Det är ovant att se blå himmel och solsken. Med några plusgrader får man nästan en känsla av vår, i varje fall sett genom mina otvättade fönster eftersom jag inte gått många steg utanför dörren denna vecka. Jag tycker allt att hostan har lättat något, men slemmet har liksom förflyttat sig längre ned i luftrören. Det är så det känns i varje fall.

 

Jag kunde i vilket fall mygla ordentligt vid kvartalen där jag stod längst bak och så långt från alla som möjligt så det gick sådeles helt ok med mina Frölunda fighters någon timme senare. Nya releasen känns hyfsat ok, en del musikmässiga seglåtar medan en del har riktigt bra tryck. 

Denna dag har jag så lagt beställning på ny bil, sexton månader över den egentliga tiden för byte får jag finna mig till rätta i ledet och köra elbil, det enda som numera gäller för Volvo Cars. Tittade på summor, förmånsvärden och skatter tillsammans med C och kom fram till att det faktiskt blir något billigare med den nya, just för att det är el. Det är den minsta och mest avskalade modell som kunde väljas som förmånsbil, det enda jag konfigurerade var dubbade vinterdäck samt färgen. Det fanns verkligen inte mycket att välja på, den ena mer intetsägande än den andra, men blå hade de och således får Lilltjejen äntligen sin favoritfärg.

Ett antal månader lär det dröja innan den kan hämtas så får tillse att uppgradera min parkering till laddplats. Jag är faktiskt inte jätteförtjust i att köra helelektriskt, en hybrid hade känts bättre, att ha det fossila som en backup framför allt vid långkörningar. Men å andra sidan, hur ofta gör vi långkörningar?

 

 

Efter dessa tre tunga verk fick det bli mera verklighet men i form av Sveriges radios olika poddar, också skrämmande på sitt sätt med den oroliga och instabila värld vi sitter i idag.

 

Då känns det skönt att fly in i det ytliga i form av frosseri av stora mått! Steinbrenners lyxiga sopplunch med tårtbuffé samt middag och IMAX-bio på en och samma fredag. "Dune 2" var lång men helt ok trots sitt otillfredsställande slut. 

 

Vi lämnade en regngrå västkust och besökte Cloettas fabrik på vägen till en torr men kylig huvudstad dit vi ankom i såpass god tid att biljettluckorna inte hunnit öppna.

Slog ihjäl lite tid i Globens fantasilösa köpcentrum och spelade lite shuffleboard för att sedan utan problem finns våra biljetter som utlovat. Stor lättnad och glädje! 

Lyckan visste inga gränser när Lilltjejen efteråt blev så starstruck men tack vare hennes idols initiativ fick både selfie och autograf. Oändligt tack till Zecira som bjöd oss och framför allt min älskade unge på denna upplevelse!

 

Njäe, kanske är vi bortskämda av de många föreställningar vi nu varit på men detta var faktiskt så banal nivå att de inte ens är i närheten av att kunna jämföras med de andra. Cirkus Cirkör klev runt på "osäkra" stålställningar, balanserade på en annan och...tja, visserligen är mitt minne som det är men det fanns liksom inget som utmärkte sig eller lämnade tillräckligt med avtryck för mig att komma ihåg. De som utfört mest arbete här är nog de som konstruerat stålställningarna.

 

C ville ha "riktig" mat så blev middag på närliggande Olivia, bortkastat på mig som knappt känner någon smak så tog bara en pizza med stark salami, och blev just bara starkt jag kände också. Tycker den här förkylningen borde ge sig snart! Fick inse faktum och med galet dåligt samvete ställa in min söndagsklass då jag inte fick tag i någon vikare. Förfrågningarna duggar tätt i vår grupp, många sjuka nu.

Fick ett psykbryt när C försökte hjälpa mig med Javan, skönt att lätta på trycket med både fula ord och barnsligt hamrande med det oskyldiga tangentbordet men lyckades driva C hemifrån, tills jag ynkligt via Ronja fick honom att komma tillbaka. Kändes jobbigt att Lilltjejen fick finna mig i arbetsrummet med tårdränkt ansikte då jag trodde hon skulle bli rädd och orolig. Enda gångerna hon sett mig riktigt ledsen har varit när vi sagt farväl till katterna, men hon var väldigt fin och saklig och hon behöver nog se att också vuxna och föräldrar kan bli ledsna. Jag var inte heller värre däran än att jag kunde prata med henne. Jag var bara så trött, på förkylningen, efter arbetsveckan, på den förbannade Javakoden som är så långt ifrån logisk eller begriplig. Kändes lite klarare i huvudet efteråt och när Lilltjejen efter sin träning skjutsats till Johan satte jag mig några timmar fram till läggdags. Jag blev inte klar med inlämningsuppgiften i tid men hade lyckats komma en bra bit på vägen och inte fått något nytt psykbryt när jag inte kunde förstå vad som var fel. 

 

Till dagens pass i Sisjön fick jag inte heller svar på vikarieförfrågan men med många i kö kunde jag inte med att ställa in den också. Så i med två Ipren, Bisonatural och iväg, ömsom orolig för ett platt fall, ömsom inställd på att orken skulle infinna sig tillsammans med musiken. Jag valde medvetet låtar som jag både får energi av och inte tillhör de mest fysiskt tuffa och det fungerade! Okej, kanske inte mitt starkaste pass men klart över förväntan. Det som besvärade mig nästan mest var hur påtagligt lomhörd jag fann mig vara, som att ha vadd i öronen. Är det inte konstigt det där, hur man kan hosta som en galning, vara totaltät i näsan och känna sig glåmig och trött, för att nästan känna sig som vanligt när man står där framför deltagarna och musiken dånar igång, och nu sitta här igen framför skärmen med snor fulla näsan och svidande ögon.

 

Näe, när jag trodde att en veckas hostande skulle bedarra lades det till snor och feber till det hela istället. Inte många punkter på termometern, bara tillräckligt för ledvärk, ömsom svett och ömsom frossa. Mest det sistnämnda, frusit som en hund senaste tiden. Ögonen svider och jag är ett under av ynkedom, till och med såpass att jag redan igårkväll försökte hitta vikarie till mitt söndagspass vilket suger så fett att jag femton gånger övervägt at köra ändå när jag nu misslyckades med att hitta någon. Å ena sidan är det säkert ingen big deal för mina deltagare, men å andra känner jag mig som en svikare. Samtidigt vet jag hur missnöjd jag skulle vara med en mer än medioker prestation som jag, faktiskt, inser att det skulle bli när jag till och med blir flåsig av att gå ut med hundis, och snigelgudarna vet att den hunden inte är någon Turbo!

 

Skulle egentligen varit med i Hjärt- och lungräddningskurs idag som NW kör regelbundet för alla, men att komma hostande och snörvlande till ett sällskap av träningsnördar brukar inte vara populärt så fick avstå. Erkänner att jag dessutom blev trött bara av att tänka på att träna hjärtkompressioner och dela ut djupa andetag när jag knappt själv klarar av att andas ned i mina egna lungor.

 

Likväl finner jag mig själv stå där på fredagseftermiddagen och sno ihop paltbröd - för att det varit hela veckans plan, tack och pris för Kitchen-Aid som gjorde grovjobbet. Har blängt obeskrivligt mycket på Insta och FB och obeskrivligt obefintligt på Java. 

  

 

Strupen känns söndertrasad och hjärnan skvimpar runt för varje hostning, nu är jag trött på detta!

 

Tar locket till geléburken från diskbänken, vänder 180 grader och tar geléburken från matbordet där jag skruvar på locket. Gör en 180 tillbaka till diskbänken och undrar vart locket till burken tagit vägen. Frågar C och stirrar stint på honom och diskstället intill honom där jag förväntar mig att han försigkommet förväxlat locket till den andra bruken som jag under tillredningen tömt.
Han ser oförstående på mig och bådas våra blickar går ned till min hand där jag ännu håller i burken - med locket ordentligt på. Ridå.

 

Hostan är tillbaka så luftrören känns såriga och lämnade kontoret under eftermiddagen då det kändes sådär att sitta där i landskapet med mina strupvrängande oljud. Störigt.

 

Kanske man kan kalla det ännu ett tecken på att jag har lite för många olika bollar i luften, när jag i ett möte säger att vi kan ha ett uppföljande möte tillsammans med min kollega i slutet på denna vecka, min kollega som jag precis haft i ett annat möte och vi pratat om det faktum att hon åker på semester på torsdag! Snacka om att skämmas som en hund och verkligen skapa en undran över min egentliga hjärnkapacitet. Det är sådana banala grejer som min hjärna helt sonika glömmer bort, guldfiskminne på riktigt!

Föreningens styrelse bad mig skicka kallelse samt uppdatera dagordningen för måndagens styrelsemöte och ikväll klockan nio har vi Gothia coremöte. Om en knapp halvtimme ska jag hämta Lilltjejen från hennes gymnastik - som hon inte längre vill vara med på eftersom den nu plötligt blivit tråkig. Liksom skolan, och tvärflöjten. Tvingade med henne för att söka några sommarjobb igår, en hungrig och således grinig avkomma som inte blev bättre när hennes knä tydligen gjorde så ont att hon inte kunde köra de fyrtiofem minuterna på löpbandet som hon tidigare proklamerat som mål. Förebyggande övningar var heller inte intressant då det gjorde för ont och vägrade lyssna på det faktum att det var därför de kallades förebyggande och att den där proffskarriären som målvakt skulle bli synnerligen kort om hon trodde på mirakulös bättring utan åtgärder. 

Jag är inte den som krusar, passar inte galoscherna eller vettigt resonemang så får det vara och jag fick ihop tre kilometer i varje fall, så jag bara gick och duschade. 
Efter ett samtal på vägen hem som var mer en monolog från min sida, vände hon och blev sig själv när vi var hemma igen, trots att middagen inte hunnit intas. Men jag vet ju själv hur svårt det är att erkänna sina tillkortakommanden och återfinna tonen och balansen när man känner att man själv är orsaken till att ha brutit den, så jag som vuxen får skjuta undan den eventuella personliga prestigen att den som började osämjan också ska ta första steget att lösa den. Det räckte med en lättsamt neutral kommentar och hon var tillbaka.

 

I luckorna jag har finner jag varken ork eller motivation att försjunka i Javan och har börjat fundera på om jag skulle ta ledigt från jobbet en dag eller två och göra ett ordentligt försök. Jag har ju en rejäl tidbank att använda men det svåraste är alla möten som jag känner förpliktelsen att närvara vid. Och hattar jag mellan möten fallerar just den där fokusen som jag tror jag behöver. På söndag ska den andra uppgiften lämnas in och jag blir bara trött när jag läser den. Det hade lika gärna kunnat stå att jag ska utföra ett svetsarbete hundra meter under vattenytan vid en oljerigg i Atlanten.

 

Måndag igen? Hur gick det till? Vart tar tiden vägen, hallå?

Barnfria och således träningsvärk veckan passerade i ett huj med värkande knä och höft som belöning. Fick till några kilometer på löpbandet endera dagen dessutom, det är ju inte så länge kvar till Göteborgsvarvet!

Det är så jämrans kallt på kontoret och medan jag betade av möte efter möte kom en från mitt team med varm choklad och varmt vatten, perfekt för kalla händer och så omtänksamt!

Christer är sjuk, hostar och allmänt eländig med huvudvärk. Jag skapade egen huvudvärk genom att ägna kvällen åt fruktlösa försök med Java. Jag är ohjälpligt efter och sjukt omotiverad, på gränsen till att ge upp.

Innan klockan passerat halv tio denna fredagskväll gjorde vi båda det, gav upp och gick och lade oss. Så här ligger vi, trötta och ynkliga framför det avslappnande och mysiga kinesiska "Flavorful origins".

Jag och chefen hade turen, eller ja, i vilket fall erbjudas hembakade semlor av Desirée som hennes dotter gjort. Kändes typ välbalanserat efter ett gött pass i Sisjön, för att sedan fallera när jag kom hem till ännu fler delikatesser! 

Lika bra att fortsätta när vi ATM:er denna dag hade halvdag med våra respektive chefer, två till antalet. Platsen var ännu ett konsultkontor, inte mitt i stan denna gång utan flashiga Lindholmen. Nexters kontor liknade mera tjusigt hotell med badrum som hade högre i tak än mitt egna hem, med vatten på var sida som utsikt och Älvsnabben som regelbundet lade till alldeles utanför.

Vi har konsulter därifrån men för egen del kändes det inte jättebra att utnyttja deras lokaler då det blev så uppenbart mycket införsäljningssnack på köpet och jag har svårt för sådant, den där jargongen och fjäskandet.

Just därför kändes det ytterligare svårt när de också bjöd på den avslutande lunchen, en magiskt god fisk som likväl fick en något bitter bismak.

Medioker och synnerligen lättsmält action i form av "Madame web" var ändå en lagom nivå i slutet på en arbetsdag. Man fick onekligen fredagsfeeling, men ska upp i ottan för att lämna bilen på verkstan imorgon då framrutan ska bytas. 

På vägen till och från stan passerade vi Liseberg och det äventyrsbad som inom få månader skulle ha invigts. Skelettet av vattenrutschbanorna och det öppna svarta hålet var en smått surrealistisk men framför allt sorglig syn.

Det har kommit mera snö och allting blir ju så mycket ljusare! Temperaturen är kring nollstrecket så långvarigt lär det inte bli, som vanligt.

Jag förväntade mig ett morgonmöte bara för att upptäcka att jag bokat rum och satt agenda, men inte inkluderat mötesdeltagaren i fråga. Det är ju tur att man kontrollerar sin bokning innan man börjar skicka pikar i varje fall.

 

Många göteborgare är nog lite ledsna i ögat idag när vår lilla ljusglimt i det konstanta grävandet i staden bokstavligt talat gick upp i rök igår. Många nog både skakade på huvudet och fnös när ambitionerna om att konkurrera med Disneyland proklamerades där för omkring tio år sedan, men allt eftersom det från utsidan synnerligen anspråkslösa hotellet slog upp dörrrarna och de, nästintill vulgära utanpåliggande rutschkanorna tagit form har en viss förväntan och stolthet vuxit fram i takt med den allt mer närstående invigningen. Vattnet hade börjat fyllas på i bassängerna, de sista växterna köpts in och satts på plats och så i ett bara så underskattat förlopp som eld kan ha, gick allting på några timmar förlorat i lågor.

 

Många var vi nog som följde de många mediala upptagningarna av explosioner och eldkaskader. Jag scrollar ned och än större rökpelare visas från en andra explosion - i Gaza.

Symboliska värden har tillsammans med de materiella gått upp i rök, men de sistnämnda är försäkrade och lär säkert återställas och med det också det symboliska. Tragedin ligger i de liv som tas i världen, i det liv som förmodligen gått förlorat då en man har upptäckts saknad i branden. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur vi bortskämda svenskar skulle hantera en riktig kris.

Nåväl, under gårdagen var det att pälsa på sig till något som kändes som mumifierad och övergödd pingvin för den några få minusgrader och blåsiga Åbyvallen. Tjejerna hade träningsmatch mot Fjärås killar i samma ålder och spelade så bra som de bara kan vilket resulterade i vinst med sex mot ett. De har alltid förlorat mot dem så det var en skön revansch.

Därutöver har jag lagt kanske för många timmar framför skärmen med Diablo när jag istället borde ägnat åtminstone några åt Java. Vi spelade upp våra karaktärer till level åttio igår och jag är riktigt nöjd med necromancern, för jag behöver inte fippla med flera olika spells, haha! Det är mest bara att kötta på vilket jag föredrar, alltså okomplicerat.

Under tiden fixade Lilltjejen chokladbollar och röjde i sitt rum innan Ellie kom för schlagerkväll och övernattning. Notera mitt också nyttigare inslag till dem!

Jag och C hade mellouttagningen på i angränsande sovrum för att kila över när det var dags för den omskrivna Fröken snusk. Jag har inget emot epadunk som jag kan finna både medryckande och kul med minnen från parkeringsgaraget under Piteå dansar och ler där Kenneth and the knutters röjde loss. Lite kul kuriosa är att en av deras medlemmar, Kjell, är också på IT-sidan på VCC och under åren har vi jobbat i gemensamma projekt.

Fröken snusks karaktär med rånarluvan sticker onekligen ut och har lyckats uppnå sitt syfte - uppmärksamhet, vilket nästan tar fokus från själva låten som är hyfsat ok.

Partierna när vi skulle lämna vårt hängade över styret, sätta oss upp och slappna av funkade bara inte. Jag fick stå eller hänga över styret för att avlasta, på det klara med att fyrtiofemminuterspasset var precis vad jag klarade av både mentalt men framför allt rövmässigt.

Svettig blev jag i vilket fall och benen brann men särskilt kul var det inte, även om det var en viss tillfredsställelse i att hänga med huvudet och se benen pumpa. Trampa, trampa, trampa. Men kanske hade det varit mer uthärdligt om jag haft en decimeter vaddering mellan benen. Kanske.

Så här morgonen efter smärtar svansen fortfarande. Spinning är (igen) uppenberligen inget för mig.

Den andra läraren i kinesiska kursen bjöd på en repris med två och en halv timmes monolog. Hon beklagade dock att interaktion inte var möjlig med den stora grupp vi är, så jag kan bara konstatera att de tre andra lärosätena jag nu testat har ett avsevärt bättre upplägg. Där var lärarna också kineser som undervisade i kinesiska medan dessa är doktorander eller liknande med andra huvudämnen är just kinesiska och troligtvis är ålagda ett antal undervisningstimmar då det pedagogiska genomförandet har en del att önska.

Vi har samma lärobok som min föregående kurs, men som jag förstått ska vi i denna kurs endast arbeta med de fem första kapitlen medan vi i förra gick igenom alla tio på samma kurslängd och hastighet. Vi har inga inlämningsuppgifter, endast sluttentor medan vi hos Dalarnas högskola hade varje vecka, tufft men man lärde sig mycket.

På ett sätt är den låga ambitionsnivån på denna kurs tur med tanke på den begränsade tid jag har, men att öva och underhålla kinesiskan på egen hand är så pass svårt att min registrering på denna kurs var just för att säkerställa detta.

 

Medan jag satt där och kämpade för att hålla fokus bakade Lilltjejen en kladdkaka, ååh! 

Nu är det storstädning av hennes rum, helt på eget initiativ medan jag för ovanlighetens skull sitter på övervåningen och försöker läsa på den andra kursen.

Det slog mig hur mycket jag trivs att sitta i min fåtölj invid mina böcker. Jag älskar mina böcker! Tänk om jag också haft alla böcker jag nu betat av i Bookbeat, tvåhundratjugotvå ytterligare har det blivit sedan år 2020. Det hade byggt på mysigheten ännu mer här uppe!

Kursmaterialet till Javakursen är omfattande och gediget, utöver tegelstensboken. Skillnaden i förberedelser och genomförande är raka motsatsen. Jag har skrivit ut materialet då det är betydligt lättare och trevligare att slippa läsa på skärmen. Då kan man till exempel sitta här i favoritfåtöljen medan Lilltjejen som nu är klar med städningen spelar PS4.

Hängde lite i kontorets lobby som onekligen fått en rejält ansiktslyft efter renoveringen. Designerstolarna vilkas syfte främst brukar vara just design framför komfort var överraskande bekväma. 

Alla passerkort skulle bytas, därav hänget. 

Lunchade med ena teamets nya produktägare som är tillbaka från mammaledighet. En eller femton tacksamhetstankar dök upp när man förstod vilket graviditetselände hon genomlidit. Konstigt hur signifikant olika det kan bli, även mellan första och efterföljande barn. Hon verkade i vilket fall väldigt trevlig så ser fram emot att jobba med henne.

Måste in till kontoret igen imorgon för besök hos företagsläkaren angående troliga vaccinationer inför Indien. Vad jag vet fyllde jag inte på den där för hepatit, och medan jag nu skriver detta inser jag att jag måste passa på att lämna blod innan jag åker eftersom jag därefter hamnar i blodgivarkarantän!

Två och en halv timme pågår tjejernas träning, det är väl rätt länge? Men det är sista terminen, till hösten kommer tiden inte att finnas då hon också kommer att släppa tvärflöjten. Det tycker jag är mest synd men hon fullföljer denna termin för att jag vill och inte hon. Jag hoppas hon kommer ha lika stor nytta av de år hon nu ändå gör som jag hade.

Lilltjejen är tillbaka och efter lite kvällsmellis och prat ville hon upp och spela PS4, så jag sitter här med den sköna trötta känslan i kroppen som man bara får av en rejäl fysisk genomkörare. Mycket folk igen denna söndag, nyårstrenden håller i sig och till skillnad från både torsdagen och lördagen kändes kroppen mycket piggare idag. 

Jag kommer till kontoret och den plats där dockningsproblemet har lösts under gårdagens eftermiddag av en tillmötesgående tjej från supporten. När jag kommit på plats inser jag att det andra problemet kvarstår, att jag inte kan koppla in mina hörlurar. Jag glor förorättat ömsom på de båda ändar av hörlurarnas kabel som består av USB-C och det enda USB-C uttaget i min laptop som är upptaget av dockningskabeln. Hur mycket jag än blänger framträder inget nytt uttag i laptopens sida, ingen av hörlurarnas kabels ändar förvandlas till USB-A som jag har två passande kompisar till i laptopen. Ungefär där kommer Stoffe förbi för att säga hej och jag låter världens orättvisor gå ut över honom. Klockan har inte hunnit passera åtta så landskapet är relativt tomt vilket jag både tycker är bra och dåligt när jag inte skräder orden över vad jag tycker om utrustningen som företaget tillhandahåller.

Christoffer är som Christoffer är, ingenting påverkar honom. Utanför härjar utkanten av orkanen Ingunn och han hade kunnat befinna sig i dess öga i Norge, lugnt betraktat förbiflygande tak och sippat på sin pappmugg med köpekaffe. Utan ett ord sträcker han fram en påse med saltbeklädda chokladmadlar som jag definitivt inte gillar men tjurigt tar ändå och vägrar erkänna smakar helt ok.

När jag orerat färdigt skrockar han på det sätt som bara Stoffe kan och undrar med det där tonfallet som om han frågar om vädret, på vilket sätt detta är hans problem.

Han är som marshmallows på mina barnsliga taggar som får mig att lyfta blicken från mina löjligt triviala problem och fråga hur det går med deras fosterhemsarbete och jag får en mikroskopisk skymt av en trasig tonårstjej som bollats mellan familjehem och nu landat hos dem. Jag kan inte föreställa mig en tryggare och mer stabilare plats.

 

Jag gör ett försök och tar en sväng till supporten och får faktiskt en ny adapter, något som tidigare varit omöjligt eftersom, hm, var och varannan tappar bort dom. Men man kan ju undra varför de sätter ihop en hårdvarupark som inte är kompatibel utan adaptrar, som när alla konferensrum utrustades med högtalare som krävde HDMI-uttag vilket inga laptops hade, så de fick köpa adaptrar till varenda en. Dessa blev ett mer eftertraktat byte än gratisexemplar av senaste Apple-fånen och jag pratade med en av fastighetskillarna som ansvarade för att tillse utrustningen som fått köpa in hundratals nya efter första veckorna. Till slut monterades lås på alltihop och man kan bara anta att kompabilitet stod högre på listan när de några få år senare bytte ut hela konkarongen igen.

 

Nåväl, nu hade jag lyckan att få en adapter så jag kan sitta här med mina stora skärmar, riktiga tangentbord och fungerande headset. Kanske blir en bättre dag idag. 

 

 

Jag är på bäbisnivå, Javakurs för bäbisar som inte ens lärt sig stoppa tårna i munnen. Jag ligger där och dreglar med blick lika nollställd som en torsk och vevar verkningslöst med armarna. Frustrationen jag fick med mig från kontoret byggs på av den opedagogiska läraren i kinesiskan som tvingar mig att sitta ytterligare dryga två och en halv timme lyssnades på hans fonetiska dravel. Han skriver någon masteruppsats visar det sig, när han plockar fram den för att visualiera sina rön kring de fyra tonernas faktiska felaktigheter. 

När jag loggar in på Canvas appen som båda lärosätena använder ser jag en notis att jag missat att lämna in Javakursens första uppgift. Den är mest symbolisk, för att visa att vi förstått hur man ska lämna in då det är två olika verktyg som gäller. Redan där blev jag underkänd då jag trodde mig faktiskt lämnat in den, men en liten röd notisbubbla upplyste om motsatsen. Happ. Lika bra att försöka fixa det som Codegrade klagade på, verktyget som automatiskt ser över ens kod - som man skriver i ytterligare ett annat verktyg och laddar upp i det nyss nämnda, som sedan ska lämnas in i det tredje. Jag är så djävla lost.

Jag får felmeddelanden men fattar inte vad det betyder, så jag tar till det som jag förstått är alla utvecklares bästa vän, Google och försöker följa de olika råden som ges. Felmeddelandena blir fler! Den förbannade koden är kopierad från läromedlet, uppgiften handlar inte om att skriva koden utan om att kunna lämna in den, så varför i helvete klagar den för?

Christer har sin hemmadag idag vilket kanske är tur men jag blir ännu argare när han inte svarar då jag ringer men i nästa andetag lättad då jag antagligen börjat lipa om jag öppnat munnen.  

Några minuter senare messar han och försöker förklara något som antagligen är lika enkelt som att skita purébajs men vad jag än gör så är Code-fucking-grade inte nöjd. 

Jag känner mig så totalt förbannat värdelös, trög i hjärnan, puckad och på sin höjd kvalificerad att arbeta som skruvsorterare. Jag har sett klippen, de som sitter där med rundade ryggar, robotstela nackar och drar skruvar ned i olika hål med ögon lika tomma som mina när jag ser Javakod. Jag hade antagligen satt träskruvarna bland gipsskruvarna och gipsskruvarna bland expanderskruvarna. Jag är så djävla obildbar. Och hungrig. Fan.

 

Nämnde jag förresten att jag fick ett fett stenskott i vindrutan på vägen hem? Hela rutan måste bytas konstaterar verkstan. Vad bra, ännu en grej på att göra listan och en medlem i föreningen pingade mig för att klaga på Telia som inte fixat deras bredband och TV så jag som "jobbar med IT" och således IT-ansvarig fick skriva välformulerade mail om uteblivna avtalsenliga leveranser. Ordbajseri är jag bra på.

Nu ska jag gå och lägga mig, lyssna på en biografi av en cancerdöende författare, försöka få lite perspektiv och spela merge-spel på fånen. Hjärndött spel till en hjärndöd ska-hon-verkligen-vara-chef, chef.