Fick hämta Lilltjejen från träningen igår för att åka till Östras akutmottagning. Att stoppa ett skott med bara tummen är ingen bra idé, men det var så färskt att vi beordrades att återkomma morgonen efter för en bättre bedömning och röntgen.

Så det var bara att stuva om i kalendern och i regnet nästa morgon klockan åtta infinna sig på andra sidan staden där det dock gick otroligt smidigt. Bedömning på ställe ett, knata iväg till röntgen på ställe två och så knata vidare, nej vi ångrade oss, gick tillbaka och tog bilen istället till ställe tre där domen utdelades. En fraktur på inre tumbenet och gips i tre veckor med rehab i ytterligare tre. Förtvivlat ledsen Lilltjej som nu inte kan träna det hon vill och precis börjat första terminen på fotbollsskolan. Så kan det gå. 
Efter tårarna kom ilskan så jag följde ursprungsplanen och lämpade av henne hemma innan jag åkte till jobbet, hon insåg väl att bibehålla ett bra intryck till de nya klasskompisarna och lärarna och rya av sig för katterna och hundis istället. 

 

Väl på kontoret fick jag en present, sötsaker i form av "Pootharekulu", populär i kollegans hemregion Andhra Pradesh. De var otroligt goda! Tänk smördeg eller filodegs flakighet men så många fler lager och så mycket tunnare varvade med en typ av rörsocker, pistagenötter och ghee. Enligt honom och hans indiska kollegor skulle de som erbjuds i Bangalore inte vara lika tunna, och därmed goda.

Jag hade på mig en av skjortorna jag köpte i just Bangalore som Christer fann inte bara gräslig men också väldigt olik min vanliga stil, vilket den också är. När jag kom i den andra blåmönstrade skjortklännigen reagerade kollegan med "Inte svart?!", vilket väl sammanfattar min vanligaste kontorsklädnad.

Vet inte varför jag föll för denna storblommiga skjorta, den bara tilltalade mig när jag såg den hänga där. Det gjorde i och för sig Gustaf-tröjan också, men tydligen fann jag någon form av gräns till slut. Fast jag har ju uppenbarligen börjat tänja på mina personliga preferenser så vem vet, kanske jag går och köper den nästa gång jag får möjlighet att åka tillbaka!

 

 

Skåda mitt blåbär, en XC40 i grunden men nedfilad rumpa och ett annat infotainmentsystem som jag försöker bli kompis med. Sneglar frekvent på batteriindikatorn samtidigt som det känns förvånansvärt bra att veta att jag inte kör på dyr bensin utan slipper de där tusenkronorstankningarna två-tre gånger i månaden. Så förhoppningsvis kommer blåbäret att lätta pressen på plånboken, månadskostnaden är ungefär densamma som rödingen.

Jag är inte så förtjust i färgen men Lilltjejen är belåten. Lyxproblem!

 

 

Att vakna till, snegla nedåt och se Minis stora fötter peka mot taket fyller mig alltid med skratt. Undrar dock vem av de tre som drog in musen som blivit nya ockupanten under diskbänken. Alltid lika trevlig överraskning att öppna soplådan och se en mus titta lika förskräckt tillbaka. Så nu är buffén, det vill säga kompostpåsen bortplockad, underlisten borttagen och väntan igång för att katterna ska göra sitt jobb. Denna morgon hittade vi dock bara en annan liten stackare levererad vid dörren.

 

Emilios skor stod i hallen när jag kom hem så han har troligtvis fått ta emot en del frustration. Vi får se hur kommande veckor förlöper, kanske tur att jag och Johan fördelar eländet!