Avtackningsmiddagen för Vaso var helt ok men det slog mig flera gånger hur social otränad jag blivit av de senaste årens hemarbete och obefintliga sociala interaktioner. Jag kände mig rätt och slätt stressad, hittade inte ord och uppträdde allmänt förvirrat. Den snabba och höga, eller ska man säga låga jargongen som jag kan ha svårt att hänga med i online hade jag ännu svårare för nu. 

Men shuffle board är kul och därefter var jag som tur var inte den enda som tackade för mig och styrde kylaren hemåt till Lilltjejen och C. Hem till min trygga vrå!

 

"Do you know why the winter is leaving? Hold out your hand!"

    "Because spring has arrived!"

 

"Nu ger jag mig för idag, adjöss"

     "Dra åt h-vete du med och så ses vi nån annna dag!"

 

Det är ungefär den nivån på jargongen i VCATS teamet, de dåliga skämten och otidigheterna flyger kors och tvärs oavsett om de vistas i samma rum eller online. Det är ett skönt gäng att jobba med men det kan nog inte vara vem som helst för att trivas. Nedskrivet så här och taget ur sitt sammanhang förstår jag om man reagerar. Stoffe brukade kalla mig "pussgurka" och någon föbipasserande reagerade vid något tillfälle. En del tyckte vi lät som ett gammalt gift par.

Det finns alltid vissa personer som vill tolka på fel sätt och därmed sänka alla andra, vad det verkar ofta bara för sakens skull. Har man en sådan grov jargong som vi har i teamet är det superviktigt att man verkligen är lyhörd för när och var det passar och inte och med vilka. 

 

Glenn hade bakat en morotskaka med glasyr både uppepå och inuti så jag självklart åt för mycket. Lämnade av Ådi hos C imorse eftersom jag skulle till kontoret så nu kan jag besöka gymmet medan Lilltjejen har sin gymnastik. 

 

Mötesinbjudningarna har börjat trilla in för det andra teamet och vi har kommit överens att jag bara ska iaktta och låta dom köra PI planeringen som dom brukar. Det innebär att jag förhoppningsvis har några lugnare veckor framför mig, men å andra sidan ger VCATS mig mer än tillräckligt att bita i.

 

Lunchade med Ola som blivit min chef igen efter att Niclas slutat samt Bengt, produktägaren i mitt nya team. Vi käkade i PVH och det var banne mig flera år sedan jag var där, tiden då jag började på Volvo och jag utbildade inköparna som satt där. Kanske de gör det fortfarande men lunchstället är närmast där nya teamet sitter och det fick snabbt ett bra betyg av mig, restaurangen alltså. Mjukglass på självservering ingick!

Det blev faktiskt en pappa till från klassen så behövde inte fylla rödingen till taket. Vi var en handfull som stod där och väntade tills barnen och ungdomarna vällde ut med sina grejer. Det var mysigt och jag kan ju inte låta bli att roas och gulla överdrivet mycket med min Lilltjej inför allas åsyn. Hon värjer sig och gastar att jag är såå pinsam men har nog lika roligt som jag. Ack den dag hon på allvar inte vill visa sig i närheten av mig!

Det hann således bli ganska sent innan vi kunde påbörja vårt första försök till dumplings medan C jobbade vidare.

Vi köpte färdiga degrundlar på Saigon food, supersmidigt, så bara att fixa fyllningen enligt Filip Poons recept och sedan slå sig ned och pyssla. Riktigt mysigt!

Vi testade att både ånga samt steka och var överens att de stekta blev godast och allting sammanfattningsvis jättegott! Det blev trettio stycken och vi satte i oss allihop.

På tisdag är det fettisdag men så fort semlorna finns att tillgå har vi svårt att låta bli dom. C upptäckte att det fanns "kanelbullesemlor" och var förstås tvungen att testa medan jag föredrar den klassiska. Konditoriet kallade dom "lyx-semlor" vilket förstås föranledde frågan vad som gjorde dom lyxiga. Ingenting alls, stammade den generade kassörskan på det sätt man gör när man ertappats med en lögn, men man kan uppenbarligen ta extra betalt då. 

Så. Vi tog en dusch och bytte de smutsiga och svettiga jobbkläderna till middagskläder. Jättegott rått kött och mumsiga gnocchis med lemon key pie som avslut och grundande i magen för biosnackset. 

Vi lunchade på Frölunda torg och tog en sväng förbi Hemmakväll. Härligt att det är fler än jag som uppskattar denna typ av humor!

 

Det är en outtalad regel i vår del av organisationen att inte boka möten på en fredagseftermiddag, så jag har haft god tid att rensa kalendern och avyttra mina accesser och liknande från mina överlämnade team för att därefter förbereda inför det nya. Mina uppgifter i kinesiska går än så länge som tåget. Det känns bra mycket enklare med kontinueliga inlämningsuppgifter och muntliga redovisningar än ett enda slutprov som förra kursen hade. Men så känner jag också hur mycket jag likväl fått med mig från förra kursen som underlättar markant i nuvarande, så lite orättvist kanske mot den första.

 

C ska hjälpa Martin att flytta i helgen och jag har mina lördags- och söndagspass som vanligt, plus kvartalen på söndagen så vete tusan hur mycket fysisk nytta jag skulle kunna bidra med timmarna däremellan. Han har ett hus att tömma efter sin separation som också har flipper- och arkadspel som nu ska hitta ny plats någonstans. Fy sjutton för att tömma ett helt hus! Ju större man bor desto mer samlar man på sig.

Jag gruvar redan inför dagen jag kommer att måsta tömma vinden. Jag fattar inte vad jag har där men ändå är det fullsmockat!

Japp, det blev dessert efter frukosten idag i form av tårtbakelse! Vi föregick varandra igår när jag kom hem efter mitt pass med kartongen i händerna - till förberedd middag och efterrättsbakelser. Bjöd på geléhjärtan innan passet och vet inte om det var det extra sockret som gjorde att jag hade en jäkla energi, deltagarna undrade till och med vad jag hade ätit. Bastu med Birgit efteråt och sådär skönt utmattad var det härligt att avnjuta de framdukade pilgrimsmusslorna med pasta. Jag älskar pilgrimsmusslor! 

 

Vi hade kommit överens om att fira dagen på lördag istället då C bokat bio men jag föll för det kommersiella trycket och köpte både present och minitårta. När jag efter arbetstid droppade in på konditoriet på min väg till passet var det såklart helt urplockat. Endast bröd, skorpor, femtiokronorspraliner och en ledsen glutenfri chokladskapelse återstod - och en hop knallröda minitårtor. Funderade ett ögonblick på att strunta i det hela men svalde känslan av kommersiell förnedring och betalade. Tårta är ju trots allt gott.

Fick en ping och blev både ledsen och egoistiskt glad. Det är inte lätt för en ny Scrum master att komma in i dessa team där de agila arbetssätten inte kan tillämpas enligt regelboken. Det är för övrigt ingen regelbok heller utan ett ramverk som just ska ge utrymme för viss flexibilitet, men trots att jag försökt förklara och visa min ersättare så försöker denne klämma in dom i något av de teoretiska fack hen kan på sina fem fingrar. 
Nu står PI planeringen för dörren och jag har i princip hållit hen i handen nu genom alla förberedelser som hen behöver säkerställa. Det är skitsvårt att göra något på ett sätt som inte är ens eget, men att köra sitt egna race och implementera förändringar utan att teamen är införstådda eller förstår syfte är att göra sig själv en björntjänst som dessutom går ut över medarbetarna som man är där att tjäna.

 

 

 

 

För en introvert är hemmet ens borg. Det är ju något som C fått erfara under de veckor som Lilltjejen är hos sin pappa och jag likväl föredrar att vara kvar hos mig. Katterna är en bra ursäkt men även om de inte funnits hade jag föredragit att vara här, vilket C kanske kan finna en smula svårt att förstå ibland med tanke på att hans hus är så mycket större och har mer att erbjuda i form av flipperspel, biorum, pool och ett kök lika stort som min undervåning. Visst är det fint, men det är inte mitt. Och dessutom en väldans massa spring för att bara ta sig från kök till matbord i det förvisso mysiga uterummet men där kan man inte bara vända sig om till besticklådan när man upptäcker att man saknar en gaffel. Han har så mycket yta men använder det inte utan förutom just kök och sovrum. Han är öppen för mina kritiska förslag för ett eventuellt gemensamt boende i framtiden och vill fixa iordning ett rum till Lilltjejen, men det är så mycket som skulle behövas för att jag kan föreställa mig kunna trivas där och faktiskt se det som mitt hem. Ett boende kanske men mitt hem?

Men det är åtmindstone flera år bort i tiden och mycket som vi vet kan förändras tills dess. Tills vidare är det han som i princip bor hos mig och eftersom jag utgår ifrån mig själv har jag svårt att se hur han ska orka med det. Jag hade inte klarat att vara borta från mitt hem så länge och ofta men han påstår att i varje fall än så länge trivas hos mig och jag påminner mig att vi alla är olika. I detta fall är det till min fördel. Igen handlar det om den där kommunikationen och transparensen för oss att upprätthålla.

 

Så här såg det ut när jag klev ut genom stugdörren efter att ha städat och skurat. Drygt en decimeter ny pudersnö och strålande sol. Vi åkte hemåt och det dröjde inte länge förrän vi passerade fält med årets första sådd i spirande grönt och väl hemma var det inte en snöflinga i sikte och sex plusgrader. Jag blev lite ledsen i hjärtat.

På vägen hem åkte vi förbi Karlstad där vi mötte Johan som passat på att jobba där under fredagen så att Lilltjejen inte skulle behöva flänga så mycket i bil. Några timmar senare anslöt nämligen Elenena och grabbarna och allihopa åkte upp till Sälen - så ännu en veckas skidåkning för min Lilltjej!

Tiden går fort och vår sista skiddag gryr. Vädret har varit fortsatt skiftande med dimma och stark vind på toppen så vi har hållit oss på läsidorna i Tandådalen och Hundfjället. 

Min smakkräsna Lilltjej fortstter att bryta ny mark inte bara med gulaschsoppan utan övarraskade också med att vilja smaka de olika kötten när vi besökte Lammet & Grisen. Det var Christers första besök och det är onekligen en restaurang väl värd pengarna. Tillbehören är fantastiska och Lilltjejen testade och gillade lammsteken! När vi småfrusna kom tillbaka efter några blåsiga timmar i backen ville hon testa varm nyponsoppa - inte lika uppskattad men hon testade i varje fall!

Trots att vi landade på drygt tolv kilometer ville hon ut igen efter lite vila och lunch. Jag och C tog en bastu som vi gjort varje dag hittills medan Lilltjejen hävdade att hon inte kunde duscha - eftersom hon inte hade tagit med sig mer än ett par trosor! Det var bara att sätta henne på att tvätta, för att hon senare skulle upptäcka att hon visst hade packat ned fler par. Nu vet hon hur man handtvättar i varje fall!

 

Tre år gammal, första bilden uppe till vänster till uppe till höger nio år senare. Varje år däremellan har vi varit här, Lindvallen, Hundfjäller och Tandådalen. Som den första familj vi var, sedan i den lilla familj på två som vi blev till den bonusfamilj vi blivit. Något år med Marcus och hans bortgångna mamma Anna-Karin, ett annat med Ronjas vän Felicia och hennes mamma. Syster med familj, svåger med kusin och Johan och hans vän, vi har alltid lyckats komma iväg för att jag så gärna vill att min Lilltjej ska få lära sig och uppleva riktig vinter med den aktivitet jag själv fick växa upp med. Det vill nog de flesta föräldrar men jag har haft de lyckliga förutsättningarna att faktiskt kunna förverkliga det.

Madrassen här i stugan är hård vilket jag brukar föredra men antagligen för  hård då jag nu andra natten i rad vaknar av känslan att ryggen håller på att gå av. Lite allmänt stel också som man kanske kan förvänta efter ovanan att åka och har idag tejpat både mitt och Lilltjejens knä för säkerhets skull då vi båda kände av dom.

Huvudvärken jag hade innan vi gav oss ut försvann och hela kroppen kändes lycklig, i varje fall tills den började undra vad detta var för ovana rörelser, framför allt mina triceps…

Och nu är vi här och första delfinalen av Mello går på TVn medan C slumrar bakom min rygg.

Tiden går fort, två år sedan senaste kontrollen hos tandläkaren och det var idel lovord och beröm som jag sög åt mig. 

Christer undrar vad det är som egentligen tar så mycket plats i bilen när vi åker till Sälen och när jag ser på bilden inser jag att jag glömt hämta ned pjäxorna, och Christers grejer är inte ens med! Det är nackdelen med vintersemestrar, alla kläder. Täckbyxor, fleecejackor och minst två uppsättningar av två lager då vi inte har tillgång till tvättmaskin. Jag brukar skölja upp underkläder samt lager ett i handfatet för torkskåp har vi i varje fall.

 

 

Gårdagens pass i Frölunda var tungt för kroppen, den svarade inte alls och har under senaste passen känt av knät som nu värker lite. Lilltjejen har fått ok gällande utförsåkning gällande hennes knä så får se hur mitt kommer att hålla. Kul och skönt ska det i vilket fall bli att komma iväg!