Till lördagskvällen blev det bio och filmen "Barbie" som jag aldrig tänkt att gå på men efter goda recensioner väckt vår nyfikenhet. Vi fick med oss Aron och hans flickvän, men de ville inte sitta brevid oss, haha!

Filmen var onekligen som min Lillstrumpa uttryckte det: Märklig. Det tog ett tag att komma in i dess format och var lite smårolig. Dock hann jag inte se sista halvtimmen då jag känner att någon ringer - vilket det typ aldrig gör hos mig, ser att det är Lilltjejen som messar vid min textade fråga att hon behövde prata med någon. Det fick mig att för första gången lämna en biosalong under pågående visning för att ringa upp. När jag hör henns gråt går mammapaniken i taket men hon kan inte förklara varför hon är ledsen, hon vill bara att jag ska komma dit och hon hinner knappt avsluta meningen förrän min hjärna snurrar kring hur det ska gå till med Nina och de andra kvar i salongen med minst en halvtimme kvar. Lilltjejens rumskompis har under fredagskvällen blivit sjuk och åkt hem under dagen så hon bor ensam men det är tydligen inte det som är problemet.

Christer som bor hos sin bror och som det lyckligtvis visar sig också bo i Vimmerby hämtar mig medan stresspulsen nu också slår över Ninas undran över vart jag tagit vägen. Jag skickade ett mess men hur ofta kollar man sin mobil när man sitter på bio?

Jag messar med Ronjas tränare och de går genast över till henne och ringer tillbaka. Hon är lugnare och vi pratar om vad vi kan göra för att hon ska må bra. En annan lagkompis var planerad att flytta över till hennes rum, vilket jag inte förstod var satt redan av det faktum att rumskompisen blivit sjuk utan uppfattar att det är en möjlig lösning för nuvarande situation. Hade jag förstått det hade hennes alternativ först och främst blivit att ha kompisen som sällskap eller inte - som hon uttryckte inte var något problem, istället för kompisen eller mamma. Ingen prestige hos min avkomma, det var mamma hon ville ha.

Hon säger flera gånger hur bra det känns att jag är där och då klockan är mycket får jag henne snabbt till ro medan jag messar och ringer för att lösa överlämning av Ådi. Egentligen behöver jag inte några egna grejer men i och med hundis kommer snälla Nina och Aron med honom och min väska så jag både har tandborste och ombyte till nästa dag. Jag skäms oerhört för besväret jag orsakar och ännu mer när jag i efterhand förstått att det säkert kunnat lösas med eller utan överflyttad rumskompis när Lilltjejen väl lugnat sig och fått prata med tränarna. Men det är lätt att vara efterklok.

Till morgonen ansluter hon till lagets frukost som vanligt och Nina hämtar mig för frukost hos dom innan dagens första match. De spelar placeringsmatcher och gör det riktigt bra men det räcker inte och de förlorar de två som utgör de sista för turneringen. Alla tog det hårt, kanske extra med tanke på hur bra det gick förra året men gällande Lilltjejens insats tycker jag den kan sammanfattas som en av motstådarnas anfallare sade till henne efter slutsignalen: "Vi hade vunnit med mycket mer om inte du stått i målet!".