Öland hade gott om stenar också. Gamla stenar kan man ju inte säga eftersom alla är så gott som lika gamla, men gamla av människor hanterade stenar kanske man kan kalla det. Ruiner eller lämningar i någon form med en medveten tanke bakom.

Innan vi lämnade campingen gick vi upp i det intilliggande fågeltornet och insöp utsikten en stund. Sedan styrde vi vårt skepp till fordon söderut mot Eketorp med sin delvis återuppförda borg och anlände lagom till en guidad visning.

Fortsatte söderut mot Långe Jan, mest för att checka av också öns sydligaste punkt. 

I Lappland stöter man på renar på vägarna och på Öland är det får. Bådadera lika vana och oberörda av fordon som försöker bana sig fram.

Innan vi tackade för oss och återvände till fastlandet besökte vi ännu en borg, Gråborg med Sankt Knuts kapell, en plats som kändes mer genuin och gjorde större intryck på mig än den kommersialiserade Eketorp. Även om Eketorp fyller en viktig funktion i historiskt bevarande och medvetandegörande så kan ibland tystnaden och avsaknad av kommers ge och lära minst lika mycket. Det var något speciellt att kliva in genom det kvarvarande portvalvet och ut i den öppna borggården nu begravd av tiden och övertagen av frodig grönska och betesmark. Men ringmuren stod kvar i en vittrad och delvis sönderfallen form, och tomheten och tystnaden där innanför tillät sinnet att fyllas av de ljud och synintryck som kunnat vara där för hundratals år sedan.

Till kvällen var vi hemma och tömde vårt mobila hem på våra pinaler innan vi avslutade dagen. Nu har den dammsugats och skurad återbördats till sin ägare och hunnit iväg på nästa äventyr med en ny hyrestagare.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att husbilslivet absolut funkar för mig - men föredragsvis med max två personer!