Trött igen
Hade så där härligt mycket energi vid morgonens pass i Majorna, nästan övertaggad så man en sekund undrar om man bränner sig i båda ändar innan vi är halvvägs igenom. Men höll hela vägen för att bli skönt slut efteråt och avnjuta lyxen att komma
hem till Christers äggröra, bacon och korv!
När tvättmaskinen var klar åkte vi ut till honom för att avnjuta vad som troligtvis var sommarens sista sommardag.
Slumrade och svettades några timmar innan vi svettades vidare genom att rensa ogräs på framsidan. När han bor så mycket hos mig blir hans eget hem helt försummat så behövdes verkligen.
Böckerna i augusti blev förvånansvärt många och blandade genrer, alla helt ok. Två uppläsare i Therese Eidenfjords som nog bjöd på månadens största behållning.
Har förstått att en del lyssnar med högre hastighet, C gör det med sina poddar och då hinner man visserligen igenom fler. Men man förlorar ju en del av värdet när hastigheten blir forcerad och framför allt blir jag stressad. Jag vill avnjuta böckerna.
Nu blir det dock mest fokus på nya releasen som ska pluggas in i hjärnan. C kollar Formel 1 så kan vara ett passande tillfälle nu när jag inte orkade spela mera Dibbe. Rätt trött.
Trött
Jag har så fina teammedlemmar. Rabab var på semester i Egypten och kom hem med gåvor till mig, visste att jag gillade små skålar, titta vad fina! Dessutom dadlar som jag aldrig smakat på förut och tvärtemot mina föreställningarinte alls var
dumma, svårbeskrivbar smak men goda.
Klockan har precis slagit åtta och jag har gått och lagt mig, har Liten pirrande halvvägs nedgliden från bröstet. Sov kasst och intensiv dag så kände inte för något annat än sängen. Nu har combatkoreografin släppts så jag lär somna extra snabbt.
Sommarvärmen var tillbaka när jag lämnade kontoret så avnjöt den en stund med korsord och ljudbok. Funderar på att byta ut bordet och stolarna som vi ändå aldrig sitter vid och införskaffa sådana där solstolar man kan ligga plant i istället. När jag vunnit
på lotto.
Innan jag tar itu med koreografin vill jag avsluta ljudboken som är rätt spännande men också jobbig där den skildrar grov hustrumisshandel. Det kryper under skinnet av obehag, kom tillbaka när jag låg vaken inatt men ändå kan man inte låta bli att
fortsätta i viljan att veta hur det går. När det är en skönlitterär bok, om än deckare kan man ju hoppas på lyckligt slut. Så är det sällan i verkligheten.
Sista minuterna
När katterna inte gör sitt jobb fick en fälla införskaffas och placeras under diskbänken. En bit Corny föll uppenbarligen inte på musläppen men så fort vi testade med falukorv var saken biff och den lyckosamma gynnaren återbördades till skogen nedanför.
Det har blivit mycket Dibbe i helgen som avslutades med att vi skapade nya karaktärer, en druid för C och en barbarian för mig. Får se vad vi tycker om dom.
Jag kom mig faktiskt ut en sväng igår, på ben som visade sig väldans sega men skönt ändå att komma ut. Och till dagens pass i Frölunda kändes kroppen oövervinnerlig, förutom i benlåten, urgh! Väldans massa folk idag, tillbaka till rutiner efter
sommaren månne, och en stammis som körde långt in i sin graviditet var en av dem. Så kul att de hänger kvar, år efter år, genom studier till jobb, genom byten av jobb, separationer, sjukdom och så förlossning. Nästa release är nummer ett hundra
så ska bli spännande att se vad de kommer att hitta på. Förväntningarna är höga vad gäller både musik och koreografi.
Fast egentligen är det nummer etthundraett då de körde den där knepiga releasen de kallade "United" under covidpandemin.
Nåväl, sista minuterna på ljudboken med Liten intill. God natt!
Morgonstund
Ont i ryggen men ligger kvar i sängvärmen bara för att det är mysigt. C har somnat om med armen över mig och det gryende dagsljuset smiter in bakom mörkläggningsgardinerna. Det är lördag och vi har inget speciellt på programmet. Lilltjejen skulle haft
match men vill ändå dit och titta så får se vad vi gamlingar hittar på då. Att titta på match där Lilltjejen inte spelar är inte särskilt roligt men hade varit lite intressant att se hur vännen och backupen Zoe klarar det.
Hon känner sig inte redo för att spela i den svåra serien men har nu inte mycket till val, men det blir säkert väldigt lärorikt och utvecklande för henne. Lilltjejen missar turneringen i Norge men de ville gärna ha med henne ändå,
besvikelsen var tillräckligt stor som den var och hon vill gärna stötta och peppa Zoe så som hon gjort för Ronja alla gånger hon varit reserv och följt matcher från bänken.
Lilltjejen har ont och är frustrerad men vid hyfsat mod ändå. Och när jag och C lunchade på Steinbrenners sopp- och tårtbuffe igår kände jag inte att jag hade mycket att säga emot när hon ville köpa en princesslängd till kvällens efterrätt.
Jag försökte få henne att förstå att den inte gick att äta som en burrito. Men som oftast krävs att man själv måste testa för att inse - och hitta andra lösningar, om det så gäller matteproblem eller äta vad hon kallade rulltårta. Min
knäppa Lilltjej!
Efter halva insåg hon dessutom att hon heller inte orkade hela. Vilken överraskning.
Kanske jag skulle passa på att sticka ut en lufsrunda medan de andra snarkar?
Fine Frasse
Vår egen kvarters-katt tycker av någon anledning om att hänga på parkeringen och lägga sig på de mest udda platser. Gärna mitt på vägen eller en parkeringsplats. Fine Frasse!
Jahopp
Fick hämta Lilltjejen från träningen igår för att åka till Östras akutmottagning. Att stoppa ett skott med bara tummen är ingen bra idé, men det var så färskt att vi beordrades att återkomma morgonen efter för en bättre bedömning och röntgen.
Så det var bara att stuva om i kalendern och i regnet nästa morgon klockan åtta infinna sig på andra sidan staden där det dock gick otroligt smidigt. Bedömning på ställe ett, knata iväg till röntgen på ställe två och så knata vidare, nej vi ångrade oss, gick tillbaka och tog bilen istället till ställe tre där domen utdelades. En fraktur på inre tumbenet och gips i tre veckor med rehab i ytterligare tre. Förtvivlat ledsen Lilltjej som nu inte kan träna det hon vill och precis börjat första terminen på fotbollsskolan. Så kan det gå.
Efter tårarna kom ilskan så jag följde ursprungsplanen och lämpade av henne hemma innan jag åkte till jobbet, hon insåg väl att bibehålla ett bra intryck till de nya klasskompisarna och lärarna och rya av sig för katterna och hundis istället.
Efter tårarna kom ilskan så jag följde ursprungsplanen och lämpade av henne hemma innan jag åkte till jobbet, hon insåg väl att bibehålla ett bra intryck till de nya klasskompisarna och lärarna och rya av sig för katterna och hundis istället.
Väl på kontoret fick jag en present, sötsaker i form av "Pootharekulu", populär i kollegans hemregion Andhra Pradesh. De var otroligt goda! Tänk smördeg eller filodegs flakighet men så många fler lager och så mycket tunnare varvade med en typ av rörsocker, pistagenötter och ghee. Enligt honom och hans indiska kollegor skulle de som erbjuds i Bangalore inte vara lika tunna, och därmed goda.
Jag hade på mig en av skjortorna jag köpte i just Bangalore som Christer fann inte bara gräslig men också väldigt olik min vanliga stil, vilket den också är. När jag kom i den andra blåmönstrade skjortklännigen reagerade kollegan med "Inte svart?!", vilket väl sammanfattar min vanligaste kontorsklädnad.
Vet inte varför jag föll för denna storblommiga skjorta, den bara tilltalade mig när jag såg den hänga där. Det gjorde i och för sig Gustaf-tröjan också, men tydligen fann jag någon form av gräns till slut. Fast jag har ju uppenbarligen börjat tänja på mina personliga preferenser så vem vet, kanske jag går och köper den nästa gång jag får möjlighet att åka tillbaka!
Skåda mitt blåbär, en XC40 i grunden men nedfilad rumpa och ett annat infotainmentsystem som jag försöker bli kompis med. Sneglar frekvent på batteriindikatorn samtidigt som det känns förvånansvärt bra att veta att jag inte kör på dyr bensin utan slipper de där tusenkronorstankningarna två-tre gånger i månaden. Så förhoppningsvis kommer blåbäret att lätta pressen på plånboken, månadskostnaden är ungefär densamma som rödingen.
Jag är inte så förtjust i färgen men Lilltjejen är belåten. Lyxproblem!
Att vakna till, snegla nedåt och se Minis stora fötter peka mot taket fyller mig alltid med skratt. Undrar dock vem av de tre som drog in musen som blivit nya ockupanten under diskbänken. Alltid lika trevlig överraskning att öppna soplådan och se en mus titta lika förskräckt tillbaka. Så nu är buffén, det vill säga kompostpåsen bortplockad, underlisten borttagen och väntan igång för att katterna ska göra sitt jobb. Denna morgon hittade vi dock bara en annan liten stackare levererad vid dörren.
Emilios skor stod i hallen när jag kom hem så han har troligtvis fått ta emot en del frustration. Vi får se hur kommande veckor förlöper, kanske tur att jag och Johan fördelar eländet!
Zenith
Match mot Björlandas BK Zenith idag på deras hemmaplan vilket är ett stenkast från Christer. Deras färger är grönt så Lilltjejen fick inviga sitt nya orangea bortaställ. Hyfsat jämn match där våra lila pressade nästan hela tiden, men då deras
starkaste avslutare var sjuk lyckades de inte komma hela vägen och slutresultatet blev noll lika.
Tanken var att vi skulle bli kvar där ute men då min avkomma kom på att hon glömt sin skol-padda fick vi åka hem efter middagen. Har dränkt hennes fotbollsskor i ättikslösning då de stank värre än värst, har faktiskt aldrig varit med om något liknande,
hugaligen! Får se och hoppas att det hjälper.
Det känns att sommaren är slut när solen skiner men kylan är i luften. Trots att vi hade en fin semester jag och Lilltjejen kändes min ledighet för kort. Det har inte blivit så mycket av faktiskt slappande med sol och bad, bara någon strödag hos Christer
med avkylande dopp i hans pool. Inte ett enda tillfälle bland skrikande barn och stressade föräldrar på en strand eller gräsbädd med dyk rätt ned i lent sjövatten.
När det är sådär uthärdlig temperatur är det fantastiskt att låta sig omslutas, simma ut, vända blicken mot himlen och låta det avlägsna stojandet dämpas genom vattnet. Min dröm är att bo vid en sjö där jag bara kan hoppa rätt i, inga älvströmmar,
inget hav med salt och maneter eller läskiga bottnar. Bara en lugn och klar sjö med brygga som tar mig bortanför dyiga bottnar och sjögräs.
I min dröm nummer två har jag utsikt, en vy över öppna landskap, paradoxalt nog helst en skärgård med klippor och kobbar. Ja, jag kan älska havet utan att nödvändigtvis vilja bada i det. Det värker fortfarande till av sorg när jag tänker på Stora
Varholmen, en dröm som gick i uppfyllelse men inte kunde behållas. Det var den enda chansen jag hade, för fler kommer jag inte få såvida jag inte vinner på lotto.
Jag förstår alla de som spelar, för så länge man försöker så finns det hopp. Men jag varken kan eller vill nära ett hopp som förlitar sig på slumpen och andras ekonomiska vinning som dessutom orsakar så mycket smärta och problem för så många. Hela
spelindustrin är rutten, ett utnyttjande av människors önskningar och behov, det där hoppet. För någon vinner ju och så länge man försöker har man i varje fall en chans - ett hopp, som jag med min pessimisstiska natur föredrar att ha hårt
hållet. Om man inte hoppas eller tror så slipper man bli besviken, så har cynikern talat. God natt!
Här igen!
Min Ronjis är här igen och det känns så bra då jag verkligen saknat henne! Hon var på Gaismatch med Johan så han lämnade av henne efteråt istället för att jag hämtade henne som jag brukar efter mitt pass.
Vi åt lite kvällsmat, pratade och tyckte sedan att vi kunde åka till Ica Maxi för att fixa nytt större lås och krokar till hennes skåp då det till skillnad från andras saknade hängare.
På vägen till och från drog vi upp volymen och dunka-dunkade till "Rim Tim Tagi Dim", otroligt knäpp Eurovision-låt men med ett fantastiskt "drop"!
Jag hängde på övervåningen och slöläste lite medan hon röjde i sitt rum, sorterade bort pysselgrejer och prylar som kunde slängas alternativt ges bort. Jag skulle kunna ha en loppis!
Liten intill
Till Rolf och Lisbeths traditionella kräftskiva för grannarna bakade vi en silviakaka att överlämna istället för vinflaska eller blommor. En låda Kaju katli jag haft i frysen fick också följa med.
Jag placerade mig som vanligt strategiskt längst ut på kanten med Christer som barriär på min högra sida och vänstern fri för lite påpassligt hundkli.
Paret mitt emot var trevliga men misstänker att den sociala frun fann sitt bordssällskap synnerligen tråkigt. Varken jag eller C är några superkonverserare och fokuserade mest på geggandet med leddjuren.
Lisbeth har alltid väldigt goda snittar till välkomstbubblet och jag drog i mig oförskämt många tillsammans med två små glas vad-det-nu-var.
Jag kände omedelbart av alkoholen, inte bara med mitt hettande ansikte utan i knoppen också, den där konstiga luddiga känslan som gjorde mig lätt illamående och fråntog mig aptiten. Att knappt äta något sedan brunchen Christer fixade medan jag körde mitt
pass i Majorna var kanske ingen lysande idé.
Fick i mig mina fyra gigantiska kräftor och en enda räka bara för sakens skull, två vitlöksbröd för att ha något annat att bryta med men som inte smakade.
När illamåendet börjat lägga sig blev det tre omgångar äppelpaj istället med lika hemgjord och välsignat god vaniljsås.
Lastade vinterdäcken i bilen och körde hem via biltvätten. På tisdag är det dags att säga adjö till min lilla röding och hämta upp ett blåbär istället. Från en tveksam start har jag blivit väldigt förtjust i min XC40, förhoppningsvis kan det bli
detsamma med EC40.
Medan Silviakakan svalnade testade vi ett nytt spel, "Architects of the west kingdom" där jag som oftast fick bita ihop över hur komplicerat det verkade. Men som det mesta annat man ger tid och chans så lossnade det allt eftersom och, eftersom det var
första gången vi spelade det, så vann jag. Lustigt och hur tydligt det blir att jag inte är en strateg eller med tillräckligt tålamod för att "spela spelet". Så fort Christer listat ut hur spelet fungerar och är tänkt så vinner han.
Så nästa gång vi testar hyser jag inga tvivel om att jag åker på storstryk, ordningen återställd.
Nu ligger jag här med en pirrande liten intill, för trött och omotiverad för att ta tag i det jag skulle behöva göra. Gå med röjsågen, rensa och organisera mina garderober, röja och rensa i hallen, dammtorka ja, överallt. Röja och rensa i tvättstugan,
göra mig av med Ronjas alla gamla kläder och grejer som legat som en konstant surdeg under trappan, plantera om mina stackars få krukväxter, det ja det där omtaget man tycker om att snacka om när semestertiden är över och man återgår
till vardagsrutinerna.
Pratade om vårt framtida gemensamma boende och det ekonomiska faktum att jag och Lilltjejen flyttar ut till Björlanda. Det känns bara som att bestiga Mount Everest, inte bara för allt praktiskt som skulle behövas för att jag skulle känna det som
mitt hem utan också det mentala. Oavsett hur mycket som skulle fixas eller göras om så är det inte mitt, jag har ingen del i det. Om jag säljer mitt och pytsar in i hans tror jag inte gör någon skillnad.
Man kan tycka att det bara är ett hus, att det blir vad man gör det till och bygger sin egen historia däri. Men lika lite som jag kände mig hemma i Johans radhus tror jag jag kommer känna mig hemma i Christers. Det är för stort, eftersatt med så
mycket som behöver åtgärdas både på insidan och utsidan, så stora pengar som behövs och så kanske jag ändå inte kommer trivas eller känna mig hemma där.
Ibland kan jag känna en viss inspiration och idéer kring hur och vad som kan göras, men oftast blir jag mest trött och nedstämd. Har jag för stora krav och förväntningar? Är jag egensinnig och otacksam? Utöver avstånden till allting är
Lilltjejen försiktigt positiv till att bo där medan jag bara ser problem och hinder.
Kanske sitter det mindre i alla hinder jag bygger upp och mer i att lämna mitt egna som jag lyckats bygga upp, släppa taget och på ett sätt ge upp det oberoende som mitt egna hem representerar för mig. Jag vill leva i tvåsamhet i ett gemensamt
hem, men jag vill inte ge upp mitt för vad som känns för en annans.
Christer förstår inte, eller accepterar kanske snarare vårt ekonomiska faktum och tycker vi kan börja bo in oss lite. Till viss del får han ju också ge upp sitt hem för att ge plats åt oss, men han har det likväl kvar. Vad har jag?
Kanske därför jag nu ligger här overksam och nedstämd, ägnar mig åt lite ynkligt självömkande över triviala materiella ting istället för att ta tag i att-göra listan. Om en stund kommer jag kanske göra det, när jag påminner mig att självömkandet är meningslöst
och föga konstruktivt och att det som Christer säger i vilket fall inte kommer att ske imorgon. Är det strutsmetodiken då?
Tror förresten jag glömde lägga in juli månadens böcker, kom bort i resan till Indien.
Fick tyvärr säga hej då till kommisarie Mörck i sista delen och återgå till välbekanta deckare- och thrillerförfattare, Fischier och Coben.
Testade Marianne Ceservalls "Svinhugg" och inyroducerades för första gången för två uppläsare vilket skapade ännu en dimension. Lite förvirrande ibland men en behållning att höra den norrländska och gotländska dialekten som också representerade de två
huvudpersonerna. Boken jag lyssnar till nu har också samma upplägg men en manlig och kvinnlig karaktär. Jag gillar det!
Huuäh!
Alltså, det är tveksamt att jag fann carpaccio, svampgnocchi, glass och snacks värt drygt två timmar av obehag i IMAX-format.
Hur kan en del betrakta skräck på samma sätt som en annan chillar framför en feelgood? Som till och med tycker det är roligt med sådana där jump scares. De tre herrarna jag hade som sällskap tillhör den kategorin, och antagligen
resten av galningarna i salongen. Det är förvånansvärt vad mycket man kan se med nittio procent av synfältet dolt. Obehagligt mycket!
Independence day
Igår firade Indien sin självständighetsdag så dagen till ära träffades vi ATM:er och käkade indiskt till lunch. Kryddstark men precis uthärdlig kyckling för mig och ja, vi småchefer i vår area består till nittionio procent av fruntimmer. Norbert och min chef Janne står för den manliga representationen så vad gäller utjämnandet av könen i ledarpositioner ligger vår area onekligen bra till. Bland våra team är det lite värre dock, i varje fall mina. Utvecklare är fortfarande en grupp som domineras av männen, men fler och fler tjejer kommer vilket är kul.
Körde med ett litet gäng i en varm Frölundasal och de många passen efter ledigheten känns nu i kroppen. Fick sällskap av My i Sisjön i tisdags vilket alltid är kul och att vi nu kör i stora salen underlättar och förbättrar upplevelsen för alla.
Vi plöjde i Diablos dystopiska värld där jag fått upp min andra karaktär någonsin till level hundra. Känner ibland stress över tiden jag lägger där när jag istället kunnat göra något vettigare, men samtidigt måste man inte alltid presetera hela tiden. När jag inte spelar tillsammans emd Christer lyssnar jag på ljudbok, eller som senast, på en onlinekurs i SAP. Fokus kanske var sådär men samvetet kändes lite bättre, hehe!
Ikväll ska vi möte upp några kompisar till C och käka innan sena föreställningen av "Alien: Romulus". Christer är stort fan av Alien-filmerna men det blir första gången jag ser skräck på bio, jag som knappt kan se skräck på vanlig tv!
Skolstarter
Så har min Lilltjej denna dag börjat högstadiet! Årskurs sju på nya skolan Änglagårdsskolan med nya klasskamrater, åh vad spännande! Tiden flyger fram, det var ju inte längesedan hon knatade iväg där i regnet för att möte Isabella och börja första klass.
Årskurs två och skolan var rolig, lärarna snälla och ämnena spännande.
Hon använde alltså den där jeansjackan några gånger i varje fall, det minns jag inte. Årskurs tre och man är äldst i lågstadiet, är med i kören och elevrådet.
År 2021 och det är dags att börja mellanstadiet, fortfarande i följe med Isabella varje dag.
År 2022 var hon hos Johan när det var dags för årskurs fem, tror jag fick en bild men hittar den inte.
Sista året på Balltorpsskolan och mellanstadiet ska ta sin början, fortfarande i sällskap med Isabella!
Då hon är hos Johan denna vecka, sista innan vi återgår till varannan-rutinen missade jag vår traditionella dokumentation. Misstänker att hon hade himlat med ögonen och suckat men inombords ändå funnit det ganska ok. Min fina Lilltjej!
Majoriteten är tillbaka på jobbet efter ledigheten och kalendern fylls genast på, hej vardag!
Lajardag
Smulan, Ronjas katt hos Johan tar in ekorrar vilket man får vara tacksam för att våra tre inte gör. Däremot proklamerade Mini högljutt att han levererat något spännande medan vi sitter framför våra datorer, en råtta! Levande möss är ok men jag har ingen
lust att jaga efter levande råttor.
Min Lilltjej tittade förbi häromdagen, åh vad jag saknat henne! Hon börjar skolan nästa vecka så lite papper signerades och grejer hämtades eftersom hon har en vecka kvar hos Johan. Änglagårdsskolan har skofritt så hon ska ha hajtofflorna och när
de skulle märkas fick de också bli tjejhajar!
Det dåliga vädret fortsätter så denna lördag passade bra till att Uggla framför Dibbe. Vi har spelat hela dagen vilket bara känts ok för att vi kom iväg till gymmet och svettades till ett virtuellt spinningpass. Blä vad jobbigt men ack så välbehövligt.
Handlade, käkade och spelade vidare.
Lite duktigt
Många timmars hällregn har fyllt vägar och mark men trots att vätan till slut letade sig in genom halsöppningen och över kängornas kanter var det väldigt skönt att komma ut och röra på sig. Tog av det genomblöta kepsen och lät regnet möta mitt ansikte,
ljuvligt!
Strömmen har gått medan jag varit ute så tog min dusch i fotogenslyktans mjuka ljus. Får se hur länge strömmen blir borta.
Blä
Jag har åkt på förkylning! En mildare variant ska dock sägas utan knivar i halsen, skärande hosta eller Säveån ur näsan så det får man väl vara tacksam för. Ute regnar det, höften värker och vakndade under natten för att jag hade så ont i ryggen, ja det är verkligen bara regnbågar och enhörningar just nu! Men nej, så illa är det faktiskt inte. Man vänjer sig på ett sätt vid värken i rygg och höft, huvudet kommer och går och Mini kom upp och gosade under morgontimmarna, han är så stor så det är nästan som att ha en mindre hund intill sig. Och lilla Liten klättrar upp på ens bröst och lägger sig där hon sedan gärna lägger en tass mot ens ansikte vilket är väldigt mysigt, tills hon kör ut klorna enligt det klassiska trampandet som katter gärna gör.
"Deadpool & Wolverine" var så skruvad och småkul som man kunnat vänta och jag fann musikvalen vara en stor del av behållningen tillsammans med de oräkneliga anspelningarna på filmskapare och sig själva. Hugh Jackman har blivit till åren men att han legat i hårdträning inför inspelningen var uppenbart och mumsigt att titta på!
Diablo har släppt en ny säsong som jag inte ännu förstått mig på men får se hur många timmar jag klarar av att lägga på den för tillfället då ryggen är så bråkig att jag knappt kan sitta still. Ska ta mig ut och gå en sväng för att se om det kan mjuka upp vad det nu är som bråkar, konstigt nog nedtill på höger sida.
Hittad!
Liten och stor! Eller Liten och Mini för att gå på namnen mötte mig när jag kom hem från Christer. Så lika men ändå diametralt olika!
Hittade den försvunna musen på övervåningen, så någon av mina pälsansikten hade fått tag på den och tagit upp den för en ensidigt uppskattad lekstund. Den var verkligen smällfet, men så har den också haft ett antal veckor av skyddad tillvaro och obegränsad tillgång på käk i alla dess former.
Har inte tvättat bilen sedan norrlandsresan så körde den två vändor genom tvätten - fördelen med bilförmåner att ha gratistvättar, och dammsög det värsta. Ska hämta nya om två veckor så måste tömma allt plock och hämta vinterdäcken hos C.
Jobbar lite, jagar folk men svårt när de ännu är på semester. Fyller i min och Christers gemensamma kalender inför hösten. Styrelsemöten och fotbollsmatcher, hon kommer att ha match så gott som varje helg, ibland både lördag och söndag. Jag fyller på bland Christers förifyllda teater- och operaföreställningar, bidrar inte med någonting sådant vilket känns trist och fel men ändå förlikat mig med då det är som det är.
Jobbar lite, jagar folk men svårt när de ännu är på semester. Fyller i min och Christers gemensamma kalender inför hösten. Styrelsemöten och fotbollsmatcher, hon kommer att ha match så gott som varje helg, ibland både lördag och söndag. Jag fyller på bland Christers förifyllda teater- och operaföreställningar, bidrar inte med någonting sådant vilket känns trist och fel men ändå förlikat mig med då det är som det är.
Om en dryg timme ska vi vara i biosalongen för "Deadpool & Wolverine" och nästa vecka kommer jag att sitta och blunda framför "Alien: Romulus". Inför denna kväll såg vi om Deadpools första två filmer som är lite småkul. Vet inte om jag känner för att göra detsamma med Alien!
Lite trött
Tre pass på fyra dagar känns lite i min ovana lekamen. Det har varit mycket pussel, korsord och mjukstart på jobbet.
Åkte in till centrum för att vikariera för ett glatt gäng som trotsat det soliga vädret. Passerade ett galleri med konstverk helt i min smak, urgulliga!
C gillar House of dragons medan jag hellre pillar med annat. Vet inte varför jag generellt är rätt ointresserad av att titta på streamingtjänsternas utbud, det är som att jag inte orkar engagera mig. Men det hade varit lite coolt att ha en egen
drake. En liten en.
Hemmavid
Först en återblick till loungen och deras gudomliga bakverk. Jag erkänner att jag åt två av skapelserna till vänster, hundraprocentig okynnesätning. När lunch senare serverades på flyget var det nej tack, min mage var redan full!
Slocknade tidigt igår kväll, medan Christer färdigställde middagen packade jag upp allting och körde igång tvättmaskinen. Sedan gick startskottet för pusselkampen!
Jag tror faktiskt att mina pälsansikten saknat mig litegrann. Alla tre hälsade på i tur och ordning under kvällen där jag för övrigt slocknade rätt snabbt när vi väl var i säng.
Till denna morgon var det dags för mitt combatpass i Majorna, med en föraning om att det skulle bli jobbigt, vilket det också blev. Så går det när man är ledig och låter träningen bli eftersatt. Armarna kändes som bly och flåset var obefintligt, jäklar
vad tungt det var, men åh vad roligt!
Trots semestertid var det riktigt många deltagare vilket peppar extra. Jag var helt slut efteråt.
Lagt färdigt pusslet, slumrat på utsidan i hopp om att sova bort den infernaliska huvudvärken men fick ge upp och liksom igår ta tabletter.
Tidig middag och då värken tack och lov lade sig gick jag lös på att röja under diskbänken där musen uppenbarligen hängt kvar. Det var väl några veckor sedan vi hittade de omisskännliga spåren av en inneboende och efter sanering var det nu tydligt att
den ännu var kvar.
Bort med sockeln under diskbänk och diskmaskin och där var den minsann, tillsammans med ett bo den byggt av gammalt hushållspapper, synnerligen välgödd var den också efter att ha levt gott på buffén in kompostpåsarna. Den klättrar upp bakom diskmaskinen
men nu är allt undanröjt och sockeln fortfarande borta så katterna förhoppningsvis kan ta över. Vi får se.
Sista etappen
Fördelen med den nya avresetiden var att färden till flygplatsen nu skedde i dagsljus. Umesh tog en liten omväg för att svänga förbi deras imponerande parlamentshus och när vi närmade oss flygplatsen tronade stadens grundare med övervakande blick
däröver.
De kallar Mumbai för Indiens finansiella center medan Bangalore de senaste åren blivit deras IT motsvarighet. Investeringar och uppförande av kontor av utländska aktörer har fått befolkningen att explodera och infrastrukturen kämpar för att hänga
med. Till detta har också tillströmningen av lokala och internationella resor ökat och deras nya Terminal två är en slående byggnad, otroligt vacker!
Jag går till deras lounge och förväntar mig ett vänligt men inombords nedlåtande, eller nej förlåt, stryk det sista då det inte inbegriper i den indiska kulturen att vara nedlåtande, men likväl förväntar jag mig ett avslag, för vad har jag där
att göra? Även när de leende hälsar mig välkommen in känns det som jag fuskat mig in, som att planka in till nöjesfältet.
Buffén med utbud från både öst och väst, eller alternativ redo att tillagas av väntande kockar. Jag går lös på efterrätterna först men tar förnuftet till fånga och pekar ut ingridienser till en liten pastarätt att börja med. Det är knappt
något folk i det stora utrymmet och liksom på hotellet tänker jag på den oerhörda mängden mat som måste gå till spillo.
Att företa långflygningar i businessklass är så galet lyxigt att timmarna i jämförelse med ekonomi upplevs som hälften. Det faktum att inte bara kunna sträcka ut benen framför sig utan helt och hållet ligga raklång gör att man skulle kunna
gråta av lycka. Vår sektion var inte ens fylld till en tredjedel och tror det var lika glest i huvudkabinen även om jag inte såg en skymt av den. Det är sommar och med tanke på det fulla planet till Indien gissar jag att många av våra
så kallade expats, utländska arbetare passar på att åka hem.
Så lämnade ett regnigt Bangalore för att landa i ett nästan lika varmt nattligt Paris. Passerade ett åskväder på håll, hade kunnat vara över turkiska Mount Ararat, otroligt häftigt då det blixtrade konstant, nästan var tredje sekund och ibland
oftare under den nästan halvannan timme jag följde det utom synhåll.
Paris Charles de Gaulle är enorm, men för att vara en så stor internationell flygplats var allting likväl stängt, och att hitta till flyghotellet var lättare sagt än gjort. Tydlig skyltning under de många minuter och svängar jag följde, för
att till slut inte finnas alls. Jag var helt genomsvettig av värmen och promenerandet tills jag tack vare ett annat hotell fick direktiv och hittade till tåget. Drygt en och en halv timme senare var jag incheckad och fick företa en snabb
dusch samt handtvätt av bh och top i handfatet innan jag lättat kunde glida ned mellan de lena lakanen i det lilla men moderna och fräscha rummet.
Tidigt uppe för att slippa känna stressen att hitta till min terminal och körde hårtorken på de hyfsat torkade plaggen. Det bästa på frukostbuffén var deras automatiska maskin för amerikanska pancakes! Betydligt enklare att hitta tillbaka till Tarminal
2 och den lilla fristående ö som 2G utgör i utkanten, en busstur bort.
Samma skuldmedvetna känsla när jag checkar in på deras lounge som är betydligt mer befolkad, nästan fullt skulle jag vilja påstå med folk som jobbar, sover, äter och arbetar överallt.
Om några timmar är jag hemma igen, ett dygn senare än planerat och hoppas att min resväska som övernattat någonstans på flygplatsen också följer med.
Om några timmar är jag hemma igen, ett dygn senare än planerat och hoppas att min resväska som övernattat någonstans på flygplatsen också följer med.
Snart så
När jag vaknade möttes jag av detta meddelande och stirrade klentroget. Även om jag orkat räkna efter ville jag ändå vara säker och ett samtal senare bekräftade att reseombudets smarta AI inte varit så smart genom att påtala gårdagens framflyttade
flight tolv timmar för sent.
Kört en halvtimme i gymmet, packat ihop och avhandlat hotellräkningen, fjorton tusen för fem nätter i uppgraderat rum, transport från flygplatsen och några besök i restaurangen på ett femstjärnigt Hilton, knappt tre minuters promenad från
kontoret. Det är en lyx och ynnest jag bara kan böja mig för, och en hemresa i business class som av någon väldigt mystisk anledning var billigare än ekonomi är det nästan så jag skruvar på mig.
Väntade extra på att gå loss på frukosten för timmarna av väntan som väntar innan jag väl är i luften. Vita bönor, bacon, gratinerad majs med champinjoner, grillade tomater, yoghurt, en kompott av olika meloner, Ragi dosa, Semiya Payasam, Paneer
Labadbar, jordgubbsshake och belgiska våfflor. Det är femstjärnigt frosseri och jag sneglar mot men motstår bordet som dignar av donuts, muffins, croissanter och allehanda smördegsvarianter. En del fyller sina frukosttallrikar med detta men som
just frukost tilltalar de mig inte.
Har knött datorväskan med vad jag tror mig behöva för en övernattning på Paris Carles de Gaulle, flygplatsen som jag hoppas kunna lämna imorgon för sista destinationen hemmet.
