Fulufjället
När man befunnit sig utom Telnors räckvidd och sedemera inte kunnat uppdatera löpande tappar man tyvärr de där detaljerna och många gånger önskade jag att jag gett utrymme för en anteckningsbok. Nu får det istället bli ett mastodontinlägg med de där bilderna som omöjligt kan återge det man önskar kunde fånga där och då.
Dag 1 - Tisdag
Hade packat ryggsäcken kvällen innan så kom iväg utan stress efter rejäl frukost för den en och en halvtimme långa bilfärden till Fulufjällets nationalpark. Var nästan säker på att älg skulle figurera under morgontimmarna och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän detta vackra djur stod invid vägen och lugnt betraktade mig där jag stannade intill för att fota.
Min plan var att utgå från Björkbäcksstugan och Njupeskär för att starta med Njupeskärs vattenfall som tydligen ska vara ett av Sveriges största med sjuttio meter fritt fall och total längd av nittio från dess början. Fram till fallet var det ingen vandring utan snarare promenad med de välskötta gångar och spångar som tillät både rullstol och rullator. Sista biten fram till fallet var dock relativt smal så vid högsäsong kunde jag bara föreställa mig vilken trafikstockning och trängsel det måste vara. Jag startade vid nio och parkeringen hade knappt tio bilar på plats.
Att sedan ta sig upp till fallets topp var ingen promenad i parken precis och jag fick till fullo känna på skillnaden i att vandra med en fullastad ryggsäck på ryggen. Ovan som jag var vid den förskjutna tyngdpunkten blev det en del komiska armviftningar som desvärre kunde vara nog så skrämmande när man stod mitt i en stenig brant.
Upp kom jag i vilket fall och med den gassande solen i ryggen var jag totalt genomsvettig. Mötte tre turister som gick och spelade hög musik från sin mobil. Varför går man ut för en naturupplevelse för att utestänga hälften av den, för att inte tala om hur respektlöst det är för andra omkring. På stranden förekommer dessa också och jag förstår det verkligen inte. Är jag en gammelkärring som känner så?
Nåväl, klättringen och insupandet av fallets mäktighet medförde att det var nästan lunchtid då jag lämnade området med sikte på mitt första dagsmål: Bergådalsstugan via Harrsjö- och Rörsjöstugan, en sträcka på cirka femton kilometer.
Redan efter Bergådalsstugan, som i själv verket bestod av ett flertal stugor man kunde hyra, inklusive bastu och båthus för fiske, kom de första hjortronen. Jag har inte sett vilda sådana sedan uppväxten uppe i Norrland. Aldrig gillat smaken och alla frön liknande björnbär och nej, inte ens mitt vuxna jag gillar dem. Men de var fina att se på och vackra där de lyste upp myrarna där jag passerade.
Jag tog endast med min lilla vattenflaska eftersom jag insåg att dricksvatten skulle finnas att tillgå där jag var. Underbart kallt och gott! Såg alltid till att ha påfylld flaska och vid varje vattendrag passade jag på att fylla min hopfällbara kåsa för uppfriskande liten rast.
När jag närmade Bergådalsstugan passerade jag såpass nära Norska gränsen att fånen som sedan länge varit utan mottagning plötsligt plingade till. Undrar hur petiga de är med alla fjällvandrare som knatar över?
Väl framme vid mitt tänkta mål var klockan bara två och även om platsen var perfekt med skyddad och fin tältplats intill rinnande vatten och tillgång till utedass beslöt jag att lägga om min plan och fortsätta. Då jag inte känt mig hungrig hade jag hoppat över lunchstopp och tog nu bara en müslibar så hade således extra tid på mig. Siktade in mig på nästa stuga, Särnmansstugan, som väl på plats i själva verket kallades Särnmanskojan och inte alls låg lika bra som den föregående platsen. Den låg helt exponerad på kalfjället utan rinnande vatten i närheten. I brist på annat fortsatte jag förbi på min nyplanerade rutt och fann snart en bäck. Trots väderprognosen som hittills varit solig och fin som utlovad hade jag noterat de typiska hängade molnen som närmade sig. Jag som till slut beslutat mig för att inte packa regnkläder, eller ja, i avsaknad av regnjacka bara regnbyxor, beslöt att slå läger där och hann ganska precis få upp det, installera mig däri och värma middag när de första dropparna trummade mot ytterduken.
Då jag var rätt mör efter de ovana kilometrarnas terräng var det ganska skönt att hänga kvar i mitt lilla minihem, tacksam för min nedladdade ljudbok. Med kvällen och den försvinnande solen kom kylan snabbt och då prognosen påvisat temperaturer nära noll tyckte jag mig ha förberett tillräckligt i fråga om sovkläder. Det självuppblåsande liggunderlaget ville dock inte vara så självuppblåsande längre så trots att det fick ligga i fred i över en timme blev det inte mer än halvfyllt. Hade det fungerat som det skulle hade kanske det tillsammans med det gråa klassiska rullunderlaget gett bättre isolering underifrån. Hade glömt tjocksockorna för sovning hemma i Mölndal så drog på mina två par ullstrumpor och tänkta vinter/längdåkningstights nedtill. Upptill hade jag tätsittande underställströja, långärmad ullunderställströja med polokrage, fleeceväst och löparjackan som agerat skaljacka i brist på annan. Den jag har, min gamla Peak Performance från 1997 valde jag undan då den tog mer plats och inte längre är mer vattenavvisande än löparjackan. Vanliga fingervantar och ullmössa på huvudet. Sovsäcken har minus fem som komfort men jag kan intyga att det inte var det minsta komfortabelt! När jag kröp ut för tandborstning ångade andedräkten kring mig och jag föranade en intressant natt. Drog igen sovsäcken så bara näsan stack ut och kände kylan bita i den varje gång, och det var ofta, som jag vaknade av antingen kylan eller ryggen under natten.
Sträcka totalt: Drygt 20 km
Dag två - onsdag
När jag trodde natten aldrig skulle ta slut och vaknade ännu en gång upptäckte jag ljuset och en förtröstansfull sol som värmde mot tältets sida. Klämde ned vandrar- och underställsbyxorna tillsammans med mig i säcken för att värma upp dom innan den besvärliga proceduren att klä om i ett lågt litet tält tog vid. Men när jag väl öppnade och kikade ut var det ett gnistrande vitt och vackert landskap som mötte mig. Isen på tältet smälte snabbt medan jag däri värmde mig med nyponsoppa och förberedd frukostmacka. Tack och lov var det fullständigt vindstilla och medan solen fortsatte att stiga högre packade jag ihop, skalade av mig lagren av kläder och lyfte den av det våta tältet, tyngre ryggsäcken på plats.
Nu gick jag mot solen och ned mot Klortjärn så dröjde inte länge innan jag var genomsvettig igen.
Min lilla handduk som visat sig väldigt användbar för både svett och tältduk torkade snabbt i solen och jag passade på att pausa och njuta lite av värmen. Terrängen var riktigt tuff ibland, just för den tidigare nämnda belastningen och därvid försämrade balansen. Utan ryggsäck hade det varit mest roligt att hoppa sig över de stora klapperstensfälten, men nu fick man bedöma och tänka efter en extra gång var och hur man satte fötterna. Tempot varierade därmed kraftigt beroende på hur underlaget och lutningen såg ut. Här och var låg faktiskt lite snö kvar trots det östra läget på bergsryggarna.
Man fick också se till att hålla koll på ledmarkeringarna då det lätt glömdes för ens fokus max femtio centimeter framför sig.
Men väl med trygg och fast mark under sig kunde jag ofta bara stanna till, lyfta blicken och ta in platsen, omgivningarna och tystnaden. Jag gick alltid utan solglasögon, inget filter mellan mig och allt omkring mig. Inte heller någon earpod med musik eller ljudbok då det kändes bara totalt fel, som att svära i kyrkan eller rapa högt vid Nobelmiddagen. Timme efter timme, kilometer efter kilometer. Bara jag, mina steg och ibland vinden.
Eftersom man gick i så varierande terräng skiftade temperaturerna också och jag fick frekvent ta av och ta på. Även om vinden var obetydlig var den väldigt kylig när man kom upp över trädgränsen.
Både över och under denna gräns fanns gott om bär. Blåbär, kråkbär och odon varvades med myrmarkens hjortron. Ett riktigt bärår vad blåbären beträffar och nöp titt som tätt åt mig av godsakerna. Stötte upp en hel del ripa, både som sprang iväg med förnärmande skorranden och flög upp med häftigt vinande vingslag. Fjällbjörkarnas förvridna stammar skapade en trolsk stämning i dalarna och ovanför bredde dvärgbjörkarnas små gulliga blad ut sig tillsammans med myrull, ljung och ett spektrum av lavar, från den bulliga fönsterlaven till islandslavens spretiga och den klargröna kartlaven som fick de stora klapperstensfälten att lysa när solen kom fram.
Stora Göljån var inte självklar att korsa när man inte hade stövlar eller vattentäta högskaftade kängor och dålig balans på det, men det gick och man fick vara tacksam för att vattenståndet inte var högre.
Vid Göljåstugan blev det lunchstopp och där var redan en ung tjej med sin hund som var ute på en dagstur. Generellt hade jag inte träffat på många vandrare. En handfull under gårdagen, och denna tjej var den första hittills denna dag. Av alla jag träffade på under alla dagar var många ensamma som jag. Kanske är vandring något som tilltalar oss introverta lite extra mycket?
Vad tänker man på när man vandrar så här för sig själv? Löser världsproblem, eller mer blygsamt funderar på sina egna? Många gånger slog det mig att jag tänkte på - ingenting. Oftast loopar en sångsekvens, till exempel hade jag "Husavik" från filmen Eurovision ett tag, och "Lion of love" från densamma. Men nej, när jag försöker medvetandegöra vad jag tänker på så blir det just - ingenting. Är det ens möjligt? Tydligen för mig i varje fall.
Inför min vandring hade jag funderat lite på vilka skor jag skulle gå i. Stövlar hade gått bort direkt, de är grymt tunga, klumpiga och obekväma. Kan dock bara minnas att det var det som gällde när jag var ung och fjällvandrade? När jag kollat i lite trådar och forum hade en del gått i trailrunningskor och det verkade ju smidigt, men magkänslan sade hikingskorna. Mina kängor hade jag inte ens tagit med hemifrån då de vid mina senaste korta dagsutflykter med tiden klämt över tårna. Salomonskorna var helt klart rätt val, styvare för alla vassa stenar, stabilare för trötta vrister över nyckfullt underlag och till viss del vattentäta. När kilometrarna passerat tvåsiffrigt har fötterna svullnat och tårna stött i stenar så många tusen gånger att dess naglar skriker av smärta. Skulle inte förvånas om ett antal kommer att bli blå efter dessa dagar! De sista kilometrarna vid varje etapp har varje steg smärtat och när man så lyckats slå in i en sten ännu en gång ville man bara svära högt.
När jag så skymtade mitt mål för andra natten, Tangsjöstugorna längtade jag efter att få lyxa till det i den mindre av de två som jag bokat i förväg. Framför allt att ha tillgång till kamin och en riktig säng!
När jag väl hittat och listat ut hur man öppnade nyckelboxen var det en positiv överraskning att komma in. Supermysig!
Tände snabbt i kaminen och uppnådde bastuvärme på nolltid. Härligt att hänga upp och torka både sovsäck och tält. Man ska fylla på ved man använder men då jag inte huggit ved sedan tonåren kändes det dumt att hugga av sig benet när man var ensam mitt på fjället utan någon mobiltäckning men jag sågade till ett gäng kubbar i varje fall.
Jag är en sådan som svettas lätt och mycket. Jag är också en sådan som inte hoppar i iskalla fjällbäckar eller sjöar. Således kunde jag nu värma vatten och utföra en nödtorftig avtorkning av min lekamen. Mina medtagna ombyten hade planerats att kunna alterneras mellan möjlig torkning av sol och nu kaminvärme. Tycker det fungerade riktigt bra och hade två rena innerplagg kvar inför sista dagen.
Jag hade underskattat kaminens kapacitet i den lilla stugan så fick faktiskt ibland gå ut i mässingen för avsvalning. Min variant av bastu och isdopp. I stark kontrast till föregående natt kunde jag nu sova helt utan kläder på min öppna sovsäck. Lyxigt! Sov som en sten i nio timmar.
Sträcka totalt: Drygt 14 km.
Dag 3 - Torsdag
Vaknade nästan prick klockan sex och möttes av fantastisk soluppgång genom fönstret. Stora Tangsjöstugan är öppen för vem som helst att nyttja så som många andra övernattningsstugor, då den inte behöver bokas men likväl kostar. Man kan swisha direkt, vilket är intressant då i varje fall jag hade noll täckning. Fast man kan ju alltid göra det i efterhand.
Varm nyponsoppa, müslibar, städade, rakade ur askan och lade tillbaka nyckeln. Halv åtta var jag på väg igen, min sista etapp tillbaka till Björbäcksstugan och parkeringen. Jag hade en oklar plan att gå via Old Tjiko, världens äldsta träd, eller rotsystem om man ska vara noga men insåg att mina fötter inte skulle fixa den extra biten, så det blev raka spåret.
Solen till trots blåste det mera denna dag så fick lägga på ett lager till och efter en stund också buffen lindrade skönt över öronen. Min rutt över Furufjället kan liknas vid en stor förvriden övertung åtta så passerade Särnmanskojan igen. Kikade in denna gång och passade på att ta på ännu ett lager mot vinden. Jag kan föreställa mig dessa vidder under vintern. Bara vitt, vitt vartän ögat når, och så dessa fina små stugor som små öar, fyrtorn i ingentinget. Även om jag aldrig var rädd eller orolig under mina dagsetapper kändes det ändå förtröstansfullt att se de där taken eller byggnaderna kika fram i fjärran eller över krönet. Tycker det är fantastiskt att länsstyrelsen tillser att de finns och underhålls! Att de inte bara finns som ett tak över huvudet, utan en del dessuomt har kamin och ved. Under vintern måste det vara fantastiskt mysigt att stanna till under skoter- eller skidturen för en grillpaus eller välbehövligt skydd från det nyckfulla fjällvädret.
Avstånd och perspektiv var något jag ständigt förundrades av. Visst mindes jag att något som ser hyfsat nära ut i själva verket ligger kilometrar eller till och med mil bort och framför allt, tar längre att ta sig till än man tror. Har en klar minnesbild från ett träningsläger med skidklubben och Pernilla Aldrin ville att jag skulle fota henne vid en snöfläck vid en bergssida. Den såg inte ut att ligga särskilt långt bort så hon skulle bara springa dit lite snabbt. När hon väl var framme och jag kunde knäppa en av de trettiosex på rullen, syntes hon inte.
Just dessa avstånd, all den öppenhet man blir medveten av som brer ut sig åt alla håll vart man än tittar. Men ser ingen, hör ingen, bara fjället och du. Jag hittar inget annat ord än ödmjukhet.
Ju närmare man kom den stora knutpunkten i Njupeskär desto prydligare blev skyltarna och stigarna. Det sistnämnda mycket tacksamt för undertecknads fötter.
Sträcka totalt: Drygt 12 km.
Totalt dessa tre dagar: Drygt 47 km.
Belönade mig med en halluomiburgare innan jag avyttrade mina sopor. Retar mig vansinnigt på de besökare som förväntar sig att andra ska ta reda på deras skräp, som att det finns renhållningsarbetare på fjället eller skogen. Det du tar med dig ut i naturen tar du också med dig tillbaka! Eller som den populära taggen "ileavnothingbutfootprints" som uppmuntrar och uppmanar folk att vara rädda om vår omgivning och natur. Såg en bild från Kebnekaises fjällstation som, liksom alla turistmål under denna "hemesterperiod" varit flitigt besökt, och det sopberg som folk lämnat efter sig. Blir så besviken och ledsen när jag ser sådant och tyvärr var den bilden inte den enda platsen med liknande vittnesbörder.
På vägen tillbaka från Njupeskär såg jag en skylt och gjorde en spontan avstickare - på drygt två mil längs med fjällryggen till Göljåsdalen. Hade läst lite om den så passade på när jag nu ändå var här. Det var väl värt den omvägen och de ömma fötterna då det var en väldigt speciell känsla att vandra igenom området. 400 mm regn under ett dygn förvandlade den vanliga fjällbäcken till en störtflod som drog med sig allt i sin väg. Det var mäktigt att se de grova trädstammarna knäckta tre-fyra meter upp, eller helt och hållet uppvridna med rötterna och ihopspolade som en hög kvistar.
Är så himla glad att jag faktiskt gjorde denna resa! Många förskräcktes när jag berättade om mina semesterplaner. Fjällvandra ensam, och dessutom övernatta? Båda dessa aspekter var något som hon aldrig hade vare sig velat eller påstod sig klara av. Bara att åka upp och tillbringa en hel vecka ensam i Sälen har fått många av de de få jag berättat för att höja på ögonbrynen. Nu sitter jag här med hemfärden nära förestående, och undrar vart tiden tog vägen! Har jag verkligen varit och fjällvandrat och övernattat där uppe? Jo, mina tånaglar påminner mig så fort jag bara kröker eller berör dem. Så vackert, så mäktigt och storslaget vill och hoppas jag kunna göra detta igen! Detta var mitt andra och sista år som provägare till denna lägenhet. Kommer inte att köpa loss den. Har helt enkelt inte möjlighet. Bekvämt och tryggt med en fast vecka förvisso men det är onekligen billigare och mer flexibelt att hyra. Nästa gång kan jag ju hyra något närmare Fulufjället om jag vill göra om det, eller vid något annat fjäll eller var som helst. Denna tid är dock bäst, efter högsäsong. kunde som sagt föreställa mig trängseln vid Njupeskär, men också uppe på fjället under sommaren. Medan jag satt på parkeringen efter tillbakakomsten var det ännu relativt tidigt och en första buss anlände fullastad med turister medan parkeringen fylldes på med bilar och husbilar.
Undrar om mina fötter, eller mitt knä pallar en till tur upp till toppen imorgon? Var så jäkla härligt att lubba där uppe! Knät kände jag för övrigt inte alls av under dessa dagar. Hade ju tänkt tejpa det men glömde bort det totalt. Gick ju bra ändå.
Avslutningsvis tänkte jag summera vad jag faktiskt hade med mig. Skulle ha gjort det innan jag åkte men tänkte inte alls på det då.
Kläder:
Fyra långärmade underställströjor varav en höghalsad i ull, två t-shirts, två sport-bh:ar, fleeceväst, skal/löparjacka, vandringsbyxor, ullmössa, fingervantar och fyra par strumpor varav två i ull och keps.
Alla kläder kom till användning och saknade egentligen bara rejälare sovstrumpor till tältnatten. Glömde pannbandet men buffen funkade lika bra och att som sagt alternera underställströjor för en svettis som jag var toppen.
Alla kläder kom till användning och saknade egentligen bara rejälare sovstrumpor till tältnatten. Glömde pannbandet men buffen funkade lika bra och att som sagt alternera underställströjor för en svettis som jag var toppen.
Vandrarbyxorna jag köpte på det otippade stället som Nina visade i Stockholm var grymt prisvärda. Vatten- och smutsavvisande skalbyxor som likväl andades och hade helt öppningsbara sidor vid knäna som gav välbehövlig svalka. Gillade den lilla detaljen med fästet framtill i byxbenens linning att fästa i sko/kängsnören. Bara därför lossnade den ena när jag kom tillbaka och verkar inte kunna repareras.
Packpåsarna som Nina introducerade för mig var ovärderliga! Så mycket lättare att packa och hålla reda på sina kläder än att de hamnar lite hipp som happ att gräva efter.
Mat och dess utrustning:
Hade med fyra matportioner, tre frystorkade och en mjukkonserv. Eftersom jag inte åt någon lunch första dagen fick jag en över tillbaka hem.
Hade med nyponpulver för varm dryck till morgnarna vilket var väl värt en kall morgon. När man dock nu erfarit det smidiga med matportioner som inte ger mer disk än skeden man rör om och äter med så hade jag gärna sett en liknande lösning för nyponsoppa.
Förberedde två tunnbrödsrullar och hade fyra müslibars. Dessa räckte gott till frukost och mellanmål. Fick en över.
Övervägde och fyllde öven den mjuka vattenplaskan på en liter att ta med innan jag valde den hårda. Dels för att den är lättare att hantera och dricka ur, men också för att placera i ryggsäckens ytterfack.
Den lilla vispen för att göra nyponsoppan kunde enkelt knös ned i sovsäcksutrymmet och den expanderbara skeden var smidig.
Jag hade tagit bort det mindre av de två djupa kärlen från spritköket för att slippa de grammen på ryggen. Sotet tycker jag är besvärligt men inte mycket att göra åt. Tur jag testkört innan och insett att en skyddspåse var ett måste. Inte så kul att upptäcka ute på långvandring att man måste köra ned ett grymt sotigt kärl i ryggsäcken. Den lilla flaskan med T-röd var lagom och smidig till skillnad från en fullstor flaska att ha med.
Tält, liggunderlag och sovsäck:
När man nu testat detta på riktigt så att säga och därmed till fullo garanterar att varje gram känns efter några mil, är det lättviktstält som gäller. Jag är därmed sjukt nöjd att jag bytte från det jag först köpte tillsammans med Nina och co. Ett dyrare, men mindre och lättare. Det finns självklart ännu lättare, men då också betydligt dyrare och för en än längre vandring är det helt klart något som skulle vara värt investeringen. Knatade förbi ett ritkigt litet enmanstält men vad man vinner i vikt och utrymme förlorar man i komfort. Mitt är visserligen ett tvåmanstält, men lagom för en då jag nu kunde ta in min ryggsäck och allt i tältet och inte bara det lilla bottenlösa "förtältet" som således blir kallt och fuktigt. Det går förvisso inte att sitta ordentligt inuti men man har ändock mer manöverutrymme än den lilla tub som ett lätt enmanstält erbjuder. Man får helt sonika bokstavligt talat väga för- och nackdelar.
Det självuppblåsande liggunderlaget tar nästan lika mycket plats som sovsäcken och fungerade dessutom inte heller. Också där kan man få mindre och bättre för en högre prislapp så samma argument som ovan gäller. Antagligen också för sovsäck. Min har rätt många år på nacken, minns inte ens när jag köpte den och för vad men den där komforttemperaturen på minus fem grader ställer jag mig skeptisk till.
Hygien:
Tandborste, dock ingen hopfällbar och minitub med tandkräm. Liten hårborste tyvärr nödvändigt när man har en sådan hårman som jag har och inte snaggat. Liten förpackning våtservetter, kvarts toarulle och trosskydd. Istället för att byta trosor bytte jag trosskydd och våtservetterna var bra för både händer och raggardusch.
Övrigt:
Minihandduken var grymt bra både till svett, våt tältduk eller efter en avtvättning i förbipasserad bäck. En sådan där superabsorberande kanske är en bra investering? Fast jag gillar det lilla mini-formatet att smidigt ha till hands.
En stor soppåse och tre små typ "fruktpåsar". De små var bra för att kunna dela upp soporna till mindre paket för att undvika att bli skrymmande i en stor, plus ytterligare skydd för portionsförpackningarnas rätt vassa hörn. Man vill inte riskera att det går hål på ens soppåse!
Det lilla multiverktyget stod jag och vägde i handen. Vad har man för nytta - egentligen av en liten sådan? Då känns en riktig kniv mera tillämpbar, men hade ingen med mig. Detta multiverktyg kom heller aldrig till användning. Känns mera som ett "bra-att-ha". Likaså sårtejpen slängde jag i som en tvivelaktig kompromiss till mitt lilla första-hjälpen kit som jag beslöt att utesluta.
Kompassen är av minsta modell och ingen belastning att ha med i sin självklarhet.
Min kära gamla midjeväska från Haglöfs hade jag framtill på magen för kartan, min hopfällbara kåsa och earpods. Trots att jag redan efter första dagen insåg att jag inte ville lyssna på något envisades jag av någon anledning att ha dom där...På kvällarna kom de dock till användning.
Pannlampan och campinglampan kom aldrig till användning och antagligen hade det räckt med en av dom. Måste jag välja hade pannlampan varit mer användbar.
Ryggsäcken:
Först och främst var denna avsevärt mycket lättare än den jag hade möjlighet att låna av Nina, något jag nu som sagt förstått än bättre vara värt en hel del. Gillar det egna utrymmet i botten där sovsäcken och något ytterligare litet ryms perfekt. Att kunna fästa tältet undertill på utsidan var ett måste, likaså möjligheten att fästa ett sådant, alternativt rulle liggunderlag upptill under locket.
Möjlig förvaring i det halvöppna utrymmet på utsidan var användbart men lite svårt att nå spännena för att öppna upp det helt när man hade liggunderlaget fastspänt.
Det enda jag riktigt saknade var förvaringsmöjligheter framtill, i/på midjebältet och/eller axelremmarna för karta, vattenflaska, mobil och tex pannband och vantar för snabb och smidig tillgång. Nu löste jag det med midjeväskan och den hopfällbara kåsan så för det priset är jag helt klart nöjd med den!
Det hade varit intressant att veta hur många kilo jag landade på allt som allt.
Kommentarer
Trackback
