Huuäh!
Alltså, det är tveksamt att jag fann carpaccio, svampgnocchi, glass och snacks värt drygt två timmar av obehag i IMAX-format.
Hur kan en del betrakta skräck på samma sätt som en annan chillar framför en feelgood? Som till och med tycker det är roligt med sådana där jump scares. De tre herrarna jag hade som sällskap tillhör den kategorin, och antagligen
resten av galningarna i salongen. Det är förvånansvärt vad mycket man kan se med nittio procent av synfältet dolt. Obehagligt mycket!
Kommentarer
Trackback