Om du haft hepatos under en graviditet är det 50% risk att du får det under en kommande graviditet. Man har funnit en ärftlig benägenhet att få hepatos. Klådan kan vara mycket plågsam, den är djup, stickande och brännande och har en tendens att vara värst på nätterna. Den är inte förenad med utslag men du kan få rivmärken efter allt kliande.

Klådan kan förbättras något under de tre sista veckorna före beräknad förlossning – och den försvinner omedelbart efter förlossningen! I viss mån kan kylande hudsalvor lindra liksom svala kläder och svala omslag. Antihistaminpreparat som kan användas vid andra typer av klåda har tyvärr ibland dålig effekt – men man måste försöka.
Det är de förhöjda graviditetshormonerna som orsakar en påverkan av levern. Graviditetshormonerna bryts ner i levern till gallsyror och på grund av ärftliga faktorer transporteras dessa inte bort på normalt sätt. Mängden av gallsyror i blodet ökar och dessa lagras i underhuden och ger upphov till klåda. Symtomen försvinner omedelbart vid förlossningen när graviditetshormonerna sjunker." (Lars Grennert, docent, f.d överläkare vid Kvinnokliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö. Via growingpeople.se)

Jaha, det låter ju trevligt och onekligen träffande. Värst på natten, syns ingenting och inte mycket att göra åt. Jag tillhör då de där två av hundra där det kan finnas risk för tidigare födsel och syrebrist för att mina gener inte fixat en hundraprocentig lever. Nåja, jag har ju inga hysteriska foglossningar i alla fall. Eller förstoppning. Eller åderbråck. Eller inkontinens. Ännu.

Har nog aldrig sovit så mycket! Timmarna igår, och nu vaknat upp efter en ny omgång i soffan! Skulle nog kunna sova mera, men då lär jag väl aldrig somna ikväll. Känns som klockan är minst åtta, och så är den inte ens fem! Hämtade Oo ganska tidigt, då han och några till kom från närliggande Borås efter en intagen hotellfrukost som visst varit sådär.
Tog en cache på vägen hem så var det gjort. Precis innan jag skulle åka hände något läskigt med Bäbis, alltså Fia. Hon krampade liksom med en framtass och ett bakben, drog dom upp mot kroppen och tappade därmed balansen och föll när hon försökte gå. Ville tydligt till skyddad plats då hon tog sig in under soffan, och sedan trappan efter jag dragit fram henne för att undersöka.
När vi kom hem var hon som vanligt, men nyligen hände det igen och hon drog sig undan. Efter knappt tre minuter var hon sig själv, busade med Maja och traskade runt. Som något kortvarigt anfall av något slag. Vad är det med våra kissar egentligen? Fia är ju förstås ingen ungdom heller med sina tolv år, men ändå. :o(

Strömmen kom tillbaka halv ett inatt förresten. Hade nästan somnat när jag hör tv:n i vardagsrummet starta, belysning tändas och larmet på frysen tjuter. Intressant att det kan bli så selektivt att ugnen förlorade strömmen, men inte micron. Nollställd respektive oförändrad klocka på de båda avslöjade detta faktum.

Går in i vecka 36 imorgon, undrar om man ska börja packa den där BB-väskan snart? Barnvagnen avvaktar vi med en stund till så att försäkringen räcker så länge som möjligt efter födseln. Försäkringen innebär att vagnen får lämnas tillbaka om hon skulle dö inom en viss tid, minns inte hur länge. Makabert kanske men realistiskt och bra erbjudande. Hur kul är det för föräldrar att förlora sitt barn och så ha den dyra nya vagnen stående som ett hån där hemma?

Måndag och ny vecka imorgon igen. Tre veckor kvar. Fem veckor tills hon tidigast får titta ut! På ett sätt önskar man att hon kommer lite tidigare så man slipper denna tunga kroppen och dess krämpor, men samtidigt vill man så gärna att hon blir januaribarn! Bara att härda ut och hoppas på att hon trivs så pass bra där inne att hon inte känner någon större brådska ändå. Eksemgrejset eller vad det nu är är fortfarande kvar på tossingarna, ska det bli lika långvarigt som de på sidan av magen? Jag har ju inte den blekaste hur det kunde bli så där, och framför allt inte varför det hållit i sig så länge. Kontakteksem var läkarens teori och trodde linningen på mina underkläder och byxor låg an precis där, men det gör de inte! Den där hydrokortisonsalvan har dock minskat på det lite, litegrann så får be om en starkare när graviditeten är över.
Undrar om man ska fundera på någon form av middag? Blööööh!!!

Vaknade i natt och kunde inte böja fingrarna! Eller jo, kunde litegrann men då gjorde det ONT! Så jag tar tillbaka det där om att jag inte uppfyller kapraltunnelsyndromet där det skulle vara värst på natten. Nu förstår jag varför stödskenor ordineras, för jag märkte sedan under nattens framåtskridande, att smärtan och stelheten påverkades av hur jag hade händerna, eller kanske snarare handlederna. Raka ska de vara för att bibehålla sin "vanliga" "bara-ont-när-man-knyter-och-konstiga-svullnads-känsla".
Gick på muggen och direkt jag lade mig igen blev jag jättepinkenödig igen! Inte sådär lite, utan mycket! Började ifrågasätta mig själv: Pinkade jag inte nyss? Satte jag mig bara och torkade ingenting? Drömde jag att jag var på muggen? Tvingade mig själv att ligga kvar och vekligen känna efter, för jag kunde väl inte vara nödig igen? Men kroppen, eller snarare blåsan kunde mycket väl, så det var bara att masa sig upp igen till Maja och Fias förtret då de precis lagt sig tillrätta halvvägs uppå mig. Tillbaka på muggen, men kom det nåt då? Såklart inte!
Är det Ronja man ska skylla på då? Hormoner? Sinnessjukdom?
Upptäckte förresten nåt eksemliknande på/mellan/under tårna också, liksom små knotterliknande grejer. Najs, jag vet. Kliar inte och ser inte alls ut som svamp, utan känns liksom stelt och "att det är något där" när jag viftar på tårna. Är det en följd av att man gått omkring i för små skor? Eller så bakar jag in den under kategorin graviditetssymptom som allting annat.
Oo började sjunga igår när vi var och handlade:
"Gå som en anka, börja hon svanka..." Tack så mycket älskling!

Att ta på sig skorna stående har också blivit en utmaning. Att hålla undan flärpen med ena handen och dra bakänden över hälen med den andra är stört omöjligt! Jag mår ju inte ner med båda händerna samtidigt! Oo kom störtande från frukostbordet där jag stod och flåsade med hysteriska skrattanfall. Aaargh!

Fått upp den andra ljusslingan i granen. Det räckte med två! Nu får vi se när det blir till att klä den. Lite osäkert kikade vi på sådana där tjocka glittergirlanger, men jag vet inte riktigt. Känns lite svulstvarning? Tror jag föredrar mer vanliga hängprydnader istället, lite annorlunda och inte bara pumlor. Undrar var pyntet från barndomshemmet tog vägen? Just då tänkte man ju inte så mycket på att det kunde vara kul att ta vara på och ha kvar, men nu saknar jag en del av dom, tex de röda trästjärnorna vi hade.


(Kisse i knä)

Andreas kom förbi efter jobbet och drog ut Oo i skogen för att grilla korv! Försöker föreställa mig dom sittandes på nåt kalhygge med var sin korv i högsta hugg över en liten brasa som kämpar mot snålblåsten och fuktig ved :o)
Själv skulle jag säkert också må gott av att komma ut en sväng, men orkar helt enkelt inte! Funderar på att lägga mig i badet istället efter hyperansträngningen med julgrans-belysningen och  svep med damm-sugaren. Jag är verkligen på botten av energimätaren, och bättre lär det ju inte bli. Tjo-hoo. Är nog allmänt kinkig just nu, då jag redan börjar känna mig less på min gravida kropp och hur den begränsat mig. Fast å andra sidan är det kanske inte så redan, så det "bara" är fem veckor kvar. Tänk de som sjukskrivits flera månader, behöver kryckor och har konstanta smärtor som bara är att härda ut, för det är ju ett sådant "välsignat" tillstånd! Bah!
Jag inser att jag ändå är skonad och att jag själv får ta tag i tillvaron för att göra det bästa av den, men det tar emot nåt vansinnigt, både fysiskt och psykiskt vilket känns så jäkla mesigt att den gamla jag skulle fnysa föraktfullt åt mig själv. Jag tror har för mycket tid för att tänka och känna efter. Kommande två dagar håller jag i kurser på jobbet vilket är kul. Då glömmer jag nästan det gravida jag och blir "mig själv" där jag får stå och undervisa, göra det jag tycker är roligt! Min efterträdare är förresten som en svamp. Han suger åt sig allting och fattar direkt. Nemas problemas där inte, så kan nog i trygg förvissning lämna över inköparna till honom om fyra veckor!

Imorgon är det föräldragruppsmöte, men har sagt att vi inte kommer. Det funkar inte med jobbet, men jag överlever nog. Oo också har jag en känsla av. Tycker det är jätteroligt att han följt med varenda gång, men undrar om han finner det så givande för egen del. Tycker ändå att han borde följa med eftersom också han ska bli förälder och inte bara jag. Jag tycker inte heller det är så himla lajbans alla gånger, men det kan ju vara bra saker att veta, och om man tänker på antalet gånger vi öppnat "Den stora boken om barn" som vi så entusiastiskt köpte där i början så är nog de "påtvingade" träffarna bra för oss! Hehe!

Nyligen hemkommen från psykoprofylaxkursens andra och sista träff. Är mycket nöjd, liksom Oo då det känns som jag kan komma atta våga förlita mig mer på honom. Nu har han verktygen, metoder och är mer insatt i vad som kan komma att ske så att han kan ha koll när jag inte har det.
Är duktigt trött nu, känns som det mer eller mindre kommer att vara ett konstant stadium resten av tiden. Nu märker jag riktigt hur omständigt och osmidigt jag rör mig när jag går, ska in och ut ur bilen eller upp ur säng och soffa. Det är liksom inte så bekvämt längre, även om det inte gör särskilt ont. 

(Presenter till mig!)

Köpte en vetekudde som man kan spänna fast med kardborreband. Verkar mycket smidigare än den vanliga kudden då man med denna kan gå omkring med den runt tex höfterna eller axlarna. Den andra jag har kan man ju bara använda stillasittande eller liggande, och man får ofta rätta till den och så.
Oljan var bra till lite av varje för både mor och barn. En tanke jag hade var för att förebygga sprickor. Smörja, smörja redan nu i mellangården för att mjuka upp och öka blod-cirkulationen. Jag är skiträdd för att spricka! Kanske det inte alls fungerar, men finns det en chans att det gör det, så är den flaskan ett billigt pris!

Nej, nu ska det sovas! Ute snöar det, så vi får se hur det ser ut imorgon. Mysigt!!

När vi lämnade min kusin ville Oo logga dagens cache, och eftersom klockan närmade sig midnatt hade han inte så mycket tid på sig. Relativt snabbt hittade han en i Högsbo, och medan han letade sig vidare mot Frölunda hann det bli söndag. Jag höll på att somna där i den varma bilen, men när vi rundade Frölunda torg svepte en stor skugga förbi Sabbis ljussken. En stor rovfågel som satte sig på närliggande takkant! Cachen Oo var ute efter skulle vara i närheten, så jag slog följe för att försöka få en skymt av det stora djuret igen. En riktigt rejäl uggla, men efter att ha slagit i mina böcker kan jag inte identifiera arten! Det var så mörkt och avståndet stort, men den var vit under hakan med tydligt konvex stjärt i flykten. Länge kunde jag fashinerat betrakta den medan den käkade på något där uppe, men fick inte till någon bra bild.
Under tiden letade Oo intill köpcentrets fasad där jag till slut anslöt. En grässluttning nedanför där han sökte fanns en bilport för någon form av garage under byggnaden. Försiktigt trevade jag mig nedåt på det snöblaskiga gräset i mina nedslitna träningsskor. En sådan där handling där man redan innan egentligen vet att det inte kommer att gå, men ändå gör det!
Hann knappt halvvägs ned förrän jag halkar, hamnar på rygg och glider resten av vägen ned! Hahaha, vilken syn! En höggravid som försiktigt, försiktigt trevar i början, halkar omkull och gliiiider med magen i vädret ända ner! Oo som hörde mitt förskräckta skrik kom störtande och undrade förebrående varför jag skrämde honom så. Där låg jag längst ned och höll på att garva ihjäl mig. Jag var LERIG, praktiskt taget från topp till tå!
Försökte med snö torka bort det jag kom åt, men Oo ansåg tydligen att det inte var nog...

(Är jag ren nu?)

Utsidan av högerbenet var lerigt in genom strumpbyxorna och efter ett hopplöst försök av Oo att torka det värsta, fick jag sitta jacklös sedan.

Färden gick vidare och vid Kapp Ahls distributionscentral hittade han så söndagens cache medan jag satt och slumrade in igen. Får ju vara glad att det inte var någon hundskit där jag gled!

Lite kul att tänka på att medan jag låg där och kravlade i sörjan, låg Anna och födde barn för fullt!


Kvällens outfit. Hade tänkt ha stövlarna med dragkedjan längs sidan, men var inte ens i närheten av att kunna dra upp den!

Eftersom Oo inte lär vara mycket att räkna med nästa helg, plockade han ner julgrejerna från vinden. Sedan pyntade jag lite medan han tvättade majoriteten av fönstren i huset. Snacka om att det behövdes!

Det blev träningsdojjorna idag ändå och det är SÅ skönt! Muggar, skedar och servetter fanns och tigerkakan räckte och blev över. Jag hade det på känn, men man vet ju inte!
Rätt segt idag där hon rabblade smärtlindring och satte på en dvd från Annas profylax, den kursen vi går! Alla andningsövningarna vi gjorde i måndags gicks igenom, samt moment vi antagligen kommer att få nästa gång. Snark.







Börjar närma mig nittio hela! Men mätningen visade att hon växer på som hon ska och pulsen var visst ok också, samt mitt blodtryck.
Sedan över till andra sidan korridoren för att lämna ett nytt rör blod laddat med röda och vita blodkroppar för dom att räkna. Ska försöka fixa en bild på mina "kuddar" under armarna för att verkligen dokumentera hur svullna de är.

Oo har innebandy ikväll och jag ska verkligen försöka ta mig ut på en promenad. Tanken är ju god i alla fall.

Rotade fram ett par gamla träningsskor ur garderoben. De är så pass uttänjda att de funkar lite bättre än mina vanliga dojjor. I ett klent försök att uppväga de "icke kontorsmässiga" skodonen krängde jag på mig gravidkjolen jag köpte på H&M. Den är helt ok, men hur affärsmässigt är det med kjol och gympadojjor? Det funkar idag vid konstant skrivbordsläge, men tills imorgon då kursblock kör igång och jag ska spatsera omkring borta i PVH får jag nog försöka dra på mig stövlarna. Ser jag bara till att ge rackarn i att dra ned dragkedjan under dagen så ska det nog gå bra. Men har inte haft dom nu på nån vecka, så vill det sig illa får jag inte ens på dom på morgonen.
Bryr mig annars ganska föga faktiskt. Modelejon har jag ju aldrig varit, och även om jag kan sträva efter att uppfylla någorlunda dresscode på jobbet så är jag långt ifrån många gånger. Så framför allt nu när garderobsutbudet är klenare än mina biceps bryr jag mig ännu mindre. Inser att jag bara har fyra veckor kvar innan jag ska gå hem, så köpa mera kläder för det? Sällan!
Börjar dock bli osäker på om jag kommer att klara mig skomässigt när vintern verkligen slår till. När vi skulle ut på FTF-jakten igår provade jag mina UGG-liknande stövlar då jag fått för mig att de var något större. Kan säga att det tog många flåsande försök med hystriska skrattanfall där jag stod dubbelvikt över magen i mina försök att dra på mig dom! Tänk att man kan bli så slut av att ta på sig ett par skor, men till slut gick det vägen och de var lite väl trånga tyvärr. Sväller jag lite till så går det bara inte! Nästa modell är skoterskorna, och även om de är optimala för vinter, så är det inga man gärna klunsar omkring med i mataffären. Det vore nåt att komma med till jobbet! Haha!

(Ny trend på jobbet?)

Okej, läser lite om det där karpaltunnelsyndromet som kan uppträda "spontant", tex av enahanda rörelser men också vanligt vid graviditet.
Omgiven av handlovens ben och i en stor sena på handledens undersida går tydligen denna ganska rejäla tunnel där den så kallade medianausnerven samt nio senor som tillser böjning av fingrarna går. Medianausnerven är visst en av handens huvudnerver som då kan komma i kläm vid tex vätskeansamling som är vanligt för gravida. Det yttrar sig i form av stickningar, domningar och smärta i framför allt tumme och pekfinger som kan sprida sig till lång- och ringfinger. Smärtan kan tydligen också stråla upp mot axeln. Vill det sig riktigt illa påverkas handens funktioner och man förutom smärtan blir fumlig och får svårt med finmotoriken.

Jag vet inte om jag kan finna mina egna besvär i de ovan nämnda, för min smärta sitter i handleden och dessutom på dess ovansida. Inte på undersidan där denna kapraltunnel tydligen ligger. Domningarna har jag i hela handen och har aldrig känt något specifikt i tumme och pekfinger, eller att det ska vara värst under/efter natten som visst är vanligt. Så domningarna tillskriver jag den generella vätskeansamlingen, på samma sätt som fossingarna värker, gör ont på undersidan och har det trångt i sina skor. Lägger istället handledssmärtan till generella graviditetssymptom, då det mesta vanliga och ovanliga krämporna tycks kunna tillskrivas detta tillstånd och dess hormoner!
Svullnaden har inte minskat sedan jag tog av stödet, så tror jag tar på det igen. Kändes ju rätt gott att ha det.

Gottig frukost i form av rostat bröd med skivad banan!
Min vänsterhand är svullen och mer domnad än den högra. Stoffe hävdar att jag har musarm, vilket jag finner intressant, med tanke på att jag är högerhänt. På senaste tiden framför allt igår, har vänster handled sagt ifrån rejält när jag vinklat den typ nedåt. Lätt värk sedan imorse och tog på mig stödlindan eller vad det kallas som jag haft hemma sedan problemen med höger handled (det troligen musrelaterat). Det kändes lite bättre med stöd, men verkar ha resulterat i större svullnad istället. Får se vad som händer när jag nu tagit av det.


Vid psykoprofylaxkursen igår plöjde vår kursledare igenom våra tre första kurstimmar riktigt bra. Det är en utmaning att hålla igång ett gäng vuxna en kväll efter fullgjord arbetsdag. Att hon också arbetade som barnmorska gav hennes genomgångar lite extra tyngd. Vi var väl omkring åtta par med kvinnliga halvor bärande magar i olika storlekar. Liksom föräldragruppen kändes det kluvet med den märkliga känslan av att vara i ett sällskap med en massa gravidmagar och det faktum att jag inte riktigt kan identifiera mig med en sådan själv, kontra en form av gemenskap att jag faktiskt har en sådan och därmed hör till!

Mina förväntningar på kursen är framför allt att Oo ska finna den givande och få verktyg för att hjälpa mig när det är dags. Jag inser att jag har ett stort behov av trygghet, att han kommer att finnas där och veta vad han kan göra, förstå vad som kommer att hända någorlunda. Visst, allt kan hända under en förlossning och det går inte att förbereda sig för allt, men just känslan av att han varit med på en del och inte enbart kör på "det löser sig"-inställningen. Som kursledaren sade är framför allt kvinnan ganska oförmögen att lära sig och ta in något nytt just där och då vid förlossningen, men om jag och även Oo har några verktyg sedan innan känns det tryggare än ingenting alls.

Det blev förstås en del andningsövningar för oss båda, och värkar simulerades i form av hårda nyp i innanlåren för att tydligt illustrera hur stor skillnad andningen gjorde för smärtupplevelsen. Jag hävdar bestämt att Oo nöp mycket lösare medan jag fokuserade på andningen än vid det jämförande vanliga nypet :o)
Visst kändes det flummigt att sitta där och nypa varandra och andas tillsammans, men väl i skarpt läge är det nog inte så dumt att ha tränat. Kanske vi aldrig ens kommer att få eller hinna använda metoderna vi nu visas, men att ändå ha något och inte komma helt tomhänt till förlossningen känns ganska bra.
Nästa måndag är sista tillfället och då skulle mera praktiska övningar tillämpas, samt större del vigas till partnern och det denne kan göra. Ska bli intressant!

Mitt länge ungefär hela kvällen. Påbörjade ett stickprojekt men bilden blev ännu sämre än denna, fast nystanet skymtar där till höger. Oo fixade middag, röjde undan efter middag och tog sedan tag i garderoben!

(Lindas kvällsläge)




(Oos kvällsläge)

Han kom en god bit på väg, och ååh vad gött det kommer att bli med en massa förvaringsutrymmen! Lådor till höger, hängutrymme och skoförvaring till vänster.
Uttag för lampa finns där inne också, så nu när topphyllan kommer att bli av galler skulle vi kunna sätta in en.
Trevligt att K-Rauta hade rabatt på Elfasystemen!

Ikväll är det dags för första av de två profylaxkurserna inne i stan. Jga hoppas det kommer att vara givande för Oo så som Josef tyckte. Undrar om Helena kläckt ännu, hon går över tiden!

Fick till slut tag på läkaren jag var hos i Gråbo angående mina svullna lymfkörtlar i armhålorna. Hon ville att jag skulle ta nya prover, så det blir också på torsdag efter föräldragruppsmötet, innan kontroll-mätningen. Mycket nu.
Kör igång nytt kursblock i veckan också, de sista innan jag försvinner. Har en del annat också som måste fixas innan dess, så det rullar på! Vecka 34 nu juh!

Kom att tänka på det "på riktigt" igår när vi var ute och cachade och Oo praktiskt taget fick baxa mig upp för en kulle i skogen. Magen, otympligheten och sämre orken har liksom smygit sig på en att jag där och då verkligen insåg hur illa det är. Jag är verkligen inte mig själv, detta klumpiga osmidiga skal med dålig ork och energi. Jag hade knappt ens dåligt samvete för att Oo fick greja med garderoben medan jag bara låg i soffan.
Hur mycket kan tillskrivas själva graviditeten? Hur mycket kan tillskrivas min obefintliga träning? Känner ingenting mera i höfterna i varje fall tack och lov, men så har jag ju på sin höjd burit max matkassar sedan sist. Jag får väl anta att ork och osmidighet inte lär bli bättre under de kommande veckorna och bara acceptera att det är ett övergående stadium. Kommer säkerligen bli mycket gnäll och självmedlidande här framgent. En del av mig önskar att hon kommer tidigare, men så inser jag att det vill jag inte alls! Ingen decemberbebis här inte! Xo)

Jag är så proppfull av extra blod, en och en halv liter extra har jag läst någonstans, att ibland när jag snyter mig så snyter jag blod. Det är inte så najs. Bara höger näsborre dock, så jag har väl nåt ytligt känsligt och proppfullt blodkärl där inne.
Nu ska jag arbeta mig igenom en clementin/mandarin/satsumas, så har jag slagit ihjäl åtmindstone tjugo minuter.

Varmt i Götet igår! Medan vi frossade på Pizza Hut jobbades det med att fixa termometern på andra sidan gatan. Den har alltid varit trasig så länge jag kan minnas, så är ju lite kul om de kan få till den.

Det blev alltså onsdagsutemiddag istället för torsdag eftersom jag skulle på Tai Chi workshop i stan. Kul att se hur Exclusive-anläggningen ser ut, och vi var några stycken där för att prova på detta.

(Pontus och Johan "flödar")

Instruktören hade visst mångårig erfarenhet av utövande och instruerande, men tyvärr kan jag inte tillskriva honom någon större pedagogisk förmåga. Jag blev till och med besviken och tappade den inspiration jag hade. Det var inte heller särskilt skönt att stå där rätt upp ned på mina svullna fötter utan skor, så efter mindre än en av de två timmarna smet jag därifrån.

Oo hade lyckats komma hela vägen hem med Saabis, så höll honom sällskap medan han bytte däck. Sedan var det bara marsch i säng till "Hells kitchen" där Oo somnade som vanligt.

Varm nyponsoppa med glass till frukost innan föräldragruppsmöte i Gråbo. Vet inte om det var så givande denna gång. Lite förlossningsprat följt av fika och förlossningsfilm. Denna var dock inte så blodig och skrikig som jag fruktat, men föga upplysande. Det var nyblivna mammor och pappor som bluddrade om "kraft", och det var inte skrik av smärta utan av kraft, och det var ju sådan k-r-a-f-t. Jaha, jag vet inte om jag gruvar mig mindre för det. 
Sedan hade vi noll koll och satt i väntrummet en halvtimme för min extramätning som sedan visade sig vara först efter nästa torsdagsmöte. Jahapp. Men vi fick i alla fall en trevlig kontakt med ett nytt par i gruppen som faktiskt hade koll på rätt dag. Hon skulle liksom mig ta det v-ä-l-d-i-g-t lugnt hela julhelgen eftersom hon var beräknad till den fjärde januari.

Känner mig trött, flåsig, slemmig och har svidande ögon. Ingen energi alls och hostan lurande hela tiden.

Funderade på att stanna i sängen idag. Trodde igår att halsen var på väg att ge sig och förkylningen bli en kort historia, men den bränner fortfarande och näsan spränger trots frånvaron av snorflöde. Har klunkat i mig en termos medhavd varm nyponsoppa och sitter och svettas.

Under Oos slutliga röjning av arbetsrummet hittade han ytterligare tre gamla mobiler! Sammantaget med de vi tidigare hittat så är det bara att konstatera att jag ligger i LÄ när det gäller mobilomsättning! Ska man nu räkna med Oos senaste avlagda iFån3 så har vi sju mot tre. Skulle säkert kunna klämmas in fler också som hamnat någon annanstans!
 
(Första laddningen)

Okej, nu fryser jag trots att jag sedan graviditeten för ovanlighetens skull har långärmat under tjockiströjan. Höfterna känns förresten ganska ok. Om jag inte känner efter för mycket så är det knappt något också på vänstra sidan. Höhö! Oo gav mig den misstänksamma blicken när jag imorse svarade att det kändes bra, men det gör det juh! Kunde vara mycket, mycket myyycket värre!

Fia tycket ju om att ligga i Oos gamla kontorsstol i arbetsrummet. Nu är rummet helt tomt förutom en bokhylla, men hon går ändå gärna och lägger sig där inne mot väggen. Kan det ha något med de ej verifierade "currykryssen" att göra? Men i och för sig har ju Fia en förmåga att kunna fläka ut sig precis var som helst och hur som helst utan rim och reson.

Allt medan dagsljuset tog över under min 40-minutersväg till jobbet framträdde den frostvita omgivningen allt tydligare. Sådär vackert med tjockt vitt lager på träden att man nästan blir lite blödig i hjärtat! Saknas bara snö nu för att göra det komplett. Jag hoppas det blir en riktig vinter i år igen, så som förra! Ingen västkustk regn-slask-blåst-snö-regn-slask-is-vinter tack!

Vecka 33, alltså sju veckor kvar nu och det är konstigt så mycket kortare det känns när man är nere på ensiffrigt! Skulle ju kunna vara bara fem, men också nio. Har börjat fundera lite smått på vad man ska ha i bb-väskan och fått bra tips av Anna, som ju kan pluppa när som helst!
Fick en fundering på handdukar om man behöver ta med egna sådana? Det ska ju kanske badas och duschas, men ingenstans i alla tips står det att man ska packa handdukar. Får man låna sådana där?

Blev förresten lite prat om förlossningsställen vid kontrollen i fredags. Oo ställde en massa frågot rent allmänt också vilket var jätteroligt. Eftersom vi går i Gråbo så hör vi till Borås, och det verkar inte så dumt där faktiskt. Att det är babyboom här i Götet också lockar varken Östra eller Mölndal särskilt mycket, då det med stor sannolikhet innebär delade rum med andra mammor och omöjlighet för Oo att sova över. Dags att börja kolla upp de olika alternativen.
Brr, blev extra konkret där med förlossningspratet, att jag ska ju ska trycka ut en unge! Urgh!

Frukostkaffe och jobb på vägen till Lerum och psykologmötet. Skönt att får det bortgjort på morgonen.  Oo fick många frågor och berätta hur han tänkte och kände, om han märkt någon skillnad hos mig, hur han trodde att jag kände och tänkte osv. Som vanligt kändes det rätt tomt efteråt med frågetecknen kring vad som egentligen avhandlades. Vi ska i alla fall lägga ner bokningar av grejer, så som eventuell Norgeresa för Oo innan Ronja är född och vi, eller snarare jag faktiskt vet hur det känns och fungerar. Hon upprepade min rädsla för ensamheten, i både bildlig och bokstavlig mening som en stor kärnpunkt. Jaha, och hur ska man råda bot på det då?
Hon konstaterade att Norgeresan var ett bra exempel i och med att jag reagerat så starkt på den, både i form av vrede och sorg. Vrede då den känslomässiga sidan fann det orättvist, själviskt och fel att han kunde och ville åka själv. Sorg och svart samvete då den förnuftiga sidan insåg hur förryckta och irrationella mina känslor var, och hur oförmögen jag var att ignorera dom.

Två möten till innan förlossning, jag ensam och sedan vi båda igen. Och så naturligtvis efteråt, då vi faktiskt har Ronja hos oss och jag inte har föreställningar utan realitet att relatera till.



Efteråt drog vi till Alingsås där en motorvärmarkabel inhandlades innan vi parkerade i centrum för att cacha! Ingen av oss har varit inne i det samhället, och vi fann den riktigt mysig! Positiva intrycket blev inte sämre när vi hittade många cacher utan problem ;o) Tog en lätt och tidig lunch på mysiga Gårdscaféet, och där hade de Danska wienerbröd!

Ååh, lycka! De hittar man inte på så många ställen längre! Kunde inte låta bli att tjuvstarta medan vi väntade på maten! GOTTIGT!


Caféet låg väldigt mysigt till på en liten innergård, och en cache alldeles i närheten :o)





När vi flanerade längs huvudgatan fastnade vi för något vi såg i ett skyltfönster. Och så bara hipp happ var Oos julklapp fixad! Till skillnad från mig har han inga problem med att själv vara med och välja och därmed i förväg veta vad han ska få. Smidigt och bra på ett sätt kanske om det är någon man faktiskt vill ha, men en smula överraskning tycker jag är rätt trevligt i varje fall :o)
Vid läggdags igår kände jag av något i högra sidan av höften. Slog bort det med att det kanske var lite överansträngt efter combaten. Det hängde dock kvar denna dag, och trots att det kändes mera efter promenaden i stan var vädret så fint att jag ville fortsätta. Men allt eftersom vi promenerade efter alla cacher blev det värre och värre tillsammans med rejäla spänningar i nedre delen av buken. Till slut var det nog mera stel anka än bodybuilder, och tempot kunde jämföras med en gammal tant. Med tanke på morgondagens mörkercaching fick jag till slut ge upp och vi drog tillbaka till Lerum för att handla.

 
Den sista cachen vi loggade bjöd dock på liten extra utmaning där den hittades vid några parkbänkar vid Brunnsparken(?). Inom synhåll satt ett stort gäng a-lagare och pratajade, och jag noterade att de iakttog oss medan vi letade. Precis när vi hittat den loggat färdigt kom en av dom fram till oss, höggradigt påverkad, mindre fin uppsyn och blåtira. Han frågade om vi var poliser, eller arbetade för polisen och letade efter droger under bänkarna? Ganska lättsamt prat, men han tyckte vi kunde avlägsna oss. Visst, visst, men Oo hade ju kvar cachen i handen! Hur skulle han kunna lägga tillbaka den? Karln stod kvar, och när vi inte gick kom han fram igen med något mindre trevlig attityd och gjorde klart för oss att han tyckte vi skulle gå därifrån. Vi gick, såg att han gick och då slank Oo snabbt tillbaka och lade tillbaka den! Förhoppningsvis såg de honom inte så de gick dit för att kolla och hitta, och förhoppningsvis fastande cachen som den skulle eftersom han inte hann kontrollera det där han slank iväg lika snabbt som han kommit! :o)

Hem och lasta av, fika lite och så iväg till Gråbo och kontroll hos barnmorskan. Insåg att det kanske inte var så smart att trycka i sig en arracksboll och söt juice innan blodsockervärdet skulle tas, menmen.
Blodvärdet var fortfarande lite lågt för att vara jag, med en pinne högre än förra kollen, 118.
Tydligen har hon lagt sig nedåt nu, men huvudet var ruckbart som hon kallade det.

(Går tydligen upp som jag "ska" också) 



Jisses, magen ser verkligen enorm ut, men jag sitter ihopsjunken! Xo)
Hennes puls på stadiga 135 eller nåt sånt och mitt blodtryck var fint tack. Bm bokade in en kontroll till innan det nästa vi hade eftersom längden på livmodern/Ronja planat ut. Det berodde troligtvis på att hon nu låg nedåt och "nedsjunken" i bäckenet att det inte gick att riktigt nå ordentligt med mätningen. Men bara för att säkerställa att hon växer vidare, blev det ännu en kontroll nästa vecka efter föräldragrupps-träffen.

Tog upp känningarna i höften och begynn-ande foglossning konstaterades. Promenera? Fine, men fortsätt inte om det gör ont, och undvik ojämna underlag som skogen. Men jag ska ju cacha halva natten! Jag hade liksom fått för mig att ok, foglossningar kan man ha oturen att drabbas av, vilket jag nu kanske också har, men en tid efter förlossningen stelnar fogarna till igen och höften är tillbaka i samma goda form. Eh, nehej det var visst inte så självklart! Den lite stränga blicken från barnmorskan att ta det lugnare, inte pressa sig med tron att "det går bort" och lyssna på kroppen. Hm, jag brukar ju liksom tycka det är gött på ett sätt, att pressa kroppen så det protesterar, vilket alltid också gått bra, men det funkar visst inte riktigt här. Vill inte riskera att det blir bestående problem, för jag ska ju återuppta combaten, återuppta full fysisk form över huvudtaget! Så okej, jag ska nog inte köra mera combat i år... Blöblö!

Om jag lägger mig i badet, blir det bättre då? Bm sade att när foglossningsproblemen väl börjat så minskar de inte förrän efter förlossningen? Är det så? :o( Jag ska ju cacha!
Känner att jag behöver en skål med glass och nougatsås! Moahaha!

Sitter varm och nyduschad medan Oo ligger i soffan framför "Lyxfällan".

Det var nemas problemas att hämta kameran och teckna ny tvåårs-försäkring! Till imorgon är den laddad och redo att invigas, hoho!








Att puttra från Bäckebol till Mölndal tog över en halvtimme, men det var ändå gott om tid för sushi och lite tidsfördriv innan passet. En välbekant syn, med den skillnad att jag inte laddade för att köra skiten ur mig själv och ett gäng deltagare. Det jobbet gjorde Carro ypperligt, men ljudvolumen var till och med för mig för hög. Efteråt kom en annan deltagare fram och undrade om jag inte var orolig för barnet beträffande ljudvolymen. Det var nästan så jag skämdes, kan det vara farligt? Annars tog det emot mer i kroppen än förra veckan, men så är jag ju en vecka längre gången också. Det blev mer rörelser än riktiga slag med kraft. Hade inget stöd från magen eller höfterna och spänningarna kändes stundtals rejält. Body-rips och uppercuts kändes mycket mer än förra gången då jag i alla fall kunde ta i ganska rejält under powerllåtarna. Nu fick jag hålla igen så mycket under också dom att det nästan kändes lite meningslöst. Blev varm och lätt svettig, men inte så det kändes som en rejäl träning. Men det är väl bara att inse att det inte är möjligt i detta skede. Trots begränsingarna och avsaknaden av den riktiga "feelingen", känns det ändå himla gött att ha kört igenom det. Är dock osäker om jag kör igen nästa vecka. Även om det kanske inte är någon fara, så vill jag inte riskera något, och när jag ändå måste köra en så starkt reducerad combat kan det lika gärna kvitta. Det är väl positivt? Jag är faktiskt rädd om Ronja där inne!