Höstmåndag

Jag fattar inte varför jag inte blir av med min huvudvärk. Den ligger där bakom som ett lågmält men likväl påtagligt faktum, blev värre av Lisebergs och Kolmårdens åkattraktioner, fått Ipren men aldrig riktigt gett med sig. Från morgon till kväll har den blivit min följeslagare och kan bara vara tacksam att den är just såpass diskret att jag kan förbise den när jag är upptagen eller fokuserad på annat som till exempel gårdagens combat. Första på över en vecka och var så jämrans skön, trots att jag gjorde helt fel i muy thai-låten. Fram tills dess hade det gått klockrent, typiskt! När adrenalinet sjunkit undan och man kommit ur duschen gjorde sig värken påmind igen och klunkade vatten så jag fick upp och pinka tre gånger under natten - så vätskebrist är det då inte!
 
Uppe med tuppen, hej huvudvärken, för att köra utbildning med kineser och vilket gött gäng vi fick! Kinesernas kunskaper i engelska är väldigt olika och då jag vet hur några i mina team kämpar och knappt kan göra sig förstådda undrade jag och Desirèe ofrånkomligen hur en utbildning skulle gå där de förväntas vara väldigt aktiva. Men nu var alla väldigt duktiga och hängde med väl, bjöd på sig själva och bidrog till god stämning. Idag drog Desirèe tyngsta lasset och imorgon är det min tur.
 
I övrigt blev det en skön söndag efter den aktiva starten på helgen. Åkte över till C för lite flipper, spel och film. Har introducerat Lilltjen för Star Wars-filmerna och såg nummer två igår, vilket då egentligen är fyra(?) Jag blir aldrig riktigt klok på den där ordningen.
 
Det tråkiga med huvudvärken är att den nog påverkar mer än jag tror och vill. Jag blir lättare retlig, känsligare för höga ljud och trött. Eller så är det bara pms, ännu en faktor som stör mig eftersom jag aldrig verkar få någon form av regelbundenhet i mina cykler. Hade jag "hållit tiden" skulle symptomen inte visa sig förrän om några veckor men istället går jag här nu med ömma bröst, känner mig svullen, allmänt grinig och galet sugen på onyttigheter. Jag tror helt enkelt att jag inte är en särskilt trevlig person att umgås med just nu. 
Men livet tar ju inte hänsyn till ynkliga humörsvängningar eller lätt huvudvärk. Så jag är positiv och käck framför Teamskameran, levererar jävlar anamma under mina combatpass och låter stackars Christer få resterna som blir över. Han må vara grinig och tyken ibland men jag kan vara lika god kålsupare också.
 
När jag försjunker i dessa självömkande situationer är det på sin plats att påminnas om andra verkligheter. Som min stammis som anförtrott mig cancerbeskeded och behandlingarna som nu genomgås för hennes man, eller cancerbeskeded jag fick om en jag inte känner men känner till från tiden med Johan. Båda två är i min ålder, och min syster och så många fler som genomgått detsamma. Man ska vara ödmjuk inför livet och värdera det man har här och nu. Det är så mycket man inte kan påverka men ändå lägger så mycket tid och energi att oroa sig över. 
 
Nu blev vi klara med dagens agenda tidigare än vi trott så jag ska ta vara på det och ge mig ut på en förhoppningsvis uppiggande promenad i höstregnet. Någon av Europa, Mellanöstern- USA- eller Kinapodden brukar också ge lite perspektiv på tillvaron.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0