Egen vrå
Organisationen Borätt utser Sveriges bästa Brf-Styrelse och vår ordförande nominerade oss, som nu har blivit utvalda till en av de sex finalisterna. I och med detta ombads vi att skicka in en bild på oss, vilket blev liggande i skräpkorgen varpå vi i sista minuten fick samla ihop den del av styrelsen som var tillgängliga emd så kort varsel. Jag imponerades av Maria som gjorde våra flertalet försök från den mjuka gräsmattan i klackar. Lite kul ändå!
Apropå bostad så fick jag ett bryt under helgen när min uppenbara oro för vårt gemensamma boende bubblade upp och spillde över. Är min självständighet och behov av egen trygghet så stor? Rädslan för att ge upp mitt egna och gå in i Christers som de facto är det ekonomiskt bästa alternativet, är fundamental och oberoende av hans historik. Jag älskar känslan av mitt egna, eller tja, som egentligen är bankens om man ska vara krass men ändå. Och rädslan för att jag aldrig kommer att kunna känna mig hemma i hans hus där ute långt bort ifrån allt. Då tycker han att vi i sådana fall kan sälja och söka nytt gemensamt, men varför kan vi inte göra det nu istället? Kasst ränteläge, allt som måste fixas i hans hus för att få det säljbart, och tanken att bara tömma stället gör mig trött.
Han tycker jag bara ser hinder och problem, det kanske jag gör, ursäkter för den där stoltheten och självständigheten jag värnar med näbbar och klor. Samtidigt vill jag ju att vi ska leva och bo ihop och så är ångestkarusellen igång. Jag måste bara bestämma mig, våga språnget där det känns som jag ger upp och offrar allting och inte han. Men det gör han också på ett sätt genom att ta in mig i hans domäner, låta mig kräva förändringar, stora förändringar som i princip inbegriper vartenda rum, förändringar han säger sig vara villig att göra. Och så kanske det inte ens räcker!
Ibland och endast när jag står där i hans kök eller befinner mig på terassen kan jag få en känsla av tillförsikt av att bo där permanent, kanske för att jag var med vid renoveringen av köket, kanske för att jag på terassen faktiskt inte befinner mig inuti huset.
Ibland och endast när jag står där i hans kök eller befinner mig på terassen kan jag få en känsla av tillförsikt av att bo där permanent, kanske för att jag var med vid renoveringen av köket, kanske för att jag på terassen faktiskt inte befinner mig inuti huset.
Kan jag inte bara förlika mig med hans synvinkel, att det bara är ett hus? Att inget hus är perfekt men att man får göra det till sitt. Då kommer jag gnällandes med i-landsproblemet att jag hatar inredning. Jag avskyr blotta tanken på att välja färger, gardiner, möbler och allt det där som jag faktiskt har ganska klar uppfattning kring men inte klarar av att åstadkomma själv.
Har nyligen haft mitt avstämningssamtal med min chef där vi pratade om hans chef och hans inställning "Dont bring be problems, bring me solutions!".
Men när min lösning är att köpa något helt annat, helst inrett och klart på det sätt jag vill? Inte på jag-har-valt-skåphandtagen-och-semikornaftonhimmelsblå-fondvägg-nivå, utan titta-på-den-här-bilden-typ-så-nivå! Inte heller på nu-plockar-gör-det-själv-Linda-fram-målarpenseln-och-ååh-vad-roligt-att-härja-på-IKEA-nivå. Jag vet, jag låter som en bortskämd brat som bara vill peka och få. Och kanske är det just dess omöjlighet jag använder som den ultimata ursäkten att bibehålla min självständighet, min egna borg? Men jag vill ju att vi bor ihop, säger jag gnälligt med utskjutande underläpp och ja, så tar vi en vända till.
Lilltjejen då? Tjo, hon är positiv men förbehållet avstånden till både skola och Åbyvallen. Gästrummet ska inredas så hon får sitt eget tillhåll att känna som sitt egna när vi väl är där, vilket Christer hoppas ska vara oftare framgent. Själv känner jag att jag också behöver mitt egna tillhåll någonstans för att möjligöra det...
Verkar förresten som sommarvärmen inte riktigt släppt taget ännu ändå.
Kommentarer
Trackback
