristningar på mage och lår, så kallade strior. Fram tills nu har det nog varit ganska bekvämt, en söt liten mage och en bebis som inte stökar omkring alltför mycket där inne. Men nu börjar det förändras till mer tyngd och mer "fest i magen". Nu är chansen för barnets överlevnad stor om den lille skulle bestämma sig för att komma ut tidigare. Det är inte ovanligt att man får klåda när man är gravid. Detta kan bero på vätskebrist eller att hormonerna påverkar huden. Klådan kan i allvarliga fall bero på förändringar i levern."

Tja, ingen klåda eller strimmor heller för den delen - ännu i varje fall. Trapporna upp till landskapet har alltid gett mig rejäla flåsningar på toppen, men nu är det så jag märker skillnaden!

"-Nu vet jag hur jag sak få tyst på dig", säger Christoffer. "Det är bara att ta med dig en sväng i trapporna!"
Ha-ha säger jag.

Har verkligen varit totalt värdelös med träningen under graviditeten, jag och Oo som hade en ambition att promenera minst en gång i veckan i varje fall. Pöh! Jag kommer mig helt enkelt inte iväg på något annat för att det tilltalar mig nada! Yogan har jag ju förpliktat mig till i och med betald kurs, annars skulle jag inte gå, men det är sådan piska jag behöver! Kanske ska köpa ett sådant där tiokort hos Gymnasium ändå och försöka koppla bort att det är trångt och ungar där, bara försöka se att jag behöver det och gör det både för mig och bebbes skull. Oo ska ju på GAIS-match imorgon, en dag då det är simtid på Gymnasium. Får se om jag finner det värt pengarna eller tappar modet ännu en gång.
Fast med våra backar hemmavid kanske ett par gå-stavar är en bättre investering. Betydligt billigare dessutom. Hm. Med en ljudbok känns det nästan till och med lite tilltalande! Men det är ju så lätt att säga där man sitter på (den allt större) häcken framför skärmen!

Imorgon är det besök igen hos psykologen och denna gång ska jag åka själv. Undrar än en gång vad vi ska prata om, men det ger sig nog. Eftersom jag inte "utsatts" för något barn på länge nu så känns mitt problem också allt mer fjärran. Jag är dock medveten om att det är en vansklig lättnad och egentligen inget annat än strutsen igen. Men om det är en följd av detta eller något annat, så har jag lite oftare haft tillfällen då jag längtat efter att få se vår lilla tös, vår blandis! Vår arie-asiatiska mixup! Jag njuter av den lugna ego-tiden jag fortfarande har samtidigt som jag inte vill vänta längre. Hon kommer ju obevekligen att anlända i mitt liv, så varför dra ut på det, kom igen nu! Visst, det är ministunder och de sker inte så ofta, men ändå betydligt oftare än tidigare! Här ska vi vara optimistiska!

När jag lagt mig igår tog jag några minuter till att trycka ned hakan och faktiskt titta på min bara mage. Ronja levde nämligen rövare och helt fashinerad kunde jag se min egen mage helt okontrollerat skälva, röra sig, bukta ut och tryckas åt olika håll och kanter! Vid ett tillfälle kunde jag riktigt se hur något "drog" mot insidan av mig, hur knäppt som helst! Snacka alien!

Vårt röj i helgen gav en annan utdelning också, nämligen en påse med godis från USA som jag helt glömt bort! Halleluja för konser-veringsmedel och artificiella smak- och färgämnen! Inget bäst-före-datum att skåda någonstans så utgår från att de är ok. Mmm, Jelly Belly, tillräckligt desperat och de smakar eh, jättegott! Får väl se om man drabbas av akut rännskita eller nåt lagom till lunch.

Konstigt ändå hur kräsen man kan vara på godisfronten. Man kan vara och handla och stå vid de kilometerlånga godishyllorna, men inget tilltalar! Inte vågar man prova nåt nytt heller och många gånger blir det ingenting alls! Kanske bra i och för sig, men snacka misslyckande för godisfabrikanterna.

Ser nästan ut som barnmorskan håller på med något läskigt, men att mäta livmodern var tämligen harmlöst.
Det mättes på längden och på tvären och stacks i fingret för blodprov. Min trötthet i helgen samt huvudvärk skulle kunna ha sin förklaring i det förhållandevis låga blodvärdet jag hade. När jag vid första besöket efter bara några veckor in i graviditeten låg värdet på 138. Idag var det på 117, vilket kanske inte är katastroflågt, men relativt lågt för mig. Blodsockret på fem var visst helt ok och blodtrycket också vad det nu var. Värden matades in och jag fick en liten prick i det där diagrammet med perfekt mittlinje och markerade gränslinjer för högsta- och lägsta alarmerande värden. Min prick hamnade så klockrent i mitten att jag nästan blev lite stolt, för snacka om att den kändes oförtjänad. Jag har gått om Oo viktmässigt vilket han fann lustigt av någon anledning, dryga 82 kilo i full klädsel och skodon. Minns inte riktigt var jag började, men kanske runt 75?
Jag bad om att få bli kollad beträffande de senaste veckornas diskreta klikänsla öh, där nere eftersom det tydligen är lättare att utveckla svampinfektioner under en graviditet. Man har ju legat i den där gynstolen några gånger, och även om jag inte har några större problem med den så vänjer man sig nog aldrig riktigt. Aldrig känner man sig så utelämnad som när man ligger där med benen i vädret och  har tusenwattslampan riktad ned i skrevet. Dessa benbyglar eller vad det heter var dock deluxvarianten för mig eftersom de var "päls"klädda. Wow.
Allt såg så fint ut i varje fall, så en teori var mina flitiga toabesök som renderat vad jag också misstänkt - skavsår! Får börja köpa ultramegamjukt toalettpapper eller nåt! Xo)
Oo tyckte hela besöket var otroligt meningsfullt för honom, så meningsfullt att han spelade Monopol på sin iPhone nästan hela tiden. Snäll som jag är kanske jag ska låta honom slippa följa med på de mer frekventa framtida mätningarna :o)

Han fick dock vakna till lite efteråt då det var dags för dagens cache. Ute på en udde vid vackra sjön Mjörn fick det bli, och travelbugen Nemo fick ett nytt tillfälligt hem på sin resa.


Jag var nära att slänga middagsplanerna åt skogen eftersom jag var så trött och less på det när vi kom hem, men tog mig ändå i kragen så att vi fixade tacopaj! Oo satte nytt rekord i hetsätning, medan jag kompletterade måltiden med Pringleschips och en påse Haribosnask till Idol i soffan. Urk vad mätt jag är!

Imorgon ska jag upp tidigt för att möta upp Monica i Mölndal. Vi ska på bokmässan! Wee!

En liiten italiensk restaurang som kallade sig café någonting på Kungsgatan blev vårt middagsställe innan träningen. Helt ok pasta i en alldeles för stor portion för mig, men kanske i minsta laget för Oo. Stod utanför den andra gruppträningssalen och suktade efter combaten igen medan vi väntade på vår gravidyoga. Hade sällskap av en annan tjockismage som tydligen var trofast deltagare till combatpasset där och vi suckade ikapp.

Jag försöker verkligen vara öppensinnad, men denna andra gång fann jag yogan lite väl flummig. Visst, hade jag varit en sönderstressad karriärkvinna eller mamma med krävande barn där hemma hade yoga säkert varit perfekt. Man nu är jag inte det (ännu), så att börja med att "finna sin kropp" med tjugo minuters andning och registrera underlaget under höger respektive vänster stjärthalva och sådant gjorde att jag mest fick ont i röven och ryggen, trots dubbla madrasser.
Sedan skulle det göras övningar i par! Alltså, jag har ingenting emot självvald kroppskontakt, att greppa, bryta, slita och brottas som i Krav Magan. Men att hjälpa, värma, stötta och känna kontakt i yogapositioner var ingenting för mig. Fick naturligtvis också frågan om jag inte vågade köra barfota. Men när det skulle göras övningar med inböjda tår och sådant så var det bara att kränga av dom. Sedan verkar mina fossingar blivit en storlek större eller nåt, för träningsskorna kändes något mindre sedan jag hade dom sist vilket ju var några veckor sedan. De statiska övningarna var ändå avklarade att det gick bra i strumplästen sedan. Visst var det bättre rörelse än ingen rörelse alls, men det var ju så lite! För sen skulle det krypas under filtar och avslappnas i en halvtimme innan vi slutade! Skönt ja en stund, framför allt som sagt också om jag varit en slutkörd stackare i behov av lite egentid, men nu fick jag bara ont i ryggslutet av att ligga där platt på golvet!
Nej, yoga är än så länge ett nödvändigt ont och bättre än ingenting alls. Funderade ännu en gång på att inhandla en egen yogamatta för att undvika stanken, men frågan är om det hjälper när hela salen är full av alla andra utrullade stinkmattor. Att sedan göra det för fem gånger till eller vad det är känns lite onödigt, det kan jag nog härda ut.

I eftermiddag är det besök hos barnmorskan med vilket jag antar första mätningen och sådant då de kollar att man växer som man ska. Eller nåt. Sen är det helg! Wo-ho!

Mår nästan lite illa. Visste väl att två flaskor vatten var att ta i för en sådan antihydrogeniker som mig. Känner mig som en sjögurka. Urk.
Ska hämta Elins klänning hos kemtvätten och eftersom Oo ska på fotboll kanske jag tar en sväng på intilliggande Frölunda torg, när jag ändå är där liksom. Eller så blir jag så kissenödig och inte känner för att gå på deras skitiga toaletter igen att jag åker hem direkt. Ganska störigt att man kan känna sig jättenödig, gå på muggen och trycka ut en skvätt, och så känna sig nödig när man går därifrån! Det är kul. Det är till och med så att jag undrar lite hur det ska gå på Bokmässan på lördag. Femtioelva miljarder besökare med toaköer därefter och en mikroskopisk blåsa. Kan man som gravid få förtur? Knappast, kissenödiga kvinnofolk i lång kö brukar inte vara så givmilda med sin plats, medsyster eller inte. Oo har föreslagit kateter men är ännu inte så desperat. Till julhandeln kanske jag är redo att överväga det alternativet.

Det är inte klokt vad tiden går. Christoffer påpekade att magen minsann syns rejält nu. Jotack, hur gick det till? Tyckte det var nyss som jag inte hade någon! Nåja, hyfsat i varje fall. Försöker se mig med en utomståendes ögon och ser onekligen ett fruntimmer med otvivelaktig gravidmage! Och det är ju jag!
Jag minns tidiga tonår, jag skulle minsann sterilisera mig, för orka mens! Och barn var det ju inte en tanke på. Jag behöver ju inte gå tillbaka många år och barn var något svävande kanske där långt i framtiden. Konstigt hur det kan bli. Under mitt föregående och längsta förhållande på omkring sex år var det aldrig tal om barn, inte ens giftemål eller än mindre förlovning. Hade det kommit på tal vet jag faktiskt inte om det känts så pass rätt som det gjorde med Oo. Kanske det är sådär att det bara känns rätt med den rätte? Eller så är det en ren mognadsfråga. Jag var inte redo för varken det ena eller det andra med den andre. Men att flytta ihop efter ett halvår, vara gift och vänta barn inom tre år med den andre gick som ett smäck. Eller ja, jobbar i och för sig på att det senaste ska kännas som ett fullkomligt smäck, men vänta bara.
Börjar känna mig less på min barnfobi, det är ju så... dumt! Men ser nykter på det och inser att ju längre från jobbiga konfrontationer som resulterar i dippar, desto mer vill jag negligera problemet för mig själv. Det går ju inte över bara sådär. Eller så gör det faktiskt det när jag faktiskt har henne framför mig. Det är ju det jag hoppas på, att jag ska vända 180 grader, all ångest ska rinna av mig och allt jag orerat om innan få mig att skämmas så hårrötterna krullar sig. Jag vill äta upp vartenda ord om anti-barn jag skrivit, förtjäna att höra alla säga "vad var det jag sade?" och inte förstå hur jag kunde vara tveksam till detta knytte och genast starta verkstad för ännu en. Okej, nu överdriver jag kanske lite, framför allt det sista.

Oo kom på att det är GAIS-match ikväll så ska dit efter jobbet. Själv tog jag inte tillräckligt med kläder, så jag kör tv-soffan själv ikväll. Han påpekade förresten att jag minsann börjar bli gammal, för att jag nu lyssnar på P1 och P3! Vadå, bara för att man till slut tröttnar på musikskvalet? P1 kan ju ha lite intressanta debatter ibland när man åker hem från jobbet! Shit, jag har blivit gammal! Xo)

Har nästan betat mig igenom de två vattenflaskor, okej smaksatt vatten jag haft med mig idag. Kan poängtera att jag inte har någon huvudvärk, men springer om möjligt ännu oftare på muggen!