Eftersom vi måste ha skyddskläder i fabriken körde jag myskläder när jag åkte in. Dels funkar det i den informella kontorsmiljön vi har här och dels vägrar jag kränga på mig jeans. Jag vet inte ens om jag kommer i dom! Jag fattar verkligen inte hur man kan orka ha ett jobb där det krävs och förväntas en business dresskod som man kan se uppe på huvudkontoret. De stereotypiska små dräkterna och klackar, brrr! Att klä upp sig för något speciellt tillfälle kan vara trevligt, men i mina ögon klär dessa upp sig vareviga dag - för jobbet! Skulle jag ta på mig det som de har på sig skulle det kännas som jag skulle gå på någon tjusig tillställning och inte till arbetet, men jag antar att det är som C säger - att man vänjer sig, framför allt om alla andra i omgivningen bär detsamma.

 

Jag vet inte om jag varit ledig så länge från jobbet någon gång, om man bortser från tiden jag arbetade som lärare. Min hjärna känns trög och som allting glömts bort så det är synnerligen skönt att det är så lugnt och det faktum att jag befinner mig i limbo mellan min gamla och nya roll. SmartFacts som flyttas till en annan organisation och dessutom jobbat hela sommaren har redan börjat sin mentala flytt så alla mina möten med dom har vi redan plockat bort.

Positivt är att jag känner en nytädning och motivation för nästa kurs i kinesiska som jag ansökte till och nyligen fick antagningsbesked för. Dock är jag lite orolig för om jag kommer att fixa det rent tidsmässigt då den jag slutförde i våras var på 7,5 poäng och denna i höst är på det dubbla. Om jag nu dessutom ska komma till rätta i min nya roll och det faktum att jag också ska gå en projektledarkurs i november så börjar vattnet kanske bli lite för djupt! Men jag känner verkligen att jag vill lära mig kinesiska och att det får ta den tid som behövs då jag ju inte har någon brådska.

Beställde kursboken på Amazon för över sjuhundra spänn, så endast den investeringen ger ett extra incitament för mig att verkligen göra mitt bästa.

 

Emil åkte hem för att fortsätta hemifrån efter lunch och jag gjorde detsamma. Fick en lunchförfrågan från Mikael som också gör sin första dag idag - efter en föräldraledighet på ett år! Var väldigt kul att ses, vår trio av honom, mig och Ola har nu spräckts då Ola valde att lämna vid omorganisationen men vi har ambitionen att ändå bibehålla våra middagar. Tycker det är så roligt att vi lyckats upprätthålla den kontakten och hoppas den kan hänga kvar även om vi hamnar på andra arbetsplatser.

 

Sedan blev det söndag och det nyckfulla vädret var tillbaka. Jag har slumrat i solen och grejat inomhus medan regnet vattnat utanför.  Känns konstigt att återgå till jobbet imorgon, konstigt och ovilligt. Men det blir bara en vecka, sedan kommer Lilltjejen tillbaka och lite rutiner kan återupptas med förberedande träningar och matcher inför Volkswagen cup. Man kan bara hoppas att vädret blir bättre tills dess.

Så vi spelar och spelar men kommer faktiskt utanför dörren någon gång emellanåt. För ännu en runda i skogen till exempel, handla eller gå ut med Ådi. Jag vikarierade i Mölndals galleria igår och har således viss träningsvärk idag men gick hyfsat bra, kändes väldigt roligt att köra igen. 

Vi pratar ibland om framtiden och tankar kring vår gemensamma sådan, det faktum att min boendeekonomi är ohållbar och vilka alternativ vi har. Slutsatsen är alltid att de är få och densamma varje gång, där det mest ekonomiska för oss är att vi flyttar ihop hos honom. Men jag vill klara att bo kvar tills Lilltjejen går ut skolan här i Balltorp i varje fall så ingen större idé att jag oroar mig över det faktum att jag idag har svårt att se hur jag ska kunna trivas ute i Björlanda. Som jag resonerat tidigare kanske som ett boende, men inte ett hem.

C är villig att investera i vad som än kan behöva göras för att få mig att trivas, men det känns som ett svårbestiget berg eftersom det i grund och botten inte är mitt hem. Jag är kanske stelbent på den fronten, andra kanske skulle säga fånig för mitt stora behov av självständighet. 

Vi pratar och diskuterar och slutsatsen är likväl densamma. Förnuftsmässigt är det bästa alternativet vilket mitt känslomässiga jag måste acceptera, att flytta till honom och försöka göra det till vårt hem och se tiden an hur både våra förutsättningar samt det ekonomiska läget i världen utvecklar sig för möjligheten till nytt gemensamt boende istället. 

Men än är det lång tid innan vi eventuellt är där, då jag ju vill och hoppas kunna låta Lilltjejen bo här så länge som möjligt, jag trivs ju också så himla bra här i min borg, mitt hem. Hon har också uttryckt sig positivt till att flytta till Christer, tills jag påminde om det faktum att han bor på andra sidan stan långt bort ifrån tja, allt! Skolan, vännerna, sin pappa, aktiviteter - allting nästan en halvtimmes körning bort. 

C tycker jag bara ser problem och det hör onekligen till min pessimistiska natur, dessutom influerad av min personliga stolthet. Mitt hem, min borg! Men lång tid kvar som sagt så tills dess fortsätter vi att prata och lyfta våra funderingar. 

Kollade av med Magnus idag inför måndag då jag ska börja jobba med att bistå teamet ute i fabriken och verifiera klienter efter en stor servermigrering. Jag har ju ingen aning om hur man gör så behöver slå följe med någon som kan visa. Kändes konstigt att chatta med honom, jobbet har blivit så fjärran under dessa veckor, plus det faktum att jag kommer att fasas ut under veckorna när alla är tillbaka. Gruvar dessutom för måndag då jag ska kliva upp på morgonen efter att senaste tiden vridit på dygnet!

På något konstigt sätt föll sig slumpen på sådant sätt att jag, med pyttig marginal vann över Christer i Earth! Borde köpt en lott…

Fågelcentralen har ont om volontärer denna säsong så fick låna Lilltjejen några timmar vilket var mysigt. Hon fick fokusera på de små och skadade medan jag skurade golv, väggar och kylskåp samt diskade, det där som prioriteras ned vid brist på folk. 

Sista kvällen som kattvakt åt vackre Maui och spröda lilla Elsa. Hon är så duktig som accepterar den kattanpassade astmainhalatorn morgon och kväll.

En veckas semester till, sedan mjukstart på jobbet då de flesta ännu är borta och så en vecka till då Lilltjejen kommer tillbaka. Saknar inte jobbet och dess ovisshet det minsta, men tacksam för min välfyllda tidbank som möjliggör de många veckors ledighet jag nu tar.

Idag har vi… spelat Dibbe, hela vägen till slutmålet att besegra Lilith. Nu är frågan vilken karaktär man ska testa nästa gång! Vi har bara varit utanför dörren för att handla lite samt mina turer över till grannen som jag är kattvakt åt. Lilla Elsa ska ha astmamedicin morgon och kväll och har dessutom nästan tappat alla tänder så det är endast blötmat som gäller, helst tre gånger per dag. Hon är så himla söt, trefärgad, liten och skör trots att hon inte är mer än omkring nio år.

Lilltjejens lag förlorade mot det andra men de avslutade i gott mod allihopa tillsammans ändå. Hon hade ont i ett knä men nöjd ändå.

Imorgon åtta på morgonen går matchen så antar att det inte blir något nattsudd med Dibbe igen, man är ju inte tjugo längre…!

Skickat in en ansökan, spelat Dibbe och tränat! Vill inte dö när jag efter semesteruppehåll ska köra igång mina pass igen så fick ett klokt infall att åka in till NW Domkyrkan där Joel körde.

Jag är verkligen semesterförvirrad då jag meddelade mina team att jag tänkte förlänga min semester till och med denna vecka, men så var ju planen redan från början! Så nu förlänger jag den således till och med nästa vecka. Visst uppdaterade jag utkomsten av varslen, att jag fick bevara kvar men på bekostnad av en konsult. Att jag inte längre ska vara Scrum master men han jag ersätter var också det så jag nu egentligen inte har en aning om vad jag ska göra. I vilket fall är han som de flesta andra nu också på semester så ingen överlämning kan påbörjas ändå.

Uppenbarligen missade jag sömntåget, det har varit svårt att somna vissa nätter på sistone men just nu känner jag mig inte ens trött. Tur man är ledig imorgon!

Öland hade gott om stenar också. Gamla stenar kan man ju inte säga eftersom alla är så gott som lika gamla, men gamla av människor hanterade stenar kanske man kan kalla det. Ruiner eller lämningar i någon form med en medveten tanke bakom.

Innan vi lämnade campingen gick vi upp i det intilliggande fågeltornet och insöp utsikten en stund. Sedan styrde vi vårt skepp till fordon söderut mot Eketorp med sin delvis återuppförda borg och anlände lagom till en guidad visning.

Fortsatte söderut mot Långe Jan, mest för att checka av också öns sydligaste punkt. 

I Lappland stöter man på renar på vägarna och på Öland är det får. Bådadera lika vana och oberörda av fordon som försöker bana sig fram.

Innan vi tackade för oss och återvände till fastlandet besökte vi ännu en borg, Gråborg med Sankt Knuts kapell, en plats som kändes mer genuin och gjorde större intryck på mig än den kommersialiserade Eketorp. Även om Eketorp fyller en viktig funktion i historiskt bevarande och medvetandegörande så kan ibland tystnaden och avsaknad av kommers ge och lära minst lika mycket. Det var något speciellt att kliva in genom det kvarvarande portvalvet och ut i den öppna borggården nu begravd av tiden och övertagen av frodig grönska och betesmark. Men ringmuren stod kvar i en vittrad och delvis sönderfallen form, och tomheten och tystnaden där innanför tillät sinnet att fyllas av de ljud och synintryck som kunnat vara där för hundratals år sedan.

Till kvällen var vi hemma och tömde vårt mobila hem på våra pinaler innan vi avslutade dagen. Nu har den dammsugats och skurad återbördats till sin ägare och hunnit iväg på nästa äventyr med en ny hyrestagare.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att husbilslivet absolut funkar för mig - men föredragsvis med max två personer!

Mitt på stigen låg en sten som skrek om att bli medtagen, men tydligen bringar det otur och enligt utsago återlämnas åtskilliga varje år - så jag utmanade inte ödet. 

För att vara på den säkra sidan fullföljde vi var sin vandring genom labyrinten också, som till Christers stora besvikelse inte var en riktig labyrint av nivå höga murar och oändligt letande efter utgången…

Duktigt svettiga kunde vi efter fullbordat varv med jättegrytor, grottor, fikastund och gamla stenbrott slappna av en stund i solen innan återfärden. Då gungade det duktigt och spypåsar delades ut men till min stora lättnad klarade jag mig bra, jag som knappt ens kan stå och titta på Lokes gungande på Liseberg! Mot slutet av den timmeslånga färden började det dock bli jobbigt och den obligatoriska huvudvärken jag får tillsammans med illamående var ett faktum.

Då var det välbehövligt och gott att inta Öländska kroppkakor, något jag velat testa sedan svågerns föräldrar bjöd en gång. Fläsket var inte lika gott som deras och konsistensen mycket mörare men helt ok! Inte lika gott som palt men tycker nästan inte de går att jämföra, som helt olika rätter.

Kvällen var i antågande och vi skulle söderut till Stenåsa. Ön är längre än jag minns och trodde, men vi hann hämta en virknål på vägen som den snälla butiksägaren lagt ut till mig (tack Anna för tipset!) och besöka Sankt Britas kapell ute på Kapelludden. Vacker plats som andades fridfullhet.

Det är vattenbrist på Öland så vi turboduschade båda två på de dryga fem minuter vi fick köpa när vi checkade in. Jag hoppade över hårtvätten…

…välsignat skönt var det ändå att bli av med solkräm och intorkad svett. Avslutade med ett parti "Phase10" för ett sällsynt fall av ledning till mig var tvunget att dokumenteras!

Imorgon har vi ytterligare några hållpunkter att checka av innan vi lämnar denna ö och åker hemåt. Jag saknar kissemånsarna!

Våra husvagnsgrannar poppar hög musik, vilket de verkar göra varje kväll och klockan är elva. Får man göra det?

Det blev en måndag som kändes i skinnet trots moln och dis emellanåt - vilket nog var tur. Vi slappade vid poolen tills de stängde och vaknade morgonen efter till det trivsamma smattret av regn mot taket.

Det klarnade upp och vi packade ihop och åkte norrut till Bornholm. Parkerade strax utanför och cyklade in för att flanera och käka glass på deras köpmangata. Vi försökte hitta en 3,5 milimeters virknål så jag kan slutföra mitt pågående projekt, men vill man virka på Öland är det webbutiker som gäller.

När vi fortsatte norrut gjorde vi ett stopp på Glashuset och intilliggande karamellkokeri. Lite kul att kunna personifiera valfritt glass med blästring och vi gjorde ett till oss alla tre.

Nu är vi i Böda hamn och Christer har till slut fått förkylningen vi tjejer betade av. Ätit lite grill-gottigt, flanerat med hundis och lyckats klara alla nivåer i "The mind", med tre liv till godo! 

Planen var en båttur ut till Blå jungfrun imorgon men den verkar nu ha blivit inställd. Får se vad vi hittar på istället men det känns skönt att inte ha några måsten, bara göra det vi vill och känner för.

Alltså hm, vad hände nu? Jag hade ställt in mig på och såg fram emot fem dagar av total ensamhet med katterna. Jag dammsög och skurade husbilen och så kramade vi Christer hej då. Det var strålande sol och värme så jag och Lilltjejen smorde in oss och satte oss vid vinbärsbusken som dignade av fullmogna bär.

Vi småpratade om resan och personliga tankar och reflektioner medan Liten bokstavligen svansade omkring oss. Så plingar det i min mobil - Cs döttrar har messat att de inte vill åka och en ledsen emoji.

Vi blir båda ledsna och arga för hans skull och Lilltjejen undrar om inte jag kan följa med honom istället. 

Vi kramar om honom när han kommer och frågar vad han vill göra. Så nu sitter jag plötsligt i solen här ute i Saxnäs på Öland!

Jag fick packa i all hast, sprang runt om en yr höna så hjärnan hann inte riktigt ställa om, tacksam att vi hunnit beta av all tvätt och att jag likväl fått landa lite. Granntjejerna är glada att ta hand om kissemånsarna igen och Lilltjejen fick krama sin pappa några timmar tidigare än planerat.

En efterrättsbuffe på Rosegarden utanför Gislaved hjälpte upp både blodsocker och humör. Friterade bananer är ju jättegott!

Nu ges jag ju faktiskt möjlighet att testa husbilslivet på bara två personer och det var med en annan känsla av ro som jag boade in mig efter vi kommit på plats på campingen. Nu kan jag bara vara, inte för mig själv som jag hade trott, utan med C - och det är ju faktiskt rätt bra det med!

Gulligt med självservice av diverse varor invid diskbänken och betygen från Ronja sköt i höjden när det visade sig att två katter bodde där också.

På morgonen milknarkade vi vidare tills vi kom hem till ett varmt Mölndal. Okej, en avstickare i Linköping till Cloettas butik!

Nina och company hade tyvärr dåligt väder hela deras vecka, men när vi anlände var det  sol och värme! 

Tjejerna fick gå skytteltrafik när vi tömde husbilen på alla våra attiraljer och sedan gick tvättmaskinen ända till midnatt.

Strålande lördagsmorgon idag när vi sjöng och uppvaktade Christer på hans födelsedag och med det fina vädret och Meja som skulle hämtas vid tolv åkte vi till honom så de kunde spela flipper och bada. Det är varmt!

Sammanfattningsvis fick vi två fina veckor trots ojämnt väder. Jag ville att tjejerna skulle få med sig positiva upplevelser och minnen och hoppas det lyckades. Framför allt också att bara få vara tillsammans. Vad det verkade höll de sams och hade kul med varandra hela tiden, även om jag tror Lilltjejen kroknade lite på slutet. Hon har lite av mina introverta egenskaper, då hon ibland när jag frågar om hon inte ska hänga med någon kompis efter skolan kan svara att hon inte orkar och hellre vill vara ensam. 

Min första erfarenhet av husbil är tudelad. Det är onekligen praktiskt och väldigt mysigt att bara kunna åka runt och "boa in sig" på de olika platserna. Husbilen var vad jag antar är i mellanstorlek med sina dryga sjuhundratrettio centimeter och knappa fyra ton. Två bäddar bak och två som fälldes ned uppifrån över förarsätena där tjejerna samsades.

Jag gissar att det var min introverta sida som efter två veckor av det kompakta boendet började känna mig stressad. Alla grejer överallt som var omöjligt att bringa ordning bland, att inte kunna röra sig fritt utan att knö mot något eller någon. Två personer passar nog mig bäst, jag och C eller jag och Lilltjejen…

Tror också det kanske känts lite lättare om man stannat längre på någon plats, nu var det dessa sevärdheter och platser vi ville bocka av och således blev det mera flängande. 

Påfallande många vi träffade på campade på egen hand, ofta med en ombyggd van, skåpbil. "Van-life" har ju blivit populärt vilket märktes och vid Predikstolens camping noterade jag en tysk tjej i min ålder som satt utanför sin van och läste Lucinda Rileys sista bok med ett glas på det lilla bordet intill. Det såg så otroligt lyxigt ut och något jag själv såg mig själv kunna och vilja göra. 

Från och med imorgon kväll är jag ensam då Lilltjejen ska vara med Johan för hans sommarveckor och C fyller husbilen igen och åker till Öland imorgon med sina tjejer för en knapp vecka. Jag klagar inte, haha!

Vi har packat ihop allting på utsidan och siktar på att komma iväg söderut direkt imorgon. Vi vill ju komma helst halvvägs hem innan vi slår läger för sista gången. Jag hoppas vi kan svänga förbi Cloettas fabriksförsäljning utanför Linköping. De ska sluta producera Mums-Mums! Så jag kanske ska bunkra i frysen…!

Trots att det väl nu var nästan trettio år sedan jag lämnade Piteå är det likväl alltid att man säger att man kommer hem.

Det var högt vattenflöde i älven och Storforsen tröttnar jag aldrig på att uppleva!

Man har ju fått uppleva en hel del olika campingplatser under vår turné och Storforsens var en av de klart bättre med jättefräscha faciliteter. 

Från Storforsens dån till Selsborg och sommarstugan. Husbilen parkerade vi på färjeläget och gick bilspåren jag gått, cyklat, sprungit och kört så många gånger. 

Blöta om fötterna och uppvaktade av mygg återvände vi till husbilen och rattade mot Öjebyn och Paltzerian!

Jag körde en "Black and white" av buffén som kompletterades med lite stekt palt till efterrätt, nomnom! Tjejerna var inte imponerade…

En hamburgertallrik för det ena och… kokt potatis för den andra körde vi igenom ett förändrat men ändå på många sätt likadant Piteå via Strömbacka och Strömnässkolan - som var helt ersatt av nya byggnader. Blå kiosken var ett garage och överallt kändes det som växtligheten krupit närmare.

Min vana trogen ville jag gå in genom garageingången till Jenny men fann mig och tog "gästingången". Liksom förra gången svämmade ögonen över när jag omslöts av Cathrines mjuka famn. Fick en rundtur i huset där jag tillbringat så många timmar med lek, spel och senare tonårshäng.

Hon känns tidlös, oföränderlig och trygg där hon fortfarande huserar i det stora huset och pysslar i trädgården. Fina, fina Cathrine!

Med en lätt överväldigad men samtidigt lugn känsla i bröstet åkte vi vidare och checkade in på Pite havsbad. Jag är boende gäst där jag tillbringat mycket tid som barn och tonåring!

Faciliteterna är jättefina med imponerande tvättmöjligheter så fick mycket välbehövligt betat av vår välfyllda tvättpåse. Synd att vädret är som det är, tjejerna fick röja loss i arkadhallen men nu hänger vi alla här i vårt hem på hjul. 

Vi är nu tillbaka i Sverige efter milknarkande hela vägen till Storforsen via en natt utanför Åre. Vi gjorde ett stopp i Trondheim för att cykla till deras rekommenderade besöksmål Nidardosdomen men Ronja fick sådan magont att vi inte kom långt. Om det var ett utlopp av uppmärksamhetbehov eller faktisk smärta såpass att tårarna flödade och hon fick rulla ihop sig till en boll på parkbänken kunde jag inte göra något annat än att ge henne all fokus. Efter en bra stund tog vi oss till en Subway för att testa mat i magen och plötsligt var smärtan försvunnen. Vi hann inte till domkyrkan men humöret var uppe igen och magarna mätta i varje fall.

Jag har aldrig varit i Åre men imponerades inte av det jag såg när vi körde igenom. Det är ju inte ens fjäll utan skogsbeklädda berg utom möjligtvis den högsta lilla toppen på vad jag antar var Åreskutan. Trångt och med få nedfarter känner jag inte att jag har missat något.

Vi hittade Ristafallets camping och fixade grillmiddag innan vi kröp till kojs för att tidigt denna morgon tuffa vidare i nordostlig riktning. Det blev två spontana stopp på Trangias fabriksförsäljning och "Mus-Olles" museum, det sistnämnda en onekligen besynnerlig plats mitt ute i ingenstans om en synnerligen udda person, en dåtidens "horder". 

Provianterade, lunchade och sträckte på benen emellanåt och så var vi framme i Arvidsjaur där Sibylla fick stå för middagen. Senast jag var där var då mamma, eller kanske det var pappa som fyllde jämnt tror jag. Då åkte vi dit allihopa, jag hade med mig Thomas och Nina hade med sig sin dåvarande Anders om jag inte missminner mig. Av någon anledning var vi då och då i Arvidsjaur och bodde då på hotell Laponia. Nu i efterhand gissar jag att pappa var där i jobbet och vi följde med. 

De hade pool och pingisbord vilket gjorde vistelserna roligare, förutom då jag fick följa med själv och inte med Nina.

Jag hade hoppats vi skulle få se någon kvarvarande ren och blev inte besviken. Vi fick se en hel del faktiskt vid flera tillfällen med flera supersöta kalvar!

Drygt sextio mil har vi avverkat för att sent i den ändock ljusa kvällen parkera på vår anvisade plats på Hotell Storforsens camping. Det är mygg - överallt!

Men nu är jag äntligen här, i mina trakter för att visa min dotter och Christer. Lilltjejen har ju faktiskt varit här förut men var för liten för att minnas särskilt mycket. Det blir en sväng till sommarstugan och självklart Paltzerian på vägen till Pitholm och slutligen Pite Havsbad där målet är att ta det lugnt i två dagar innan vi behöver styra skeppet söderut och hem igen.

Lilltjejen mådde illa och var inte alls på humör, arg och ledsen ända tills hon fick andas lite för sig själv vid husbilen och sedan besöka souvenirbutiken.

Det blev lite fram och tillbaka då Atlantvägen var vår nästa anhalt. Visst var det vackert men inte så märkvärdigt, påminde mycket om västkusten.

Jag har börjat inse att vi inte kommer att hinna upp till Kiruna och Treriksröset. Nu har vi varit ute en vecka, flängt mycket på vägarna men är bara i höjd med Östersund. Vi tänker ta oss över till Åre via Trondheim och sikta på mina hemtrakter.

Jag hittade en camping i Tingvoll för oss att mellanlanda på och de hade Thaimat som vi alla tyckte var en utmärkt idé, tills Lilltjejen såg att inget på menyn dög. Humöret dök och då ville jag bara ge upp.

Min förkylning är tack och lov så gott som över men jag kände mig bara så ledsen och trött. Tjejerna har också varit sjuka men ändå gjort det så bra när vi gjort alla våra aktiviteter och jag har kämpat för att hålla hennes humör uppe. Men nu kände jag bara att inget dög vad jag än gjorde, allt var bara fel, jag var orättvis och brydde mig mer om Meja och inget alls om henne och jag ville bara bryta ihop, gråta och skrika "Vad fa-an vill du att jag ska göra!? Tror du inte att JAG är trött, också är sjuk, har vaknat med huvudvärk i fyra fucking dagar men lika förbannat servat med leende på läpparna, gör allt jag kan gör att allt ska bli så bra som möjligt för ALLA! Meja har inte sin mamma här som DU har så kanske det kan vara ok att jag försöker vara lite extra uppmärksam mot henne, välkommen till verkligheten att ha SYSKON!"

Jag lät känslorna komma ut i form av att jag helt sonika lade ned alla övertalningsförsök till menyalternativen och lät henne sitta där med sitt "bara ris" som val, torkade diskret ögonen och pratade sedan glatt med campingens värd och tillika ägare i Tingvoll när vi kort därefter anlände.

Då visade det sig att menyn var gammal och felaktig i både menyutbud och öppettider men restaurangägaren och kocken var ägarens fru så hon öppnade igen och fixade våra val, inklusive den kyckling som Lilltjejen föredrog. Och medan vi installerade oss på vår plats vid vattnet kom hon körande och levererade maten!

Humöret gick upp och glada tog de fiskespöna och ställde sig ute på bryggan som de tipsats om. Jag hann knappa sätta mig ned i aftonsolen förrän ett himla skrikande avslöjade att de fått napp.

 

Under tiden har Nina med familj installerat sig hemma hos mig och det känns himla mysigt! Tråkigt att vi inte kan ses men känns på ett konstigt sätt som vi nästan gör det nu ändå.

Det är en lättnad att känna förkylningen ge med sig, att Mejas hosta lättat och Lilltjejen är så gott som frisk. Ikväll fick Christer huvudvärk så vi får se om det är hans tur nu…