Upp tidigt också denna söndagsmorgon och slog följe med C till Borås och finalen i Main som han tagit sig vidare till.

Jag passade på att spela lite men hann inte särskilt länge då han åkte ut direkt. Men vi spelade en stund tillsammans och upptäckte denna riktiga retro-pärla! 50 öre jämfört med de tio som de kostar idag, och flipprarna var gulle-små!

När tiden var lagom drog vi österut till Gunnebo slott och deras julmarknad. Då vi var när de öppnade hade folkstormningen inte hunnit börja så kunde snabbt beta av de små handlarna och C bunkrade av de mjuka mandelkubbarna.

Lite chill hemma innan jag åkte till Åby och Lilltjejens träningsmatch mot Mölndals pojklag i samma ålder. Tjejerna hade klart flest skott på mål men killarna lyckades vinna ändå med fem mot tre. Bra träning för Ronja som ändå var nöjd med sin insats.

Söndagar har av någon anledning flest deltagare, idag några nya och några återvändande. Kanske för att torsdagarna bara är varannan? Nåväl, kändes helt ok i både knä och axel och de där förkylningstendenserna verkade inte bli något mer än bara tendenser - hoppas jag!

Christer är bättre men ännu hängig, snuvig och talar en oktav lägre ned så han får låta bli träning åtminstone någon dag till.

Veckorna har runnit iväg, tog vår avstämning på vägen till Borås och då jag knappt kommer ihåg vad som togs upp antar jag att det inte var något speciellt. Generellt då och då har vi pratat om den jargong vi ofta har som onekligen kan låta rätt hård och rent ut sagt elak för utomstående. Sarkasm och ironi kan lätt missuppfattas och hamna fel och det är ingen bra egenskap som jag anammat av Christer. 

När vi lärde känna varandra var detta en del i min uppfattning av honom som dryg och nedlåtande och jag kunde ta illa upp, rent av bli ledsen och sårad vilket ledde till diskussioner och konflikter. Han tyckte inte det var något att reagera över eftersom han inte menade det men den som inte känner hans sätt förstår ju inte det. Och rent generellt är det ett tråkigt sätt att uttrycka sig på och något vi som sagt pratat om och han med sin terapeut också. Han har präglats från sin uppväxt och hemmiljö och som vi vet gör vi alla det. 

Jag är så van vid det nu och bemöter det på samma sätt, men det låter som sagt varken trevligt eller respektfullt. Och för en utomstående måste det låta som vi rent ut av ogillar varandra. 

Blir det för mycket eller för skarpt säger jag ifrån och är det mot Ronja försöker jag ha nolltolerans och markera direkt. Nu är hon äldre och förstår betydelsen av ironi men det betyder inte att man per automatik är oemottaglig för den.

Han har blivit bättre och lägger sordin på sig men eftersom det blivit en jargong så är vi där dagligen. På ett sätt är det lite roligt att munhuggas och utdela retsamma nålstick men egentligen är det ganska onödigt och ingen egenskap som man varken vill uppfattas att ha eller vill att Ronja ska ta efter.