Lite trevligare present!
Torsdag och den dag då VCATS, eller SWDL som de nu kallar sig kommer in till kontoret. Glenn hade inte bakat men hade en present till mig!
Vid en fika förra veckan hade en belgare med sig kex som tydligen är populära där och de var jättegoda! Påminner lite om pepparkaka men mildare. Tydligen finns de i krämig form också och galet gott att ta en liten klutt då och då men inte bra för mitt midjemått! Tur jag kör igång mina torsdagspass i Frölunda idag men hur är det tänkt att jag ska gå ned om jag får sådana här grejer? Ååh!
Frukost på sängen
Igår levererades en på golvet vid fotändan av sängen och man var tacksam att man inte råkade trampa på den på sin sömndruckna väg till toaletten.
Idag vaknade jag till frukost på sängen, den minsta jag någonsin haft det tveksamma nöjet att emottaga så misstänker att en viss Liten upptäckt tjusningen med att bjuda sina människor på kärleksfulla gåvor.
Fotänden, kanten, och imorgon…?
Jag har sovit gott i varje fall.
Passerat åtta
Klockan har precis passerat åtta och jag har krupit ned i sängen, trött som en gnu. Men jag har ingen lust att vakna klockan fyra imorgon så övar uttal efter kursens första lektion idag vilket antagligen inte är den bästa aktiviteten för att
hålla sig vaken!
Bill och Bull!
Vi skapade nya karaktärer igår, druider, inspirerade av tre björnar som Christer stötte på i spelet där uppenbarligen tre vänner spelade ihop, namngivna efter den berömda sagan. Får jag presentera Bill och Bull!
Gissa vilken som är Christer, hahaha! Han byggde verkligen ihop en kopia av sig själv, vilket han förnärmat inte alls vill hålla med om medan jag fnissar varje gång jag ser den.
I slutet av regnbågen
En olycka på Hisingssidan renderade stopp hela vägen tillbaka till fastlandet. Jag fick tid att beundra utsikten från Älvsborgsbron genom det uppklarnande regnet medan vi försökte ge plats åt blåljusen. Det verkade inte vara något riktigt allvarligt men i rusningstrafik stoppar det upp rejält med en gång. De tjugo minuter det vanligtvis brukar ta tickade iväg till nästan en och en halv timme. När man väl passerat och börjat närma sig fabriken planterade den hela regnbågen sin ena fot däri. Ja, allt har med vinkel och placering att göra men jag väljer att för en gångs skulle försöka se det som ett tecken på att känna förtröstan för jag känner inte mycket sådant just nu vad gäller min nya roll. Jag är ingen BA! Men vad är jag egentligen då när jag i somliga stunder kan känna mig nöjd med det arbete jag gjort som Scrum Master, vilket också var en roll vi "tvingades" in i vid den agila transformationen. Jag fann min nya roll och har gjort den bra, men vad vill jag själv egentligen?
Möten börjar fylla upp min kalender där jag förväntas spela en roll framgent och allt det tekniska skrämmer mig för jag är de facto ingen tekniker och har heller inget större intresse av det! Servrar, databaser, nätverksdiagram och integrationer, tekniska system med nuvarande leveranser och nya inkommande behov där jag förväntas vara bryggan mellan med kravställningar och verksamhetsanalyser. Jag är duktig på att översätta teknikaliteter till undervisningsbar form, men då måste jag förstå teknikaliteterna och här känns dessa som oöverstigliga berg jag inte ens kan överblicka.
Produktägaren har delat upp hela produktportföljen mellan sig och två till men jag förväntas vara BA för dom alla, nästan trettio olika system!
Produktägaren har delat upp hela produktportföljen mellan sig och två till men jag förväntas vara BA för dom alla, nästan trettio olika system!
Ja, när man intet vet sticker föreställningarna lätt iväg och jag försöker bibehålla den pragmatiska hållning jag i mitt arbete uppskattas för och påminna mig att ingen egenltigen förväntar sig något av mig här och nu. I oktober sker det officiella skiftet för oss som fått nya roller så jag har ju en heeel månad att reda ut begreppen!
Jag är bara så rädd att bli mera av en belastning för teamet än en tillgång men också kanske det faktum att jag hamnat på en plats och roll som inte är för mig och ett faktum jag som många andra av ekonomiska skäl inte kommer ur.
Mina två resterande bostadslån löper nu ut och nästa, och som jag förstår av världsläget åtskilliga räntebetalningar framgent sticker iväg med nästan fyratusen extra varje månad. Jag kollar min budget och är tacksam för den lilla buffert jag kunnat samla ihop som med nuvarande räntor ska räcka åtmindstone ett år, en buffert som gått upp och ned då jag till och från nallat för semestrar och julklappar. Jag ser på min budget ännu en gång för att finna möjligheter men det blir inga nya bara för att jag stirrar på den flera gånger. Den är som den är och det enda jag kan hoppas på är att kriget ska ta slut och stabiliteten återställas i världen, men med dom oddsen är det troligare att jag behöver hitta en annan boendeform istället. Om ett knappt år har Lilltjejen lämnat Balltorpsskolan och som hennes intressen pekar nu kan det bli en skola på andra sidan stan, men det är ingen idé att lägga tankemöda eller föreställningar på den framtiden när jag vet att det kan hända så mycket på bara ett år.
Det slog mig att det nu var drygt ett år sedan jag där uppe på fjället beslöt att ge Christer och oss en ny chans, ett år där vi ger oss eftertanke och framför allt tid tillsammans. Jag kan ha en "flashback" som poppar upp närhelst men lyfter det till honom, mest för att låta det stanna där, en påminnelse om något obehagligt som vilken annan man kan råka ut för i livet som jag behöver lufta och Christer är nödvändig för att bemöta och lugna.
Jag vill hoppas och tro att de flesta friska människor kan förändras, men bara om de vill. För om jag inte trodde på det skulle det innebära att jag själv inte skulle kunna förändras och utvecklas till en bättre person, och jag vet att jag har förändrats, hur alla förändras av livet med allt vad det innebär i form av vänner, arbeten, sjukdomar, olyckor, långtgående processer till plötsliga trauman påverkar och omformar oss. En del till det sämre och en del till det bättre men de flesta åt båda håll i olika form och grad.
Jag tror jag blivit än mer krass i min syn på verkligheten, kanske cynisk till en nivå jag hoppas kunna hålla objektiv. Men också en större självinsikt och ödmjukhet inför mig själv och min omgivning, att vara medveten om mina brister och fördomar för ett sunt förhållningssätt jämtemot mig själv och andra.
Att alltid, alltid påminna mig om att jag aldrig kan veta hur det egentligen är hos en annan och därför aldrig kan sätta mig till doms över dessa.
Att tycka är ofrånkomligt, att förstå är inte alltid enkelt, men att döma är förkastligt.
Om jag inte trodde på att människor och därmed jag själv kan förändras så hade jag inte gett Christer en ny chans och jag ser och känner hans förändring. Han vill och där har vi den grundläggande, nödvändiga förutsättningen för oss, vilket inte bara inkluderar mig utan också vår Lilltjej.
Från blött till sött
Bao bunne-fredag med Elvira samt Dibbe avslutade min mediokra arbetsvecka.
Upp med tuppen för några timmar på Fågelcentralen där lugnet efter försommarens intensiva period har lagt sig. Lite vattengymnastik för gräsänder, tvångsmatning av unga tornseglare, en vacker ung fasan och en lite ovanlig göktyta var några
av de inskrivna patienterna denna dag. Vek om alla handdukar och sorterade bort tre flyttkartonger då gamla handdukar tillhör det som folk har enklast att donera.
Innan lunch fick vi åka därifrån för de stundande seriematcherna mot Guldhedens pojkar, den första i riktigt rejält hällregn! Under den andra klarnade det tack och lov upp litegrann och tjejerna spelade två jättebra matcher, bättre än de
gjorde i Stockholm och grabbarna fick jobba för 1-1 resultatet i första för att likväl förlora med 3-2 i andra. Nöjd och blöt Lilltjej!
Snodde ihop en sockerkaka under fredagen för att kunna köra med merparten i matberedaren och göra myrstackar, eller arracksbollar för första gången. Supergoda!
Nu slappar jag lite innan mitt pass i Frölunda. Lilltjejen cyklade ned till din träning och sköter sig själv tills jag kommer hem. Vi gjorde fler timmar hos fåglarna idag och vilthabiliteraren vi jobbade med idag är så förtjust i Ronja och involverar
henne i så många olika saker utöver matningen av ungarna.
Många av tamduvorna var redo att släppas men att fånga in dom i voljären var inte det lättaste - tills jag hittade tekniken! Alldeles nedanför Bohuslän fästning fick de friheten igen tillsammans med en Kanadagås. De är verkligen stora!
Skurade, skrubbade, diskade och tvättade, det vanliga som detta volontärarbete också består av. Svenska djursmbulansen kom med en liten insektsätare vars art som habiliteraren gick bet på men en kollega identifierade som Stenskvätta. Lilltjejen fick
flytta en Storskarv till en annan voljär och där Kanadagässen låter mer ilskna än de är så tvekar inte Skarvarna att hugga med näbben så visir är krav.
Vi har något fåtal arbetspass kvar inplanerade men tror de krockar med fotbollsaktiviteter som dykt upp. Får se huruvida vi kan fortsätta nästa säsong då det blir allt svårare att hitta tiden…
Det regnar
Det kändes lite som den klassiska scenen där någon fått sparken från jobbet och lämnar kontoret med en låda personliga pinaler. Jag hade ingen krukväxt som krona på verket och har heller inte fått sparken, eller kanske på sätt och vis då SmartFacts lämnat vår del av organisationen och jag således inte längre var behövd då de också slopar Scrum. Bilen skulle in till verkstan för en ny mjukvaruuppdatering så jag passade på att svänga in till PVÖ och hämta de fåtalet prylar jag hade där. Nere i TC har jag ingen egen plats och den scrum-variant de ska bibehålla är virtuell eftersom teamet är distribuerat, så nu har jag ingen användning för mina post-its och pennor, Scrum Masterns spade och grep, som det ser ut.
Pratade lite mer med den nye PM:en som de nu kallas och det känns lite bättre beträffande min nya roll och förväntningarna på mig. Jag ska helt sonika bara lyssna in i de forum jag bjuds in och ta in så mycket jag kan - det blir bara lite tunt och futtigt, inget gediget jag har att ta tag i vilket medför att jag hamnar i en likgiltig, på gränsen till uppgiven känsla av att vara totalt överflödig.
Fick en broschyr från Folkuniversitetet med ett urval av de kurser de erbjuder och jag kliar i mina fingrar när jag ser de kreativa möjligheterna med skrivande och målande! Kanske en dag när ekonomin har vänt och jag är pensionär med tid. Har inte känt det där inre tvånget att skriva på väldigt länge, saknar känslan där orden bara flödade ur mig men uppenbarligen har min motivation och inspiration kvävts av vardagens trivialiteter. Eller så har jag helt enkelt inte tillräckligt med inre driv till den nivå som andra skribenter har, de som tvärtom inte kan låta det kreativa undertryckas av det vardagliga. Jag önskar många gånger att jag hade det där drivet som får andra människor att uppslukas eller frambringa det där varaktiga som inte bara berikar en själv utan också andra.
Men alla kan inte vara kreativa genier eller entreprenörer och jag hamnade i den skara latmaskar som finner tillfredsställelse i att bara vara!
Store Mini och min vackra Lilltjej!
Fem plus tre
Det var inte många steg som tagits på det löpbandet jag klev på vid lunchtid idag. Sats gym inne i TB är litet men funktionellt och inte särskilt befolkat vilket är stort plus! Jag såg två till som drog och lyfte vikter medan jag ömsom gick och ömsom
ruschade på bandet tills jag fått ihop fem kilometer. Lunchlådan stod kvarglömd kvar i hallen så blev perfekt med tårtfika under eftermiddagen för att göra insatsen ogjord!
Mysig tjejtid efter jobbet då jag och Lilltjejen drog till Frölunda torg för oplanerad femtioprocents rea-shopping på Team Sportia, woho! Och planerad tros-shopping till mitt växande barn med middag på Subway som hon älskar.
På vägen hem var hon rastlös och föreslog joggingtur och då vill inte jag vara den som säger nej! Superskönt väder, uppfriskande fuktigt efter en kortare eftermiddagsskur och vi fick ihop tre kilometer utan att pausa eller gå. En alltid lika icke-entusiastisk
Plutt och ständigt supersöta Liten mötte oss vid målgången!
Första matteläxan betade hon av i trappan igår och nej, målandet av trappan har varit totalt noll framsteg sedan rycket för eh, snart två år sedan?
Shortsen sitter illa och tröjorna stramar, nu jäklar måste jag ta tag i energi-ekvationen för min lekamen, annars kommer jag inte att ha några kläder att ha på mig när kylan kommer!
Ååh, varför måste bokstäver och gröna tennisracketar vara så jämrans goda!?
Årskurs sex
När vi flyttade till Balltorp och Lilltjejen skulle börja på Ålegårdens förskola var Isabella L och Evelina ivriga att ta emot och välkomna henne. När det sedan var dags att börja Balltorpsskolan följdes Isabella och Ronja eftersom de förblev vänner och bodde i samma område. Och nu inför sista årskursen vid denna skola slår de följe igen trots att de i mellanstadiet gått i parallellklasser och inte umgås lika flitigt som förut. En glad och förväntansfull avkomma körde FaceTime med Elvira och Emmy hela morgonen och jag blir så glad över de vänner hon har, de där barndomsvännerna man alltid kommer att minnas.
Helgen slut
Så var vi igång i Frölunda igen och efter veckans alla pass känns det som orken är tillbaka något. Men jag är alldeles för tung vilket vågen bekräftade när jag kollade hos Christer. Inte konstigt kläderna stramar, urgh!
Kräftskiva hos Cs grannar, ett år efter jag introducerades för dom för första gången. Ett himla sölande och kladdande och ont i händerna av att bryta, knäcka och bända men tyckte allt att de stora stjärtarna var godare än jag vill minnas. Räkorna
också rätt ok men ett himla omak är det allt - vilket verkar vara halva grejen.
Vi hade erbjudit oss att ta med efterrätt så efter lördagspasset snodde vi snabbt ihop tre ananaspajer, vi visste ju inte hur många vi skulle bli…
Det räckte med en visade det sig! Så värdparet fick en och den tredje som jag lyckades förfula då jag slant med grytlapparna har antagligen C och B kalasat på ikväll.
Min egen avkomma lämnades efter en match i Landvetter med och mot F2010, alltså året äldre. De nya träningskläderna jag beställt hade kommit till hennes förtjusning.
Älskar för övrigt denna bild med några av mina Frölunda fighters! Maria, vår ständiga fotograf tar alltid några bilder för bättre odds till perfekta smil. Men ibland blir de oarrangerade mycket roligare i mina ögon. Man kan tolka bilden på så många
olika sätt och jag blir glad av att se den!
Tjejer och skor
I klubben invid Domkyrkan stod ett par skor tillhörande en annan instruktör eller kanske receptionist. Av någon anledning tyckte jag de var väldigt fina trots att det är så långt ifrån min stil. Men det är sådana där slängar jag får ibland, en längtan efter det där feminina och fina, det där tjejjiga. Kan få samma känsla när jag ser en klänning i ett fönster eller annons, följer impulsen och provar - men istället för den föreställning om gracelik vackerhet jag såg mig iklädas känner jag mig som grisen med läppstift. Eller Tootsie som jag brukar säga.
Christer kände till en stor skobutik ute i ingenstans som hans ex gillade så förra veckan åkte vi alla tre dit för att uppdatera våra fotbeklädnader inför hösten. Det blev en timme av frustration och uppgivenhet. De enda skor jag navigerade fram till såg ut som de jag redan hade på fötterna: Svarta sportvarianter! Inga av de mer feminina eller vardagsfina varianterna tilltalade mig över huvudtaget. För konstig klack, för mycket klack, för släta, för mycket bling, för fåniga, för klumpiga, nej det var rena katastrofen. Hela tiden återvände jag till hyllorna med vandrarskor!
Lika illa var det för min avkomma där jag var för avsikt att hitta vädertålilgare skor för hösten och inte likadana tygsportvarianter hon nu slitit ut och som hon hela tiden riktade in sig på. Så vi var två frustrerade, irriterade och uppgivna tjejer i en skobutik, ett scenario som väl de flesta med vår kromosomuppsättning istället skulle vara lyriska över!
Lika illa var det för min avkomma där jag var för avsikt att hitta vädertålilgare skor för hösten och inte likadana tygsportvarianter hon nu slitit ut och som hon hela tiden riktade in sig på. Så vi var två frustrerade, irriterade och uppgivna tjejer i en skobutik, ett scenario som väl de flesta med vår kromosomuppsättning istället skulle vara lyriska över!
Christer hittade snabbt två snygga par till sig själv och försökte förgäves föreslå alternativ till oss, snart lika frustrerad som oss.
Det slutade med att Ronja till slut fick ett par svarta sportskor med något tåligare ovandel än de hon hade och jag valde ett par av de svarta sportvarianterna med lite mera "fina" detaljer som gör att de i varje fall inte ser ut att vara designade för ett gym.
Man skulle väl kunna säga att jag och min Lilltjej visst är tjejer som gillar skor - bara inte riktigt av den sort som kanske förväntas. Ibland har man ju faktiskt tillfällen och omständigheter som kräver något annat än sportskor, det är bara så jämrans svårt att hitta något man gillar och känner sig bekväm i!
I vilket fall gick vikariatet mycket bättre än förra gången jag var där och hade många fler deltagare dessutom. Lika tungt till muy thai låten, men bara att tugga sig igenom men bra ser det inte ut!
Plant maintenance
Den nya produkt jag tilldelats, eller snarare produkten som har fått mig på halsen, heter Plant Maintenance. De hanterar systemen som monitorerar alla robotar som hanterar faktisk tillverkning av bilarna - bland annat i varje fall. Jag har inte riktigt koll ännu om man säger så.
I vilket fall noterade jag att två av killarna i teamet hade var sin krukväxt på skrivbordet. Plant Maintenance, fattar ni? Den tredje hade sin ännu hemma sedan semestern.
Jag antar att jag också får hitta ett dödsdömt offer till min plats. Problemet är bara att jag inte har någon. Vi är typ sex personer som ska samsas om fyra platser. Denna plantas ägare jobbade hemifrån idag så jag fick hans.
I vanlig torsdagsordning hade Glenn bakat, sega chocolate chip cookies! Jag åt eh, bara tre och alla undrade vad som var fel!
Tillvänjning
Christer har klippt håret och jag har kommit helt på kant med vad jag tycker förändrat hans utseende så markant! Den där lilla tofsen han alltid haft kanske inte var det snyggaste men det var likväl en del av honom så när den nu helt plötsligt är borta blir jag några dagar senare fortfarande helt förundrad när jag ser honom från sidan eller bakifrån. Även om det onekligen är bättre kommer det att ta ett tag för mig att vänja mig!
Den fullbokade klassen i Sisjön i tisdags var nästan lika jobbig som för två veckor sedan, jag har blivit för tung och otränad under semestern! Vikarierade i Almedal igår där det tack och lov bara var 45 minuter så överlevde men golvet var såphalt! Ikväll vikarierar jag i Domkyrkan igen och hoppas verkligen att det inte strular som förra gången. Majorna på lördag och så startar jag igång Frölunda igen på söndag. Nu är semestern över och det ska bli skärpning på midjemåttet. Det är inte enbart av bekvämlighetsskäl som jag går omkring i enbart mysbyxor nuförtiden!
Upptäckte så sent som förra veckan att Sats öppnat ett gym också här nere i TC så jag har faktiskt använt friskvårdsbidraget till kort där nu. De hade bra deal för deras två Volvoklubbar så bidraget räckte gott och väl. Det blev inget medlemsskap i golfklubb denna säsong, dels för att jag insåg att det inte skulle bli tillräckligt med tid, framför allt för att vara värt de pengar som ett medlemsskap kostar. Torrekulla har tagits över av finklubben Hills där man liksom på Torslandas och andra klubbar förutom årsavgiften också måste betala en andel på femsiffrigt belopp. För att eventuellt hinna spela en handfull gånger var det långt ifrån värt det. C tecknade inte helelr något detta år och vi känner och anser att om vi nu ska teckna nytt någon gång behöver vi kunna lägga den tid som behövs för mera regelbundet spel - så vi har en möjlighet att faktiskt förbättra oss.
I solen
Åkte hem precis innan skiftet gick av. Jag hade noterat men inte förstått varför alla bilar på parkeringen parkerar med fronten ut, vanligtvis kanske man ser ett fåtal på en stor parkering men här är det nästan nittio procent. Fåtalet förstår jag
nu är personer i fabriken som antingen är nya, glömska eller inte jobbar skift, för när det är skiftbyte är det kaos på parkeringen då alla ska ut samtidigt. Ungefär efter ett stort evenemang där alla ska hem efteråt, men här handlar det inte om glada
besökare, uppsluppna efter en nöjesupplevelse utan trötta knegare som längtar hem eller har barn som väntar på förskola och fritids. Jag har sett folk köra i motsatt riktning i rondellen för att tjäna några billängder.
Min huvudvärk vill inte ge sig, lämnade datorskärmen och satte mig i solen så fort klockan passerat fem. Har styrelsemöte om mindre än en timme. Undrar om jag behöver terminalglasögon, kan det vara orsaken till min frekventa huvudvärk? Fast jag har den
oftast på morgonen, direkt när jag vaknar, efter den tid jag varit som längst utan skärm.
Igång igen på något sätt
Vaknade tidigt med den lätta huvudvärk som av någon anledning blivit mer regel än undantag på sista tiden. Snörade på mig löparskorna och stack ut en halvtimme vilket var välsignat skönt. Klockan hann bli närmare tio innan jag var tillbaka efter att ha lämnat min Lilltjej hos pappa Johan och jag, helt slut däckade direkt i säng. Det har varit en bra helg med fotboll och systerhäng men ändå kände jag mig outsägligt trött rent emotionellt.
Varför är det ofta roligare att städa hos andra än sig själv? Kanske för att det inte är något måste, något som inte är ett nödvändigt ont? Anders rengjorde båda mina akvarium när de bodde hos oss, och säkert andra grejer också som mina hemmablinda ögon inte uppfattat. Och när det nu fanns ett uttalat behov av storstädning av deras kylskåp var det som hand i handsken för mig! Det är något primitivt tillfredsställande att städa och bringa ordning, ytterligare som sagt hos någon annan än en själv. Så fixade det mellan en av Lilltjejens morgon- och lunchtidsmatcher men glömde före-bild och därför meningslöst med efter.
Därutöver hittade Nina en väldigt mysig plats för fika på tu man hand, en grön oas som otippat dolde sig i ett bostadsområde - Ängby slott och deras café "Hemma Hos Annika". Jättegod matmacka som jag inte minns namnet på men också deras friterade potatisklyftor som de skurit ur för maximal krispighet. De var magiskt goda!
Till lördagskvällen blev det bio och filmen "Barbie" som jag aldrig tänkt att gå på men efter goda recensioner väckt vår nyfikenhet. Vi fick med oss Aron och hans flickvän, men de ville inte sitta brevid oss, haha!
Filmen var onekligen som min Lillstrumpa uttryckte det: Märklig. Det tog ett tag att komma in i dess format och var lite smårolig. Dock hann jag inte se sista halvtimmen då jag känner att någon ringer - vilket det typ aldrig gör hos mig, ser att det är Lilltjejen som messar vid min textade fråga att hon behövde prata med någon. Det fick mig att för första gången lämna en biosalong under pågående visning för att ringa upp. När jag hör henns gråt går mammapaniken i taket men hon kan inte förklara varför hon är ledsen, hon vill bara att jag ska komma dit och hon hinner knappt avsluta meningen förrän min hjärna snurrar kring hur det ska gå till med Nina och de andra kvar i salongen med minst en halvtimme kvar. Lilltjejens rumskompis har under fredagskvällen blivit sjuk och åkt hem under dagen så hon bor ensam men det är tydligen inte det som är problemet.
Christer som bor hos sin bror och som det lyckligtvis visar sig också bo i Vimmerby hämtar mig medan stresspulsen nu också slår över Ninas undran över vart jag tagit vägen. Jag skickade ett mess men hur ofta kollar man sin mobil när man sitter på bio?
Jag messar med Ronjas tränare och de går genast över till henne och ringer tillbaka. Hon är lugnare och vi pratar om vad vi kan göra för att hon ska må bra. En annan lagkompis var planerad att flytta över till hennes rum, vilket jag inte förstod var satt redan av det faktum att rumskompisen blivit sjuk utan uppfattar att det är en möjlig lösning för nuvarande situation. Hade jag förstått det hade hennes alternativ först och främst blivit att ha kompisen som sällskap eller inte - som hon uttryckte inte var något problem, istället för kompisen eller mamma. Ingen prestige hos min avkomma, det var mamma hon ville ha.
Hon säger flera gånger hur bra det känns att jag är där och då klockan är mycket får jag henne snabbt till ro medan jag messar och ringer för att lösa överlämning av Ådi. Egentligen behöver jag inte några egna grejer men i och med hundis kommer snälla Nina och Aron med honom och min väska så jag både har tandborste och ombyte till nästa dag. Jag skäms oerhört för besväret jag orsakar och ännu mer när jag i efterhand förstått att det säkert kunnat lösas med eller utan överflyttad rumskompis när Lilltjejen väl lugnat sig och fått prata med tränarna. Men det är lätt att vara efterklok.
Till morgonen ansluter hon till lagets frukost som vanligt och Nina hämtar mig för frukost hos dom innan dagens första match. De spelar placeringsmatcher och gör det riktigt bra men det räcker inte och de förlorar de två som utgör de sista för turneringen. Alla tog det hårt, kanske extra med tanke på hur bra det gick förra året men gällande Lilltjejens insats tycker jag den kan sammanfattas som en av motstådarnas anfallare sade till henne efter slutsignalen: "Vi hade vunnit med mycket mer om inte du stått i målet!".
Innan jag lämnade huvudstaden uppvaktades jag på födelsedagen! Tanken var öppningsförbud tills den faktiska dagen men Nina, observera inte jag, kunde inte stå emot och dessutom gå miste om att kunna se min reaktion - så jag fick öppna nu och bjöds på nostalgitripp och garv med Tummen och en synnerligen intressant kruka som får dokumenteras när den kommer till sin rätt! Som väntat lade Lilltjejen beslag på tofflorna så fort hon kom hem och såg dom, men den diskussionen är långt ifrån utredd!
Så nu är man inne på kontoret och har hunnit få en första och andra dragning om Maximo - och de tjugofem(!?) ytterigare applikationer som produkten innehåller. Huvudvärken förvärrades och jag pendlar mellan att känna ett uns av intresse och hopp till uppgivenhet och vilja att åka hem och dra täcket över huvudet. Mest det sistnämnda.
Så nu ska jag göra något mellanting och ta min laptop och promenera bort genom suckarnas gång till service desken för eventuell hjälp då tangentbordet till viss del inte fungerar som det ska. Det är synnerligen svårt och framför allt frustrerande att försöka skriva när Backspace, Enter och tangenterna därikring möjligtvis fungerar om man hamrar hårt på dom... Det är ju inga problem när jag sitter indockad och således har annat tangentbord, men fullkomligt hopplöst när jag tar den med mig på möten eller som dagarna inne i fabriken.
Målet
Målet med veckans alla träningar och träningsmatcher var helgens Volkswagen cup i Stockholm. En stadig frukost tillsammans innan jag skjutsade henne till Åby varifrån laget åkte tillsammans. En stund senare åkte jag och Christer.
Dagens första match mot ett finskt lag slutade med 4-2 vinst, skönt att komma över premiärnerverna. De är rätt revanschsugna sedan förra året.
Christer som bott i huvudstaden några år och gillar staden känner sig tillfreds när vi rullar in genom de centrala delarna för att möta upp en flipperkompis. Själv blir jag bara stressad och känner mig som jäntan från landet som det står bonnläpp i
pannan på.
Vi tog en fika och det första jag snappar upp från grannbordet med fyra unga tjejer med foundationsläta kinder och vartenda hårstrå på plats är: "Fett najs" på bredaste Stockholmska med mungiporna så långt ifrån varandra som möjligt.
Fiket var lika kalt och opersonligt som om det varit placerat i en tågstation på en plats som mitt utdaterade yttre passat till, jag trodde man fick jobba hårdare med konkurrensen här men det kanske var just den oengagerade interiören
som var deras grej? Eller så har undertecknad som levt i sin grotta senaste åren helt enkelt ingen koll på vad som gäller för innerstadscafeer nu.
På vägen upp lyssnade vi vidare på Fredrik Backmans "Björnstad". Jag kan inte minnas att jag blev så känslomässigt påverkad första gången jag läste den men nu svämmade ögonen över flera gånger när författaren sätter så tydliga ord på Mayas
och Mayas föräldrars känslor. Hur sjutton hanterar man att ens dotter som i detta fall blivit våldtagen? Vi pratar om vem vi skulle ha blivit, mamma Mira eller pappa Peter och mina känslor svämmar över igen när uppläsaren repeterar ännu en gång:
Vi kan inte skydda våra barn.
Jag blir fullkomligt skräckslagen och måste fokusera för att inte låta mina tankar glida in på all skit som min Lilltjej kan råka ut för. Hur överlever man om något händer? Något som händer så många men man aldrig tror ska hända en själv. Fullkomligt
skräckslagen.
Serneke
Rena lyxen att komma in till Serneke arena för träningsmatchen mot Lerkis IF. Med bidrag från alla föräldrar i uttagna laget kunde vi hyra den halva av planen vi behövde och fullkomligen krossa Kungsbackalaget. Deras målvakt var riktigt duktig
men vi tappade ändå räkningen på antal mål när de tre halvlekarna var över. Varför säger man halvlek när det är tre??
Lilltjejen gjorde en snygg trippelräddning men i övrigt inte mycket till träning för henne. Imorgon möter det Fässbergs pojkar i samma ålder och de är mera jämna så då kommer hon att få jobba. Värsta stormen verkar ha dragit förbi så det lär bli utomhus
som planerat.
Ådi har inte trimmats på flera veckor och är outsägligt gullig nu med sin raggiga päls, och kolla dom ögonen! Och min vackra Lilltjej, kan man bli mera stolt mamma?
Stormen heter Hans
Tydligen var det ett nedfallet träd som orsakade strömavbrott precis när jag hämtade min drypande blöta och kalla dotter från träningen. När man inte vet hur länge det kommer att hålla i sig får man användning av campingutrustningen för att ordna
varm lunch till barnet.
Träningsmatchen har de lyckats flytta till Serneke arenas fina inomhusplan så nu ska skorna bara torkas…
Heavy rain
Väderappen "YR" proklamerar "Heavy rain" och SMHI har gått ut med varningar i hela färgpaletten. Väcks av Mini som kommer upp på min mage med sina cirkus sex kilo fördelade på fyra ståpunkter och jag för automatiskt upp händerna för att klappa. Dyvåt kisse! Någon timme senare när vi sitter vid frukostbordet kommer han in igen, lika våt med en ungfågel i munnen. Han är den ende av våra tre som inte verkar ha några problem med vädret, eller snarare fyra, Ådi vägrar att gå ut. Han satte sig och gjorde sitt fem meter utanför dörren när Lilltjejen gjorde ett försök igår.
De förutspådde en månads regn under ett dygn, det är elva grader och vindarna sliter i träden. Jag avundas inte tjejerna och tränarna och har de inte fått lunginflammation lagom till cupen får vi vara glada! Men att träna i dessa förhållanden ger förmodligen goda förutsättningar till en känsla av ren spelfröjd när vädret vänder.
De har träning innan lunch och match vid middagstid och hennes skor har inte torkat sedan igår så jag testar ett knep som passerade i något av de sociala flödena.
Tanken var god men då min maskin på något sätt känner av och tumlar utefter vikt så var den nöjd efter en minut, så nu har vi både fuktiga skor och fotsvettsstinkande torktumlare. Skickade upp min avkomma med hårtorken och var nöjd med gårdagens beslut då vi fyndade nya skor till både henne och mig på rea.
Christer har mjukstartat på jobbet och jag gör just inte mycket vettigt denna sista semestervecka som jag har. Det är rätt skönt!
Tillbaka
Jag är tillbaka i Domkyrkans anläggning för att testa en för mig ny instruktör. När jag nu inte kör mitt pass kan jag passa på att testa andras!
Jag sov i typ tre timmar där igår eftermiddag tills C var tillbaka och det tog en stund innan jag kände mig hyfsat som mig själv igen. Paltbröd, spel och mera spel idag. Lilltjejen ska hänga med Johan på GAIS-match så kommer senare ikväll,
sedan är vi tillbaka i varannan-vecka rutinen igen.
Ska bli mysigt att ha henne hos mig igen, saknat henne!
Slut
Orkade inte ens spela Dibbe, jag är helt slut! Körde mitt första pass i Majorna efter min ledighet och liksom i Sisjön var det riktigt roligt men otroligt jobbigt!
Efteråt åkte jag och handlade och C till Martins spelverkstad för att öh, göra nåt grabbigt. Ett av Christers flipperspel behöver fixas och Martin har också en del spel i ytterligare en lokal, samt kunskap och utrustning kring dessa maskiner
som inte tillhör vanligheterna längre.
Jag startade upp en sorceress men gav upp efter en stund så degar i sängen i hopp att huvudvärken ska ge med sig, försökt återställa vätske- och saltbalansen med Trocadero och grillchips, eehehe!
Passen i Frölunda kör jag inte igång förrän veckan efter kommande eftersom vi är i Stockholm nästa helg för Lilltjejens cup. Som det känns nu är jag lättad för en veckas frist innan det är dags för Sisjön igen!
Njäe
Det är väl vid tillfällen som igår man ska påminna sig om Arthurs ord. Jag är i god tid på plats men när det är tio minuter kvar tills passet ska börja påminner parkeringsappen att tiden strax går ut. Det är endast 30 minuter där jag står.
Sprintar upp till Ekelundsgatan, lyckas hitta ny parkering och sprintar tillbaka, undrar varför Body Attacken inte är slut ännu och inser att mitt pass nog är i andra salen. Ilar dit där tre tappra deltagare väntar. Jag har glömt headsetet
och ilar tillbaka, tar med båda och dubbla batterier från laddaren för säkerhets skull. Ingen av dom fungerar. Rusar ut till receptionen där tjejen säger att hon kommer strax för hon håller på att göra en smoothie till en kund. Nästan tio minuter
för sent kör jag igång utan headset medan Attack-instruktören och receptionisten kollar på tekniken. Det var batterierna som var helt urladdade!
Jag rinn-svettas innan uppvärmningen är klar och får hoppa över en låt för att hålla tiden. Man får vara glad att det bara var tre deltagare som fick utstå mitt kaos. Usch!
C behövde byta packning i tvättstugans diskho vilket resulterade i att han fått byta hela bottensilen och vattenlåset. Reservdelar till VVS är tydligen ingen luckurativ bransch då grossist-killen jag till slut fick tag på bekräftade att
aktörerna i Göteborg gått i konkurs och endast de stora allt-i-allo kedjorna Jula, Bauhaus osv fanns att hänvisa till.
Nu är det i varje fall fixat efter han kört femton mils kors och tvärs genom stan, hänvisats och letat hos än den ena och än den andra.
Kaka!
Glenn hade med sig en kaka med typ mazarinbotten och nougat på, ååh! Jag åt minst en fjärdedel och känner således att mitt vikariat i Domkyrkan om drygt en timme är av yttersta nödvändighet!
Imorgon kommer alla att jobba hemifrån så då känner inte jag heller någon poäng med att åka in.
Jag däckade vid tio igår och kunde avnjuta känslan av mig själv och inte levande död när det var dags att vakna och kliva upp. Liten som låg intill klev upp på min bröst, lade sig i halsgropen och pirrade som en minimoped. Mini har börjat busa med henne nu och de brukar ha brottningsmatch medan de väntar på frukost. Det ser så roligt ut med store Mini och lilla Liten, och så Plutt som med butter min eventuellt nedlåter sig att titta på.
Visserligen är rusningstrafiken betydligt mer reducerad nu men likväl så ska jag in i djupaste centrum så säkrast att bege sig nu... I tisdags trodde jag döden var nära gällande orken så får se hur det går idag!
Konfigureringar
Visst är den galet gullig, Flexlinjens lilla minibuss! Precis som en vanlig fast krympt i tvätten blir jag fånigt glad av att se den.
Den klassiska bilden av industrisemestern med min lilla röding på den nästintill tomma parkeringen. Det är en speciell känsla att gå i fabriken när det är full produktion men också när den är helt tyst och tom. Det pågår underhållsarbeten, upp- och
nedmonteringar av banor men manskapet är som sagt marginellt.
Mina arbetsskor är nya och moderna men grymt osköna. Jag var nog aldrig provat ett par bekväma sådana och mina fossingar bad om nåd efter gårdagen så försöker undvika att stå och gå så mycket som möjligt idag.
Det är inte så mycket jag kan göra egentligen då själva testningarna göra av allokerat folk och eventuella tekniska problem hanteras av Emil och de andra i teamet. Jag är mer sekreterare som bokför resultaten, så när problem uppstår sitter jag här som
ett överflödigt fån medan de kollar inställningar och konfigureringar.
Kört igång mina pass i Sisjön och möttes av knökafull sal, trots semestern! Visst, vi tar bara in sjutton deltagare tror jag men väldigt roligt att se mina stammisar men också några nya på plats. Det var sketjobbigt! Första passet i Mölndal
gick som smort antagligen på rent premiäradrenalin…
Välsignat skönt att komma hem till dukat bord, C har som konsult "tvingad" semester två veckor till. Spelade lite Dibbe och kollade "Milion dollar menu" tills jag däckade.
Samma sak att komma upp på morgonen, det gick utan problem i måndags trots tre timmars sömn, men igår och idag var rena döden. Måste komma till ro tidigare!
