Möttes av glada katter och en  välkomstpresent i form av en död fågel i sovrummet, precis som de vetat att jag skulle komma idag och kattvakterna inte kom förbi.

 

Jag var ju tvungen att ta en sista sväng i närområdet innan jag fyllde bilen och styrde hemåt och timmarna gick fort då jag betade av några sommarpratare. Har inte lyssnat på en enda av årets men sparat några för ett tillfälle som detta. Kan bara hålla med majoriteten gällande IVA sköterskan Eveline Jacobssons prat, en nyttig påminnelse om hur snabbt vi människor är att döma och bedöma, hur svårt vi har att se utanför vår egna periferi. I en kris är det uppenbart - och kanske till viss del förståeligt att man står sig själv och sina kära närmast. Hennes liknelse med att bära ett sovande barn till den omfattande insats som krävs för att vända en nedsövd och överviktig patient var klockren för alla oss som faktiskt haft slocknade barn i famnen....

 

Den som berörde mig mest var dock Therese Lindgrens om mental ohälsa, i varje fall om man med berörd avser att tårarna flödade över vid hennes "Jävla låt" innan låten "Stairway to heaven" som fadern önskade till sin begravning. Jag har ju många gånger tidigare reflekterat över min oförmåga att förstå det där beroendet, den där ovillkorliga kärleken till sina föräldrar. Likväl var det omöjligt att inte känna hennes rädsla inför ofrånkomligt faktum.