Lilltjejen mådde illa och var inte alls på humör, arg och ledsen ända tills hon fick andas lite för sig själv vid husbilen och sedan besöka souvenirbutiken.

Det blev lite fram och tillbaka då Atlantvägen var vår nästa anhalt. Visst var det vackert men inte så märkvärdigt, påminde mycket om västkusten.

Jag har börjat inse att vi inte kommer att hinna upp till Kiruna och Treriksröset. Nu har vi varit ute en vecka, flängt mycket på vägarna men är bara i höjd med Östersund. Vi tänker ta oss över till Åre via Trondheim och sikta på mina hemtrakter.

Jag hittade en camping i Tingvoll för oss att mellanlanda på och de hade Thaimat som vi alla tyckte var en utmärkt idé, tills Lilltjejen såg att inget på menyn dög. Humöret dök och då ville jag bara ge upp.

Min förkylning är tack och lov så gott som över men jag kände mig bara så ledsen och trött. Tjejerna har också varit sjuka men ändå gjort det så bra när vi gjort alla våra aktiviteter och jag har kämpat för att hålla hennes humör uppe. Men nu kände jag bara att inget dög vad jag än gjorde, allt var bara fel, jag var orättvis och brydde mig mer om Meja och inget alls om henne och jag ville bara bryta ihop, gråta och skrika "Vad fa-an vill du att jag ska göra!? Tror du inte att JAG är trött, också är sjuk, har vaknat med huvudvärk i fyra fucking dagar men lika förbannat servat med leende på läpparna, gör allt jag kan gör att allt ska bli så bra som möjligt för ALLA! Meja har inte sin mamma här som DU har så kanske det kan vara ok att jag försöker vara lite extra uppmärksam mot henne, välkommen till verkligheten att ha SYSKON!"

Jag lät känslorna komma ut i form av att jag helt sonika lade ned alla övertalningsförsök till menyalternativen och lät henne sitta där med sitt "bara ris" som val, torkade diskret ögonen och pratade sedan glatt med campingens värd och tillika ägare i Tingvoll när vi kort därefter anlände.

Då visade det sig att menyn var gammal och felaktig i både menyutbud och öppettider men restaurangägaren och kocken var ägarens fru så hon öppnade igen och fixade våra val, inklusive den kyckling som Lilltjejen föredrog. Och medan vi installerade oss på vår plats vid vattnet kom hon körande och levererade maten!

Humöret gick upp och glada tog de fiskespöna och ställde sig ute på bryggan som de tipsats om. Jag hann knappa sätta mig ned i aftonsolen förrän ett himla skrikande avslöjade att de fått napp.

 

Under tiden har Nina med familj installerat sig hemma hos mig och det känns himla mysigt! Tråkigt att vi inte kan ses men känns på ett konstigt sätt som vi nästan gör det nu ändå.

Det är en lättnad att känna förkylningen ge med sig, att Mejas hosta lättat och Lilltjejen är så gott som frisk. Ikväll fick Christer huvudvärk så vi får se om det är hans tur nu…