Dålig sömn med frossa under dubbla täcken som till morgonen övergick till svett så hoppas detta ska vara snabbt övergående. 

Igår fick jag knö ut till Lindholmen och Geelys flådiga kontorsbyggnad där vi har en våning. Det var halvdag för oss ATM:er och inför den planerade frukosten kollade Anna av eventuella allergier. Typ koriander tyckte jag varpå de sedvanliga för och emot följde kring denna vattendelare. 

Sedan tyckte jag allt att en öppen fråga medför öppet svar!

Och se, ibland slår önskningar in!

Nu ligger jag här med glåmig blick genom svidande ögon, såriga luftrör och semi-tät näsa och tycker synd om mig själv. Utanför är himlen blå och temperaturen redan på väg över tjugostrecket. Värmerekord har slagits och fler lär det bli enligt prognosen. Högsommarvärme i september.

 

Han tycker jag bara ser hinder och problem, det kanske jag gör, ursäkter för den där stoltheten och självständigheten jag värnar med näbbar och klor. Samtidigt vill jag ju att vi ska leva och bo ihop och så är ångestkarusellen igång. Jag måste bara bestämma mig, våga språnget där det känns som jag ger upp och offrar allting och inte han. Men det gör han också på ett sätt genom att ta in mig i hans domäner, låta mig kräva förändringar, stora förändringar som i princip inbegriper vartenda rum, förändringar han säger sig vara villig att göra. Och så kanske det inte ens räcker!  
Ibland och endast när jag står där i hans kök eller befinner mig på terassen kan jag få en känsla av tillförsikt av att bo där permanent, kanske för att jag var med vid renoveringen av köket, kanske för att jag på terassen faktiskt inte befinner mig inuti huset. 

 

Kan jag inte bara förlika mig med hans synvinkel, att det bara är ett hus? Att inget hus är perfekt men att man får göra det till sitt. Då kommer jag gnällandes med i-landsproblemet att jag hatar inredning. Jag avskyr blotta tanken på att välja färger, gardiner, möbler och allt det där som jag faktiskt har ganska klar uppfattning kring men inte klarar av att åstadkomma själv.

 

Har nyligen haft mitt avstämningssamtal med min chef där vi pratade om hans chef och hans inställning "Dont bring be problems, bring me solutions!".

Men när min lösning är att köpa något helt annat, helst inrett och klart på det sätt jag vill? Inte på jag-har-valt-skåphandtagen-och-semikornaftonhimmelsblå-fondvägg-nivå, utan titta-på-den-här-bilden-typ-så-nivå! Inte heller på nu-plockar-gör-det-själv-Linda-fram-målarpenseln-och-ååh-vad-roligt-att-härja-på-IKEA-nivå. Jag vet, jag låter som en bortskämd brat som bara vill peka och få. Och kanske är det just dess omöjlighet jag använder som den ultimata ursäkten att bibehålla min självständighet, min egna borg? Men jag vill ju att vi bor ihop, säger jag gnälligt med utskjutande underläpp och ja, så tar vi en vända till.

 

Lilltjejen då? Tjo, hon är positiv men förbehållet avstånden till både skola och Åbyvallen. Gästrummet ska inredas så hon får sitt eget tillhåll att känna som sitt egna när vi väl är där, vilket Christer hoppas ska vara oftare framgent. Själv känner jag att jag också behöver mitt egna tillhåll någonstans för att möjligöra det...

 

Verkar förresten som sommarvärmen inte riktigt släppt taget ännu ändå.

Store Mini når nästan ända upp över kanten på diskbänken. Min Lilltjej är här igen och jag måste erkänna när vi nu kommit så långt att jag som mamma föredrar denna fas i mitt barns liv. Bebis- och småbarnsåldern var inte min grej, men när åren började komma upp till närmare sju-åtta och nu tidiga tonår känner jag mig mer tillfreds. Min Lilltjej är allt mer sin egen person och personlighet som man med åren kunnat föra en allt mer konstruktiv dialog med. 

Nu börjar tonåren och frigörelsen visa sig allt mera så får se hur jag kommer att förhålla mig till den fasen.

 

Vi hann knappt komma genom dörren igår efter jag hämtat henne hos Johan, förrän Emilio var här och de försvunnit upp till övervåningen. Nu pluggar hon förhoppningsvis inför ett prov på onsdag och fler är redan på gång. Planering och framförhållning blir förutom pendlingen en utmaning då träningsdagarna inte ger mycket utrymme för studier.

 

Imorgon börjar nästa kurs i kinesiska - Kinesiska tecken, vilket blir intressant. Misstänker att den kommer att bli sjukt svår! Sju och en halv poäng på kvartsfart.

 

Fick frågan om jag kunde facilitera två workshops för Engineerings alla arkitekter i oktober. Ett för mig nytt format som kallas Ideation, fast på två-tre timmar! När jag läst in mig lite verkar det snarare vara en process med flera sittningar under minst en veckas tid, men i princip brainstorming där man bara vill få ut idéer och förslag framåt. Inga slutsatser eller resultat i slutänden, endast en massa olika tankar som i detta fall ska komma efter olika demos. Blir spännande!

 

Hade så där härligt mycket energi vid morgonens pass i Majorna, nästan övertaggad så man en sekund undrar om man bränner sig i båda ändar innan vi är halvvägs igenom. Men höll hela vägen för att bli skönt slut efteråt och avnjuta lyxen att komma hem till Christers äggröra, bacon och korv!

När tvättmaskinen var klar åkte vi ut till honom för att avnjuta vad som troligtvis var sommarens sista sommardag. 

Slumrade och svettades några timmar innan vi svettades vidare genom att rensa ogräs på framsidan. När han bor så mycket hos mig blir hans eget hem helt försummat så behövdes verkligen.

Har förstått att en del lyssnar med högre hastighet, C gör det med sina poddar och då hinner man visserligen igenom fler. Men man förlorar ju en del av värdet när hastigheten blir forcerad och framför allt blir jag stressad. Jag vill avnjuta böckerna.

Nu blir det dock mest fokus på nya releasen som ska pluggas in i hjärnan. C kollar Formel 1 så kan vara ett passande tillfälle nu när jag inte orkade spela mera Dibbe. Rätt trött.

Jag har så fina teammedlemmar. Rabab var på semester i Egypten och kom hem med gåvor till mig, visste att jag gillade små skålar, titta vad fina! Dessutom dadlar som jag aldrig smakat på förut och tvärtemot mina föreställningarinte alls var dumma, svårbeskrivbar smak men goda.

Klockan har precis slagit åtta och jag har gått och lagt mig, har Liten pirrande halvvägs nedgliden från bröstet. Sov kasst och intensiv dag så kände inte för något annat än sängen. Nu har combatkoreografin släppts så jag lär somna extra snabbt.

Sommarvärmen var tillbaka när jag lämnade kontoret så avnjöt den en stund med korsord och ljudbok. Funderar på att byta ut bordet och stolarna som vi ändå aldrig sitter vid och införskaffa sådana där solstolar man kan ligga plant i istället. När jag vunnit på lotto.

Innan jag tar itu med koreografin vill jag avsluta ljudboken som är rätt spännande men också jobbig där den skildrar grov hustrumisshandel. Det kryper under skinnet av obehag, kom tillbaka när jag låg vaken inatt men ändå kan man inte låta bli att fortsätta i viljan att veta hur det går. När det är en skönlitterär bok, om än deckare kan man ju hoppas på lyckligt slut. Så är det sällan i verkligheten.

När katterna inte gör sitt jobb fick en fälla införskaffas och placeras under diskbänken. En bit Corny föll uppenbarligen inte på musläppen men så fort vi testade med falukorv var saken biff och den lyckosamma gynnaren återbördades till skogen nedanför.

Det har blivit mycket Dibbe i helgen som avslutades med att vi skapade nya karaktärer, en druid för C och en barbarian för mig. Får se vad vi tycker om dom.

Jag kom mig faktiskt ut en sväng igår, på ben som visade sig väldans sega men skönt ändå att komma ut. Och till dagens pass i Frölunda kändes kroppen oövervinnerlig, förutom i benlåten, urgh! Väldans massa folk idag, tillbaka till rutiner efter sommaren månne, och en stammis som körde långt in i sin graviditet var en av dem. Så kul att de hänger kvar, år efter år, genom studier till jobb, genom byten av jobb, separationer, sjukdom och så förlossning. Nästa release är nummer ett hundra så ska bli spännande att se vad de kommer att hitta på. Förväntningarna är höga vad gäller både musik och koreografi.

Fast egentligen är det nummer etthundraett då de körde den där knepiga releasen de kallade "United" under covidpandemin.

Nåväl, sista minuterna på ljudboken med Liten intill. God natt!

Ont i ryggen men ligger kvar i sängvärmen bara för att det är mysigt. C har somnat om med armen över mig och det gryende dagsljuset smiter in bakom mörkläggningsgardinerna. Det är lördag och vi har inget speciellt på programmet. Lilltjejen skulle haft match men vill ändå dit och titta så  får se vad vi gamlingar hittar på då. Att titta på match där Lilltjejen inte spelar är inte särskilt roligt men hade varit lite intressant att se hur vännen och backupen Zoe klarar det. 

Hon känner sig inte redo för att spela i den svåra serien men har nu inte mycket till val, men det blir säkert väldigt lärorikt och utvecklande  för henne. Lilltjejen missar turneringen i Norge men de ville gärna ha med henne ändå, besvikelsen var tillräckligt stor som den var och hon vill gärna stötta och peppa Zoe så som hon gjort för Ronja alla gånger hon varit reserv och följt matcher från bänken.

Lilltjejen har ont och är frustrerad men vid hyfsat mod ändå. Och när jag och C lunchade på Steinbrenners sopp- och tårtbuffe igår kände jag inte att jag hade mycket att säga emot när hon ville köpa en princesslängd till kvällens efterrätt.

Jag försökte få henne att förstå att den inte gick att äta som en burrito. Men som oftast krävs att man själv måste testa för att inse - och hitta andra lösningar, om det så gäller matteproblem eller äta vad hon kallade rulltårta. Min knäppa Lilltjej! 

Efter halva insåg hon dessutom att hon heller inte orkade hela. Vilken överraskning. 

Kanske jag skulle passa på att sticka ut en lufsrunda medan de andra snarkar?

Vår egen kvarters-katt tycker av någon anledning om att hänga på parkeringen och lägga sig på de mest udda platser. Gärna mitt på vägen eller en parkeringsplats. Fine Frasse!

Match mot Björlandas BK Zenith idag på deras hemmaplan vilket är ett stenkast från Christer. Deras färger är grönt så Lilltjejen fick inviga sitt nya orangea bortaställ. Hyfsat jämn match där våra lila pressade nästan hela tiden, men då deras starkaste avslutare var sjuk lyckades de inte komma hela vägen och slutresultatet blev noll lika.

Tanken var att vi skulle bli kvar där ute men då min avkomma kom på att hon glömt sin skol-padda fick vi åka hem efter middagen. Har dränkt hennes fotbollsskor i ättikslösning då de stank värre än värst, har faktiskt aldrig varit med om något liknande, hugaligen! Får se och hoppas att det hjälper.

Det känns att sommaren är slut när solen skiner men kylan är i luften. Trots att vi hade en fin semester jag och Lilltjejen kändes min ledighet för kort. Det har inte blivit så mycket av faktiskt slappande med sol och bad, bara någon strödag hos Christer med avkylande dopp i hans pool. Inte ett enda tillfälle bland skrikande barn och stressade föräldrar på en strand eller gräsbädd med dyk rätt ned i lent sjövatten.

När det är sådär uthärdlig temperatur är det fantastiskt att låta sig omslutas, simma ut, vända blicken mot himlen och låta det avlägsna stojandet dämpas genom vattnet. Min dröm är att bo vid en sjö där jag bara kan hoppa rätt i, inga älvströmmar, inget hav med salt och maneter eller läskiga bottnar. Bara en lugn och klar sjö med brygga som tar mig bortanför dyiga bottnar och sjögräs.

I min dröm nummer två har jag utsikt, en vy över öppna landskap, paradoxalt nog helst en skärgård med klippor och kobbar. Ja, jag kan älska havet utan att nödvändigtvis vilja bada i det. Det värker fortfarande till av sorg när jag tänker på Stora Varholmen, en dröm som gick i uppfyllelse men inte kunde behållas. Det var den enda chansen jag hade, för fler kommer jag inte få såvida jag inte vinner på lotto. 

Jag förstår alla de som spelar, för så länge man försöker så finns det hopp. Men jag varken kan eller vill nära ett hopp som förlitar sig på slumpen och andras ekonomiska vinning som dessutom orsakar så mycket smärta och problem för så många. Hela spelindustrin är rutten, ett utnyttjande av människors önskningar och behov, det där hoppet. För någon vinner ju och så länge man försöker har man i varje fall en chans - ett hopp, som jag med min pessimisstiska natur föredrar att ha hårt hållet. Om man inte hoppas eller tror så slipper man bli besviken, så har cynikern talat. God natt!

Min Ronjis är här igen och det känns så bra då jag verkligen saknat henne! Hon var på Gaismatch med Johan så han lämnade av henne efteråt istället för att jag hämtade henne som jag brukar efter mitt pass.

Vi åt lite kvällsmat, pratade och tyckte sedan att vi kunde åka till Ica Maxi för att fixa nytt större lås och krokar till hennes skåp då det till skillnad från andras saknade hängare. 

På vägen till och från drog vi upp volymen och dunka-dunkade till "Rim Tim Tagi Dim", otroligt knäpp Eurovision-låt men med ett fantastiskt "drop"!

Jag hängde på övervåningen och slöläste lite medan hon röjde i sitt rum, sorterade bort pysselgrejer och prylar som kunde slängas alternativt ges bort. Jag skulle kunna ha en loppis!

Paret mitt emot var trevliga men misstänker att den sociala frun fann sitt bordssällskap synnerligen tråkigt. Varken jag eller C är några superkonverserare och fokuserade mest på geggandet med leddjuren. 

Lisbeth har alltid väldigt goda snittar till välkomstbubblet och jag drog i mig oförskämt många tillsammans med två små glas vad-det-nu-var.

Jag kände omedelbart av alkoholen, inte bara med mitt hettande ansikte utan i knoppen också, den där konstiga luddiga känslan som gjorde mig lätt illamående och fråntog mig aptiten. Att knappt äta något sedan brunchen Christer fixade medan jag körde mitt pass i Majorna var kanske ingen lysande idé.

Fick i mig mina fyra gigantiska kräftor och en enda räka bara för sakens skull, två vitlöksbröd för att ha något annat att bryta med men som inte smakade. 

När illamåendet börjat lägga sig blev det tre omgångar äppelpaj istället med lika hemgjord och välsignat god vaniljsås.

Lastade vinterdäcken i bilen och körde hem via biltvätten. På tisdag är det dags att säga adjö till min lilla röding och hämta upp ett blåbär istället. Från en tveksam start har jag blivit väldigt förtjust i min XC40, förhoppningsvis kan det bli detsamma med EC40.

Medan Silviakakan svalnade testade vi ett nytt spel, "Architects of the west kingdom" där jag som oftast fick bita ihop över hur komplicerat det verkade. Men som det mesta annat man ger tid och chans så lossnade det allt eftersom och, eftersom det var första gången vi spelade det, så vann jag. Lustigt och hur tydligt det blir att jag inte är en strateg eller med tillräckligt tålamod för att "spela spelet". Så fort Christer listat ut hur spelet fungerar och är tänkt så vinner han.

Nu ligger jag här med en pirrande liten intill, för trött och omotiverad för att ta tag i det jag skulle behöva göra. Gå med röjsågen, rensa och organisera mina garderober, röja och rensa i hallen, dammtorka ja, överallt. Röja och rensa i tvättstugan, göra mig av med Ronjas alla gamla kläder och grejer som legat som en konstant surdeg under trappan, plantera om mina stackars få krukväxter, det ja det där omtaget man tycker om att snacka om när semestertiden är över och man återgår till vardagsrutinerna.

Pratade om vårt framtida gemensamma boende och det ekonomiska faktum att jag och Lilltjejen flyttar ut till Björlanda. Det känns bara som att bestiga Mount Everest, inte bara för allt praktiskt som skulle behövas för att jag skulle känna det som mitt hem utan också det mentala. Oavsett hur mycket som skulle fixas eller göras om så är det inte mitt, jag har ingen del i det. Om jag säljer mitt och pytsar in i hans tror jag inte gör någon skillnad.

Man kan tycka att det bara är ett hus, att det blir vad man gör det till och bygger sin egen historia däri. Men lika lite som jag kände mig hemma i Johans radhus tror jag jag kommer känna mig hemma i Christers. Det är för stort, eftersatt med så mycket som behöver åtgärdas både på insidan och utsidan, så stora pengar som behövs och så kanske jag ändå inte kommer trivas eller känna mig hemma där.

Ibland kan jag känna en viss inspiration och idéer kring hur och vad som kan göras, men oftast blir jag mest trött och nedstämd. Har jag för stora krav och förväntningar? Är jag egensinnig och otacksam? Utöver avstånden till allting är Lilltjejen försiktigt positiv till att bo där medan jag bara ser problem och hinder.

Kanske sitter det mindre i alla hinder jag bygger upp och mer i att lämna mitt egna som jag lyckats bygga upp, släppa taget och på ett sätt ge upp det oberoende som mitt egna hem representerar för mig. Jag vill leva i tvåsamhet i ett gemensamt hem, men jag vill inte ge upp mitt för vad som känns för en annans.

Christer förstår inte, eller accepterar kanske snarare vårt ekonomiska faktum och tycker vi kan börja bo in oss lite. Till viss del får han ju också ge upp sitt hem för att ge plats åt oss, men han har det likväl kvar. Vad har jag?

Kanske därför jag nu ligger här overksam och nedstämd, ägnar mig åt lite ynkligt självömkande över triviala materiella ting istället för att ta tag i att-göra listan. Om en stund kommer jag kanske göra det, när jag påminner mig att självömkandet är meningslöst och föga konstruktivt och att det som Christer säger i vilket fall inte kommer att ske imorgon. Är det strutsmetodiken då?

Tror förresten jag glömde lägga in juli månadens böcker, kom bort i resan till Indien.

Testade Marianne Ceservalls "Svinhugg" och inyroducerades för första gången för två uppläsare vilket skapade ännu en dimension. Lite förvirrande ibland men en behållning att höra den norrländska och gotländska dialekten som också representerade de två huvudpersonerna. Boken jag lyssnar till nu har också samma upplägg men en manlig och kvinnlig karaktär. Jag gillar det!

Hur kan en del betrakta skräck på samma sätt som en annan chillar framför en feelgood? Som till och med tycker det är roligt med sådana där jump scares. De tre herrarna jag hade som sällskap tillhör den kategorin, och antagligen resten av galningarna i salongen. Det är förvånansvärt vad mycket man kan se med nittio procent av synfältet dolt. Obehagligt mycket!

 

Ikväll ska vi möte upp några kompisar till C och käka innan sena föreställningen av "Alien: Romulus". Christer är stort fan av Alien-filmerna men det blir första gången jag ser skräck på bio, jag som knappt kan se skräck på vanlig tv!

 

Smulan, Ronjas katt hos Johan tar in ekorrar vilket man får vara tacksam för att våra tre inte gör. Däremot proklamerade Mini högljutt att han levererat något spännande medan vi sitter framför våra datorer, en råtta! Levande möss är ok men jag har ingen lust att jaga efter levande råttor.

Min Lilltjej tittade förbi häromdagen, åh vad jag saknat henne! Hon börjar skolan nästa vecka så lite papper signerades och grejer hämtades eftersom hon har en vecka kvar hos Johan. Änglagårdsskolan har skofritt så hon ska ha hajtofflorna och när de skulle märkas fick de också bli tjejhajar!

Det dåliga vädret fortsätter så denna lördag passade bra till att Uggla framför Dibbe. Vi har spelat hela dagen vilket bara känts ok för att vi kom iväg till gymmet och svettades till ett virtuellt spinningpass. Blä vad jobbigt men ack så välbehövligt. Handlade, käkade och spelade vidare.

Många timmars hällregn har fyllt vägar och mark men trots att vätan till slut letade sig in genom halsöppningen och över kängornas kanter var det väldigt skönt att komma ut och röra på sig. Tog av det genomblöta kepsen och lät regnet möta mitt ansikte, ljuvligt!

Strömmen har gått medan jag varit ute så tog min dusch i fotogenslyktans mjuka ljus. Får se hur länge strömmen blir borta.

Jag har åkt på förkylning! En mildare variant ska dock sägas utan knivar i halsen, skärande hosta eller Säveån ur näsan så det får man väl vara tacksam för. Ute regnar det, höften värker och vakndade under natten för att jag hade så ont i ryggen, ja det är verkligen bara regnbågar och enhörningar just nu! Men nej, så illa är det faktiskt inte. Man vänjer sig på ett sätt vid värken i rygg och höft, huvudet kommer och går och Mini kom upp och gosade under morgontimmarna, han är så stor så det är nästan som att ha en mindre hund intill sig. Och lilla Liten klättrar upp på ens bröst och lägger sig där hon sedan gärna lägger en tass mot ens ansikte vilket är väldigt mysigt, tills hon kör ut klorna enligt det klassiska trampandet som katter gärna gör.

  

 

Tre pass på fyra dagar känns lite i min ovana lekamen. Det har varit mycket pussel, korsord och mjukstart på jobbet.

Åkte in till centrum för att vikariera för ett glatt gäng som trotsat det soliga vädret. Passerade ett galleri med konstverk helt i min smak, urgulliga!

C gillar House of dragons medan jag hellre pillar med annat. Vet inte varför jag generellt är rätt ointresserad av att titta på streamingtjänsternas utbud, det är som att jag inte orkar engagera mig. Men det hade varit lite coolt att ha en egen drake. En liten en.