Njäe, kanske är vi bortskämda av de många föreställningar vi nu varit på men detta var faktiskt så banal nivå att de inte ens är i närheten av att kunna jämföras med de andra. Cirkus Cirkör klev runt på "osäkra" stålställningar, balanserade på en annan och...tja, visserligen är mitt minne som det är men det fanns liksom inget som utmärkte sig eller lämnade tillräckligt med avtryck för mig att komma ihåg. De som utfört mest arbete här är nog de som konstruerat stålställningarna.

 

C ville ha "riktig" mat så blev middag på närliggande Olivia, bortkastat på mig som knappt känner någon smak så tog bara en pizza med stark salami, och blev just bara starkt jag kände också. Tycker den här förkylningen borde ge sig snart! Fick inse faktum och med galet dåligt samvete ställa in min söndagsklass då jag inte fick tag i någon vikare. Förfrågningarna duggar tätt i vår grupp, många sjuka nu.

Fick ett psykbryt när C försökte hjälpa mig med Javan, skönt att lätta på trycket med både fula ord och barnsligt hamrande med det oskyldiga tangentbordet men lyckades driva C hemifrån, tills jag ynkligt via Ronja fick honom att komma tillbaka. Kändes jobbigt att Lilltjejen fick finna mig i arbetsrummet med tårdränkt ansikte då jag trodde hon skulle bli rädd och orolig. Enda gångerna hon sett mig riktigt ledsen har varit när vi sagt farväl till katterna, men hon var väldigt fin och saklig och hon behöver nog se att också vuxna och föräldrar kan bli ledsna. Jag var inte heller värre däran än att jag kunde prata med henne. Jag var bara så trött, på förkylningen, efter arbetsveckan, på den förbannade Javakoden som är så långt ifrån logisk eller begriplig. Kändes lite klarare i huvudet efteråt och när Lilltjejen efter sin träning skjutsats till Johan satte jag mig några timmar fram till läggdags. Jag blev inte klar med inlämningsuppgiften i tid men hade lyckats komma en bra bit på vägen och inte fått något nytt psykbryt när jag inte kunde förstå vad som var fel. 

 

Till dagens pass i Sisjön fick jag inte heller svar på vikarieförfrågan men med många i kö kunde jag inte med att ställa in den också. Så i med två Ipren, Bisonatural och iväg, ömsom orolig för ett platt fall, ömsom inställd på att orken skulle infinna sig tillsammans med musiken. Jag valde medvetet låtar som jag både får energi av och inte tillhör de mest fysiskt tuffa och det fungerade! Okej, kanske inte mitt starkaste pass men klart över förväntan. Det som besvärade mig nästan mest var hur påtagligt lomhörd jag fann mig vara, som att ha vadd i öronen. Är det inte konstigt det där, hur man kan hosta som en galning, vara totaltät i näsan och känna sig glåmig och trött, för att nästan känna sig som vanligt när man står där framför deltagarna och musiken dånar igång, och nu sitta här igen framför skärmen med snor fulla näsan och svidande ögon.