För en introvert är hemmet ens borg. Det är ju något som C fått erfara under de veckor som Lilltjejen är hos sin pappa och jag likväl föredrar att vara kvar hos mig. Katterna är en bra ursäkt men även om de inte funnits hade jag föredragit att vara här, vilket C kanske kan finna en smula svårt att förstå ibland med tanke på att hans hus är så mycket större och har mer att erbjuda i form av flipperspel, biorum, pool och ett kök lika stort som min undervåning. Visst är det fint, men det är inte mitt. Och dessutom en väldans massa spring för att bara ta sig från kök till matbord i det förvisso mysiga uterummet men där kan man inte bara vända sig om till besticklådan när man upptäcker att man saknar en gaffel. Han har så mycket yta men använder det inte utan förutom just kök och sovrum. Han är öppen för mina kritiska förslag för ett eventuellt gemensamt boende i framtiden och vill fixa iordning ett rum till Lilltjejen, men det är så mycket som skulle behövas för att jag kan föreställa mig kunna trivas där och faktiskt se det som mitt hem. Ett boende kanske men mitt hem?

Men det är åtmindstone flera år bort i tiden och mycket som vi vet kan förändras tills dess. Tills vidare är det han som i princip bor hos mig och eftersom jag utgår ifrån mig själv har jag svårt att se hur han ska orka med det. Jag hade inte klarat att vara borta från mitt hem så länge och ofta men han påstår att i varje fall än så länge trivas hos mig och jag påminner mig att vi alla är olika. I detta fall är det till min fördel. Igen handlar det om den där kommunikationen och transparensen för oss att upprätthålla.