Jag är bara så rädd att bli mera av en belastning för teamet än en tillgång men också kanske det faktum att jag hamnat på en plats och roll som inte är för mig och ett faktum jag som många andra av ekonomiska skäl inte kommer ur.

Mina två resterande bostadslån löper nu ut och nästa, och som jag förstår av världsläget åtskilliga räntebetalningar framgent sticker iväg med nästan fyratusen extra varje månad. Jag kollar min budget och är tacksam för den lilla buffert jag kunnat samla ihop som med nuvarande räntor ska räcka åtmindstone ett år, en buffert som gått upp och ned då jag till och från nallat för semestrar och julklappar. Jag ser på min budget ännu en gång för att finna möjligheter men det blir inga nya bara för att jag stirrar på den flera gånger. Den är som den är och det enda jag kan hoppas på är att kriget ska ta slut och stabiliteten återställas i världen, men med dom oddsen är det troligare att jag behöver hitta en annan boendeform istället. Om ett knappt år har Lilltjejen lämnat Balltorpsskolan och som hennes intressen pekar nu kan det bli en skola på andra sidan stan, men det är ingen idé att lägga tankemöda eller föreställningar på den framtiden när jag vet att det kan hända så mycket på bara ett år.

 

Det slog mig att det nu var drygt ett år sedan jag där uppe på fjället beslöt att ge Christer och oss en ny chans, ett år där vi ger oss eftertanke och framför allt tid tillsammans. Jag kan ha en "flashback" som poppar upp närhelst men lyfter det till honom, mest för att låta det stanna där, en påminnelse om något obehagligt som vilken annan man kan råka ut för i livet som jag behöver lufta och Christer är nödvändig för att bemöta och lugna.

Jag vill hoppas och tro att de flesta friska människor kan förändras, men bara om de vill. För om jag inte trodde på det skulle det innebära att jag själv inte skulle kunna förändras och utvecklas till en bättre person, och jag vet att jag har förändrats, hur alla förändras av livet med allt vad det innebär i form av vänner, arbeten, sjukdomar, olyckor, långtgående processer till plötsliga trauman påverkar och omformar oss. En del till det sämre och en del till det bättre men de flesta åt båda håll i olika form och grad.

Jag tror jag blivit än mer krass i min syn på verkligheten, kanske cynisk till en nivå jag hoppas kunna hålla objektiv. Men också en större självinsikt och ödmjukhet inför mig själv och min omgivning, att vara medveten om mina brister och fördomar för ett sunt förhållningssätt jämtemot mig själv och andra.

Att alltid, alltid påminna mig om att jag aldrig kan veta hur det egentligen är hos en annan och därför aldrig kan sätta mig till doms över dessa.

Att tycka är ofrånkomligt, att förstå är inte alltid enkelt, men att döma är förkastligt.

 

Om jag inte trodde på att människor och därmed jag själv kan förändras så hade jag inte gett Christer en ny chans och jag ser och känner hans förändring. Han vill och där har vi den grundläggande, nödvändiga förutsättningen för oss, vilket inte bara inkluderar mig utan också vår Lilltjej.