Lycka är en bok - eller fem
Vid några tillfällen har Lilltjejen önskat nya böcker, så kallade kapitelböcker, en önskan hon påminde om efter dagens tvärflöjtslektion. Bokbesatt som jag är kunde jag ju inte stå emot så svängde in till bokhandeln. Tyckte jag var duktig som begränsade
till en bok och inte många fler av alla de jättefina och lovande världarna som fyllde hyllorna. Blir så glad att hon vill läsa!
Fick ett plötsligt sug på sirapskakor men uppenbarligen fick vi i för mycket mjöl då degen blev omöjlig att rulla till längder. Därav kakor istället för snittar som inte heller flöt ut nämnvärt, men smaken var där. Lilltjejen ville såklart göra en
kantig variant.
Tryckte i mig tre av de varma småsega godsakerna - och fick ont i magen. Men de var goda!
Sista augusti och måndag
Så var det sista augusti och månadens böcker blev ännu ett fint collage av ett ganska varierat utbud denna gång. Den sista boken i Lucinda Rileys serie släpps senare i år och rekommenderades hennes fristående "Midnattsrosen" vilken var riktigt, riktigt fin.
Jag älskade Fredrik Backmans tidigare böcker men tilltalades inte av Björnstad då den kom. Japp, ingressens fokus kring hockey skrämde bort mig, men då den också rekommenderades gav jag den ett försök och visst var den bra! Mörkare än hans tidigare på ett sätt, även om de också avhandlat rätt allvarliga teman, men jargongen var inte lika utbredd som hans tidigare. Uppföljaren fick inte lika bra recensioner så kände mig ganska nöjd med att låta historien sluta där för mig. Kanske nyfikenheten laddar ned den en dag.
Istället fortsatte jag på Karin Smirnoffs "Jag for ner till bror", där inläsaren gjorde det synnerligen svårt för mig att komma in i verket. Jag kan inte tänka mig annat än att den entoniga rösten utan inlevelse var med avsikt, för att på något sätt avspegla en karg och norrländsk miljö, lika avskalad och krass som huvudpersonens skildring av sin traumatiska uppväxt.
Sedan har jag länge funderat på att ge mig på lite klassiker just för att de antagligen kallas klassiker av en anledning. Sneglade på verk av typen "Brott och straff" men humöret tilltalades inte av vad jag uppfattar vara relativ tung litteratur, så testade "Alice i underlandet" tillsammans med Lilltjejen. Den var verkligen bara skum. Helknäpp.
Jane Eyre var sorglig men vacker och lyssnades på med stor behållning, liksom Roslings "Hur jag lärde mig förstå världen". Alla de ofantliga utmaningar han måste ha ställts inför vid läkaruppdraget i Mocambique har man inga problem att fylla ut mellan hans sakliga skildring.
Hade också rekommenderats "Stark genom klimakteriet", som en givande förberedelse inför det som komma skall. Det jag fick med mig av den var det jag redan vet: Att träna ger välmående och om man vill och är av desperat behov kan man experimentera med hormoner, naturliga eller syntetiska. Kaffe dricker jag inte så det är möjligen den välbalanserade kosten som kanske, ehum, kan förbättras något.
Skönt att igår köra igen för fullbokad klass där jag testade några låtar från nya releasen. Inte allt för förvirrad hoppas jag. Vänster stortånagel börjar sakta men säkert bli allt mer blå. Det och en vagel under höger öga var det jag, förutom underbara upplevelser fick med mig från Sälen. Medan jag kör känner jag sällan krämpor och sådant, men efteråt kunde jag knappt gå normalt. Skulle behövt tofflor med öppna tår! Hade också i förebyggande syfte tejpat knäet vilket nog var bra.
Lilltjejen har varit förkyld och hemma från skolan under hela Johan-veckan. Idag är hon tillbaka, liksom jag på jobbet. Så kallt i landskapet att jag sitter med jackan på...
Tillbaka
Möttes av glada katter och en välkomstpresent i form av en död fågel i sovrummet, precis som de vetat att jag skulle komma idag och kattvakterna inte kom förbi.
Jag var ju tvungen att ta en sista sväng i närområdet innan jag fyllde bilen och styrde hemåt och timmarna gick fort då jag betade av några sommarpratare. Har inte lyssnat på en enda av årets men sparat några för ett tillfälle som detta. Kan bara hålla med majoriteten gällande IVA sköterskan Eveline Jacobssons prat, en nyttig påminnelse om hur snabbt vi människor är att döma och bedöma, hur svårt vi har att se utanför vår egna periferi. I en kris är det uppenbart - och kanske till viss del förståeligt att man står sig själv och sina kära närmast. Hennes liknelse med att bära ett sovande barn till den omfattande insats som krävs för att vända en nedsövd och överviktig patient var klockren för alla oss som faktiskt haft slocknade barn i famnen....
Den som berörde mig mest var dock Therese Lindgrens om mental ohälsa, i varje fall om man med berörd avser att tårarna flödade över vid hennes "Jävla låt" innan låten "Stairway to heaven" som fadern önskade till sin begravning. Jag har ju många gånger tidigare reflekterat över min oförmåga att förstå det där beroendet, den där ovillkorliga kärleken till sina föräldrar. Likväl var det omöjligt att inte känna hennes rädsla inför ofrånkomligt faktum.
Från Thereses ytterst interna utmaningar till diplomaten Staffan de Misturas skildringar att mäkla lösningar i krigens Syrien och Sudan och hockeyspelaren Nicklas Lidströms karriär i NHL Snacka om ytterligheter och därför ett intressant spektrum att lyssna till.
Också lyssnat på Hans Roslings "Hur jag lärde mig förstå världen" och ofrånkomligen börjar man fundera på vad sjutton en själv gjort av sitt liv egentligen? Tänk att vara så driven, så nyfiken, målmedveten eller kreativ! Varför blev jag den lata personen utan förmåga att uppbåda tillräckligt med motivation eller disciplin till något värt att lämna till eftervärden, en som uppenbarligen förlikat sig med att bara vara. Fast alla kanske inte kan vara Picassos, Aviicis, Marie Jungstedts, Therese Alshammars eller Kofi Anans. Det är väl just spektrat av människor som gör oss till just de människor vi är. Fast en del kan vi faktiskt hoppas på att evolutionen sorterar ut, så som djurplågare, pedofiler och de som gör skidbackar av osten.
Sista
Öppnade mina två par andra skor så mycket som möjligt och lirkade försiktigt i fötterna. Trailskorna som är lite styvare funkade inte medan löparskorna kändes hyfsat. Lite resignerat ställde jag in mig på lugnare dag men kroppen kliade och hjärnan
ville ut - jag åker ju hem imorgon!
Tänkte att den bäbisenkla rundan som jag och Christer tog förra året borde funka för löparskor och drog iväg upp till Högfjällshotellet. Rask promenad uppför de första tre kilometrarna och tossingarna fogade sig. När det vände nedåt ökade jag tempot och
efter Östfjällsstugan där de breda spångarna tog vid fick man extra fjädring i stegen, underbart skönt!
Drygt nio kilometer kändes bra för att i bättre ro bara vara i stugan. Tittar ju aldrig på vanlig tv hemma och när jag här nu slog på för bakgrundsunderhållning medan jag virkade kan jag bara bekräfta varför jag inte saknat det och enbart streamat nyheterna.
Hollywoodfruar - klick, Wahlgrens värld - klick, DrPhil - klick, Seinfeld - Power off! Till och med BBC har gapande människor via gryniga webbkameror.
Nya releasen har kommit så den rullar istället medan jag virkar varv efter varv. Är inte nöjd med färgvalen jag gjorde men det är kul att se mönstret växa fram.
Det är allmänt vedertaget att jag är jobbets stora godisgris vilket jag finner en smula märkligt. Bara för att jag distribuerar grossistförpackningar förtär jag inte särskilt mycket enligt min mening.
Inför min långkörning ville jag självklart ha en massa mumsiga alternativ att tillgå. När veckan nu snart är till sin ände är det bara nivån i min lilla plockpåse som minskat något.
De där cheddar-chipsen som verkade så lovande var det inte och mitt trygga val illustrerar mitt chipsätande. Jag kan vara jättesugen men tröttnar snabbt. Av de dagar jag varit här i stugan med åtkomst till dem har det inte blivit fler än ena handens
fingrar innan klämman åkt på igen - besviken då jag ju var så sugen. De flesta intogs i bilen på vägen upp, mest i brist på annat.
Lite konstigt det där att jag tappar suget så snabbt. För någon vecka sedan rensade jag översta hyllan i skafferiet där snacksen förvaras och inte visar sitt innehåll särskilt bra för människor under två meter. Jag hittade säkert åtta återförslutna
påsar. Jag verkar mer besatt av den där känslan av att öppna en ny påse än dess innehåll!
Fulufjället
När man befunnit sig utom Telnors räckvidd och sedemera inte kunnat uppdatera löpande tappar man tyvärr de där detaljerna och många gånger önskade jag att jag gett utrymme för en anteckningsbok. Nu får det istället bli ett mastodontinlägg med de där bilderna som omöjligt kan återge det man önskar kunde fånga där och då.
Dag 1 - Tisdag
Hade packat ryggsäcken kvällen innan så kom iväg utan stress efter rejäl frukost för den en och en halvtimme långa bilfärden till Fulufjällets nationalpark. Var nästan säker på att älg skulle figurera under morgontimmarna och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän detta vackra djur stod invid vägen och lugnt betraktade mig där jag stannade intill för att fota.
Min plan var att utgå från Björkbäcksstugan och Njupeskär för att starta med Njupeskärs vattenfall som tydligen ska vara ett av Sveriges största med sjuttio meter fritt fall och total längd av nittio från dess början. Fram till fallet var det ingen vandring utan snarare promenad med de välskötta gångar och spångar som tillät både rullstol och rullator. Sista biten fram till fallet var dock relativt smal så vid högsäsong kunde jag bara föreställa mig vilken trafikstockning och trängsel det måste vara. Jag startade vid nio och parkeringen hade knappt tio bilar på plats.
Att sedan ta sig upp till fallets topp var ingen promenad i parken precis och jag fick till fullo känna på skillnaden i att vandra med en fullastad ryggsäck på ryggen. Ovan som jag var vid den förskjutna tyngdpunkten blev det en del komiska armviftningar som desvärre kunde vara nog så skrämmande när man stod mitt i en stenig brant.
Upp kom jag i vilket fall och med den gassande solen i ryggen var jag totalt genomsvettig. Mötte tre turister som gick och spelade hög musik från sin mobil. Varför går man ut för en naturupplevelse för att utestänga hälften av den, för att inte tala om hur respektlöst det är för andra omkring. På stranden förekommer dessa också och jag förstår det verkligen inte. Är jag en gammelkärring som känner så?
Nåväl, klättringen och insupandet av fallets mäktighet medförde att det var nästan lunchtid då jag lämnade området med sikte på mitt första dagsmål: Bergådalsstugan via Harrsjö- och Rörsjöstugan, en sträcka på cirka femton kilometer.
Redan efter Bergådalsstugan, som i själv verket bestod av ett flertal stugor man kunde hyra, inklusive bastu och båthus för fiske, kom de första hjortronen. Jag har inte sett vilda sådana sedan uppväxten uppe i Norrland. Aldrig gillat smaken och alla frön liknande björnbär och nej, inte ens mitt vuxna jag gillar dem. Men de var fina att se på och vackra där de lyste upp myrarna där jag passerade.
Jag tog endast med min lilla vattenflaska eftersom jag insåg att dricksvatten skulle finnas att tillgå där jag var. Underbart kallt och gott! Såg alltid till att ha påfylld flaska och vid varje vattendrag passade jag på att fylla min hopfällbara kåsa för uppfriskande liten rast.
När jag närmade Bergådalsstugan passerade jag såpass nära Norska gränsen att fånen som sedan länge varit utan mottagning plötsligt plingade till. Undrar hur petiga de är med alla fjällvandrare som knatar över?
Väl framme vid mitt tänkta mål var klockan bara två och även om platsen var perfekt med skyddad och fin tältplats intill rinnande vatten och tillgång till utedass beslöt jag att lägga om min plan och fortsätta. Då jag inte känt mig hungrig hade jag hoppat över lunchstopp och tog nu bara en müslibar så hade således extra tid på mig. Siktade in mig på nästa stuga, Särnmansstugan, som väl på plats i själva verket kallades Särnmanskojan och inte alls låg lika bra som den föregående platsen. Den låg helt exponerad på kalfjället utan rinnande vatten i närheten. I brist på annat fortsatte jag förbi på min nyplanerade rutt och fann snart en bäck. Trots väderprognosen som hittills varit solig och fin som utlovad hade jag noterat de typiska hängade molnen som närmade sig. Jag som till slut beslutat mig för att inte packa regnkläder, eller ja, i avsaknad av regnjacka bara regnbyxor, beslöt att slå läger där och hann ganska precis få upp det, installera mig däri och värma middag när de första dropparna trummade mot ytterduken.
Då jag var rätt mör efter de ovana kilometrarnas terräng var det ganska skönt att hänga kvar i mitt lilla minihem, tacksam för min nedladdade ljudbok. Med kvällen och den försvinnande solen kom kylan snabbt och då prognosen påvisat temperaturer nära noll tyckte jag mig ha förberett tillräckligt i fråga om sovkläder. Det självuppblåsande liggunderlaget ville dock inte vara så självuppblåsande längre så trots att det fick ligga i fred i över en timme blev det inte mer än halvfyllt. Hade det fungerat som det skulle hade kanske det tillsammans med det gråa klassiska rullunderlaget gett bättre isolering underifrån. Hade glömt tjocksockorna för sovning hemma i Mölndal så drog på mina två par ullstrumpor och tänkta vinter/längdåkningstights nedtill. Upptill hade jag tätsittande underställströja, långärmad ullunderställströja med polokrage, fleeceväst och löparjackan som agerat skaljacka i brist på annan. Den jag har, min gamla Peak Performance från 1997 valde jag undan då den tog mer plats och inte längre är mer vattenavvisande än löparjackan. Vanliga fingervantar och ullmössa på huvudet. Sovsäcken har minus fem som komfort men jag kan intyga att det inte var det minsta komfortabelt! När jag kröp ut för tandborstning ångade andedräkten kring mig och jag föranade en intressant natt. Drog igen sovsäcken så bara näsan stack ut och kände kylan bita i den varje gång, och det var ofta, som jag vaknade av antingen kylan eller ryggen under natten.
Sträcka totalt: Drygt 20 km
Dag två - onsdag
När jag trodde natten aldrig skulle ta slut och vaknade ännu en gång upptäckte jag ljuset och en förtröstansfull sol som värmde mot tältets sida. Klämde ned vandrar- och underställsbyxorna tillsammans med mig i säcken för att värma upp dom innan den besvärliga proceduren att klä om i ett lågt litet tält tog vid. Men när jag väl öppnade och kikade ut var det ett gnistrande vitt och vackert landskap som mötte mig. Isen på tältet smälte snabbt medan jag däri värmde mig med nyponsoppa och förberedd frukostmacka. Tack och lov var det fullständigt vindstilla och medan solen fortsatte att stiga högre packade jag ihop, skalade av mig lagren av kläder och lyfte den av det våta tältet, tyngre ryggsäcken på plats.
Nu gick jag mot solen och ned mot Klortjärn så dröjde inte länge innan jag var genomsvettig igen.
Min lilla handduk som visat sig väldigt användbar för både svett och tältduk torkade snabbt i solen och jag passade på att pausa och njuta lite av värmen. Terrängen var riktigt tuff ibland, just för den tidigare nämnda belastningen och därvid försämrade balansen. Utan ryggsäck hade det varit mest roligt att hoppa sig över de stora klapperstensfälten, men nu fick man bedöma och tänka efter en extra gång var och hur man satte fötterna. Tempot varierade därmed kraftigt beroende på hur underlaget och lutningen såg ut. Här och var låg faktiskt lite snö kvar trots det östra läget på bergsryggarna.
Man fick också se till att hålla koll på ledmarkeringarna då det lätt glömdes för ens fokus max femtio centimeter framför sig.
Men väl med trygg och fast mark under sig kunde jag ofta bara stanna till, lyfta blicken och ta in platsen, omgivningarna och tystnaden. Jag gick alltid utan solglasögon, inget filter mellan mig och allt omkring mig. Inte heller någon earpod med musik eller ljudbok då det kändes bara totalt fel, som att svära i kyrkan eller rapa högt vid Nobelmiddagen. Timme efter timme, kilometer efter kilometer. Bara jag, mina steg och ibland vinden.
Eftersom man gick i så varierande terräng skiftade temperaturerna också och jag fick frekvent ta av och ta på. Även om vinden var obetydlig var den väldigt kylig när man kom upp över trädgränsen.
Både över och under denna gräns fanns gott om bär. Blåbär, kråkbär och odon varvades med myrmarkens hjortron. Ett riktigt bärår vad blåbären beträffar och nöp titt som tätt åt mig av godsakerna. Stötte upp en hel del ripa, både som sprang iväg med förnärmande skorranden och flög upp med häftigt vinande vingslag. Fjällbjörkarnas förvridna stammar skapade en trolsk stämning i dalarna och ovanför bredde dvärgbjörkarnas små gulliga blad ut sig tillsammans med myrull, ljung och ett spektrum av lavar, från den bulliga fönsterlaven till islandslavens spretiga och den klargröna kartlaven som fick de stora klapperstensfälten att lysa när solen kom fram.
Stora Göljån var inte självklar att korsa när man inte hade stövlar eller vattentäta högskaftade kängor och dålig balans på det, men det gick och man fick vara tacksam för att vattenståndet inte var högre.
Vid Göljåstugan blev det lunchstopp och där var redan en ung tjej med sin hund som var ute på en dagstur. Generellt hade jag inte träffat på många vandrare. En handfull under gårdagen, och denna tjej var den första hittills denna dag. Av alla jag träffade på under alla dagar var många ensamma som jag. Kanske är vandring något som tilltalar oss introverta lite extra mycket?
Vad tänker man på när man vandrar så här för sig själv? Löser världsproblem, eller mer blygsamt funderar på sina egna? Många gånger slog det mig att jag tänkte på - ingenting. Oftast loopar en sångsekvens, till exempel hade jag "Husavik" från filmen Eurovision ett tag, och "Lion of love" från densamma. Men nej, när jag försöker medvetandegöra vad jag tänker på så blir det just - ingenting. Är det ens möjligt? Tydligen för mig i varje fall.
Inför min vandring hade jag funderat lite på vilka skor jag skulle gå i. Stövlar hade gått bort direkt, de är grymt tunga, klumpiga och obekväma. Kan dock bara minnas att det var det som gällde när jag var ung och fjällvandrade? När jag kollat i lite trådar och forum hade en del gått i trailrunningskor och det verkade ju smidigt, men magkänslan sade hikingskorna. Mina kängor hade jag inte ens tagit med hemifrån då de vid mina senaste korta dagsutflykter med tiden klämt över tårna. Salomonskorna var helt klart rätt val, styvare för alla vassa stenar, stabilare för trötta vrister över nyckfullt underlag och till viss del vattentäta. När kilometrarna passerat tvåsiffrigt har fötterna svullnat och tårna stött i stenar så många tusen gånger att dess naglar skriker av smärta. Skulle inte förvånas om ett antal kommer att bli blå efter dessa dagar! De sista kilometrarna vid varje etapp har varje steg smärtat och när man så lyckats slå in i en sten ännu en gång ville man bara svära högt.
När jag så skymtade mitt mål för andra natten, Tangsjöstugorna längtade jag efter att få lyxa till det i den mindre av de två som jag bokat i förväg. Framför allt att ha tillgång till kamin och en riktig säng!
När jag väl hittat och listat ut hur man öppnade nyckelboxen var det en positiv överraskning att komma in. Supermysig!
Tände snabbt i kaminen och uppnådde bastuvärme på nolltid. Härligt att hänga upp och torka både sovsäck och tält. Man ska fylla på ved man använder men då jag inte huggit ved sedan tonåren kändes det dumt att hugga av sig benet när man var ensam mitt på fjället utan någon mobiltäckning men jag sågade till ett gäng kubbar i varje fall.
Jag är en sådan som svettas lätt och mycket. Jag är också en sådan som inte hoppar i iskalla fjällbäckar eller sjöar. Således kunde jag nu värma vatten och utföra en nödtorftig avtorkning av min lekamen. Mina medtagna ombyten hade planerats att kunna alterneras mellan möjlig torkning av sol och nu kaminvärme. Tycker det fungerade riktigt bra och hade två rena innerplagg kvar inför sista dagen.
Jag hade underskattat kaminens kapacitet i den lilla stugan så fick faktiskt ibland gå ut i mässingen för avsvalning. Min variant av bastu och isdopp. I stark kontrast till föregående natt kunde jag nu sova helt utan kläder på min öppna sovsäck. Lyxigt! Sov som en sten i nio timmar.
Sträcka totalt: Drygt 14 km.
Dag 3 - Torsdag
Vaknade nästan prick klockan sex och möttes av fantastisk soluppgång genom fönstret. Stora Tangsjöstugan är öppen för vem som helst att nyttja så som många andra övernattningsstugor, då den inte behöver bokas men likväl kostar. Man kan swisha direkt, vilket är intressant då i varje fall jag hade noll täckning. Fast man kan ju alltid göra det i efterhand.
Varm nyponsoppa, müslibar, städade, rakade ur askan och lade tillbaka nyckeln. Halv åtta var jag på väg igen, min sista etapp tillbaka till Björbäcksstugan och parkeringen. Jag hade en oklar plan att gå via Old Tjiko, världens äldsta träd, eller rotsystem om man ska vara noga men insåg att mina fötter inte skulle fixa den extra biten, så det blev raka spåret.
Solen till trots blåste det mera denna dag så fick lägga på ett lager till och efter en stund också buffen lindrade skönt över öronen. Min rutt över Furufjället kan liknas vid en stor förvriden övertung åtta så passerade Särnmanskojan igen. Kikade in denna gång och passade på att ta på ännu ett lager mot vinden. Jag kan föreställa mig dessa vidder under vintern. Bara vitt, vitt vartän ögat når, och så dessa fina små stugor som små öar, fyrtorn i ingentinget. Även om jag aldrig var rädd eller orolig under mina dagsetapper kändes det ändå förtröstansfullt att se de där taken eller byggnaderna kika fram i fjärran eller över krönet. Tycker det är fantastiskt att länsstyrelsen tillser att de finns och underhålls! Att de inte bara finns som ett tak över huvudet, utan en del dessuomt har kamin och ved. Under vintern måste det vara fantastiskt mysigt att stanna till under skoter- eller skidturen för en grillpaus eller välbehövligt skydd från det nyckfulla fjällvädret.
Avstånd och perspektiv var något jag ständigt förundrades av. Visst mindes jag att något som ser hyfsat nära ut i själva verket ligger kilometrar eller till och med mil bort och framför allt, tar längre att ta sig till än man tror. Har en klar minnesbild från ett träningsläger med skidklubben och Pernilla Aldrin ville att jag skulle fota henne vid en snöfläck vid en bergssida. Den såg inte ut att ligga särskilt långt bort så hon skulle bara springa dit lite snabbt. När hon väl var framme och jag kunde knäppa en av de trettiosex på rullen, syntes hon inte.
Just dessa avstånd, all den öppenhet man blir medveten av som brer ut sig åt alla håll vart man än tittar. Men ser ingen, hör ingen, bara fjället och du. Jag hittar inget annat ord än ödmjukhet.
Ju närmare man kom den stora knutpunkten i Njupeskär desto prydligare blev skyltarna och stigarna. Det sistnämnda mycket tacksamt för undertecknads fötter.
Sträcka totalt: Drygt 12 km.
Totalt dessa tre dagar: Drygt 47 km.
Belönade mig med en halluomiburgare innan jag avyttrade mina sopor. Retar mig vansinnigt på de besökare som förväntar sig att andra ska ta reda på deras skräp, som att det finns renhållningsarbetare på fjället eller skogen. Det du tar med dig ut i naturen tar du också med dig tillbaka! Eller som den populära taggen "ileavnothingbutfootprints" som uppmuntrar och uppmanar folk att vara rädda om vår omgivning och natur. Såg en bild från Kebnekaises fjällstation som, liksom alla turistmål under denna "hemesterperiod" varit flitigt besökt, och det sopberg som folk lämnat efter sig. Blir så besviken och ledsen när jag ser sådant och tyvärr var den bilden inte den enda platsen med liknande vittnesbörder.
På vägen tillbaka från Njupeskär såg jag en skylt och gjorde en spontan avstickare - på drygt två mil längs med fjällryggen till Göljåsdalen. Hade läst lite om den så passade på när jag nu ändå var här. Det var väl värt den omvägen och de ömma fötterna då det var en väldigt speciell känsla att vandra igenom området. 400 mm regn under ett dygn förvandlade den vanliga fjällbäcken till en störtflod som drog med sig allt i sin väg. Det var mäktigt att se de grova trädstammarna knäckta tre-fyra meter upp, eller helt och hållet uppvridna med rötterna och ihopspolade som en hög kvistar.
Är så himla glad att jag faktiskt gjorde denna resa! Många förskräcktes när jag berättade om mina semesterplaner. Fjällvandra ensam, och dessutom övernatta? Båda dessa aspekter var något som hon aldrig hade vare sig velat eller påstod sig klara av. Bara att åka upp och tillbringa en hel vecka ensam i Sälen har fått många av de de få jag berättat för att höja på ögonbrynen. Nu sitter jag här med hemfärden nära förestående, och undrar vart tiden tog vägen! Har jag verkligen varit och fjällvandrat och övernattat där uppe? Jo, mina tånaglar påminner mig så fort jag bara kröker eller berör dem. Så vackert, så mäktigt och storslaget vill och hoppas jag kunna göra detta igen! Detta var mitt andra och sista år som provägare till denna lägenhet. Kommer inte att köpa loss den. Har helt enkelt inte möjlighet. Bekvämt och tryggt med en fast vecka förvisso men det är onekligen billigare och mer flexibelt att hyra. Nästa gång kan jag ju hyra något närmare Fulufjället om jag vill göra om det, eller vid något annat fjäll eller var som helst. Denna tid är dock bäst, efter högsäsong. kunde som sagt föreställa mig trängseln vid Njupeskär, men också uppe på fjället under sommaren. Medan jag satt på parkeringen efter tillbakakomsten var det ännu relativt tidigt och en första buss anlände fullastad med turister medan parkeringen fylldes på med bilar och husbilar.
Undrar om mina fötter, eller mitt knä pallar en till tur upp till toppen imorgon? Var så jäkla härligt att lubba där uppe! Knät kände jag för övrigt inte alls av under dessa dagar. Hade ju tänkt tejpa det men glömde bort det totalt. Gick ju bra ändå.
Avslutningsvis tänkte jag summera vad jag faktiskt hade med mig. Skulle ha gjort det innan jag åkte men tänkte inte alls på det då.
Kläder:
Fyra långärmade underställströjor varav en höghalsad i ull, två t-shirts, två sport-bh:ar, fleeceväst, skal/löparjacka, vandringsbyxor, ullmössa, fingervantar och fyra par strumpor varav två i ull och keps.
Alla kläder kom till användning och saknade egentligen bara rejälare sovstrumpor till tältnatten. Glömde pannbandet men buffen funkade lika bra och att som sagt alternera underställströjor för en svettis som jag var toppen.
Alla kläder kom till användning och saknade egentligen bara rejälare sovstrumpor till tältnatten. Glömde pannbandet men buffen funkade lika bra och att som sagt alternera underställströjor för en svettis som jag var toppen.
Vandrarbyxorna jag köpte på det otippade stället som Nina visade i Stockholm var grymt prisvärda. Vatten- och smutsavvisande skalbyxor som likväl andades och hade helt öppningsbara sidor vid knäna som gav välbehövlig svalka. Gillade den lilla detaljen med fästet framtill i byxbenens linning att fästa i sko/kängsnören. Bara därför lossnade den ena när jag kom tillbaka och verkar inte kunna repareras.
Packpåsarna som Nina introducerade för mig var ovärderliga! Så mycket lättare att packa och hålla reda på sina kläder än att de hamnar lite hipp som happ att gräva efter.
Mat och dess utrustning:
Hade med fyra matportioner, tre frystorkade och en mjukkonserv. Eftersom jag inte åt någon lunch första dagen fick jag en över tillbaka hem.
Hade med nyponpulver för varm dryck till morgnarna vilket var väl värt en kall morgon. När man dock nu erfarit det smidiga med matportioner som inte ger mer disk än skeden man rör om och äter med så hade jag gärna sett en liknande lösning för nyponsoppa.
Förberedde två tunnbrödsrullar och hade fyra müslibars. Dessa räckte gott till frukost och mellanmål. Fick en över.
Övervägde och fyllde öven den mjuka vattenplaskan på en liter att ta med innan jag valde den hårda. Dels för att den är lättare att hantera och dricka ur, men också för att placera i ryggsäckens ytterfack.
Den lilla vispen för att göra nyponsoppan kunde enkelt knös ned i sovsäcksutrymmet och den expanderbara skeden var smidig.
Jag hade tagit bort det mindre av de två djupa kärlen från spritköket för att slippa de grammen på ryggen. Sotet tycker jag är besvärligt men inte mycket att göra åt. Tur jag testkört innan och insett att en skyddspåse var ett måste. Inte så kul att upptäcka ute på långvandring att man måste köra ned ett grymt sotigt kärl i ryggsäcken. Den lilla flaskan med T-röd var lagom och smidig till skillnad från en fullstor flaska att ha med.
Tält, liggunderlag och sovsäck:
När man nu testat detta på riktigt så att säga och därmed till fullo garanterar att varje gram känns efter några mil, är det lättviktstält som gäller. Jag är därmed sjukt nöjd att jag bytte från det jag först köpte tillsammans med Nina och co. Ett dyrare, men mindre och lättare. Det finns självklart ännu lättare, men då också betydligt dyrare och för en än längre vandring är det helt klart något som skulle vara värt investeringen. Knatade förbi ett ritkigt litet enmanstält men vad man vinner i vikt och utrymme förlorar man i komfort. Mitt är visserligen ett tvåmanstält, men lagom för en då jag nu kunde ta in min ryggsäck och allt i tältet och inte bara det lilla bottenlösa "förtältet" som således blir kallt och fuktigt. Det går förvisso inte att sitta ordentligt inuti men man har ändock mer manöverutrymme än den lilla tub som ett lätt enmanstält erbjuder. Man får helt sonika bokstavligt talat väga för- och nackdelar.
Det självuppblåsande liggunderlaget tar nästan lika mycket plats som sovsäcken och fungerade dessutom inte heller. Också där kan man få mindre och bättre för en högre prislapp så samma argument som ovan gäller. Antagligen också för sovsäck. Min har rätt många år på nacken, minns inte ens när jag köpte den och för vad men den där komforttemperaturen på minus fem grader ställer jag mig skeptisk till.
Hygien:
Tandborste, dock ingen hopfällbar och minitub med tandkräm. Liten hårborste tyvärr nödvändigt när man har en sådan hårman som jag har och inte snaggat. Liten förpackning våtservetter, kvarts toarulle och trosskydd. Istället för att byta trosor bytte jag trosskydd och våtservetterna var bra för både händer och raggardusch.
Övrigt:
Minihandduken var grymt bra både till svett, våt tältduk eller efter en avtvättning i förbipasserad bäck. En sådan där superabsorberande kanske är en bra investering? Fast jag gillar det lilla mini-formatet att smidigt ha till hands.
En stor soppåse och tre små typ "fruktpåsar". De små var bra för att kunna dela upp soporna till mindre paket för att undvika att bli skrymmande i en stor, plus ytterligare skydd för portionsförpackningarnas rätt vassa hörn. Man vill inte riskera att det går hål på ens soppåse!
Det lilla multiverktyget stod jag och vägde i handen. Vad har man för nytta - egentligen av en liten sådan? Då känns en riktig kniv mera tillämpbar, men hade ingen med mig. Detta multiverktyg kom heller aldrig till användning. Känns mera som ett "bra-att-ha". Likaså sårtejpen slängde jag i som en tvivelaktig kompromiss till mitt lilla första-hjälpen kit som jag beslöt att utesluta.
Kompassen är av minsta modell och ingen belastning att ha med i sin självklarhet.
Min kära gamla midjeväska från Haglöfs hade jag framtill på magen för kartan, min hopfällbara kåsa och earpods. Trots att jag redan efter första dagen insåg att jag inte ville lyssna på något envisades jag av någon anledning att ha dom där...På kvällarna kom de dock till användning.
Pannlampan och campinglampan kom aldrig till användning och antagligen hade det räckt med en av dom. Måste jag välja hade pannlampan varit mer användbar.
Ryggsäcken:
Först och främst var denna avsevärt mycket lättare än den jag hade möjlighet att låna av Nina, något jag nu som sagt förstått än bättre vara värt en hel del. Gillar det egna utrymmet i botten där sovsäcken och något ytterligare litet ryms perfekt. Att kunna fästa tältet undertill på utsidan var ett måste, likaså möjligheten att fästa ett sådant, alternativt rulle liggunderlag upptill under locket.
Möjlig förvaring i det halvöppna utrymmet på utsidan var användbart men lite svårt att nå spännena för att öppna upp det helt när man hade liggunderlaget fastspänt.
Det enda jag riktigt saknade var förvaringsmöjligheter framtill, i/på midjebältet och/eller axelremmarna för karta, vattenflaska, mobil och tex pannband och vantar för snabb och smidig tillgång. Nu löste jag det med midjeväskan och den hopfällbara kåsan så för det priset är jag helt klart nöjd med den!
Det hade varit intressant att veta hur många kilo jag landade på allt som allt.
Träningsvärk
Föga förvånande vaknade man till stela och av träningsvärk ömma ben medan knäet inte kändes alls.
Löste fiskekort och drog till Latmanstjärn, stället som Mattias tipsat om och visade sig vara samma ställe vi testade förra året. Lika livlös som då också. Väldigt mysig plats dock långt ut i skogen så ägnade faktiskt de flesta timmarna
åt att slumra i solen innan en riktigt, riktigt god mjukkonserv.
Kort därefter kunde jag inte låta bli utan körde tillbaka, bytte om och promenerade över till Sälfjällsbyn där Salomon vertical challenge hade sin start.
Min stammis Eva hade testat då de var här så då måste ju jag också göra det! Jag kom ihåg att tejpa knäna denna gång och kände ingenting alls förrän jag skulle ned igen. Det blev en repris på stolp-snedd-halt-nedfärden...
Betydligt mer angenäm repris med bastu samt uppladdning inför morgondagen med palt. Ryggsäcken är packad för två dagar uppe på fjället vilket jag ser fram emot med en salig blandning av förväntan och förskräckelse. Planen är en natt
i tält och en natt i bokad övernattningsstuga. Dagsrutterna ska inte vara några problem, kanske till och med i underkant men vill vara säker på att nå mina planerade övernattningsplatser utan att stressa. Har verkligen försökt minimera vikt och
utrymme men är gedigna kilon ändå. Hade varit intressant hur många.
All by myself
Lilltjejens första vecka förflöt fort - och kortare än normalt då hon uttryckte halsont på fredagen och således fick stanna hemma där hon tog det lugnt i soffan medan jag jobbade.
Till lördagen drog vi till Borås för att spela loss hos Christian då de hade sin årliga kräftskive-tävling. Jag deltog dock inte utan ville bara hänga med Lilltjejen och introducera henne för det digra utbudet. Blev några timmar innan lite mysig promenad
genom centrum. Har ända sedan jag som sen tonåring sommarjobbade i Svenljunga och bodde i Sandared har jag gillat Borås som en mysig liten stad.
Till denna morgon hämtade Johan vår Lilltjej för fotbollsmatch och jag styrde min fullastade bil norrut. Fascinerande att en person kan uppbringa så mycket packning!
Körde i ett sträck utrustad med näringsrik matsäck och Red Bull. Så fort jag lastat ur och installerat mig kunde jag inte låta bli, trots att min föresats varit annan, bytte jag om med siktet på Sälfjällsturen. För att nå den var det bara en väg - uppåt.
Två kilometer ungefär!
Pigg och entusiastisk vid Experium express botten, och flåsande med mjölksyretunga lår en bråkdel upp.
Men väl uppe var den glömd och känslan närmast overklig där landskapet bredde ut sig långt ut i fjärran. Jag är ute och springer, eller ja, typ, i fjällen! Väl på leden var den mestadels på spång fram till Hemfjällstugan. Där valde jag spåret upp
över Mellanfjället för att på dess andra sida vända tillbaka mot skidbackarnas liftar och Toppstugan. Roligt att se allt i sommarskrud!
Misstänkte att jag kanske gick lite hårt ut med den dryga tio kilometer långa rundan och hade faktiskt tänkt att tejpa mina knän. Glömde det såklart i ivern att komma ut och som fruktat lade höger knä av precis när det var dags att ta sig ned
för hela backen igen. Då det känns som en kniv då jag böjer knät blev det en ganska stolpig och snedvriden transport tillbaka ned till Timmerbyn. Extra träning för vänster lår!
Välsignat härligt att starta upp bastun och virka några varv efteråt. Så jäkla glad att vara här!
Har min planerade långvandring på tisdag så tänkte att jag kanske ska sikta på fiske imorgon. Fick tips av grannen Mattias om en öringsjö som man kan ta bilen till. Återstår att se om allt är lika utfiskat som förra året.
Fredag!
Första skolveckan klar och många återvändare till jobben. Den flaskhals som Älvsborgsbron nu utgör får en onekligen att vilja fortsätta att jobba hemifrån. Förutom idag har jag åkt ut till Torslanda varje dag och även om den fysiska tillgången till kollegor främjar
snabba frågor och diskussioner vete tusan om jag finner värdet tillräckligt, Den andra sidan av det goda är att man har svårare att hålla fokus i det jättelandskap vi nu sitter packade i. Denna vecka har det varit knappt en handfull omkring mig
men likväl kändes det stundtals jobbigt. Jag har ju vant mig vid ensamheten! Kan knappt föreställa mig hur ljudnivån skulle vara om alla var på plats, så förutom det tillkommer Coronan varpå vi Scrum masters kommit överens att om våra team vill
komma in till kontoret så gör vi det i skift. Jämna veckor några team och udda de andra. Skilsmässa a la virus.
Två dagars BRP och jag känner mig lite mör trots att det ju är teamen som gör allt jobb. Så ja, det är skönt med fredag!
Stora Lilltjejen
Göteborgs kommun har studiedag terminens första officiella startdatum, något som Mölndal också brukar tillämpa. Men detta läsår följde vi inte den stora grannkommunen utan de tog studiedagen i fredags så ungarna - och deras vårdnadshavare, kunde få en
"ren" start idag. Ordning och reda.
Denna vårdnadshavare stod med mammablödigt hjärta och vinkade iväg sin bebis innan hon styrde kylaren mot Torslanda. Med de oändliga broreparationerna är de extra köerna ett faktum, både ut och tillbaka. Parkeringarna fylls snabbt trots att många
jobbar hemifrån eller ännu njuter av ledighet. Vårt nya landskap, ursprungligen dimensionerat för 94 platser har ommöblerats till 114 för de dryga 140 som tilldelats det. Till och med jag med min tvåa i matematik får inte den ekvationen att gå
ihop så jag och de andra utsedda flyttansvariga har helt sonika fått prioritera utvecklarteamen, nästan nittio personer. Vi övriga får tja, samsas på resten. Ja, majoriteten kommer att fortsätta sitta hemifrån för den uttjatade "rådande situationen"
och det får man ju i detta fall vara tacksam för. Vi vågar knappt föreställa oss ljudnivån i landskapet när alla teamen är på plats och till exempel ska ha sina event.
Nåväl, idag var det glest då endast en bråkdel av de bilburna återvändarna dök upp.
Kändes ovant att dra på sig civiliserade kläder och gruvar redan inför hösten då jeans och flera lager ska krängas på. Tror liksom många andra att denna pandemi kommer förändra vårt sätt att arbeta - till just ett mer platsoberoende. Det
är inte optimalt, men vi har fått det att funka. Det sparas pendlingstid och skapar jämlika förutsättningar för de globala företagen. Möten med delar av de närvarande online och andra i ett rum är värdelöst. Andra former av utmaningar online men likväl
jämlikt.
För Scrum är det också värdelöst, så ur det perspektivet som Scrum Master vill jag ha tillbaka alla teamen på plats, men mitt introverta jag stortrivs som det nu är.
På köksbordet då jag kom hem eftersom hennes mobil tydligen inte var laddad. Min omtänksamma sötnöt!
Varmt, varmt!
Vi kunde ju inte haft bättre väder för vår kanottur! Började dagen med att svettas i Majorna, såpass att golvet blev såphalt. Fick ta en yogamatta att stå på!
Snabb dusch, hem och hämta grejer och kleta på trippla lager solkräm faktor femtio och så iväg igen. Förväntansfulla kollegor dök upp i tid, vana som de är vid värme hade en del på sig jeans medan jag satt och svettades i min shortskjol och svettvänliga
träningstop.
Många hade aldrig suttit i en kanot, fler kunde inte simma men de hoppade glatt i och lät sig skjutas ut från trygga land. Jag hoppade lektionen och körde på att man lär sig enklast genom att bara göra det. Samtidigt blev det en bra kommunikationsövning
för paren att lära sig få kanoten dit de ville. De flesta löste koden relativt snabbt medan andra paddlade i cirklar innan de till slut fann ett sätt att i varje fall sick-sacka sig framåt. Blev bara några besök i vasskanterna när vi skulle igenom
den trånga kanalen mellan Stensjön och Rådasjön...
Vi gick iland vid Rådasjöns badplats och det dröjde inte länge innan alla hade vågat sig i vattnet, tryggt försäkrade av mig att det inte blev bråddjupt. Mycket kul och lite simträning innan vi soltorkade på tre sekunder och intog lite medhavda godsaker.
Väl tillbaka avslutade vi med pizza, eller ja några av oss i alla fall då några fastade och några är hyperveganer och inte litade på att köket inte höll isär all utrustning för animaliska produkter från vegetarisk. Det gjorde de nog rätt i.
Avnjöt den varma kvällen med repris ute med virkningen och så kickstarta söndagen med ett vikariat ute i Billdal. Handlade inför kommande veckan och maxade vila i skuggan innan det var dags för nästa pass i Frölunda. Några hade fallit bort men ändå
välfyllt för min sega kropp att köra för. Tog några låtar innan den var på banan som vanligt.
Imorgon börjar min Lilltjej årskurs tre. Tre!
Mini spanar på fjäril och svettas tillsammans med Plutt...
Igång
När solen steker från klarblå himmel förväntar jag mig tapp av deltagare i gruppträningssalen men de fortsätter att vara fullbokade med folk på kö. Extra roligt att min stammis Birgit var tillbaka idag, sjuttiosex(!) år stark har vi haft
kontakt via messenger om hur hon saknat träningen. Igår, efter fem månaders frånvaro uttrycker hon att hon helt enkelt inte pallar att hålla sig undan längre. Hon gick inte in i omklädningsrummet och placerade sig vid ena kortsidan. Mina
underbara och fantastiska andra stammisar hälsade välkomnande och ställde sig med extra avstånd från henne så hon kunde delta i en egen liten fredad bubbla och jag bara kan bli lycklig över den omtänksamhet som
faktiskt finns hos oss.
Många kan säkert tycka att Birgit var oansvarig som kom tillbaka till gymmet men vilka är vi att döma? Vi som inte är i riskgrupp och inte mer eller mindre tvingats till isolering med livet som insats i ena vågskålen och ett liv utan att leva i den
andra. Packade badstränder och uteserveringar påvisar att inte ens vi som bara behövt anpassa oss måttligt med de isolerades mått mätt orkar att följa ens dessa.
Om vi ska grymta över det oansvariga i att en sjuttioplussare går och handlar kan vi väl bara konstatera att personen gör ett val under eget ansvar, precis som vi när vi knör in våra bilar i överfulla parkeringar vid stranden. Om den gråhåriga blir
sjuk och felparkeraren får böter vet vi nog alla vem av dem som skulle grymta allra mest, för att inte tala om solbadaren dessutom skulle bli smittad!
Visst kan jag känna lite oro för Birgits skull men det är mitt och eventuellt andras problem. Hon liksom alla andra har ett val och eget ansvar, men med bokstavligt talat livet som insats är Birgit fullt medveten om bådadera - till
skillnad från många av oss andra som därav också fortsätter att gnälla över trängsel på stranden.
Virkade ännu en provbit som jag tyckte gick riktigt bra - tills jag upptäckte att det inte alls gjort det. Kunde ändå inte låta bli att besöka garnaffären där jag tillbringade en evighet för att bara mysa bland alla garn men mest vela kring vilka
färger jag skulle välja. Blev mörkt hallonröd typ och ljust beige - typ.
Blev också en golfrunda men trots den sena eftermiddagen pressade den skoningslösa solen på oss knäppskallar som valt att knata ut på de öppna gräsmattorna där noll vind erbjöd lindring. Svettades som en gris och gav upp efter sex hål för att
istället åka hem igen, ställa mig i duschen och sju på kvällen sätta mig i den tjugosjugradiga skuggan och virka tills dunklet på utsidan gjorde att jag knappt kunde räkna maskorna längre.
Trodde det skulle bli svårare med det tunnare garnet som mönstret rekommenderade men faktiskt inte. Än så länge har det förlöpt bra så vitt jag kan se.
Imorgon ska jag ut i kanot tillsammans med teamen vilket ska bli riktigt kul och spännande. De flesta har aldrig gjort det förr och kan dessutom inte simma. Jag har erbjudit simlektion, för med tanke på att väderprognosen ser lika stekande ut
som denna dag lär vi vilja och behöva svalka oss!
Sommarmorgon
En kollega tipsade om mönster av isländska Tinna Thórudóttir Thorvaldsdóttir och övertalades att tro att mönstren inte alls var så svåra som de såg ut. När jag nu i några veckor matats av underbara skapelser publicerade av hennes följare på FB kunde jag till slut inte låta bli och testade genom att följa en av skaparens YouTube-tutorials för en rektangulär liten bit. Det var faktiskt inga större svårigheter, men då jag köpt mönstret och insett vilken mängd och därmed kostnad som en filt skulle innebära insåg jag att det nog dessutom vore smartare att börja med ett mindre projekt, en sjal.
Högg kontrasterande färger ur mitt garnlager och ägnade några timmar med mönstret och hennes YouTube-klipp. Om och om igen. Rev upp och började om, rev upp och började om tills jag äntligen fick till en hyfsad början och börjat förstå mönstret. Dålig idé att börja med en mörk färg dessutom där det är svårare att urskilja maskorna. Hade dessutom inte rätt storlek på virknålen eftersom garnet använts till stickning. Men nu är jag grymt taggad att göra ett riktigt försök, där den svåraste utmaningen är att välja färger.
Morgonpromenaden blev en morgonjogg i skogen ovanför Hills. Har länge noterat en rejäl stig som försvunnit upp i skogen och idag var det dags att ta reda på vart den tog vägen. En skolskog visade en skylt längre in och otaliga stigar som förgrenade sig åt alla håll. Skogen var verkligen varierad med ömsom öppen barrmark till snårig undervegetation där man knappt skönjade stigarna och fick klättra genom omkullfallna träd.
Kom ut till vad jag insåg var motorcrossbanan jag hört talas om och fann dom ok att springa i så snirkel-snorklade mig också där ett tag. En bitvis obanad morgonrunda av skiftande karaktär men helt klart roligt att ha ett närliggande alternativ för min nya passion!
Värme
Lugnt på jobbet och stekande värme utanför. Så fort jag kunde checka ut drog jag på trailskorna och stack ut. Skogens skugga gjorde värmen uthärdlig och därefter dök jag i den svalkande Tulebosjön där det fortfarande var fullt på parkeringen. Skönt att
simma lite i det humusbruna sötvattnet. Föredrar helt klart det framför havet.
Kvällning
Stela och inte överväldigande utvilade vaknade vi till en underbar morgon. Ännu en stekhet dag som Lilltjejen föredrog att tillbringa inomhus så väl hemma fick hon lite egentid medan jag svettades på utsidan. Svettades om möjligt ännu mer till fullbokad
klass i Frölunda. Hemester och värme har verkligen inte påverkat antalet deltagare denna sommar.
Imorgon är det dags att återgå till jobbet - som ser ut att fortsätta hemifrån ett bra tag till av vad man från rekommendationerna kan tolka. Inga problem!
Notera hur stor niomånaders Mini är jämfört med tvååriga Plutt!
Sommar
Gårdagens sommarheta dag tillbringade vi i bilen men idag blev det sol och bad efter ett välbehövligt röj i Lilltjejens rum. Underbart härligt!
Till kvällningen fyllde jag våra ryggsäckar och så drog vi till Vättlefjäll. Vindstilla, varmt och inte ett enda mygg! Testade två av mjukkonserverna som var riktigt bra.
Uppvaktades med tidiga födelsedagspresenter i Stockholm, presenter som tillfredsställde min senaste passion - vandring och sova i tält. Tänk att man kan bli så glad för en hopfällbar (svindyr) vattenflaska, kompakta bestick och packpåsar! Fick ett
gäng gödselpinnar också som de tror ska få mina krukväxter att frodas. Snarare lär de dö av chocken...
Fredag idag
Riktigt bra frukost med djuren intill bjöds vi på dag två innan vi i samlad trupp körde till Vildmarkshotellets bad och spa. Då hotellets gäster fokuserade på sin frukost och kommande dag i djurparken avnjöt vi andra avdelningen till fullo tills
var och en var nöjd.
Tack vare epidemin och åtgärder som parken gjort var det ingen trängsel och därmed bara behagligt att strosa omkring. Alla åkattraktioner var stängda utom den största berg- och dalbanan åkarna fick sitta i varannan vagn, inga shower och visningar
förekom men eftersom det var så lugnt att gå runt och lätt att se alla djuren gjorde det inte mycket. Enda stället för viss kö var till linbanan men gångarna var skyddade av plexiglas och alla höll avstånd. Personal begränsade också insläpp till kön
och folk accepterade att återvända senare. I Bamses värld fick man inte krama sina idoler utan vinka, eller armbågs/fothälsa. Allt kändes genomtänkt och medvetet för att tillmötesgå rekommendationerna. Mycket nöjda lämnade vi den inte ens halvfulla
parkeringen och styrde mot huvudstaden.
Kusinerna fick ses igen och vi bockade av ännu ett äventyrsbad, denna gång Kokpunkten i Västerås. Väldigt olikt Örebros Lost City maya-inspirerade och lummiga miljö till discoljus, stroboskop och musik i dunkelt ljus på fyra våningsplan. Rena
labyrinten då hela badet fyller hela åtta våningar i det gamla ångkraftverket varav själva actionbadet minst fyra. Relax och annat kunde också inkluderas men tänk ett fyra våningars skal där man pusslat in interaktiva pooler, barnavdelning,
rutschkanor, café och restaurang inuti.
Jag kunde tyvärr inte göra dem sällskap i vattnet mitt i min menstopp utan ångkokades under alla timmars väntan. Mörkret, musiken, ljuset och värmen blev riktigt jobbigt till slut då det inte fanns någon plats som var lugnare. Snacka om att man börjar
bli gammal!
Ungarna var nöjda men eniga om att Lost City var bättre. Det tyckte morsorna också.
Väl tillbaka svängde vi förbi lilla Coop där deras snackshylla tillfredsställde min OCD, underbart!
Tog med Dinogenics så vi har testat båda kvällarna. Det blir lite annorlunda med fler spelare och av någon anledning vann Anders båda gångerna.
Idag rattar vi hem!
Små och större katter
Tre små som vant sig vid frukostservering.
Lugn måndag där det blev lek med Isabella och introduktion av Dinogenics - som hon gillade skarpt och faktiskt klarade av utan större problem.
Några ärenden hanns också med då jag kunde hämta min leverans från Outnorth. Somliga tjejer går igång på sina webbshoppade gelenaglar (så heter de va?) och sommarklänningar medan jag blir lycklig av en låda frystorkade och mjukkonserverade matportioner!
Ser fram emot att testa i Sälen.
Idag blåste vi upp till Kolmården och deras Safari Camp. Började med några timmar i parken innan vi checkade in och samlades. Sedan körde vi våra egna bilar i lämmeltåg in i parken till Safaridelen.
Fick en egen presentation av en lejonskötare som lockade till sig hela flocken: "Katternaaaa!" samt besökte deras största djurstall innan vi kom till vårt tältläger intill deras savann.
Tipspromenad, grillbuffe, marshmallows och fruktsallad medan giraffer, gnuer och eh, andra fyrfotadjur strövade förbi.
Lyxigt värre med tältsängar, riktiga toaletter och värmeelement. Vi behövde bara ha med sovsäck. Tidigt upp imorgon för frukost och avfärd till hotellets spa- och badavdelning.
Alltså...!
Alltså om man bortser från det ofattbart tragiska i att förlora sitt 12-åriga barn kan jag inte låta bli att undra: Vad 17 gör en 12-åring ute klockan tre på natten!?
Hoppar över till kattungemys! Johan och Elena har till slut utökat familjen med två kattsystrar så när jag hämtade min avkomma kunde man ju självklart inte lämna stället utan en stunds mys. De är så himla små! Namnen ännu inte bestämda så blir spännande
att höra.
Utmaning: Försök ta en selfie och samtidigt hålla i två ålande småkatter... Jag försökte inte ens.
Min redigerade mix är grymt jobbig men väldigt uppskattad. Scooter slår sällan fel! Fullknökat i salen men fick med några på distanserat post-combat-foto. Eva lubbade drygt 28 km under förmiddagen men körde på med jump-kicks och jacks som om
hon vilat hela dagen, jag är sjukt imponerad - och avundsjuk!
Ombyte
Solnedgång och soluppgång över Björsjön. Varm nyponsoppa hör liksom till en utflykt eller morgon efter tältnatt. Tystnaden.
Den av solen varma klippan hade en perfekt rundad fördjupning där jag låg och bara var medan skuggorna blev längre och längre.
De två dagarnas utlovade sommarvärme nyttjade jag till fullo med sol och bad för att till gårdagskvällen då den tryckande värmen lagt sig, packade min ryggsäck och begav mig ut till Vättlefjäll, ett annat populärt naturreservat
i Göteborgs närområde.
Stekande lördagssol och sval söndagsmorgon. Hann hem precis innan det förutspådda regnet kom.
Många böcker har jag plöjt denna månad, fortfarande lite mätt på deckare är jag inne på lite andra genres, främst feelgood av den typ som Jojo Moyes och nyupptäckta Lucinda Riley. De mer kanske typiska feelgood av typen "Hem till Scupper
island" och "Brevvännerna" har sin tjusning när man känner för det men blev lite banala till slut. Allt går i perioder.
Efter två veckor kommer Lilltjejen tillbaka till mig ikväll, sommarlovet lider mot sitt slut så jag plockar ut en semestervecka med henne.
