Paret mitt emot var trevliga men misstänker att den sociala frun fann sitt bordssällskap synnerligen tråkigt. Varken jag eller C är några superkonverserare och fokuserade mest på geggandet med leddjuren. 

Lisbeth har alltid väldigt goda snittar till välkomstbubblet och jag drog i mig oförskämt många tillsammans med två små glas vad-det-nu-var.

Jag kände omedelbart av alkoholen, inte bara med mitt hettande ansikte utan i knoppen också, den där konstiga luddiga känslan som gjorde mig lätt illamående och fråntog mig aptiten. Att knappt äta något sedan brunchen Christer fixade medan jag körde mitt pass i Majorna var kanske ingen lysande idé.

Fick i mig mina fyra gigantiska kräftor och en enda räka bara för sakens skull, två vitlöksbröd för att ha något annat att bryta med men som inte smakade. 

När illamåendet börjat lägga sig blev det tre omgångar äppelpaj istället med lika hemgjord och välsignat god vaniljsås.

Lastade vinterdäcken i bilen och körde hem via biltvätten. På tisdag är det dags att säga adjö till min lilla röding och hämta upp ett blåbär istället. Från en tveksam start har jag blivit väldigt förtjust i min XC40, förhoppningsvis kan det bli detsamma med EC40.

Medan Silviakakan svalnade testade vi ett nytt spel, "Architects of the west kingdom" där jag som oftast fick bita ihop över hur komplicerat det verkade. Men som det mesta annat man ger tid och chans så lossnade det allt eftersom och, eftersom det var första gången vi spelade det, så vann jag. Lustigt och hur tydligt det blir att jag inte är en strateg eller med tillräckligt tålamod för att "spela spelet". Så fort Christer listat ut hur spelet fungerar och är tänkt så vinner han.

Nu ligger jag här med en pirrande liten intill, för trött och omotiverad för att ta tag i det jag skulle behöva göra. Gå med röjsågen, rensa och organisera mina garderober, röja och rensa i hallen, dammtorka ja, överallt. Röja och rensa i tvättstugan, göra mig av med Ronjas alla gamla kläder och grejer som legat som en konstant surdeg under trappan, plantera om mina stackars få krukväxter, det ja det där omtaget man tycker om att snacka om när semestertiden är över och man återgår till vardagsrutinerna.

Pratade om vårt framtida gemensamma boende och det ekonomiska faktum att jag och Lilltjejen flyttar ut till Björlanda. Det känns bara som att bestiga Mount Everest, inte bara för allt praktiskt som skulle behövas för att jag skulle känna det som mitt hem utan också det mentala. Oavsett hur mycket som skulle fixas eller göras om så är det inte mitt, jag har ingen del i det. Om jag säljer mitt och pytsar in i hans tror jag inte gör någon skillnad.

Man kan tycka att det bara är ett hus, att det blir vad man gör det till och bygger sin egen historia däri. Men lika lite som jag kände mig hemma i Johans radhus tror jag jag kommer känna mig hemma i Christers. Det är för stort, eftersatt med så mycket som behöver åtgärdas både på insidan och utsidan, så stora pengar som behövs och så kanske jag ändå inte kommer trivas eller känna mig hemma där.

Ibland kan jag känna en viss inspiration och idéer kring hur och vad som kan göras, men oftast blir jag mest trött och nedstämd. Har jag för stora krav och förväntningar? Är jag egensinnig och otacksam? Utöver avstånden till allting är Lilltjejen försiktigt positiv till att bo där medan jag bara ser problem och hinder.

Kanske sitter det mindre i alla hinder jag bygger upp och mer i att lämna mitt egna som jag lyckats bygga upp, släppa taget och på ett sätt ge upp det oberoende som mitt egna hem representerar för mig. Jag vill leva i tvåsamhet i ett gemensamt hem, men jag vill inte ge upp mitt för vad som känns för en annans.

Christer förstår inte, eller accepterar kanske snarare vårt ekonomiska faktum och tycker vi kan börja bo in oss lite. Till viss del får han ju också ge upp sitt hem för att ge plats åt oss, men han har det likväl kvar. Vad har jag?

Kanske därför jag nu ligger här overksam och nedstämd, ägnar mig åt lite ynkligt självömkande över triviala materiella ting istället för att ta tag i att-göra listan. Om en stund kommer jag kanske göra det, när jag påminner mig att självömkandet är meningslöst och föga konstruktivt och att det som Christer säger i vilket fall inte kommer att ske imorgon. Är det strutsmetodiken då?

Tror förresten jag glömde lägga in juli månadens böcker, kom bort i resan till Indien.

Testade Marianne Ceservalls "Svinhugg" och inyroducerades för första gången för två uppläsare vilket skapade ännu en dimension. Lite förvirrande ibland men en behållning att höra den norrländska och gotländska dialekten som också representerade de två huvudpersonerna. Boken jag lyssnar till nu har också samma upplägg men en manlig och kvinnlig karaktär. Jag gillar det!