Plugg
Tiggande hund till höger och tiggande katter till vänster. Det är allt lite mysigt!
Nu går nya koreografin på TVn och jag tycker det låter som de säger "sweatpants" i låt nummer fem. Vecka femtio släpper vi den, en vecka har gått sedan vi fick kitet och detta är bara andra gången jag tittar på den. Med tanke på att jag
måste hålla mig vaken för Egons skull är korreplugg nu en riktigt dålig idé.
Nästa vecka är det PI planering så det är sista-minuten för fullt med back-to-back möten nästan hela dagarna. Som deltagare kan man ofta luta sig tillbaka och välja sin nivå av engagemang, kolla mail eller pula med annat. Jag faciliterar oftast,
delar skärm, driver eller för mötesanteckningar så mitt fokus behöver vara där hela tiden, klickar sig ur ett möte och in i nästa. Smidigt och effektivt men att fysiskt förflytta sig mellan mötesrum gav en chans att återställa hjärnan lite
tillsammans med bensträckare.
Nej, nu är ögonlocken tunga! Har hon somnat tro?
Allt möjligt
Japp, mot all förmodan är Egon tilbaka, eller Egis som Lilltjejen kallar honom. Löven på träden hann knappt börja ändra färg förrän hon började spekulera i huruvida Egon skulle skriva tillbaka eller inte. Så första advent hade hon lagt sitt första brev i sin egentillverkade brevlåda och kröp till sängs full av förhoppningar. Och Egon svarade, med ett bus dessutom!
Han informerade dock om att hon egentligen nu passerat den åldersgräns för nissarna eftersom de annars inte skulle hinna med alla barn, men han skulle kolla med Tomten om han kunde få ett undantag. Svaret fick hon redan denna morgon - absolut så länge det extra skrivandet inte gick ut över hans arbete, så därför hoppas han att hon inte blir ledsen om han inte skriver varje dag? Filtarna blev fina dukar och mattor på övervåningen för övrigt.
Så av någon anledning är morsan lite tröttare idag när dagarna dessutom är fulla av allt det där som livet just består av, pusslande och framförhållande för maximerad effektivitet. C testade att träna igår och Lilltjejen hakade på F2010 så jag fick en långpromenad med hundis tills knäet började gnälla. Kyligt men uppfriskande efter möten hela dagen och satte Bookbeat i öronen för första gången på någon månad. Jag lyssnade ikapp nästan alla poddavsnitt under paketinslagningen och det var skönt att lämna all politik som nu dominerar i dom och låta sig omslutas av en bra fiktiv berättelse.
Jag drar ju i bytet av TV- och bredband i vår förening och denna månad har övergången skett så det har varit mycket frågor att hantera kring den. Våra kommande elbilsladdare behöver också Internet, liksom IDM-läsarna som nu också måste ha Telia. Teknikalilteter och kundtjänstagenter som bemöter en som att man vore IT tekniker och man känner sig som den gamla damen jag och C fick besöka för att kundtjänsten gett upp och det endast visade sig vara hjälp att koppla in TV-boxen som behövdes.
Det känns som huvudet värker som mest på morgon och kväll men kan lika väl vara så att dagarna är så fulltecknade att jag inte registrerar den som mer än närvarande.
Funderade lite kring den omställning min lilla familj genomgått under hösten, den där att ha gått från två till tre och jag tror att både jag och Lilltjejen jobbar med att hitta våra platser och roller. För Lilltjejen har hon inte mig för sig själv längre och jag som endast behövt ha all fokus på henne ska inkludera C i den också och ofta känner jag mig sliten däremellan, som att jag behöver tillfredsställa dom båda och det inte alltid går ihop.
Min prio är Lilltjejen men nu är vi tre och inte två och liksom hon erfar med sin bonusfamilj är det ofta kompromisser som gäller. Att vara ensambarn är ju en lyx och förbannelse på ett sätt och jag antar att det bara är jag som överanalyserar i min strävan och som grön personlighet att vilja göra alla nöjda. Det handlar ju om så banala saker som vilken film man ska se eller hur en maträtt ska vara men jag tar på mig ansvaret och därmed skulden om jag inte upplever att det blir bra för dom båda. Det är faktiskt skitjobbigt men antagligen något de flesta känner och upplever när familjekonstellationer förändras eller de facto består av fler än två individer och viljor. När jag är trött upplevs allting dessutom än större och svårare. Jag är trött på huvudvärken och irriterad på nack-axelgrejen. Det känns som alla flyger och reser till häftiga eller avslappnande platser, jag känner mig ful och gråtmild, fällde faktiskt en tår när vi spelade EMDs låt "Välkommen hem" vid frukostbordet och undrar nu om jag är gravid eller har pms.
Första advent nummer 46
Så var det min fyrtiosjätte första advent och det mesta av pyntet är på plats. Köpte till och med en julros då den de facto inte behöver överleva längre än fyra veckor. Det kanske går.
Upp tidigt också denna söndagsmorgon och slog följe med C till Borås och finalen i Main som han tagit sig vidare till.
Jag passade på att spela lite men hann inte särskilt länge då han åkte ut direkt. Men vi spelade en stund tillsammans och upptäckte denna riktiga retro-pärla! 50 öre jämfört med de tio som de kostar idag, och flipprarna var gulle-små!
När tiden var lagom drog vi österut till Gunnebo slott och deras julmarknad. Då vi var när de öppnade hade folkstormningen inte hunnit börja så kunde snabbt beta av de små handlarna och C bunkrade av de mjuka mandelkubbarna.
Lite chill hemma innan jag åkte till Åby och Lilltjejens träningsmatch mot Mölndals pojklag i samma ålder. Tjejerna hade klart flest skott på mål men killarna lyckades vinna ändå med fem mot tre. Bra träning för Ronja som ändå var nöjd med sin insats.
Det är svårt att fota sig själv bakifrån men det ser onekligen lite knäppt ut. På andra axeln är det mer som ett rejält blåmärke.
Söndagar har av någon anledning flest deltagare, idag några nya och några återvändande. Kanske för att torsdagarna bara är varannan? Nåväl, kändes helt ok i både knä och axel och de där förkylningstendenserna verkade inte bli något mer än bara tendenser
- hoppas jag!
Christer är bättre men ännu hängig, snuvig och talar en oktav lägre ned så han får låta bli träning åtminstone någon dag till.
Veckorna har runnit iväg, tog vår avstämning på vägen till Borås och då jag knappt kommer ihåg vad som togs upp antar jag att det inte var något speciellt. Generellt då och då har vi pratat om den jargong vi ofta har som onekligen kan låta rätt hård
och rent ut sagt elak för utomstående. Sarkasm och ironi kan lätt missuppfattas och hamna fel och det är ingen bra egenskap som jag anammat av Christer.
När vi lärde känna varandra var detta en del i min uppfattning av honom som dryg och nedlåtande och jag kunde ta illa upp, rent av bli ledsen och sårad vilket ledde till diskussioner och konflikter. Han tyckte inte det var något att reagera
över eftersom han inte menade det men den som inte känner hans sätt förstår ju inte det. Och rent generellt är det ett tråkigt sätt att uttrycka sig på och något vi som sagt pratat om och han med sin terapeut också. Han har präglats från sin
uppväxt och hemmiljö och som vi vet gör vi alla det.
Jag är så van vid det nu och bemöter det på samma sätt, men det låter som sagt varken trevligt eller respektfullt. Och för en utomstående måste det låta som vi rent ut av ogillar varandra.
Blir det för mycket eller för skarpt säger jag ifrån och är det mot Ronja försöker jag ha nolltolerans och markera direkt. Nu är hon äldre och förstår betydelsen av ironi men det betyder inte att man per automatik är oemottaglig för den.
Han har blivit bättre och lägger sordin på sig men eftersom det blivit en jargong så är vi där dagligen. På ett sätt är det lite roligt att munhuggas och utdela retsamma nålstick men egentligen är det ganska onödigt och ingen egenskap som man varken vill
uppfattas att ha eller vill att Ronja ska ta efter.
Sugmärken
Jag. Är. Helt. Slut.
Vad har jag gjort? Typ ingenting!
Upp tidigt då C åkte till Borås för fortsatt tävlande innan jag åkte till mitt pass i Majorna. Efteråt tänkte jag däcka i bastun med förhoppning att mjuka upp nack-axel-grejen som blivit riktigt jobbig. Istället stötte jag ihop med Marcus,
instruktörskollega i alla möjliga koncept men också massör med mottagning på klubben. Jag har tänkt på det ett tag och här var tillfället att inte missa.
Han klämde lite och konstaterade att jag inte bara var stenhård utan också sned så fick en halvtimme direkt. Jäklar vad ont det gjorde! Han använde någon form av sugkoppar också gör att dra blod och annat till muskeln och således har jag nu gigantiska
sugmärken på axlarna nu.
Han ställde de vanliga frågorna om stress, dålig sittställning framför datorn eller någon plötslig rörelse som kunnat orsaka den inflammation han misstänkte.
Smärtan i både axel och huvud kändes bättre efteråt och hade lätt kunnat lägga mig och sova direkt. Men jag hade massa ärenden att göra så det var bara att beta av dom.
Nu är smärtan tillbaka och benen värker men jag har fått mycket gjort. Handlat, ärenden, kompletterat klappar och födelsedagspresenter och allt är nu också inslaget. Trött som en gnu men sjukt skönt att ha detta gjort!
De körde månadstävling igår som jag kunde vara med i. Galet mycket folk så det var in med iPodsen men huvudet var inte särskilt nöjt ändå. Det var kul ändå och mest nöjd är jag över att jag klarade mig kvar i tävlingen en omgång längre än C,
hoho!
Lite rökt röding och oxfilémiddag strax innan stället stängde och vi åkte hemåt.
Idag går det bra för C i tävlingen och jag har däckat i sängen med Mini intill. Kan man somna innan nio en lördagskväll?
Mini i knät
Det är ganska trångt men Mini tycker ändå om att knö sig ned i mitt knä. Det är varmt och mysigt - och pälshår överallt!
Apropå knä så var jag lite orolig inför torsdagen pass så tejpade ordentligt och kände i princip ingenting, skönt! Fick lite stresspuls när jag i bilen på vägen dit upptäckte att spellistan försvunnit. Höll på att greja med iTunes under dagen för att ladda in nya releasen och vid synkningen försvann alla spellistor jag hade. Att leta fram låtarna från mina sextiosex releaser blev lite stressigt men hann till i princip sista minuten. Extra surt att jag inte hann smaka våra lussekatter när de var så färska som de kan bli direkt ur ugnen. Första plåten åkte in när jag var tvungen att åka.
Det blev åtmindstone en för mycket till middag när jag sedan kom hem! Och ja, jag gick med på att strössla på pärlsocker, detta påfund som kommit på sista åren. Varken Christer eller Ronja gillar russin så blev den där medelvägen. Är ju så gott!
C talar fortfarande med rejäl whiskeyröst och ser lite allmänt glåmig ut och jag själv kände det där oroväckande trycket i bihålorna imorse. Tänker att jag tränar bort det till morgondagens pass...!
I helgen är det Flipper SM men jag står över, dels på grund av mitt pass som jag inte fann vikarie till och dels för att jag inte känner att jag har marginalerna för anmälningsavgiften på sjuhundra spänn. Jag följer dock med ikväll för möjligheten att spela lite vid sidan av och en god middag ute, C är ju god vän med Christian som är arrangör så han brukar vara ok med att jag är med i periferin. Kan ju ta med virkningen också och få lite miljöombyte.
Och apropå marginaler fick jag stå och kolla räkneverket när jag tankade bilen häromdagen. Kunde inte vänta till löningen och kunde inte tanka på till fullt. Men de flesta julinköpen är gjorda, endast lite kompletteringar som kanske kan avhandlas nu under "Black Friday/weekend". Har igen testat Aliexpress och fått allting hittills levererat rätt snabbt faktiskt. Perfekt för Lilltjejens önskningar och återstår endast en produkt där aviseringen nyligen meddelat att varan landat i landet. Den är lite större än de andra...
Huvudvärken, tja är som den är. Har fått ont i den där trapezius(?)-muskeln som går från nacke till axel. Den eller vad det nu är som kan bli bråkig när jag burit till exempel axelremsväska eller ryggsäck. När vi varit på Liseberg ock jag burit ryggsäck i flera timmar fick Lilltjejen hjälpa mig av med tröjorna eftersom jag inte kunde lyfta armen. Det är sjutton till att ålderskrämporna börjar ramla på en!
Stödköpte ju en sådan där vetekudde av lilltjejens Pandaförsäljning förra året och har nu packat upp den och lagt över axlarna. Om inte annat är det alltid skönt med lite extra värme.
Inför jul blev det lite rockader i planerna eftersom Johan inte fick ihop det med alla på sin sida - så nu får jag ha Lilltjejen på julafton ändå trots att det är hans vecka och så firar hon nyår med dom då de föredrar det så, och inte mig emot. Jag tycker det är jättmysigt att vi två eller nu tre har julafton i lugn och ro och så får hon uppleva festligt nyår med massa folk och allt vad det innebär. En nyår med mig och Christer hade inte inneburit någon större skillnad mot en vanlig helgkväll.
Ju fler man är och med bonusar dessutom blir det onekligen svårare att få ihop sammankomster. Tänk de som har barn med flera olika, snacka om pussel!
Julmiddag
Senast jag var på julbord med jobbet var en hög med år sedan, då hela IT klämdes ihop på Valand. Nu kallas vi "Digital" istället och varje avdelning får bestämma själva. Min valde en vanlig middag med någon form av jultema istället för traditionell
julbuffé. Lax, hjort och kaneldoftande äpple kan ju anspela på jul och var helt ok men lämnade mig inte sådär proppmätt som det traditionella och obegränsade alternativet vanligtvis gör.
Hjort är ju ingen favorit heller samt i den blodiga form den tillhandahölls. Tartarbiff tycker jag är fantastiskt gott men det är också bara den eller carpaccio jag föredrar i rå köttform.
Jag placerade mig strategiskt, som jag oftast försöker - längst ut vid ett av borden för att minimera antalet personer att konversera. Det var trevligt men jag kände hur jag medvetet fick aktivera min sociala modul i hjärnan genom att aktivt engagera
mig, ställa frågor och framför allt vara en aktiv lyssnare.
När efterrätten av avnjuten noterade jag lättat att det några som snabbt bröt upp, då behövde inte jag vara först!
En gammal kollega som visade sig ha lånats ut till oss kom och pratade lite. Han är superextrovert och har alltid tyckt det varit så roligt att jag är introvert. "Du är den mest extroverta introverta jag känner till!" Proklamerade han när vi uppdaterat
varandra om nuvarande arbetssituation. Han är med och driver projekt som ska bygga nya fabriken i Slovakien vilket verkar jättespännande.
Trevligt och dränerande men fick visat mig lite för kollegorna och fick gratis middag för besväret.
C är vrålförkyld vilket inte händer så ofta så får se huruvida jag klarar mig. Nu är jag trött.
Myyys!
Norrbottningarna kom med snön! Hoppade in och vikarierade ett 45-minuters i Kallebäck och fick med sprittande lyckokänslor sopa fram bilen. Man kan bara konstatera att den där punkteringen inte kunde ha skett mera lämpligt! Hade den inte skett och
vinterdäcken lagts på hade jag snällt fått vänta på min bokade tid i december och då hade det blivit spännande att ge sig ut på vägarna! Såg många puttra i försiktig snigelfart till att kana rakt fram i kurvorna.
Trots dubb kom jag inte upp för backen till C utan kanade otäckt baklänges och fick backa upp istället. Fick gasa mig ned till asfalten och greppet. Helt knäpp backe de har, om den inte hinner plogas och sandas eller saltas när man ska ned lär man hamna
i grannens trädgård!
Lulebesök!
2011, 2015 och 2022! Förväntansfull var min Lilltjej inför besöket från Luleå i form av Anna och Idde då hon visste att de träffats men inte mindes. Jag undrade huruvida de skulle funka ihop men det sade klick med en gång och tjattret var oupphörligt
från baksätet hela vägen från Landvetter. Kul!
Så fort vi kom hem väntade en skattjakt på dem att sysselsätta sig med medan vi förberedde tacomiddagen.
Måla sina önskemål till morgondagens frukost och sedan ge sig ut på jakt efter de tolv bokstäver som skulle avslöja den dagens aktiviteter.
Med lite hjälp på vägen och paus för sen middag fick de till slut ihop orden "Liseberg" och "Cats". Idde fyller tolv på måndag så detta var en present, som också vi fick ta del av!
Klockan hann passera midnatt innan det blev tyst från deras rum, så himla roligt att de kommer så bra överens!
Tjejerna fick bestämma om de ville besöka nöjesparken både före och efter musikalen och deras svar tog dom ungefär en mikrosekund att komma överens.
Så när parken öppnade hängde vi på låset och de kunde åka loss utan några köer över huvudtaget.
Anna köpte superfina vantar och det såg så himla mysigt ut med den varma chokladen!
Som vanligt var det kallt som sjutton så tacksam att jag pälsat på mig till Michelin-gubbeform!
Lilltjejen var fem tror jag då hon såg Cats för första gången men den gjorde intryck på henne och blev superglad över överraskningen. Jag ångrar att jag inte köpte en hoodie till mig också!
Jag lipade två gånger under föreställningen, så fort tonerna av "Memory" spelades upp, oerhört bra framfört av Gunilla Backman.
Tillbaka i parken kunde tjejerna åka hur mycket de ville - för det var jättelite folk! Det var premiärdagen för Lisebergs jul och jag hade således väntat mig galet mycket folk, så som det alltid brukar vara. Alla gånger jag varit där har det knappt gått att
komma fram till försäljningsbodarna, trångt och eländigt överallt. Nu kunde man avnjuta allting ordentligt, jättemysigt!
Två duktigt trötta morsor här nu, konstigt egentligen för vad har man egentligen gjort?
Svårt val
Vid nåt möte startades vi upp med en "ice-breaker" där alla skulle komma på några frågor att ställa till en annan. En av mina var vilket godis man skulle välja om man bara fick äta en sort resten av livet. Det är en viktig och mycket svår fråga enligt mig själv. Spontant säger jag gröna tennisracketar. Men så finns det ju Toffifee, och nu också de där m&m´s med nöt inuti! Jag har alltid föredragit de utan men så fick jag en mega-gigantisk påse av syster när jag fyllde år och är nu helsåld. Snacka om beroendeframkallande! Nu är vi halvvägs igenom november och enkilospåsen är faktiskt inte slut men det kan nog endast tillskrivas det faktum att jag varvar med racketar och Toffifee. Det är helt klar nackdelen med att jobba hemifrån där frestelserna bara är några steg bort!
Ute är det nära nollstrecket och vindarna så där isande kalla som endast västkusten kan uppbåda. Det var täckkjol, tjockmössa och fejk-Canada goose jackan vid lunchpromenaden med herr hund och ja, det blev onekligen svettigt trots det långsamma tempot som den fyrfota plutthunden har. Skönt att komma ut i vilket fall.
Vid vår avstämning under helgen vi nu lämnat var det igen inget specifikt någon av oss hade reflekterat kring. Stundtals får han ångest när minnena ramlar över honom och vi pratade om vi medvetet tänker tillbaka på allt som hände. "Bränt barn skyr elden" säger C och visst är det så. Även om vi pratat så mycket om det tillsammans, och tillsammans och enskilt med professionell tredje part så gör det fortfarande ont att tänka tillbaka på, som vilket trauma eller vilken sorg som helst. Det handlar inte om att vilja förtränga eller glömma tror jag, utan helt sonika den grundläggande oviljan att minnas något som gör ont. Det hjälper inte att klia på skorpan, den är där och man vill och har gått vidare med läxan att inte öppna eller skapa något nytt sår.
För min del ramlar minnena som sagt sällan över mig nuförtiden, det är mer sporadisk osäkerhet som gäller nuet kring honom och hans tankar, känslor och göranden. Den där tilliten helt enkelt som inte är så enkel men där tiden och vårt arbete bara kan verka.
Mitt i veckan
Den där pojken hade sina guldbyxor men jag har något nästan ännu bättre, en Muminburk med gröna tennisracketar! Det var tissel och tassel mellan avkomman och C när han igår kom från sin träning och jag grejade i köket.
Efter den kokta torsken med äggsås var det till Lilltjejens förnöjsamhet morsan som fick det varmt, kallt och fågel, fisk eller mitt emellan. Och vilken skatt som väntade i slutet då de fåtalet kvarvarande racketarna hade fått sällskap. Nomnomnom!
Jag fick mig också lite träning medan Lilltjejen körde sin tvärflöjt och orkester. Jag hakade på Annas pass i Mölndals centrum och som oftast när jag är deltagare känns det mycket jobbigare och tråkigare. Jag behöver uppenbarligen pressen och ögonen på
mig för att ge det där extra.
Blev förmiddagen inne på huvudkontoret för möte och lunch med Jennie. Vi brukar alltid hamna på Gustav Trägårdhs restaurang Chang som han öppnade mitt i Volvoland. Denna gång upptäckte jag lyckokakorna och roffade tre stycken! Till skillnad från vad
som verkar vara de flesta så tycker jag dom är jättegoda.
De där spådomarna kan ju oftast tolkas så de passar in så ska jag göra ett, eller tre sådana försök kan vi ju ta den första till mitt instruerande av anledningen jag nämnde ovan. När jag har pressen så levererar jag. Eller så kanske man kan säga
att jag befinner mig i centrum för C just nu och trivs förunderligt bra!
Den andra tyckte Jennie var jag mitt i prick och jag kan ju hoppas.
Den tredje, tja har fått mycket gjort idag och det känns ju trevligt men fick ett mycket överraskande och tråkigt besked gällande en kollega så riktigt underbar blev dagen inte. Nu har vi helt oförberett förlorat två personer ur ett team och de kämpade
redan innan med för stor arbetsbörda.
Fotbollsträning nära nollstrecket medan jag avslutade framför skärmen och höll henne sällskap när hon sedan gjorde läxor. Mysigt att sitta där med nya virkprojektet och småprata samtidigt. Gör en ny halsduk till C då den förra blev för kort men jag hade
glömt hur tidsödande mönstret var då så gott som hela mönstret består av smygmaskor, och i de bakre maskbågarna dessutom så det blir det ett himla pillande. Inget flyt med andra ord där man kan släppa blicken från arbetet.
Men kul att ha ett projekt att jobba med då det var lite trögt med uppslag där ett tag. Har ju förresten glömt att dokumentera mina första tofflor och tovning! Helt fascinerad att det virkade resultatet kunde förvandlas så totalt.
Imorgon är det en sådan där dag med back-to-back-möten hela för- och eftermiddagen. Huvudet var förresten rätt illa nästan hela dagen igår men bättre idag. Gonatt!
VoC
Jahopp, skulle fixa ett ärende under lunchen och hamnade i en sådan där sylvass trottoarkant som de belagt hela vägen genom Mölndals centrum. Inget pys där inte utan pannkaka direkt, bara att puttra in på närmsta parkeringsplats.
Det är ju trevligt i oturen att den relativt höga leasingkostnden ger en knapptryckning i biltaket till Volco on Call och en bärgare är på plats inom en halvtimme. Nu sitter jag ute hos verkstan och väntar medan de gör sina kontroller eftersom det är en testbil och sedan lägger på vinterdäcken som jag förvarar här.
Enda nackdelen är att de nygräddade kanelbullarna de brukar servera här var slut. Attans.
Intressant att prata med bärgaren på vägen ut och den ökade arbetsbelastning de sett sedan el- och hybridbilarna kommit ut på marknaden. Främst startproblem på grund av urladdat batteri, men inte körbatterierna som man spontant tänker på utan det "vanliga" 12-voltsbatteriet. Gemene man med dessa bilar kör inte tillräckligt långa sträckor för att bibehålla laddningen och extra intressant om de där smygfaktorerna som dränerar batteriet.
Romanesco
Vid föreningens städdagar bjuder vi på lunch och ett lotteri. Detta gång vann jag, kors i taket och priset var en fin liten trälåda full med primörer. Sparris, tomater, salladslök, paprikor med mera - och denna som jag fick bildgoogla. Romanesco. Vad gör man med en sådan? Försökte sälja in den med sitt udda utseende till Lilltjejen och receptförslag jag googlat men fick ingen översvallande respons precis. Jag gillar ju blomkålsgratäng så tänker att man borde kunna göra något liknande eftersom de verkar vara släkt.
Vi hann förresten spela Ark Nova en lite längre stund igår och jag sprang iväg på poängskalan - för att jag uppenbarligen missat en detalj i regelboken. Självklart var det för bra för att vara sant! Den uppskattade speltimmen var vi inte ens i närheten heller denna gång och vi är visserligen nya men likväl endast två spelare. Det känns som vi missat ytterligare något när vi nu satt åtmindstone dubbla tiden men ändå inte ens kom i närheten av halvvägs till ett möjligt slut.
Innan vi satte oss provianterade vi för kommande veckan men härjade också rejält på herrbutiken Wagners på Frölunda torg. C uppdaterade sin garderob rejält med både byxor, skjortor, tröja och rock, en sådan där halvlång som är så himla snyggt! Synd att den snälla expediten inte jobbade på provision! Det är alltis så mycket roligare att shoppa åt andra än sig själv, kul att gå och välja och se honom prova och dividera resultatet. Synd att jag inte tänkte på att ta några bilder, det var verkligen många snygga kombinationer vi fick ihop!
Jag tänkte försöka föra lite bok över huvudvärken. När jag gick upp inatt och pinkade var det riktigt illa men somnade ändå om utan problem. Nu på morgonen var och är den ännu rätt liten, tillbaka i bakgrunden. När var det jag började notera dess konstanta existens? Har för mig jag skrev något i något tidigare inlägg.
Nu nästa möte!
Huvudelände
Jag får bara vara tacksam att det inte är den dunkande varianten av huvudont man har. Det värker rätt och slätt, gör ont, hela dagen, från morgon till när jag nu ligger i min säng. Energin var inte lika galen som i torsdags men väl nog och man skulle kanske kunna tycka att hård fysisk ansträngning skulle förvärra men inte denna. Den bara var där från uppvärmning till nedvarvning. Den har blivit min konstanta medföljare.
Innan konserten igår tog jag en förebyggande Ipren utifall ljudvolymen skulle förvärra värken, men öronpropparna dämpade bra och det blev inte värre. Den gick inte över heller och har aldrig riktigt gjort de gånger jag tagit tablett. Värdelöst.
Nåväl, den är som den är, det var mycket folk idag men knappt hälften vill vara med på mina groupies. Kanske jag skulle få med några fler om vi tog bilden innan passet men jag tycker själva poängen är att vi är just så som passet gör oss, svettdränkta, rödflammiga och endorfinstinna.
Hämtade Lilltjejen efteråt och efter lite kvällsmat blev det pyssel med tema jul. Det var nog något år sedan Lilltjejen fick denna speciella modellera av sin moster och nu först fick vi tummen ur!
Plutt levererade en mus under tiden…
Imorgon väntar en mötesspäckad start på arbetsveckan.
Fre-lör
Åt tills magen stod i fyra hörn och toppade med popcorn, snarr och snacks. Black Panther, Wakanda forever kändes lång men var helt ok.
Denna morgon var det pass med stammisarna i Majorna innan jag anslöt till föreningens städdag och svettades vidare med stålkrattan.
Avslutat med Howard Jones på Trädgårn, senast jag var där hade jag ordningsvaktsbricka på mig…
Är helt ofokuserad märker jag då vi ligger framför Modern Family.
Upp och ned och egoboost
Vilken märklig dag det blev igår.
Fick massa fin feedback av kinserna och en skrev till och med ett långt separat mail med bilder och skärmdumpar. Från att öppet erkänna att han var skeptisk och inte alls intresserad av kursen, klämde han in den parallellt med pågående tidskrävande testkörningar. Det var därför vi såg honom sitta utomhus under ett tält - han satt intill testbanan! Hans mail gjorde mig både ledsen och väldigt glad, för han bekräftade en del av den kultur som finns i det stora landet i öst.
"I find a lot of smiles. Which is not easily find in Chinese youngers. So at this moment, I decide to take this training very seriously, including taking notes and feedbacks."
Så med hjärtat fyllt av värme och tacksamhet lämnade jag C och mitt hemmakontor för att åka in till kontoret för alla eftermiddagsmöten. VCATS-gängets grabbighet med godmodiga pikar och verbala axeldunkningar var uppiggande och resten av arbetsdagen forsade fram. När jag lämnade kontoret var det kluvna känslor men beslöt att åka förbi AniCura för att hämta askan från Bror. Jag vill att han ska vara hemma igen när Lilltjejen kommer på söndag och jag såg ingen annan tid att hämta honom, men eftersom jag visste att jag skulle bryta ihop drog jag mig för det då jag skulle köra mitt pass i Frölunda kort därefter.
Tjejen i kassan såg att det inte fanns många ord att säga när hon räckte över den fina påsen och väl i bilen unnade jag mig själv att fulgråta några sekunder. Hann hem och lämna honom och tillsammans med C snora lite till mot hans axel medan han körde oss västerut igen till gymmet.
Medan jag innan passet gick runt och samlade in närvarolapparna fångade en återkommande deltagare in mig för att framhäva "...att jag var den bästa instruktören av alla!" Hur hon och hennes man gått på många olika combatpass för olika instruktörer, men jag var bäst.
Jag vet att jag har många fleråriga stammisar och alla har förstås sin föredragna smak på instruktörer men jag blev så glad av hennes ord att det gav mig pepp när jag med svullna och rödflammiga ögon äntrade den lätt upphöjda scenen och tvingade mig själv att koppla bort och fokusera - och körde enligt min egna uppfattning mitt bästa pass på länge. Jag fick så mycket energi att jag var redo att köra en timme till efteråt, inte en enda låt kändes jobbig! Är det inte konstigt det där?
På vårt intranät där jag efterlyst en vikarie hade jag fått napp och då jag vet hur svårt det kan vara att finna en vikarie tackade jag översvallande. "Det är en ära att vikariera för dig", får jag till svar från den nyutbildade tjejen jag endast träffat ett fåtal gånger.
Jag får groupie-bilden Desirèe tog häromveckan när vi varma och goa var klara med vårt spa:ande och yogande och ska gå en våning upp för middag, en påminnelse om den trevliga dagen i Gekås och avslutningen med tjejerna.
Jag åker på däng i kortspelet "10 phase" men ser lovande ut i "Ark Nova" när vi testar det igen. På drygt en timme, den uppskattade speltiden är vi inte ens i närheten av att skönja det som krävs för avslut men jag har kommit längst på poängskalan - för en gångs skull.
Efter att ha börjat arbetsdagen med non-stop-möten beslöt vi oss för att ta eftermiddagen hos mig. Vi testade kinesiska handgjorda nudlar i Krokslätt och av de vackert dekorerade väggarna full av skrivtecken fick jag ett återuppväckt sug att ta tag i kinesiskan igen. Galet mätta sitter vi nu här nästan axel mot axel och rundar av veckan. Det är mysigt.
Jag har mycket föreberedelser inför PI Planeringen att ta itu med nu när det knappt är några möten under eftermiddagen. Sedan avslutar vi arbetsveckan med middags- och biodejt!
Grateful
Vi brukar avsluta med att låta alla sammanfatta känslan av kursen med ett ord. Mitt var för denna gång "grateful". Huvudet värker och magen kurrar men jag är alltid så tacksam för att jag får vara del i något som andra upplever positivt och givande, erfara hur deltagarna utmanar sig själva, bjuder på sig själva och får med sig lärdomar.
Detta var en specialbyggd kurs för kineserna men vi fick också med oss en hel del lärdomar för våra kommande tillfällen nästa år.
Det känns som man gått igenom en hel arbetsdag men till skillnad från kineserna har vår knappt kommit halvvägs. Back-to-back möten väntar hela eftermiddagen innan ett skönt combatpass!
Höstmåndag
Jag fattar inte varför jag inte blir av med min huvudvärk. Den ligger där bakom som ett lågmält men likväl påtagligt faktum, blev värre av Lisebergs och Kolmårdens åkattraktioner, fått Ipren men aldrig riktigt gett med sig. Från morgon till kväll har den blivit min följeslagare och kan bara vara tacksam att den är just såpass diskret att jag kan förbise den när jag är upptagen eller fokuserad på annat som till exempel gårdagens combat. Första på över en vecka och var så jämrans skön, trots att jag gjorde helt fel i muy thai-låten. Fram tills dess hade det gått klockrent, typiskt! När adrenalinet sjunkit undan och man kommit ur duschen gjorde sig värken påmind igen och klunkade vatten så jag fick upp och pinka tre gånger under natten - så vätskebrist är det då inte!
Uppe med tuppen, hej huvudvärken, för att köra utbildning med kineser och vilket gött gäng vi fick! Kinesernas kunskaper i engelska är väldigt olika och då jag vet hur några i mina team kämpar och knappt kan göra sig förstådda undrade jag och Desirèe ofrånkomligen hur en utbildning skulle gå där de förväntas vara väldigt aktiva. Men nu var alla väldigt duktiga och hängde med väl, bjöd på sig själva och bidrog till god stämning. Idag drog Desirèe tyngsta lasset och imorgon är det min tur.
I övrigt blev det en skön söndag efter den aktiva starten på helgen. Åkte över till C för lite flipper, spel och film. Har introducerat Lilltjen för Star Wars-filmerna och såg nummer två igår, vilket då egentligen är fyra(?) Jag blir aldrig riktigt klok på den där ordningen.
Det tråkiga med huvudvärken är att den nog påverkar mer än jag tror och vill. Jag blir lättare retlig, känsligare för höga ljud och trött. Eller så är det bara pms, ännu en faktor som stör mig eftersom jag aldrig verkar få någon form av regelbundenhet i mina cykler. Hade jag "hållit tiden" skulle symptomen inte visa sig förrän om några veckor men istället går jag här nu med ömma bröst, känner mig svullen, allmänt grinig och galet sugen på onyttigheter. Jag tror helt enkelt att jag inte är en särskilt trevlig person att umgås med just nu.
Men livet tar ju inte hänsyn till ynkliga humörsvängningar eller lätt huvudvärk. Så jag är positiv och käck framför Teamskameran, levererar jävlar anamma under mina combatpass och låter stackars Christer få resterna som blir över. Han må vara grinig och tyken ibland men jag kan vara lika god kålsupare också.
När jag försjunker i dessa självömkande situationer är det på sin plats att påminnas om andra verkligheter. Som min stammis som anförtrott mig cancerbeskeded och behandlingarna som nu genomgås för hennes man, eller cancerbeskeded jag fick om en jag inte känner men känner till från tiden med Johan. Båda två är i min ålder, och min syster och så många fler som genomgått detsamma. Man ska vara ödmjuk inför livet och värdera det man har här och nu. Det är så mycket man inte kan påverka men ändå lägger så mycket tid och energi att oroa sig över.
Nu blev vi klara med dagens agenda tidigare än vi trott så jag ska ta vara på det och ge mig ut på en förhoppningsvis uppiggande promenad i höstregnet. Någon av Europa, Mellanöstern- USA- eller Kinapodden brukar också ge lite perspektiv på tillvaron.
Kolmården
Vi har varit här många gånger nu men Lilltjejen uppskattar det varje gång. Andra gången för Halloween tack vare Christer och då vi anlände på eftermiddagen kunde vi insupa stämningen i parkens mörker där eldshowen kom till sin rätt.
Skräckattraktionerna lät vi bli till Cs besvikelse och min lättnad!
Lite bad och bastu innan gomiddag där efterrätten var ren okynnesätning - som de oftast är. Duktigt trötta efteråt!
Vaknade till rejält regn och frossade frukost innan vi checkade ut och placerade oss vid parkens entré för upphämtning. Det var dags för Exklusiv djurvisning hos delfinerna!
När vi var klara hade parken precis öppnat så vi passade på att ta linbanan innan köer hunnit bildas.
Minidoughnuts, glass, churros, slush och popcorn, tigrar, kapybaras, snöleoparder, lodjur, sovande röd panda i träd och många fler. Köpte också fler Dunderhonungsburkar, de är så coola!
I dagsljuset vågade vi oss faktiskt på "Zonen" och "Barnhemmet", där Lilltjejen slapp den sistnämnda men tyvärr inte jag. Skräck är verkligen inte min grej!
Snyggt gjort likväl och mysig vistelse.
Hemma, uppackade och chill i sängen alla tre framför Croddarna som de andra två av någon anledning tycker är fantastiskt bra. De garvar medan jag himlar med ögonen så bloggar och fixar tvätten istället, hehe!
Priviligierad
Jag vet inte riktigt om Otto finner tillvaron här särskilt förnöjsam då han på tonårs vis knappt svarar i hela meningar. Blev full i skratt när han till slut konstaterade: "Du frågar mycket". Men säger man varken bu eller bä får man bara glida med och gilla läget - och det är väl det som min kära systerson mest gör. Jag ägnar största delen av tiden åt jobb så tror Lilltjejen har ganska tråkigt då det blivit väldigt mycket skärm dessa dagar, förkyld dessutom. Medan hon slank iväg på förbokad bio med farfar då farmor också blivit förkyld fick jag ned Otto för lite tillverkning av cupcakes. Någon vilja eller åsikter var omöjligt att få ur honom men han gjorde det i varje fall och så fick de dekorera när de svalnat lagom till Lilltjejen var hemma igen. Åh vad gott!
Vi fick också till hela två omgångar Pictionary häromkvällen där i varje fall tre i sällskapet fann det riktigt roligt. Jag kan inte minnas när jag spelade det senast, minst fyra som man ju måste vara.
Sista kvällen med kusinen blev det Liseberg där det onsdagskvällen till tack var betydligt glesare bland besökarna. Vi hade flyt med de virtuella köerna och de fick åka en hel del. När vi var här i söndags såg vi inga skådespelare men igår var det åtskilliga i den läskiga delen av parken kring Valkyria och också eldinslag höjde stämningen. Jag skulle aldrig våga gå in i någon av skräckattraktionerna och är tacksam att Lilltjejen heller inte är intresserad!
Visst kan inte Liseberg jämföras med de riktigt stora aktörerna i världen, men kände ett ögonblicks tacksamhet för att jag hamnade här nere där möjligheterna för upplevelser som dessa ligger praktiskt taget runt hörnet.
När jag växte upp var det en stor sak att resa till exempel Stockholm och gå på Gröna Lund, kanske uppskattade man det mera som det unika tillfälle det var? Samtidigt ser man de stressade föräldrarna pressa sina barn att suga ut maximalt när de nu ändå är där, lagt tid och sparade pengar för att uppfylla förväntningar som inte får spoileras av att barnet i fråga har en dålig dag och inte alls vill posera med den läskiga stora gröna kaninen.
Jag är privilegierad som kan låta mitt barn besöka Liseberg hur många gånger hon vill, tack och pris för Guldpassen! Visst tar hon det för givet nu och uppskattar det därmed kanske mindre, eller gör hon det? Jag hoppas och tror hon får med sig minnen av skratt och fniss med kompisar och familj och om hon tar det för givet nu uppskattar hon det kanske än mer när hon själv är äldre och tänker tillbaka.
I eftermiddag placerar vi Otto på tåget och springer jämte när det rullar ut. Imorgon åker vi själva åt samma håll då vi åker till Kolmården. Priviligierad som sagt.
Rubrik
Det var verkligen noll i hjärnan när rubriken skulle sättas. Det har ju blivit några stycken genom åren. Syster Nina berättade hur hon vid avgången gått längs tåget som en riktig mamma som vill skämma ut sitt tonårsbarn så jag och Lilltjejen ville inte vara sämre. Vi sprang fram längs vagnarna tills vi hittade rätt, hoppade och vinkade medan stackars Otto sniglade sig fram till tågdörren och ut. Och som den tant jag blivit genom att följdaktligen utbrista "så stor han har blivit!", kan jag ju inte annat än konstatera detta faktum. Nu har också Otto blivit en tonåring med hörlurar fastvuxna över öronen och enstaviga svar! Vad skola ske med min Lilltjej?
Vi landade hemma för lite snabb och avancerad välkomstmiddag i form av korv och makaroner innan Lilltjejen skulle ut på bus eller godis med Emmy och Evelina. Otto följde med som den överseende vuxne.
Det knackade friskt på våran dörr och alla hade faktiskt ansträngt sig i sina utklädnader. Gulligast är ju de riktigt små barnen och deras entusiasm. Då är man glad att man pyntat lite extra på utsidan.
Gårdagen började bra där på morgonkvisten men det dröjde inte många timmar förrän energin störtdök och jag blev helt seg i knoppen. Inte fysiskt utan bara som att hjärnan lade av. Det kopplade liksom inte riktigt och jag fick en igenkännande känsla seden den gången jag som lärare nästan gick in i väggen. Jag blandade ihop teammedlemmar, fattade inte vilket team de tilhörde eller vilken sajt, och när jag läste på mina fusklappar fattade jag ändå inte vad där stod. Jag ställde en fråga till en jag trodde satt i Chengdu men i själva verket var i Daqing, försökte läsa på lappen eftersom det stod still i min hjärna men såg bara massa bokstäver. Jag var helt förvirrad i mötet med stackars Desirèe där vi skulle gå igenom nästa veckas kurs och jag skulle redogöra mitt planderade upplägg. Jag hade skrivit en plan men kom inte alls ihåg hur jag hade tänkt. Det kopplade helt enkelt inte och motivationen var helt under isen, kände bara att jag ville stänga ned och gå hem - om jag inte redan varit hemma, och ta ledigt resten av veckan.
När de första små zombieprinsessorna ringde på dörren och de upprepade "bus eller godis" fattade jag inte att jag förväntades välja, jag var uppe i bladder om hur fina de var och hur mycket godis de redan fått. Jag vet inte hur många gånger de faktiskt upprepade innan jag registrerade att de bara stod och väntade och min polett ramlade ned.
När hade jag semester senast egentligen? Alltså riktig, avslappnande semester där man bara kan vara? Sommaren blev ju bra på ett sätt men när jag tänker efter var ju hjärnan inte bara igång utan på högvarv rätt ofta. Den fick vädra, ventilera och bearbeta fritt tack vare vår ständiga kontakt men fick den vila? Jag vill ju minnas det så, det kändes så, men varför då gårdagens härdsmälta?
Ottos ankomst blev en energiboost, liksom de fortsatta påringningarna och en arbetsdag med få möten känns bra. Resten av veckan är faktiskt relativt lugn vad gäller möten, kanske tack vare höstlovet och jag anammar mottot att "det ordnar sig" inför kursen nästa vecka.
Det är ofrånkomligt att reflektera över all tid jag numera spenderar med Christer, det har vi också gjort tillsammans. Det är en rejäl omställning för oss båda men från min sida har det inte bara handlat om behovet av att ha honom nära för mina frågor som nu är i princip obefintliga, och behov av bekräftelse - utan för att jag helt sonika vill, trivs och mår bra med honom. Både han och jag har diskuterat mitt uttalade behov av egentid som varit obefintligt i några månader nu men jag har efter rannsakan inte känt några större behov av det. Visst kan jag konstatera att det har blivit noll lästa böcker i oktober månad, inte så många löprundor som jag kanske önskat eller en enda pusselbit lagd. Men jag ville och valde tid med honom istället, liksom han också valt att prioritera mig och oss. Med tiden kommer vi säkerligen att ha mer tid ifrån varandra, han har sina grejer och jag har mina och då tar vi det då. Nu undrar jag bara med gårdagen i åtanke om jag faktiskt skulle behöva egentid, att jag behöver men inte känner? Men när jag tänker på en semester där jag bara kan vara, så tänker och känner jag att jag vill ha den med honom. Inte för att jag inte vågar släppa honom ur sikte eller något sådant, utan helt sonika för att jag kan och vill bara vara - med honom. Det är en skön känsla.
