Priviligierad
Jag vet inte riktigt om Otto finner tillvaron här särskilt förnöjsam då han på tonårs vis knappt svarar i hela meningar. Blev full i skratt när han till slut konstaterade: "Du frågar mycket". Men säger man varken bu eller bä får man bara glida med och gilla läget - och det är väl det som min kära systerson mest gör. Jag ägnar största delen av tiden åt jobb så tror Lilltjejen har ganska tråkigt då det blivit väldigt mycket skärm dessa dagar, förkyld dessutom. Medan hon slank iväg på förbokad bio med farfar då farmor också blivit förkyld fick jag ned Otto för lite tillverkning av cupcakes. Någon vilja eller åsikter var omöjligt att få ur honom men han gjorde det i varje fall och så fick de dekorera när de svalnat lagom till Lilltjejen var hemma igen. Åh vad gott!
Vi fick också till hela två omgångar Pictionary häromkvällen där i varje fall tre i sällskapet fann det riktigt roligt. Jag kan inte minnas när jag spelade det senast, minst fyra som man ju måste vara.
Sista kvällen med kusinen blev det Liseberg där det onsdagskvällen till tack var betydligt glesare bland besökarna. Vi hade flyt med de virtuella köerna och de fick åka en hel del. När vi var här i söndags såg vi inga skådespelare men igår var det åtskilliga i den läskiga delen av parken kring Valkyria och också eldinslag höjde stämningen. Jag skulle aldrig våga gå in i någon av skräckattraktionerna och är tacksam att Lilltjejen heller inte är intresserad!
Visst kan inte Liseberg jämföras med de riktigt stora aktörerna i världen, men kände ett ögonblicks tacksamhet för att jag hamnade här nere där möjligheterna för upplevelser som dessa ligger praktiskt taget runt hörnet.
När jag växte upp var det en stor sak att resa till exempel Stockholm och gå på Gröna Lund, kanske uppskattade man det mera som det unika tillfälle det var? Samtidigt ser man de stressade föräldrarna pressa sina barn att suga ut maximalt när de nu ändå är där, lagt tid och sparade pengar för att uppfylla förväntningar som inte får spoileras av att barnet i fråga har en dålig dag och inte alls vill posera med den läskiga stora gröna kaninen.
Jag är privilegierad som kan låta mitt barn besöka Liseberg hur många gånger hon vill, tack och pris för Guldpassen! Visst tar hon det för givet nu och uppskattar det därmed kanske mindre, eller gör hon det? Jag hoppas och tror hon får med sig minnen av skratt och fniss med kompisar och familj och om hon tar det för givet nu uppskattar hon det kanske än mer när hon själv är äldre och tänker tillbaka.
I eftermiddag placerar vi Otto på tåget och springer jämte när det rullar ut. Imorgon åker vi själva åt samma håll då vi åker till Kolmården. Priviligierad som sagt.
Kommentarer
Trackback
