Det var verkligen noll i hjärnan när rubriken skulle sättas. Det har ju blivit några stycken genom åren. Syster Nina berättade hur hon vid avgången gått längs tåget som en riktig mamma som vill skämma ut sitt tonårsbarn så jag och Lilltjejen ville inte vara sämre. Vi sprang fram längs vagnarna tills vi hittade rätt, hoppade och vinkade medan stackars Otto sniglade sig fram till tågdörren och ut. Och som den tant jag blivit genom att följdaktligen utbrista "så stor han har blivit!", kan jag ju inte annat än konstatera detta faktum. Nu har också Otto blivit en tonåring med hörlurar fastvuxna över öronen och enstaviga svar! Vad skola ske med min Lilltjej? 

 

Vi landade hemma för lite snabb och avancerad välkomstmiddag i form av korv och makaroner innan Lilltjejen skulle ut på bus eller godis med Emmy och Evelina. Otto följde med som den överseende vuxne.

Det knackade friskt på våran dörr och alla hade faktiskt ansträngt sig i sina utklädnader. Gulligast är ju de riktigt små barnen och deras entusiasm. Då är man glad att man pyntat lite extra på utsidan.

Gårdagen började bra där på morgonkvisten men det dröjde inte många timmar förrän energin störtdök och jag blev helt seg i knoppen. Inte fysiskt utan bara som att hjärnan lade av. Det kopplade liksom inte riktigt och jag fick en igenkännande känsla seden den gången jag som lärare nästan gick in i väggen. Jag blandade ihop teammedlemmar, fattade inte vilket team de tilhörde eller vilken sajt, och när jag läste på mina fusklappar fattade jag ändå inte vad där stod. Jag ställde en fråga till en jag trodde satt i Chengdu men i själva verket var i Daqing, försökte läsa på lappen eftersom det stod still i min hjärna men såg bara massa bokstäver. Jag var helt förvirrad i mötet med stackars Desirèe där vi skulle gå igenom nästa veckas kurs och jag skulle redogöra mitt planderade upplägg. Jag hade skrivit en plan men kom inte alls ihåg hur jag hade tänkt. Det kopplade helt enkelt inte och motivationen var helt under isen, kände bara att jag ville stänga ned och gå hem - om jag inte redan varit hemma, och ta ledigt resten av veckan. 

När de första små zombieprinsessorna ringde på dörren och de upprepade "bus eller godis" fattade jag inte att jag förväntades välja, jag var uppe i bladder om hur fina de var och hur mycket godis de redan fått. Jag vet inte hur många gånger de faktiskt upprepade innan jag registrerade att de bara stod och väntade och min polett ramlade ned.

 

När hade jag semester senast egentligen? Alltså riktig, avslappnande semester där man bara kan vara? Sommaren blev ju bra på ett sätt men när jag tänker efter var ju hjärnan inte bara igång utan på högvarv rätt ofta. Den fick vädra, ventilera och bearbeta fritt tack vare vår ständiga kontakt men fick den vila? Jag vill ju minnas det så, det kändes så, men varför då gårdagens härdsmälta?

Ottos ankomst blev en energiboost, liksom de fortsatta påringningarna och en arbetsdag med få möten känns bra. Resten av veckan är faktiskt relativt lugn vad gäller möten, kanske tack vare höstlovet och jag anammar mottot att "det ordnar sig" inför kursen nästa vecka.

 

Det är ofrånkomligt att reflektera över all tid jag numera spenderar med Christer, det har vi också gjort tillsammans. Det är en rejäl omställning för oss båda men från min sida har det inte bara handlat om behovet av att ha honom nära för mina frågor som nu är i princip obefintliga, och behov av bekräftelse - utan för att jag helt sonika vill, trivs och mår bra med honom. Både han och jag har diskuterat mitt uttalade behov av egentid som varit obefintligt i några månader nu men jag har efter rannsakan inte känt några större behov av det. Visst kan jag konstatera att det har blivit noll lästa böcker i oktober månad, inte så många löprundor som jag kanske önskat eller en enda pusselbit lagd. Men jag ville och valde tid med honom istället, liksom han också valt att prioritera mig och oss. Med tiden kommer vi säkerligen att ha mer tid ifrån varandra, han har sina grejer och jag har mina och då tar vi det då. Nu undrar jag bara med gårdagen i åtanke om jag faktiskt skulle behöva egentid, att jag behöver men inte känner? Men när jag tänker på en semester där jag bara kan vara, så tänker och känner jag att jag vill ha den med honom. Inte för att jag inte vågar släppa honom ur sikte eller något sådant, utan helt sonika för att jag kan och vill bara vara - med honom. Det är en skön känsla.