Målet med veckans alla träningar och träningsmatcher var helgens Volkswagen cup i Stockholm. En stadig frukost tillsammans innan jag skjutsade henne till Åby varifrån laget åkte tillsammans. En stund senare åkte jag och Christer.

Dagens första match mot ett finskt lag slutade med 4-2 vinst, skönt att komma över premiärnerverna. De är rätt revanschsugna sedan förra året.

Christer som bott i huvudstaden några år och gillar staden känner sig tillfreds när vi rullar in genom de centrala delarna för att möta upp en flipperkompis. Själv blir jag bara stressad och känner mig som jäntan från landet som det står bonnläpp i pannan på.

Vi tog en fika och det första jag snappar upp från grannbordet med fyra unga tjejer med foundationsläta kinder och vartenda hårstrå på plats är: "Fett najs" på bredaste Stockholmska med mungiporna så långt ifrån varandra som möjligt. Fiket var lika kalt och opersonligt som om det varit placerat i en tågstation på en plats som mitt utdaterade yttre passat till, jag trodde man fick jobba hårdare med konkurrensen här men det kanske var just den oengagerade interiören som var deras grej? Eller så har undertecknad som levt i sin grotta senaste åren helt enkelt ingen koll på vad som gäller för innerstadscafeer nu.

På vägen upp lyssnade vi vidare på Fredrik Backmans "Björnstad". Jag kan inte minnas att jag blev så känslomässigt påverkad första gången jag läste den men nu svämmade ögonen över flera gånger när författaren sätter så tydliga ord på Mayas och Mayas föräldrars känslor. Hur sjutton hanterar man att ens dotter som i detta fall blivit våldtagen? Vi pratar om vem vi skulle ha blivit, mamma Mira eller pappa Peter och mina känslor svämmar över igen när uppläsaren repeterar ännu en gång: Vi kan inte skydda våra barn.

Jag blir fullkomligt skräckslagen och måste fokusera för att inte låta mina tankar glida in på all skit som min Lilltjej kan råka ut för. Hur överlever man om något händer? Något som händer så många men man aldrig tror ska hända en själv. Fullkomligt skräckslagen.