Maja igen, från andra hållet bara för att hon är så söt. Jag lovar (?) att inte frossa i bilder på Ronja på samma sätt! Jag menar, inget är ju så fint som Maja och Fia ändå! Höhö!
I kontrast till detta, bara för att dom liksom riktiga människobarn har sina nackdelar, kan jag ju lägga in det som mötte oss i hallen när vi kom hem igår!

Oos gamla kontorsstol står i hallen eftersom den ska dumpas på tippen. Tur var väl det! En klassisk Fiaspya, och eftersom den första oftast efterföljs av en till, ligger det också en liten pöl på golvet en bit därifrån. Dock ej på någon matta för ovanlighetens skull! För att ytterligare belysa min och Oos totala lathet (eller hopp om att den andre ska ta tag i det, vilket ju också är ren lathet?), så ligger spyorna fortfarande kvar! Det brukar bli jag som till slut plockar fram hushållsrullen och sprejflaskan...

Otroligt intressanta detaljer som endast upphovsmakaren kan finna givande. Men passar på att frossa eftersom katterna inte ens vet om denna bloggens existens, eller för att jag ens tror de skulle bry som om de så visste! Tror jag lär ha så pass taktkänsla att jag inte dokumenterar bilder på Ronjas uppkastningar i varje fall, hur angelägen jag än må vara att vilja skildra "verkligheten". Heh.

Kom på mig själv på vägen till lunchrummet att gå lätt framåtböjd. Det har varit mycket sammandragningar idag, och även om jag knappt känner av dom, så märker jag det i form av den stramande känslan i framför allt nedre delen av buken. Är rätt inställd på att hinna till combaten efter ärendet på Elgiganten, men jag ska tvärs igenom hela stan, E6:an från Bäckebol till Kållered med Tingstadstunnel och hela härligheten mitt i rusningstrafik. Helst ville jag hinna fånga nåt att äta också på vägen, typ sushi. Ännu en latmansmiddag alltså, häpp!

Det känns... kluvet, lite sorgset på ett sätt när jag dippar beträffande det som komma skall, och jag samtidigt känner Ronja röra sig där nere. Melodramatiskt tolkar jag det som att hon vill göra sig påmind rent konkret "här är jag!" och att mina känslor helt osannolikt skulle såra henne. Ett positivt tecken kanske att jag tillskriver henne sådan personlighet. Men jag har aldrig hyst någon agg eller känt aversion mot Ronja där hon ligger. Hon har ju liksom inget med mina problematiska känslor att göra, även om det ändå är hon som är centrum i det hela. Det kanske skulle ligga nära till hands att rikta ilskan, frustrationen och oviljan mot henne i magen, men så är det faktiskt inte. Hon är ju kanske motsägelsefullt uttryckt oskyldig till hela denna känslomässiga soppa. Jag kan skylla mina problem lika mycket på henne som att anklaga blomkrukan för att nalla mat ur kylen om natten. Det är det jag så innerligt hoppas att hon ska förstå den dagen hon eventuellt läser om sin mammas väg till att bli just mamma.

Jag försöker föreställa mig en tid efter Ronjas ankomst, hur jag stjärnögt och "frälst" bluddrar om detta underverk och hur fantastiskt det är att vara mamma. Tji på mig själv liksom. Det kan ju faktiskt bli så. SKA bli så. Och det må låta hur falskt och självförnekande som helst i kontrast till de nio månadernas pessimism, det ska vara sant! Jag ska sälla mig till mängden och proklamera: "Visst kan det vara jobbigt ibland, MEN det är det bästa som hänt mig och jag skulle ALDRIG vilja ha det ogjort!" Och så ska jag medlidsamt sucka och skaka på huvudet åt 2010 års Linda och all den bortkastade energin och ångesten hon spenderade. Jäpp, så ska det bli!

Hehe, ska inte ta inlägget som poppade upp i mitt huvud häromdagen just nu, frågan som dök upp om man som förälder är skyldig att älska sitt barn? Och om det är så självklart som många hävdar?

Får nog spara det tills jag dippar ordenligt igen eller känner för att försöka mig på nåt kvasianalytisk spekulerande utan egentligt mål. Som vanligt. Men är man det? Är det självklart?

Lämnade Oo och Maja i sängvärmen där jag bäddade ned den sistnämnda i mitt täcke. När Oo sedan kommit sig upp hade han också kapslat in henne lite extra. Undrar hur det blir när Ronja kräver plats i sängen där Maja alltid varit så självklar. Önskar att de båda kunde gå ihop, men har inte stor förhoppning med tanke på Majas konstanta motvilja till barn. Sådan matte sådan katt?




Latmansmiddag á la Iglamyhrs, så ovanligt! Drog sedan och hämtade ut kameran innan tankning av törstig Guling följt av Elgiganten för att teckna ny extraförsäkring. Stötte på lite patrull, då kameran skickats utan något som helst kvitto, följesedel eller någonting. Enbart kameran i ett vadderat kuvert och inget annat, vilket vi fann lite underligt liksom killen i butiken. För att skriva ut ny försäkring behövde han typ ett kvitto att teckna försäkringen på, och nu hade han ingenting. Jahapp, kontakt med försäkringsbolaget gick inte då de hunnit stänga, så han behöll kameran där med löftet att han skulle se till att ha det fixat till imorgon. Jag fick inget kvitto eller något på att den nu lämnades hos dom, vilket känns sådär. Han bara log, lovade och uppgav sitt namn att det skulle vara lugnt. Jaja, jättetrevlig kille men ändå. Skulle inte förvåna mig det minsta när jag kommer dit efter jobbet och möts av "-Neej, här finns ingen kamera, har du kvitto? Vilket namn lämnades den in i?"
Får se om jag hinner knö mig genom stan, få nåt i magen och vara med på combaten idag. Känns i varje fall vansinnigt skönt att vara ledig imorgon, bara jag får det där himla psykologmötet avklarat. Blev allmänt lite låg resten av dagen igår med meningslösa och nedslående tankar på min oundvikliga mamma-roll. Det är så tröstlöst och onödigt malande av samma saker hela tiden, om och om igen. Såg framför mig hur jag efter knapptryckningar av psykologen bryter ihop och hulkar fram att jag inte vill ha barn, att hela den fina tillvaro jag och Oo byggt upp bara raseras och jag sitter hemma full av ånger och bitterhet. Som en anonym tråd på FL uttryckte sin frustration över mammalivet "Jag skäms för mina tankar ibland. Jag tycker rätt ofta att det är skittråkigt med små barn. Dom bara skriker, gapar, retas, jäklas, kladdar ner, sover dåligt osv osv..
Jag älskar mina barn, och ångrar dom inte, men just nu mår jag dåligt i situationen, och varje dag när jag vet att jag ska vara själv med dom så längtar jag till kvällen när dom ska sova...//... Känner mig instängd och lurad på nåt vis."
Samtidigt slits jag sönder inombords av det dåliga samvetet när jag ser hur ledsen Oo blir över mina ord, och önskar att jag kunde hålla truten och locket på som vanligt. Hur ska han kunna glädjas åt vårt kommande barn när jag inte gör det? Men jag har ju gjort detta val, vill ju på ett plan som jag önskar kunde bli klarare för mig, så varför detta meningslösa tragglande? Var det egentligen ett eget val? Handlade det om outtalade förväntningar och krav? Det vanliga att man "borde"? Och så börjar tankekarusellen om igen, runt, runt och lika meningslös som nedbrytande. Det är väl därför jag blir så ledsen när det ska diskuteras med/om Oo kring detta, vare sig med eller utan honom - det dåliga samvetet, för att inte räcka till, inte vara och känna som man "borde" och för att man gör den man älskar besviken och ledsen. Önskar jag bara kunde stänga av känslorna som vanligt! Koppla på de som borde vara där, de förväntade. Det var väl därför jag först skickade ett positivt svar på Oos Norgeförfrågan, det var det svar jag borde och förväntades ge. Sedan skickade jag det uppriktiga och negativa mailet som gjorde honom alldeles förvirrad. Vad ville jag egentligen? Vad tyckte jag? Förnuftet och viljan vill en sak, hjärtat och den snedvridna logiken en annan. Fuck.

Vad bra bilden av systemaren blev. Öh.
Det är i alla fall ett sms från Posten som meddelar att min kamera nu finns att hämta i Björsared! Bara att svänga förbi på vägen hem!

Men har hört mycket negativt om de där försäkringarna som säljarna prackar på en i butikerna, men i detta fall måste jag säga att de hållit precis vad de lovat! Snabbt, smidigt och utan ifrågasättande har jag en vecka efter dess ofrivilliga bad i havet, en ny kamera! Ska dock inte öppna förrän jag tecknat ny försäkring, vilket väl lär bli imorgon.

Thomas tyckte jag gick som en bodybuilder, och dessutom såg hård ut! Heh, tack eller nåt. Ingen ankgång och plufsig uppsyn alltså, och om man nu ska välja mellan den gåstilen eller "släppa kylskåpet", så föredrar jag kanske kylskåpsstilen ändå! Hihi!

Gjorde dock misstaget att ta av mig stövlarna imorse! När de senare skulle på igen inför första toabesöket var jag rädd att dragkedjan skulle slitas sönder, så nu sitter de på resten av dagen.

Kändes som jag tog fem steg tillbaka i min psykologprocess, om jag nu ens kommit någonstans egentligen, då jag känslomässigt slog bakut när Oo skickade en försiktig förfrågan om eventuell Norge-resa bara han och Andreas i sommar. Ingenting bestämt, bara "skulle det inte vara kul att..."-stadiet dom emellan och en snabb koll om detta skulle vara ok för mig. Blev skitledsen och såg framför mig det jag "fruktat", hur Oo passar på att sticka iväg på roligheter på egen hand och lämnar mig ensam med barnet. Dessutom vill ju jag också jättegärna bila runt i Norge med Oo! Genast kom "hämndtankar" på att: Då ska minsann jag också åka någonstans själv, men då blåser vi hela eventuella semesterkassan (har ju inte ens någon) och så får vi ingen gemensam sådan i sommar, och jag som varit hemma ett halvår lär ju vara spyless och bara vill bort ska stanna hemma, för jag kan ju inte åka då jag ammar, för ungen vill jag ju inte ha med mig, och då får jag mjölkstockning och så vill jag ju egentligen inte ens åka ensam men gör det ändå bara för att, och skit också!
Som sagt så rusade bara känslorna och tankarna på mig som vansinniga bålgetingar. Sedan stack Förnuftet upp ett försynt litet finger i luften och påpekade att det bara handlade om några dagar, max en vecka, och varför skulle han inte få/kunna åka själv med sin bäste vän - hallåå?

Börjar inse nu medan jag skriver, hur djupt rotad min rädsla för ensamheten är. Att vara ensam med barnet. Kanske just för att jag i nuläget har dessa tankar, denna visshet att jag inte fixar det på egen hand, att det brister och jag inte har någon att vända mig till när det händer, när jag vill ta till fysiska metoder. Är han på jobbet kan jag i alla fall ringa och han i värsta fall komma hem, men om han är bortrest? Ja, jag målar allt i svart just nu, men det är nog där skon klämmer, tillsammans med den där mammalika bitterheten över att han så lätt bara kan dra men inte jag. Jag vill ju inte känna så, men det är inget som kan stängas av med en knapptryckning! Faen alltså, antar att vi nu har ett konkret exempel att ta upp på fredag...

Höstskönt väder och än så länge ljust när man åker. Oos iFån larmade inte denna morgon heller, trots att han kontrollerat ännu en gång, och i efterhand inte kan se något fel. Jag vältrade ur sängen efter morgonnyheterna och in i duschen, en låång het dusch, och så en ordentlig frukost lagom till Oo masat sig upp.
Min del av skrivbordet som vi lade ut på Blocket i söndags verkar ha en köpare på g. Hon ville inte ens se på det, utan ska skicka en att hämta det. Frågan är bara när. Oos mindre del som satt ihop med min vinklade har han dragit upp på loftet med målet att få till en datorhörna där. Eftersom vi köpte hans del med syfte att hängas fast i min, köpte vi bara ett par ben till den. Därför behöver vi nu komplettera delen vi ska sälja med två nya ben för 50 spänn stycket. Inte så snällt att sälja ett skrivbord utan två ben, framför allt utan att informera om det innan. Därför blir det troligtvis en sväng till Ikea efter jobbet, och det vore ju käckt om Elgiganten hörde av sig innan dess gällande kameran så man kunde fixa det samtidigt när man ändå är i Bäckebol.
I avsaknad av dagsfärska bilder, rotade jag fram en gammal från årets midsommar. Tycker den är så fin med Oo och hans pappa! Själv har jag inte en enda bild till-närmelsevis liknande denna med någon av mina föräldrar. Det fanns inte på kartan att de kramade en helt oförutsett, och hade det skett hade jag funnit det väldigt konstigt och närmast obehagligt. Tycker ju fortfarande det känns konstigt att krama utan anledning, och föredrar helt klart att reservera mina enbart för Oo. Där är det istället desto mera självklart och naturligt - ett måste!

(Midsommar -09)

Bläddrar vidare bland mina gamla inlägg och hittar mig själv och Otto, min yngste systerson. Det syns inte hur nervös jag är där jag håller honom! Men när jag nu ser denna bild kan jag inte låta bli att undra och faktiskt längta lite tills jag får se hur Ronja kommer att se ut. Min och Oos egen blandis!

(Juni -09)

Får fortfarande ögonblick där en störtvåg av ångest väller in, för att lika snabbt försvinna. Sekunder där hela mitt väsen bara skriker "Jag vill inte!". Tillskriver detta normal inför-barn-ångest och hänger inte upp mig på det eftersom det är så kortvarigt och sällan. Cyniskt skulle man kanske kunna säga att jag tränger bort det med det faktum att ångerveckorna är förbi för länge sedan. Nu är det bara gilla läget som gäller. Låter bra eller hur?
Kan inte låta bli att undra hur mina tongångar kommer att gå när barnet väl är fött och på riktigt är ett faktum. Och hur öppen ska jag fortsätta vara i mina skriverier? Visst, det är en hjälplös bebis som inte är i närheten av den personlighet hon kommer att bli. Det är alltid lättare att vräka ur sig om någon "som inte är något", ungefär som att beklaga sig över en spis som krånglar varje gång man ska använda den. (Jepps, jämför ett barn med en spis, shoot me!) Har svårt att föreställa mig hur de vardagliga småbarnsproblemen skulle kunna vara sårande för en äldre Ronja, men bara osäkerheten kring detta får mig att fundera. Kommer hon att kunna skilja på mina tankegångar gällande min mammaroll och att de är helt oberoende av henne som barn/person? Låt säga att jag skulle ondgöra mig över hur hon spottar ut maten för femtioelfte gången och jag ännu en gång dumförklarar mig själv i mitt val att bli mamma och vill sätta henne på första bästa fraktplan till Antarktis. Förstår hon att det inte hade spelat någon roll vilket barn det varit, utan tar det personligt? Hon är ju bara ett barn och beter sig som ett sådant, som alla andra. Det är ju inte hon som är problemet, utan jag!

Men som sagt, positivt tänk. Det kan ju bli enbart lyriska gulle-gulliga berättelser om detaljer som bara en förälder finner intressanta och värda att delge världen. Ungefär som jag idag tycker om att återge katternas alla små egenheter och göranden. Och "gulliga" detaljer och framgångar på pottan kan ju vara minst lika jobbigt att som äldre barn få höra, och kanske framför allt läsa på en öppen blogg! Vi får se hur det blir...

Började som vanligt mitt besök i Lerum med att trycka ut en skvätt på Barnavrådscentralens toalett och studera deras A4 med avföringars olika format. "Som en korv med sprickor", "Mjuka små kulor", "Rinnig utan bitar". Najs. Att analysera sitt barns fekalier hör visst till föräldraskapets begivenheter.

Nu har det gått några timmar sedan samtalet och känner den där tröttheten  komma över mig. Blev ledsen under samtalet, men kan inte riktigt erinra mig varför. Likaså på vägen därifrån då jag pratade med Oo. Av någon anledning blir det jobbigare när det handlar om nuet och andra inblandade, i detta fall Oo. Har ingenting emot att gräva och fläka ut alla mina egna skelett eller erfarenher, men när jag ska börja tänka på Oo som betyder så mycket för mig så blir jag sorgligt blödig utan att egentligen förstå varför. Kanske en form av dåligt samvete för något jag inte kan sätta ord på? Wierd.
Har nog varit lite mer nere sista veckan. "Nederlaget" med uppackningen av bebiskläderna satte sig som en tagg i mitt undermedvetna där jag inte kunde känna någon glädje eller förväntan vid tanken på att vårt snart anlända barn skulle kläs i dom. Det är någon ny blöjreklam för Libero eller Pampers på tv:n med lång sekvens av hur ungen hoppar, klättrar och ser sin omvärld som en lekplats i sällskap med sin pappa. Jag finner hela reklamen skitjobbig! Ungens skratt skär i öronen, ungen är ful och jag känner nästan hur mitt ansikte förvandlas till en ful mask full av avsmak. Sedan försöker jag rycka upp mig och se det säkert alla andra ser. Ett gulligt barn som leker, och försöker föreställa mig hur roligt det ska bli att göra detsamma med mitt eget barn. Det går inte. Det går bara inte!
Har fått något enstaka minutanfall av den där oundvikliga känslan på tågspåret, där jag oförmögen att flytta på mig ser tåget komma emot mig.

Psykologen frågar om jag berättat detta för Oo, men jag nekar, för vad ska det tjäna till? Och jag vill ju inte göra honom ledsen för att jag inte kan glädjas åt vårt kommande barn. Mitt överdrivna hänsynstagande till andra igen, hävdar psykologen och jag slokar lite med nacken.

Har blivit många och långa mail fram och tillbaka idag, vilket känns bra. Tänkte vänta till vi var hemma, men så mailade han och frågade hur jag mådde, och mitt svar blev enligt rubriken. När han såklart vill veta varför så vräkte jag bara ur mig allting, och så var skrivandet igång. Men det funkar bra för mig i varje fall att formulera orden med mindre risk att missförstås, och man kan tänka igenom den andres svar innan man själv besvarar. Sedan får vi förstås stöta och blöta vidare hemmavid också :o)

Psykologen försökte än en gång koppla ihop mina känslor och vilja att skada vårt barn till den maktlöshet och ensamhet jag kände när det brast i samband med min mamma. Mitt behov av kontroll och bristande förmåga att känna full tillit till andra skulle ge samma känsla av fysisk och emotionell instängdhet som jag gjorde då. Jag är inte ensam i bokstavlig mening, men jag uppfattar mig som det eftersom jag inte litar på någon annan, inte vågar tro att Oo kommer att finnas där. Varför tror jag inte det då? Tja, hela min snedvridna prägel under uppväxten (börjar känna mig tjatig), sveket i början av vårt förhållande (ännu mera tjatig) och den roll jag sett till att tilldela mig själv i form av mamma/samordnare hemmavid. Jag har hamnat i en ond cirkel där jag vill kunna släppa kontrollen och lämna över ansvaret, men eftersom jag har så svårt att faktiskt göra det, får Oo aldrig tillfälle att visa att han faktiskt kan, på sitt sätt. Jag vill ju lägga mig i, ge välmenande råd och tycker att det bästa sättet är mitt. Samtidigt som Oo själv erkänner att han inte har förmågan att "se" vad som behöver göras eller tänka två, tre, femton steg framåt som jag gör. Men jag måste helt enkelt inse, vad gör det? Eller som Oo så fint uttryckte det: "Jag vet inte om soja och senap smakar gott ihop, men även om du vet det, dör jag av det? Kan jag inte få prova och se?"

Han hade många fina liknelser min Oo, och rätt i mycket för att påvisa hur olika vi är från våra respektive uppväxter. Han vet och är trygg i förvissningen om att han accepteras av sina föräldrar som han är, medan jag inte känner till annat än att man ska bevisa att man förtjänar denna acceptans genom att vara det man tror förväntas av dom, dvs så som mina föräldrar gjorde -
att allting skulle vara perfekt! Tycker ändå faktiskt att jag lärt mig rucka mycket på den uppfattningen och funnit mig i att ha både hur som helst tex hemma när de kommit på besök. Fast det har inte känts riktigt bra alla gånger ska erkännas!

Phu, orkar inte grotta mera i detta nu, Oo ska fixa en niorättersmiddag på fredag, vilket är ett ypperligt tillfälle för mig att träna på att inte lägga mig i och komma med "goda" råd. Ska få punktering på väg hem från jobbet eller nåt...

Till nästa möte redan nästa vecka ska Oo följa med igen i alla fall. Då ska jag också till bm för nya mätningar, så blir nog till att plocka ut en semesterdag.

Kan avslutningsvis inflika att Oo tog upp idén att gå en sådan där profylaxkurs, och hans initiativ gör mig glad! Jag behöver ju som sagt hans engagemang och visat intresse för det som komma skall. Josef och Helena hade gått denna och rekommenderade den, och kanske just för att den verkade så bra även för partnern, gjorde att vi också blev intresserade. Jag kommer ju att ha noll kontroll dagen det är dags, och då skulle det kännas lite tryggare med vetskapen att Oo har någon form av förberedelse att stötta mig med. Dvs jag behöver inte känna mig ensam!

När jag flyttade ned hit fick jag höra uttrycket "sova in". Det betyder att man tar sig sovmorgon, sover ut, okynnessover. Tycker det låter helknasigt, men det har jag gjort nu i varje fall. Hade en luddig idé att ta en promenad medan Oo spelar innebandy, men jag var helt enkelt för trött när han pussade mig hej då. Till slut fick ryggen mig att kliva upp, och Oo ringer nog när som helst och ber mig sätta på kaffebryggaren. Tänkte bara visa det färdiga skötbordet, komplett med bäbis på! Fick lite pysslarenergi igår och bytte sängkläder, tvättade, dammsög, klippte Oo och monterade spotlightslamporna över köksbänken. Sedan tog jag högen med barnkläder för att fylla lådorna i skötbordet, men upptäckte att det inte alls var så kul som jag hoppats. Trodde jag skulle känna en förväntan eller nåt gulligt varmt inombords av att lägga ned de små plaggen i lådorna, men blev besviken. Visst är plaggen söta, små som de är, men jag upptäckte att jag vek och lade ned mekaniskt, utan minsta känsla av glädje alls. När jag var färdig med de minsta plaggen körde jag bara ner hela kassen med det kvarvarande i den undre lådan.
Konstaterade bara att vi nog kan byta body varje dag den första månaden, men fortfarande har tunt med byxor och tossor/strumpor. Sådana där dregellappar har vi massor tack vare systersyster, men då Ronja kommer mitt i vintern känns det som ett lager till över bodys kan behövas? Eller räcker det med långärmat, tunna byxor och så en sådan där tjock overall när man går ut? Jag vill ju kunna vara ute mycket.


(Bäbis spanar in resterna av Oos kalufs)

Oo ringde och var på väg hem. Undrade om en mysterycache som han tänkte logga i Bäckebol, så är dagens gjord. Sedan får vi se vad vi fyller dagen med. Känns bra att ha fått röjt lite under gårdagen så kan man slappna av lite mer resten av helgen. Skulle behöva stuva undan utemöblerna och tvätta någon maskin till. Men nu är jag hungrig, plättar får det bli!

Jag ser ju inte riktigt kry ut! Men det blev en liten virkad socka/toffel i det supermjuka, lurviga och svårvirkade garnet jag inte minns namnet på men som jag hade kvar sedan ett musprojekt. Återstår att se om jag orkar göra en till, plus bedriften att få den likadan som den första! Öppningen blev lite väl vid av någon anledning och inte enligt mönstret, så det blir ju till att göra fel igen för att få den andra likadan! Det tog ett tag innan jag fattade hur mönstret faktiskt skulle kunna bli en fotbeklädnad, men till slut föll poletten ner och jag kan i alla fall stoltsera med detta premiärprojekt på fotfronten.

Fick mitt första riktiga sendrag i vänster vad imorse. Ajajujuj! Oo lystrade till mina kvidanden och var snabbt uppe ur sängvärmen för stretching. Phuu! Skumt att sådana sendrag är vanligt när man är på tjocken, så har jag otur var det inte den första och sista!
Mina vanligtvis så bekväma sneakers var lite väl trånga imorse och smärtan under fötterna lät jag väl inte bli av med på ett tag.

Riktigt kall morgon, där till och med Oo satte på stolsvärmen när vi åkte hemifrån tillsammans. Och för en stund sedan hade vi första snöfallet utanför våra fönster! Inte mer än kanske fem minuter, men ändå! Wee, mysigt!

Sista yogapasset ikväll, sen får vi se om jag hittar på något annat att göra på torsdagskvällarna medan Oo spelar innebandy.
 

Sent omsider ringde en kollega till läkaren jag besökte igår, då hon visst var sjuk idag. Han visste inte varför provet tagits, men sade att allt sett bra ut i alla fall. Så jag får gå med mina ömma "kuddar" under armarna och trösta mig med att det inte är någon fara i alla fall. Det lär ju vara övergående tills amning och sådant kommit igång, alternativt tagit slut. :oP

Oo ska på GAIS-match ikväll och jag tänkte försöka komma mig ut på en promenad med ett efterföljande bad, alternativt bastu. Jobbiga val! Hehe!

... till veterinären nu med Oo. Hoppas allt går bra! Jag filmade en snutt för han att eventuellt kunna visa hur det ser ut när hon till exempel ska upp i sängen. Det är inte hopp eller det språng som hon vanligtvis gör :o(

Mitt eget läkarbesök igår gick snabbt och bra antar jag. Fick strippa och ligga ner så hon kunde klämma och känna, både i armhålorna och brösten. Därefter tappades lite blod för att kolla de vita blodkropparna. Får svar i eftermiddag.





Hon som tog provet tyckte nog det var ganska lustigt när jag frågade om jag fick ta en bild på mitt lilla rör!

Till mina kliutslag efter bromsbettet för två år sedan rekommenderades en svag kortisonsalva, då det tydligen var någon form av eksem som uppkommit. Tycker det är så konstigt att det dök upp i samband med bettet, och inte vill försvinna! Men får väl smörja duktigt nu och se vad som händer.

Fixade fläskfile till middag, och Fia var (som vanligt) alldeles tokig kring fötterna. Eftersom Oo skulle dröja en stund till, satte jag mig med "Civilization" vid köksbordet efter jag skurit upp köttet, som då fick ligga på skärbrädan på köksbänken. Hör hur Fia gnäller och plötsligt hur hon hoppar upp!
"-NEJ!!" Vrålar jag och hon fryser till is med den stora blicken på mig. Så ser jag riktigt hur hon tänker, "jag chansar", hugger tag i en bit kött och tar till flykten! Hon hinner inte ens över kanten förrän jag är framme och tar henne i nackskinnet, och så blir vi stående där en halvminut. Jag som gormar att hon ska släppa taget, med en hand stadigt i nackskinnet och den andra dragandes i köttbiten, och Fia som med stora upproriska ögon envist biter fast i sitt byte. Nästan så jag kan föreställa mig hur hon försöker suga i sig så mycket som möjligt av det hon har i munnen. Till slut släpper hon motvilligt och åker burdust ned på golvet. Trots att det sedan räcker ganska bra med skarp röst och en gest för att få henne att gå därifrån sedan, så gnäller hon vidare och jag kan inte låta bli att tycka det är lite komiskt. Just det där ögonblicket när man riktigt såg "jag chansar!", trots att hon egentligen insåg att det var hopplöst. Hon är verkligen som ett barn ibland, och nej, hon fick inget kött senare! Xo)

Efter middagen skulle skötbordet monteras, och mycket frustrerat upptäckte vi att en del saknades! Ingen liten skruv eller plugg, utan ett helt skiljeplan!
Klockan var sju så ringde varuhuset som erbjöd milersättning om vi åkte och hämtade den själva. Eftersom vi köpte den i Kållered var det dit vi fick åka, så en och en halv timme senare var vi hemma igen och kunde fortsätta. Tycker det är rätt snyggt att utbetala milersättning. Helt rätt egentligen, men inte väntat.
Så nu står skötbordet på plats i badrummet, med lite av grejerna som inhandlades från Gekås. Kunde inte heller låta bli att montera upp Tummenmobilen bara för att få se den. Ett skötbord i vårt badrum! Hur skumt är inte det!?
Stupade i säng helt slut och somnade medan Oo spelade "Starcraft".
 

Gårdagens middag: En Ikeakorv och Ikeaglass för det facila priset av tio kronor totalt. Efterrätt blev jordgubbskräm eftersom vi kom hem så sent och inte orkade göra något annat.
Det blev alltså en sväng på Ikea och även om det nu inte riktigt var meningen, så köpte vi alltså både spjälsäng med madrass och skötbord. Känns bra att ha det gjort nu i varje fall.










Oo som fått lite uppslag från en tv-handlare återupptog projektet att få in boxkanalerna på tv:n i vardagsrummet. Det gick sådär.

Hade meddelande på mobilen att jag fått en läkartid i eftermiddag för att kolla mina svullna lymfkörtlar. Ska också passa på att fråga om mina kliutslag på sidan av magen som uppstod efter ett bromsbett för drygt två år sedan! Det är ju inte så ofta man besökt läkaren om man säger så! Xo)

På onsdag ska Oo ta Maja för en koll hos Smådjursakuten.

Det gör ont under mina fossingar när jag går, är det för att de är svullna? Störigt är det i alla fall och inte särskilt skönt.

Trött, seg och allmänt blöh.

Känns som Ronja möblerar om bland tarmarna, men trevligt ändå med livstecken. Provbäddade förresten det lilla täcket och kudden, så där hade vi lyckats pricka in rätt storlek på ett bäddset i alla fall. Kudden känns dock överflödig. Har de kudde är de är så små? Även täcket såg himla stort ut, men det sprollar kanske roll.

Köpte ju en sådan där Tummenmobil som ska hänga över en spjälsäng, men hur fäster man den över korgen? Hm. Jag är svag för Tummen, finns så många olika gulliga grejer med honom! Vet inte varför egentligen, för hade bara två-tre böcker med Tummen när jag var liten, men minns att jag bläddrade i dom otaliga gånger. Kanske det bara är enkelheten i Inger Sandbergs lilla figur som jag finner så tilltalande.

Psykologen ja. Fick frågan var jag känner för våra möten nu, och jag var ärlig med mina tankar om dess mening. Jag har ju berättat allt och att det nu "bara" känns som analyserande, grävande och stenvändning. Visst, det kanske är det som är själva poängen, men jag frågade henne om jag inte var "klar"?
Men nej, med nästan road min kom svaret fort att jag inte alls var "klar". Hon drar slutsatsen att den snedvridna syn jag fått på familjelivet och män under uppväxten drogs till sin spets och bekräftade allt jag blivit inpräntad under min och Oos katastrofala början av förhållandet. Ja, det kanske är vettigt att en stor källa till min osäkerhet och svårighet att inför det omvälvande som väntar känna full trygghet. Men jag ser ändå inte riktigt länken där emellan till mina impulser och "självklara" tankar att skada mitt (och andras) barn. Det gör mig lite frustrerad. Det känns som det är min svårighet till tillit hon fokuserar på, medan jag vill fokusera på min vilja att skada. Kanske hon ser något inte jag ser. Vi spånade ju på att jag vid mina våldsimpulser varit trängd rent fysiskt, så som incidenten med mamma i bilen. Och om Oo sviker lämnas jag ensam utan annat val än att ta hand om barnet själv. Han behöver inte ens lämna mig, det räcker att han åker till jobbet eller på egna aktiviteter, bara det faktum att jag är ensam utan alternativ. Men, vid andra incidenter med småbarn, så var jag ju inte trängd, jag kunde bara gå därifrån, hur förklarar man det? Dessutom tog det inte mer än två-tre minuter förrän känslorna forsade upp och varje nerv skrek efter att få gå till handgripligheter. Men med mamma tog det timmar innan det brast, och förutom de två tillfällena så lyckades jag ju alltid lägga locket på, så där får jag inte heller psykologens resonemang att gå ihop.

Jag fick i alla fall en "uppgift". Att som vi varit inne på tidigare ska jag träna på att hävda mig mera och inte låta Oo fatta besluten utifrån mina outtalade önskemål. Det vill säga det där bakvända resonemanget där jag önskar att Oo ska vara tankeläsare och fatta besluten så som jag själv egentligen vill ha dom, men själv inte vågar säga högt av rädsla för att han då gör det för min skull och inte sin egen. Jag hör själv hur knäppt det låter, men som Oo kontrar: "-Om jag inte vill eller tycker detsamma så säger jag ju det!"  Jao, men det är ju lättare om han bestämmer med en gång så slipper jag oroa mig och få dåligt samvete för att han gör det för min skull! Kocko eller? Men så mycket enklare och helt logiskt i min bakåtvända hjärna. Dessutom vill jag inte heller hålla med utan tycker minsann att jag visst säger vad jag vill och tycker. Åtmindstone för det mesta. Eller? Hm. Kanske beror på vad det gäller.
Vänder jag vidare på stenarna så kan jag inte komma på någon annan anledning till detta bakåtvända självutplånande sätt, än en rädsla för att väcka konflikt, skapa diskussion, uppfattas som gnällig, den som vill annorlunda, vill bestämma och vara krävade, dvs minsta anledning för att bli lämnad. Shit vilken flat bild av mig själv jag målar upp! Är jag verkligen så? När vi fick göra det svårbeskrivbara att berätta vad vi tyckte om hos den andre, så var det min snällhet som Oo lyfte fram. Skulle man kunna översätta det till eftergivenhet? Mesighet? Flathet? Föga smickrande och inte det minsta tilltalande egenskaper hos en partner i mina ögon.
Jag behöver kanske bli rakare ändå, våga säga vad jag vill och tycker utan att bli rädd för att han sticker eller tycker mindre om mig för det.

Så försöker jag mig på en koppling mellan denna tillitsfråga och mina våldsinpulser, så kanske jag ser mig som trängd, ensam just eftersom jag inte vågar säga ifrån? Inte vill vara till besvär! Kombinationen av detta samt mina alltid höga ambitioner att klara allting själv? Jag är kanske inte fysiskt trängd, men psykiskt? Det som psykologen och andra försöker få mig att förstå, att jag faktiskt inte kommer att vara ensam i detta, att Oo faktiskt också finns där för mig att ringa till, låta ta över och så vidare. Jag måste bara våga tro på och inse det!

Jag är glad att mamma är död, glad att pappa är död. Får man säga så? Det råkar ju vara sant. Det finns ingenting annat än lättnad förknippad med att de är döda och borta. Som jag tidigare skrivit kan jag känna sorg över det som inte fanns, men inte för att de är borta. Det är meningslöst att vara arg och bitter över hur de ändå lyckats påverka mig. Så sträcker mig bara till att erkänna att jag är glad att de inte finns mer.

Degen står och jäser i ugnen. Lite sent omsider kom jag igång med brödbaket idag, men min nya assistent fungerade finfint! Snacka om enkelt att slippa jobba ihop den tunga degen för hand!
Oo är ute på infarten och hjälper Uffe byta däck. Jepps, han ville visst hänga på vinterdäcken redan nu. Själva avvaktar vi nog några veckor till.

Dagen går mot sitt slut, men det har varit en riktigt trevlig sådan idag. Mina fötter värker, liksom huvudet till och från och generellt rätt trött, men det är inte mycket att göra åt. Vi har shoppat!
Vi hade för avsikt att kolla skötbord, spjälsäng, storhandla mat och inhandla motorvärmarkabel. Vi kom hem med skötväska, tummenmobil, nässug, födelsedagspresent till Monica, kassar fulla från Ica Maxi och två pc-spel!

Okej, det mesta var ändå nödvändigt, framför allt det sistnämnda. Eh. Men hallå, "Civilization V"! Hade helt missat att en ny kommit ut! Jag har spelat Civ ända sedan 1995 då settlers, krigare och motståndare represen-terades av stora blinkande ikoner! Och medan jag betade igenom "Diablo I och II" spenderade Oo sina timmar framför "Starcraft". Jepps, vi är grymma på att inhandla nödvändiga ting!
Träffade på Stefan på Bäckebol där vi käkat lunch på Cooprestaurangen. Inte alls dum mat där!

Nej, nu ska jag se om degen inte jäst klart! Provade att slänga i lite russin denna gång, men inte alls mycket, snarare så det blir russinjakt liknande mandeln i julgröten...