Jag är på bäbisnivå, Javakurs för bäbisar som inte ens lärt sig stoppa tårna i munnen. Jag ligger där och dreglar med blick lika nollställd som en torsk och vevar verkningslöst med armarna. Frustrationen jag fick med mig från kontoret byggs på av den opedagogiska läraren i kinesiskan som tvingar mig att sitta ytterligare dryga två och en halv timme lyssnades på hans fonetiska dravel. Han skriver någon masteruppsats visar det sig, när han plockar fram den för att visualiera sina rön kring de fyra tonernas faktiska felaktigheter. 

När jag loggar in på Canvas appen som båda lärosätena använder ser jag en notis att jag missat att lämna in Javakursens första uppgift. Den är mest symbolisk, för att visa att vi förstått hur man ska lämna in då det är två olika verktyg som gäller. Redan där blev jag underkänd då jag trodde mig faktiskt lämnat in den, men en liten röd notisbubbla upplyste om motsatsen. Happ. Lika bra att försöka fixa det som Codegrade klagade på, verktyget som automatiskt ser över ens kod - som man skriver i ytterligare ett annat verktyg och laddar upp i det nyss nämnda, som sedan ska lämnas in i det tredje. Jag är så djävla lost.

Jag får felmeddelanden men fattar inte vad det betyder, så jag tar till det som jag förstått är alla utvecklares bästa vän, Google och försöker följa de olika råden som ges. Felmeddelandena blir fler! Den förbannade koden är kopierad från läromedlet, uppgiften handlar inte om att skriva koden utan om att kunna lämna in den, så varför i helvete klagar den för?

Christer har sin hemmadag idag vilket kanske är tur men jag blir ännu argare när han inte svarar då jag ringer men i nästa andetag lättad då jag antagligen börjat lipa om jag öppnat munnen.  

Några minuter senare messar han och försöker förklara något som antagligen är lika enkelt som att skita purébajs men vad jag än gör så är Code-fucking-grade inte nöjd. 

Jag känner mig så totalt förbannat värdelös, trög i hjärnan, puckad och på sin höjd kvalificerad att arbeta som skruvsorterare. Jag har sett klippen, de som sitter där med rundade ryggar, robotstela nackar och drar skruvar ned i olika hål med ögon lika tomma som mina när jag ser Javakod. Jag hade antagligen satt träskruvarna bland gipsskruvarna och gipsskruvarna bland expanderskruvarna. Jag är så djävla obildbar. Och hungrig. Fan.

 

Nämnde jag förresten att jag fick ett fett stenskott i vindrutan på vägen hem? Hela rutan måste bytas konstaterar verkstan. Vad bra, ännu en grej på att göra listan och en medlem i föreningen pingade mig för att klaga på Telia som inte fixat deras bredband och TV så jag som "jobbar med IT" och således IT-ansvarig fick skriva välformulerade mail om uteblivna avtalsenliga leveranser. Ordbajseri är jag bra på.

Nu ska jag gå och lägga mig, lyssna på en biografi av en cancerdöende författare, försöka få lite perspektiv och spela merge-spel på fånen. Hjärndött spel till en hjärndöd ska-hon-verkligen-vara-chef, chef.