Fulladdad med Bisonatural och Ipren lyckades hostan hållas stången hyfsat under den dryga två timmar non-stop föreställningen av "Den flygande holländaren". Kul att se en kvinnlig dirigent som levde sig in med hela sitt väsen och vars skjortklädda rygg vi hade knappa metern framför oss mörknad av svett redan efter den första, ovanligt långa ouvertyren.

De moderrna tappningarna fortsätter att vara populärt, gissar att det liksom allt annat går i cykler.

Som alltid fashineras jag lika mycket av orkestern nedanför scenen som aktörerna uppå, intensiva partier där de bygger upp en kraft och tryck som går genom hela kroppen. Stråkar och fingrar som flyger fram över strängar och klaffar snabbare än man tror är möjligt, blickar och kroppar som är så fokuserade och intensivt uppe i den kraft som hen som individ och tillsammans som orkester frambringar. Det är mäktigt. Och över allt detta kommer en enda persons stämband, utan andra hjälpmedel än sin kropp och stämbands förmågor! 

 

Medan vi satt på Göteborgsoperan färdigställde Lilltjejen sin andra mössa på rekordtid, titta vad fin! Så himla roligt att hon tycker det är kul och att Elena fann detta mönster och inspiration för henne att plocka upp virknålen igen. Jag vill så gärna göra henne sällskap med något projekt, men vad?

 

Funderade lite kring min förvirrade hjärna och även om jag har många bollar i luften så känner jag mig inte särskilt stressad just nu. Under hösten kände jag mig absolut rejält stressad emellanåt, men likväl inte på den nivå jag gjorde när jag var lärare, troligtvis för att jag då arbetade med unga människor i den period av livet som påverkar dem så mycket och mina tillkortakommanden kändes som blytunga vikter på mina axlar. Nu är jag så många flera års erfarenheter rikare och också tryggare i mig själv och mina begränsningar, således det som oftast väger tyngst - ens egna förväntningar på sig själv. Jag kan känna många skyldigheter att göra ditten eller datten, få ångestkänslor om jag inte känner mig uppfylla självapåtagna förväntningar - för att en steg ifrån senare släppa ned axlarna och inse att nej, jorden går faktiskt inte under om jag inte gör det där exakt nu eller precis så. Vem är det som bryr sig mest egentligen, de andra eller du själv?