Allt möjligt
Japp, mot all förmodan är Egon tilbaka, eller Egis som Lilltjejen kallar honom. Löven på träden hann knappt börja ändra färg förrän hon började spekulera i huruvida Egon skulle skriva tillbaka eller inte. Så första advent hade hon lagt sitt första brev i sin egentillverkade brevlåda och kröp till sängs full av förhoppningar. Och Egon svarade, med ett bus dessutom!
Han informerade dock om att hon egentligen nu passerat den åldersgräns för nissarna eftersom de annars inte skulle hinna med alla barn, men han skulle kolla med Tomten om han kunde få ett undantag. Svaret fick hon redan denna morgon - absolut så länge det extra skrivandet inte gick ut över hans arbete, så därför hoppas han att hon inte blir ledsen om han inte skriver varje dag? Filtarna blev fina dukar och mattor på övervåningen för övrigt.
Så av någon anledning är morsan lite tröttare idag när dagarna dessutom är fulla av allt det där som livet just består av, pusslande och framförhållande för maximerad effektivitet. C testade att träna igår och Lilltjejen hakade på F2010 så jag fick en långpromenad med hundis tills knäet började gnälla. Kyligt men uppfriskande efter möten hela dagen och satte Bookbeat i öronen för första gången på någon månad. Jag lyssnade ikapp nästan alla poddavsnitt under paketinslagningen och det var skönt att lämna all politik som nu dominerar i dom och låta sig omslutas av en bra fiktiv berättelse.
Jag drar ju i bytet av TV- och bredband i vår förening och denna månad har övergången skett så det har varit mycket frågor att hantera kring den. Våra kommande elbilsladdare behöver också Internet, liksom IDM-läsarna som nu också måste ha Telia. Teknikalilteter och kundtjänstagenter som bemöter en som att man vore IT tekniker och man känner sig som den gamla damen jag och C fick besöka för att kundtjänsten gett upp och det endast visade sig vara hjälp att koppla in TV-boxen som behövdes.
Det känns som huvudet värker som mest på morgon och kväll men kan lika väl vara så att dagarna är så fulltecknade att jag inte registrerar den som mer än närvarande.
Funderade lite kring den omställning min lilla familj genomgått under hösten, den där att ha gått från två till tre och jag tror att både jag och Lilltjejen jobbar med att hitta våra platser och roller. För Lilltjejen har hon inte mig för sig själv längre och jag som endast behövt ha all fokus på henne ska inkludera C i den också och ofta känner jag mig sliten däremellan, som att jag behöver tillfredsställa dom båda och det inte alltid går ihop.
Min prio är Lilltjejen men nu är vi tre och inte två och liksom hon erfar med sin bonusfamilj är det ofta kompromisser som gäller. Att vara ensambarn är ju en lyx och förbannelse på ett sätt och jag antar att det bara är jag som överanalyserar i min strävan och som grön personlighet att vilja göra alla nöjda. Det handlar ju om så banala saker som vilken film man ska se eller hur en maträtt ska vara men jag tar på mig ansvaret och därmed skulden om jag inte upplever att det blir bra för dom båda. Det är faktiskt skitjobbigt men antagligen något de flesta känner och upplever när familjekonstellationer förändras eller de facto består av fler än två individer och viljor. När jag är trött upplevs allting dessutom än större och svårare. Jag är trött på huvudvärken och irriterad på nack-axelgrejen. Det känns som alla flyger och reser till häftiga eller avslappnande platser, jag känner mig ful och gråtmild, fällde faktiskt en tår när vi spelade EMDs låt "Välkommen hem" vid frukostbordet och undrar nu om jag är gravid eller har pms.
Kommentarer
Trackback
